Erik Cardelús: Den resursläckande skolan

Miljontals kronor av skolans begränsade resurser går till marknadsföring och reklam. Ett fullständigt onödigt resursläckage där förlorarna är skattebetalare och elever i  socioekonomiskt utsatta områden, hävdar Eric Cardelús. (red)

Så var det dags för gymnasievalet igen. För oss stockholmare märks det genom att tunnebanevagnar och andra affischytor fylls av reklam för den bästa gymnasieskolan, skolan som ungdomarna ska välja i konkurrensen med andra mindre attraktiva skolor. På Aktuellt (31/1-12) beskrivs fenomenet i ett reportage. Där visar en granskning att miljontals kronor läggs ner på marknadsföring inför skolvalet årligen. En uppskattning av detta värde landar på att marknadsföringskostnaden för varje skola blir ca 250.000 per år sett över hela landet. Säkerligen är summorna betydligt större i storstadsområden med många konkurrerande skolor som Stockholm.

I inslaget slås också fast att marknadsföringsbudgeten för svenska skolor har åttafaldigats sedan år 2000, en utveckling som tycks skena på. En annan komplicerande omständighet som tas upp är att det strider mot god sed i marknadsföring att rikta sig direkt till ungdomar under 16 år (www.konsumentverket.se). I reportaget intervjuas också några niondeklassare som säger sig ha översköljts av reklam inför skolvalet.  Till en början hävdar dessa elever att det är viktigt med information, men de håller samtidigt med om att reklam vilseleder.

Mot bakgrund av detta tränger sig osökt en fråga på: Vem vinner respektive förlorar på marknadföringsracet?

Den första och största vinnaren lär vara reklambyråer och PR-byråer, för här skapas en trygg och lukrativ marknad med elevkullar som fluktuerar men alltid finns där. Eller som en rektor för en friskola med numera ganska skamfilat rykte säger i Aktuelltinslaget ”syns man inte så finns man inte”.  Samma rektor tillstår sedan att dessa PR-kostnader givetvis tas från övrig skolbudget, vilket är beklagligt, men så är det. Det gäller att gilla läget alltså – i skolan som i övriga samhället, tycks han mena.

En tveklös förlorare i detta race är skolor som misslyckas i marknadsföringen. Oattraktiva skolor med dåliga varumärken. Hit kommer allt färre elever, elevpengen på mellan 50.000-100.000 försvinner för varje utebliven ungdom och skolan utarmas steg för steg.  Det uppstår en mörk, negativ spiral: dålig status, färre elever, minskade resurser, färre och mer ansträngda lärare, sjukskrivningar och avhopp bland personalen, stor personalomsättning osv. Och inte helt överraskande brukar de flesta av dessa skolor ligga i redan socioekonomiskt utsatta områden.

En annan förlorare är skattebetalarna, som fastnat i fällan att betala för en ohållbar ekonomisk ekvation: aldrig har vi haft så många gymnasieskolor, inte minst i form av nyetablerade friskolor, och aldrig har vi haft ett så snabbt vikande elevunderlag. Under de närmaste åren kommer ca 100.000 gymnasieplatser att försvinna, ca en femtedel, samtidigt som antalet skolor är rekordhögt. Och på drygt tio år har vi fått 55% fler gymnasieskolor, därmed en stor mängd skolor som således rent matematiskt måste läggas ner, oavsett marknadsföringsinsatser.

I detta vinna-eller-försvinna-race dikterar således marknaden att reklam behövs mer än någonsin, samtidigt som skolor måste slås ut. Och notan för marknadsföringen och skolkonkurserna skickas till skattebetalarna, som så ofta förr när marknaden – eller snarare dess uttolkare – misslyckas att se eller vilja formulera vad många andra redan förstått.

Men eleverna då? Behöver de inte information och vägledning inför sitt viktiga skolval? Självklart behövs det, men det är trots så att mun-till-mun-metoden och besök på öppna-hus-kvällar som slår det mesta. Och detta kan göras utan saltade marknadsföringsnotor. För det är ändå i kontakten med den aktuella skolan och i dialogen med lärare-elev-skolpersonal som den bärande informationen kommer fram.

I debatten talas det ofta om att ökade resurser inte löser skolan problem. I hög grad hörs detta argument från högerinriktat håll eller från personer som representerar näringslivsintressen. Ett exempel är Stefan Fölster, chefsekonom på svenskt näringsliv, som i boken ”Den orättvisa skolan” (2009) gör upp med myten att ökade resurser ger ökad kvalitet. Istället gäller det att satsa på kompetenta lärare. Och visst ligger det något i Fölsters tes. Problemet är bara att den är banal och ospecifik.

För visst har Fölster rätt: illa använda resurser förbättrar ingen verksamhet, varken skolan eller – låt oss säga – Electrolux. Just därför måste man ha en ständig kritisk diskussion om vart resursflödena går. I skolan har på senare tid stora resursflöden gått åt fel håll, exempelvis till svällande marknadsföringsbudgetar och till vinster på skattefinansierade medel som ett antal starkt affärsdrivande friskolekoncerner slussat ut till skatteparadis. Och eftersom skolbudgetar är ytterst konkreta betyder detta att andra satsningar har fått stå tillbaka, exempelvis satsningar på höjda lärarlöner, rekrytering av kompetent och behörig personal eller s.k. incitamentssystem för slutkörd skolpersonal, som t ex kompetensutveckling, konferenser och annan personalvård.

Som vi alla har märkt, befinner sig svensk skola i ett kritiskt läge. Kvaliteten måste höjas, om detta råder stor enighet. Vi behöver bättre skolor, bättre lärarinsatser. Och elever som presterar och trivs bättre i skolan. Men vägen dit är allt för svår för att skolan ska vara en organisation med ständigt resursläckage, om så till skatteparadis, PR-byråer eller genom att kompetenta förmågor antingen väljer bort läraryrket som tänkbar studieväg eller hoppar av yrket i förtid med hänvisning till att skolan inte är en tillräckligt attraktiv arbetsplats.

I ljuset av detta kan vi inte tillåta oss mer hyckleri eller hymmel om skolans resurser. Vi kan således varken tala om att ökade resurser löser allting, men lika lite blunda för att läckande resurser och påföljande taskiga förhållanden inte spelar någon roll.

(Erik Cardelús är lärare och doktorand i språkdidaktik vid Stockholms universitet)