Erik Cardelús: Hur länge kan man vara (skol)politiskt naiv?

Sent en söndagskväll ser jag Jan Björklund stå ensam i en snöig skog och berätta om hur naiv han varit. Inte bara han själv, utan också de senaste 20 årens regeringar har varit naiva. Men nu har de vaknat upp. Nu ska de styra upp bland vinstintressena inom skolan och se till att riskkapitalbolagen inte tjänar en massa pengar på att köpa och sälja skolor hursomhelst.

Kanske beror uppvaknandet på vårdskandalerna som uppmärksammats på senaste tiden, förklarar Jan Björklund saken. Det är alltså den braskande mediebevakningen kring Carema och andra liknande bolag, som öppnat hans och andras ögon. Jaha, tänker jag.

Efter en stund stänger jag av TV:n, (sena Aktuellt 19/2-12), men ordet naiv förföljer mig och klibbar envist ihop sig till en fråga: Är det alltså så enkelt, att politikerna varit naiva?

I det här fallet råkar naiviteten handla om vinster på skattefinansierad skolverksamhet. Under nästan 20 år har marknadsintressen fått ta plats i skolan och nu nås man av insikten om att ekonomiska vinstintressen kan leda till kortsiktigt och vinstmaximerande agerande. Jaha, tänker jag.

1989 inleddes processen mot en kommunalisering av skolan. Även denna reform utmynnade i att många ansvariga politiker sent omsider insåg att utfallet hade inneburit enorma skillnader mellan kommuner ifråga om skolsatsningar. Samma politiker insåg också sent omsider att de kommunala skillnaderna äventyrade likvärdigheten i skolsystemet. Jaha, tänker jag.

Och i ljuset av detta inställer sig ytterligare en fråga: Vad har kommunaliseringen och marknadiseringen egentligen gemensamt?

Ett första enkelt svar blir politisk naivitet. Eller så gör man en semantisk helomvändning och frågar sig om naivitet egentligen funkar här. Kanske det blir bättre med motsatsen – cynism? Lättast blir kanske denna koppling om vi tänker på Göran Persson, dåvarande skolminister, som inför kommunaliseringen av skolan hävdade att “framtiden ligger i kommunerna”. I memoarboken “Min väg, mina val”, står det dock: “Jag är övertygad om att jag resonerade rätt, även om jag samtidigt insåg varför lärarna gjorde sådant motstånd. Den statliga kopplingen gav dem en högre status i förhållande till andra kommunanställda. Jag förstod deras motstånd, men det gamla systemet var dödsdömt.”

Idag är kommunaliseringen något som ytterst få politiker vill kännas vid, trots att reformen röstades igenom med bred marginal i riksdagen, samtidigt som breda och högljudda protester hördes från fackförbund och lärare. Allt sedan dess har lärarna stretat på i den   kommunaliserade skolans snålblåst. Under ungefär samma tid har vi också sett hur andelen små pedagogiskt motiverade och engagerade friskolor skrumpnat ihop. Istället har vi fått fler stora riskkapitalägda skolkolosser, allt i en utveckling som pågått i ett tjugotal år.

Man brukar ofta säga att vi har de politiker vi förtjänar, ett påstående som stämmer illa på skolan. Ideologisering, politisk prestige snarare än politiskt förnuft, och inte minst en ovilja att lyssna in lärarnas röster – på riktigt. Allt detta har fått förödande konsekvenser, vilket framstår som extra tydligt vid en enkel jämförelse med Finland där både skolresultat och samhällets förtroende för skolan och lärarna är avsevärt högre. För oavsett om vi, i likhet med Liedman (DN 15/12), anser att ”Finlands sak bör bliva vår”, kvarstår ett tydligt faktum: den svenska skolpolitiken kan bli så mycket bättre. Vi står i akut förbättringsläge. Men i så fall behövs det betydligt mer av fortlöpande klokskap och framsynthet. Mer av att tänka efter före och agera klokt och kraftfullt när man ser att det håller på att gå fel. Alltså mindre av politisk prestige, mer av politiskt förnuft.

Annars är risken stor att vi återigen möts av den sorgliga åsynen av en utbildningsminister som står ensam i en snöig skog och berättar om sin och andra politikers naivitet under senaste 20 åren.

(Erik Cardelús är lärare och doktorand i språkdidaktik vid Stockholms universitet)

16 kommentarer till “Erik Cardelús: Hur länge kan man vara (skol)politiskt naiv?

  1. Jan Björklunds “naivitet” är proportional till hans självtillit när han (och andra politiker) avfärdar argument med “tro” och “tyckande” eller episoder de har varit med om. Om Björklund vill överge sin religionsliknande politiska linje är det förstås välkommet. Det finns – inte minst på SoS – mycket kvalificerade argument att ta del av.

    Men än tyder det mesta på att Björklunds naivitet mest handlar om tron att skandaler inte skulle upptäckas och diskuteras.

    Och nu tror Björklund att vi tror att han varit naiv. Att han inte hade an aaaaaning om att vinstdrivande skolor försöker göra vinster. Att han inte visste att kapitalism handlar om att tjäna pengar.

    Men så naiva är vi väl inte?

  2. LÄRARNA HAR TAGIT SLUT I EN DEL LÄROÄMNEN!

    Erik har rätt i sin beskrivning. Men nu har lärarna i matematik, fysik och kemi lämnat skolan. Skolverket skriver att mer än hälften av matematiklärarna inte är kompetenta. De är inte utbildade mattelärare utan det är gymnastiklärare, rektors sekreterare och andra i matematik helt okunniga som misslyckas.

    När Jan Björklund uppmannar matematiklärare att katederundervisar så gäller:

    (1) De lärare som verkligen är utbildade sköter sitt. Dem har Jan ingenting att lära.

    (2) De många som undervisar utan att kunna ett dyft matematik kommer inte att lyckas oavsett. I en kateder kan de bara säga: “Jag är inte matematikkunnig. Det är bäst ni jobbar själva.”

    Nu har kommuner och storfinnans “stulit” lärarnas löner och lärarna har lämnat skolan. Kan ingen berätta det för Jan? “Jan! Det finns inte längre så många matematiklärare kvar. Det är därför det går så dåligt i matematik.”

  3. Det är inget fel på snöiga skogar och inte heller på ministrar som ändrar sig. Det som däremot är trist är den naivitet som Cardelús påpekar. Den kan också formuleras som en total brist på konsekvensanalys. Det finns många exempel på detta: De stora psyksjukhusen lades ner och man fann att en mängd människor i samhället var vilsna och behövde vård och man insåg då att öppenvården behövde byggas ut. Taxi avreglerades och blev den mest oreglerade taxirörelsen i Europa. Det kaos som sedan inträffade hade man kunnat förutse.Likadant är det med skolans värld. Reformer följer på reformer och hur det går får vi se i efterhand.

  4. Jan Björklunds aktuella förslag handlar om att skolföretag ska förbinda sig till ett ägande på minst tio år för att få godkänt från Skolinspektionen att driva skola. Det problem Björklund vill lösa med förslaget är, “…att det finns företag som gett sig in i den här branschen som enbart har kortsiktig spekulation som huvudsyfte.”

    Förslaget gäller sålunda en kosmetisk förändring i lagstiftningen som överhuvud taget inte riktar sig mot uttaget av vinster i skolsektorn. Det är ett förslag som kan lugna en kritisk opinion utan att i för stor utsträckning störa marknadens redan etablerade aktörer. För övrigt uppkommer de vinster skolorna gör “med skattemedel” endast s.a.s “i drift”. Vid ägarbyten omsätts (till stor del) privat kapital. Det som får köparen att riskera sitt kapital är utsikten att kunna göra vinst med skattemedel. Som sagt, kosmetisk förändring. Om Jan Björklund menar att han varit naiv bör han nog uttrycka detta i presens istället för preteritum.

  5. Håller med Bertil och några av er andra i era spår – att politiker ändrar sig och erkänner fel är lovvärt. Detta är en början till förbättringar. Analys och ärlig självkritik, alltså. Men att detta kommer så här sent och först efter att skandal efter skandal svept in och media “bråkat”, luktar oärlighet och PR-styrt agerande. Blir mörkrädd inför perspektivet att det kanske går 20 år till innan man inser nästa stora misstag, detta efter att lärare, elever, föräldrar, debattörer m fl peka ut riktigt uppenbara missförhållanden. Men det verkar tyvärr som om mediaskandaler väger mycket tyngre än skolans röster. Att stora multinationella riskkapitalbolag i första hand vill göra big bucks, är något som de flesta fattar. Varför tog det så långt tid för Björklund och alla före honom? Samma sak med kommunaliseringens negativa effekter.

  6. Nyss hemkommen efter ett seminarium om den finska skolan, viss kunskap finns tillgänglig på internet men det är ofta lättare att lyssna på en levande person.
    Den finska skolan är kommunaliserad sedan 70-talet. De goda resultaten i PISA-testerna som alla är så intresserade av, beror troligen inte på om skolan är statlig eller kommunal.
    Styrdokumenten är statliga men kommunerna, skolorna och lärarna har stor frihet. Skolan och lärarna har även stort förtroende i samhället och hos föräldrarna.
    Den bild av den finska skolan är den egna erfarenheten av den svenska under 60- till 80-talet. Men den svenska skolan blev utsatt för allt det som Bertil Törestad nämner, avreglering. Just nu avreglerades apoteken – vad kommer vi se i den branchen.

    En stor förstörande kraft, förutom avregleringarna, är de individuella lönerna. Just nu pågår löneförhandlingar på central nivå. Lärarfacken driver differentiering av lönerna och karriärvägar. Det är inte såsom lärarlönerna sätts i Finland. Där finns tarifflöner. Statusen är hög men lönerna är inte högre än hos svenska lärare. Svårt att komma in på en 5 årig utbildning som inte ger så mycket högre lön än en busschaufför.

  7. Ytterligare argument ges när några rikspolitiker i alliansen den 20/2 uttalar att man inte har något emot de enorma vinsterna (= skattemedel) så länge skolan “levererar” (mitt uttryck). Om dessa vinster gick tillbaka till skolan istället för ut i det okända kanske vi t.o.m. skulle få världens bästa skola – åtmonstone i några kommuner. Den socialdemokratiske lokalpolitiker i Kungsbacka som gjorde en nätt hacka på 250 miljoner, kunde t.ex. ge tillbaka 200 till skolan han sålde. Överskottet räcker för honom och hans släkt för den tid han har kvar….
    Anders Hill

  8. Jo, så illa kan det faktiskt vara Erik C….angående naiviteten hos våra skolpolitiker. Har själv i samtal med tidigare skolminister fått höra: ” att det trodde vi ju inte med friskolereformen, dvs att det skulle bli företag som drev skolor. Vi trodde det skulle bli entusiastiska pedagoger som ville utveckla egna idéer! Små skolor i kooperativ form osv…inte koncerner med vinstintressen!”
    Ridå.

    Ett förslag är naturligtvis också att se över finansieringsprinciperna, dvs för bidrag “på lika villkor”. En kommun kan nästan aldrig agera med den snabbheten och anpassa skolans organisation till flykten av elever här och där. Kommunen står med halvtomma lokaler, men med hela lärare och dessutom med landsbygdsintressen som motverkar nedläggning. Det är bara att följa debatterna på landsbygdens tidningssidor. Ska elever och kvalitet i undervisningen betala priset för att landsbygden ska leva?

  9. Intressanta inlägg och passningar, Kirsti, Anders och Ior. Vad gäller frågan om statlig vs kommunal skola, så är detta inte huvudfrågan, frågan är hur kommunaliseringen sköttes i detta specifika fall, att man tillät en så ohejdad segregering av skolan. På så många nivåer. Denna segregering skapade bristande arbetsro för skolan, dess elever och personal. Det ska ju inte vara så att skolan varierar så enormt mycket i kvalitet, beroende på olika faktorer, geografiska, ekonomiska, administrativa-politiska osv. Jag menar att denna valfrihetsoro har skapat utrymme för diverse lycksökare, flera av dessa med dunkla ekonomiska motiv. Ett hemskt exempel är den superklippande socialdemokraten i Kungsbacka och annat riskkapitalbolagen. I mina värsta stunder känner jag att skolan i hög grad blivit en sorts lotteri och skojarmarknad, där man spelar med elever och lärare som insats. Jag hoppas innerligen att detta upprör, röd eller blå regering – utmaningen och uppgiften är densamma i detta läge.

  10. Idag på jobbet diskuterade vi de skriftliga omdömena. De tar stor del av vår arbetstid, och frågan som uppstod var (efter att vi en stund vridit och vänt på ett antal mer eller mindre skollagsvänliga lösningar för att frigöra tid till omdömesprocessen) varför de är så svåra att formulera. Elever genomskådar snabbt copy-paste, föräldrar ser inte sambanden mellan omdömena och betygen och vi förbryllas av att kollegor envisas med att skriva “duktig flicka” eller “pigg pojke”, omskrivningar för “betygsstressad tös” och “skoltrött och rastlös grabb”. Vi gjorde i tanken en vända in i den medicinska världen, läkarnas journaltexter. Det finns säkert en mängd nyanser som vi amatörer inte ser, men onekligen framstår läkarnas yrkesspråk som mer likvärdigt, mer utvecklat och mer nyanserat än vårt.

    På vår stora skola tycks omdömena vara skrivna på olika språk, från ett vardagligt talspråk till en byggmästarsvenska av högsta klass. Och vi ska bli legitimerade?! Tänk om den snabbt framdrivna legitimationsprocessen är nästa omtjugoårsångest. Tänk om legitimationen av lärarna är kontraproduktiv, dvs. att legitimationsbegreppet urholkas och legitimationen blir en meningslös gest, ungefär som en examen köpt på nätet?

    Läraryrket, särskilt det yrke som vuxit fram inom ramen för den målstyrda skolan, är ett ungt yrke, förvånansvärt ungt. Min anekdotiskt baserade erfarenhet är att lika förvånansvärt få kollegor ser sig själva som akademiker. Liknelsen kan uppfattas som långsökt men det är lite med reformerna i skolan som med LCHF-dieten och stigande kolesterolvärden och risk för hjärt- och kärlsjukdom; på några få år raseras den grund till yrkesidentitet och professionalism som de nya lärarna utvecklat under de sista 15-20 åren med ett fnys, flum.

  11. Kommunaliseringen av skolan i Sverige innebar säkert en hel del negativt som möjliggjorde efterföljande sk reformer. Tror att du har helt rätt Erik, det är inte kommunaliseringen som är huvudfrågan. Och därmed inte heller huvudsvaret, det svar som skulle kunna vända utvecklingen till en förbättring av den svenska skolan.
    Huruvida kommunaliseringen innebar stor segregering av skolan kan jag inte uttala mig om. Jag upplever att den största skiktning, utdragning av samhället har skett i och med fristående skolornas intåg. För att under de senaste åren accelererat till ett gigantiskt problem, som tydligen inte ens Björklund riktigt är bekväm med. Men det är möjligt att denna process föregicks av samma försämring som friskolereformen innebar.
    Samtidigt anser jag att det är viktigt att påpeka att det har alltid funnits en segregering i samhället, precis som det finns och har alltid funnits i alla samhällen. De välbeställda har aldrig bott på samma ställe som de som har mindre mängd kapital. Kroppsarbetarna bor i sina längor och direktörerna i sina herrgårdar, om vi skall använda oss av gamla bilder.

  12. Nä, politiker är inte naiva. Kommunaliseringen genomfördes med kall beräkning. Kjell-Olof Feldt ville inte ha kvar de gnälliga lärarna i staten utan ville skyffla över dem till kommunerna ”där pengarna fanns”. Planer på kommunalisering hade funnits hos de socialdemokratiska regeringarna sedan 70-talet, då det började gå utför med skolan. Göran Persson utsågs till torped. Han genomförde uppdraget med hjälp av fem kommunister och stöd av Lärarförbundet. Det blev alltså en knapp majoritet i riksdagen.
    Naiva var däremot Lärarförbundet som lät sig mutas av Persson mot att de fick bättre arbetstider och bättre löner. Lärarnas riksförbund som protesterade och strejkade straffades genom att de fick betala Lärarförbundets löneförbättringar. En av de fem kommunisterna belönades med att senare utses till skolminister. Så går det till.
    Naiva var också Lärarnas riksförbund som tillsammans med Lärarförbundet 1996 undertecknade det famösa avtalet ”En satsning till två tusen”, som gav kommunerna full frihet att bestämma över hur lärarna skulle arbeta i skolorna.
    Friskolor har funnits sedan 1800-talet. Friskolereformen genomfördes av den borgerliga regeringen 1992, men det nya finansieringssystemet och det fria valet som var embryot till reformen fanns redan i Perssons proposition Ansvaret för skolan (prop 1990/91:18). Att antalet friskolorna hela tiden växer och att de gör bra resultat måste anses som en kritik mot att den kommunala skolan inte fungerat så bra.

    Jan Björklund mobbas och hånas av vänstern, som inte kan förlika sig med att de borgerliga partierna två gånger fått väljarna stöd för att bland annat reparera årtionden av socialdemokratisk misskötsel av den svenska skolan. Det är för bedrövligt.

  13. Till Kjell: Ord och begrepp är viktiga. Det är stor skillnad på begreppen privat och offentligt.
    De skolor som tidigare fanns som inte var de offentliga kommunala skolor var privata. Antingen finansierade genom elevavgifter, skänkta pengar, eller någon stiftelse. Observera att de inte var finansierade med offentliga medel.
    Dagens fristående skolor är finansierade med offentliga medel. Skattepengar betalar läromedel, hyror, löner och vinster till de fristående skolorna som kan vara ett internationellt bolag som har sitt säte utomlands. Ett privat bolag tar in pengar från svenska staten för att upprätta undervisning i Sverige.

    Att de fristående skolorna växer behöver inte bero på att de gör ett bättre arbete än den kommunala skolan på orten, så enkel är inte samband mellan två företeelser. På en marknad är helt enkelt inte den mest säljande varan bäst.

    Privata skolor har alltid funnits i alla samhällen.
    Själv är jag för en skola för alla, finansierad av våra skattemedel, en skola som har en strävan att ge utbildning för alla oavsett rikedom, social bakgrund, hudfärg eller religion.

  14. Kjell, jag kan inte hålla med beskrivningen att “Björklund mobbas”. Visst, han kritiseras – och ibland hårt, Men är det inte det som är demokrati, så länge man inte sysslar med hot och osakliga personangrepp? Samtidigt är Jan B mycket polemisk själv. Om kritiken mot Jan B görs med rätta eller inte, det är upp till var och en att avgöra. Han har dock fört in hetta och engagemang i skoldebatten, något som hans föregångare Baylan helt misslyckades med. Vad stod egentligen Baylan för? Jag hoppas att Baylan denna gång – i opposition – kan utmana Jan B:s hegemoni och tvinga fram en skoldebatt med fler röster och perspektiv. Detta gäller även de andra borgerliga partierna som i princip är helt tysta. Inte för att de ska kritisera, utan visa egna positioner. Är det för att de saknar något att säga eller sas passar över allt åt Björklund? Utbildningsministerskapet behöver ju inte innebära monolog, varken inåt eller utåt.
    Slutligen, tack för intressanta perspektiv, Kirsti och Kjell.

  15. Jag tror att skolan är för stor för politiker att ta hand om. Ingen utbildningsminister har väl egentligen någonsin klarat av det. Men det är väl med Björklund som man verkligen fått upp ögonen för att det behövs en annan politisk ordning. Skolan är för stor för att den skall kunna styras utifrån partipolitik med en utbildningsminister som ibland verkar vara en valarbetare i Folkpartiet. I skolan går alla medborgare vilka de än är, och vilket parti än föräldrarna röstar på och varifrån de än kommer. Den skall, som jag ser det, organiseras utan partipolitiskt utbildningsideologi som ledstjärna. Problemet är att den organiseras efter politisk ideologi istället för vetenskaplighet och modern pedagogisk forskning. Det blir ett tyckande och hur något bör vara istället för hur något skulle kunna vara så att alla medborgares barn får gå i en skola där man ser eleverna som människor och inte vilka de skall formas till att bli, för att passa in i ett speciellt samhällssystem. En skola för alla kan det bara bli om vi inte använder skolan som medel för ett annat mål i sikte. Vad skall vi ha skolan till? – en grund för alla att stå på för att sen när de blir vuxna skapar samhället eller som ett medel för att värna om det samhälle och den politiska ideologi som för tillfället råder. Politikerna borde hitta andra medel för att uppnå det dom vill, än att använda det uppväxande släktet om medel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter