Erik Cardelús: Morötterna på Cayman Islands

Ännu en gång har vi hört det (Aktuellt 11/3-11): Stora riskkapitalbolag gör miljardklipp på den offentligt finansierade skolan och vården, pengar som sedan lugnt och metodiskt slussas ut till skatteparadis som Cayman Islands där aktieägare och ledningspersoner delar på den skattebefriade kakan.

I samband 90-talets friskolereform hördes breda politiska lockrop. Flera aktörer och avreglering ger bättre resultat i skolan, bättre villkor och högre löner. Den sönderreglerade skolan har blockerat innovation och nytänkande. Entrepenörer och marknadskrafter måste komma in, verka och styra, för då kommer resursanvändningen optimeras, konkurrensen mellan huvudmän och valfriheten för arbetskraften att tvinga upp lönerna. Därmed blir skolan en bättre och attraktivare plats. Win-win genom s.k. morötter med marknadsincitament ger bättre skola. Jippi!

Nästan tjugo år senare sitter vi med långnäsa och morötter som tycks växa någon annanstans. Och inte har vi högre lärarlöner, tvärtom. De svenska lärarnas lönekuvert är nu bland de tunnaste i OECD. Och samtidigt finns flera friskolekoncerner som tenderar att anställa unga eller obehöriga lärare samt att maximera antalet timmar för denna arbetskraft.

Samtidigt har läraryrket tappat sin status. På lärarutbildningarna i landet tas man i princip in om man har fullständiga betyg och skriver sitt namn på rätt blankett. Avhoppen är också rekordhöga, vilket fortgått länge trots åtgärdsprogram från ansvariga.

Gnälligt – javisst. För hur pusslet än läggs, blir det både skevt och logiskt. För det första: Vem trodde på allvar att marknaden styrdes av inneboende välvilja, av någon sorts vi-gillar-skolan-och-lärarna-altruism? Om t.o.m. storspekulanten Soros både krasst och tydligt upprepat att marknaden är bra på att maximera kapital för vissa, men usel på att brett och demokratiskt tillgodose mjuka, humana värden, borde någon kanske fattat. För logiken är inte svår: De stora multinationella riskkapitalbolagen är inte inne i välfärdssektorn primärt för att utveckla den – dvs för att höja lärarlöner, optimera kvaliteten eller göra elever klokare. För i så fall hade man skattat i Sverige, höjt lärarlönerna märkbart på sina koncernuppköpta friskolor, bromsat betygsinflation och anställt en massa behöriga lärare på synnerligen goda villkor? Alltså, visat vägen mot den skola i världsklass som vi så länge talat om.

I så fall hade väl dagens unga med toppbetyg rusat till lärarutbildningarna för att sedan komma ut färdigutbildade och drivande på landets skolor? I så fall hade väl dagens elever stigit mot toppen i PISA-studier, och inte halkat runt i botten med fluffiga s.k. glädjebetyg?

Men vänta nu, kanske du tänker – ännu en som skyller allt på marknaden och vill vrida klockan tillbaka till flumskoleutopia? För styrs inte skolan av politiska beslut? Självklart är det så – till viss del. Men nu har skolan allt sedan 90-talet decentraliserats och marknadiserats av just politiker. Beslutsmakt har tillåtits glida från politisk till ekonomisk sfär, utan att lärare generellt stärkts eller höjts i denna process. Och allt detta har skett i en skala som utmärker Sverige i ett OECD-perspektiv. För i exempelvis Finland har skolan inte alls gått samma väg, utan stannat i ett statligt system med lågt inslag av friskola, marknad och decentralisering. Och där är lärarnas status och elevresultaten – som bekant – mycket högre.

Enligt vissa kan skolan idag räddas på två sätt: Ut med flummet och in med hårda, mätbara och kontrollerande principer i skolan. Fler nationella prov, tätare skolinspektioner, mer disciplin samt fler och tidigare betyg. Därtill lärarlegitimation.

Med tanke på skolans skenande brist på likvärdighet, inflationsdrivna betyg (se t ex Tralaus artikel ”De höga betygen sänker skolan”), allt färre behöriga lärare och sjunkande resultat trots höga kostnader kanske detta låter rimligt för vissa, åtminstone med snabb blick på åtgärdspaketet som väntar under hösten.
Men mitt i allt detta fattas två saker – moroten och lärarna. För hur förväntas lärarna – skolans centrala aktörer och motor – överträffa sig själva och – i björklundsk anda – vrida atlantgångaren åt rätt håll? Att politiker överträffar varandra i att lovprisa lärarnas otroliga betydelse är en sak. Att SVT visar en dokusåpa där TV-drillade superpedagoger enligt sedvanlig dramaturgi löser ett till synes olösbart problem är en annan sak. Detta kan kallas för fjäsk respektive medialiserad ”sanning”.

Ibland störs vi av skeva signalsystem. För avsett om lärare sympatiserar med de björklundska reformerna, blir det svårt att i dagens ekonomistiska tidevarv svälja alla lovord och samtidigt få ihop dem med alla nya pålagor och kontroller. I synnerhet om man som lärare ser att mycket av det värde man slitit fram inte hamnar i den egna verksamheten, bland elever och i den relativt tunna plånboken, utan landar på Cayman Islands.

(Erik Cardelús, lärare i språkdidaktik vid USOS, Stockholms universitet)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter