Göran Levin: PISA kräver varsamhet

Jag har fördjupat mig i PISA-undersökningen 2009, som publicerades häromdagen. Man bör tolka resultaten med stor varsamhet och det är mycket viktigt med vilken kvalitet och förtänksamhet man utformar åtgärder. Omedelbart tar nämligen de politiskt ansvariga i de olika länderna till storsläggan och gör bombastiska uttalanden om hur man bokstavligen skall sätta tumskruvar på sina elever och lärare så att de presterar bättre (New York Times). Så har ju också varit fallet i Sverige, där den här typen av resultat har använts i en populistisk partipolitisk skoldebatt – en debatt som mer präglas av ytlighet och där enormt stora förändringar genomförs utan att man kan vara säker på att få den effekt som avses. Mina intryck av undersökningen är i stället att stor varsamhet krävs i analysen kring vilka åtgärder som behövs, men kanske framförallt i förhållande till de orsaker som kan spåras. Utan en gedigen orsaksanalys, inga säkra åtgärder.

PISA mäter inte skolkunskaper

PISA har en kvalitativ ansats, vilket skall förstås som att den inte enbart mäter en slags färdighets- eller faktakunskap utan också mäter elevers förmåga att använda sina kunskaper i andra sammanhang än skolans, att analysera företeelser i samhället och att omsätta sina kunskaper i tillämpning på vidare problem. Om jag förstått resultaten rätt för Sveriges del, så är fakta-nivån inte något som försämrats (gäller mätningarna i naturvetenskap, där vi ligger på – nåja – ett snitt) utan svenska elever brister i tillämpningsdelen. Var det inte just detta som chockade Tyskland efter den första PISA-undersökningen? Skolresultaten var utmärkta i sin reproducerande del, men inte i sin tillämpande.

Detta måste vara en viktig distinktion vad gäller åtgärder. Jag tror att personer i gemen uppfattar dessa sjunkande skolresultat i de internationella jämförelserna som att det finns behov av mer handfasthet. Det kan kanske också behövas, men tydligt är att det krävs en dimension till som svensk skola inte lyckas med, eller lyckas med i lägre grad – nämligen elevers förmåga att omsätta sina kunskaper till att tänka och handla utanför skolans värld.

Den svenska skolan styrs med okunskap

I rapportens analys av de svenska skolresultaten pekas också på den ökande spännvidden mellan högpresterande och lågpresterande elever och på att det blir allt sämre med likvärdigheten i svensk skola. Dessutom sjunker pojkars resultat avsevärt mer än flickors. Här hänvisas till rapportens resonemang.

Jag vill dock peka på följande erfarenheter. Under många år har jag mött ansvariga för skolan på såväl riks- som kommunnivå, alltså dem som genom sina övergripande beslut styr skolan. Jag tycker att förändringsklimatet har hårdnat och förenklats under de senaste decennierna. Hållningen har på många sätt präglats av ett slags förakt eller en ringaktning för det vardagliga arbetet och en oförståelse för den ökande komplexiteten i skolan vilken har stora konsekvenser för lärares arbete. Kritiken har riktats mot lärare och verksamheten i skolan utan man haft eller skaffat sig någon egen djupare insikt i vad som formar en god undervisning och skola. Denna retorik har låtit likadan på riks- som kommunnivå. Som exempel har man talat om läraren som handledare. Att undervisa har på något sätt blivit ett förlegat begrepp. I stället har elevers självverksamhet varit det centrala – vi som identifierat oss för en elevaktiv skola har sett ur begreppet förvanskats och tippat över. I vissa skolor har lärarens undervisning ersatts av webbaserade studieuppgifter, där läraren enbart har en rådgivande (och betygsättande!) roll. Detta innebär för det första att många elever inte klarar av en sådan självstyrning och inte heller ett sådant ansvar. Men dessutom förminskas och förtorftigas kunskapens och frågornas komplexitet. Det som handlar om vidare dimensioner – t.ex. frågors tillämpning i samhälleliga sammanhang – riskerar försvinna eller få otillräcklig plats.

Alltför lätt att hänvisa till fel i lärarutbildningen

Lärarutbildningen fokuseras också. Man pekar på otillräckliga kunskaper i läs- och skrivutveckling och bristande ämnesdjup som en del av förklaringen till de försämrade resultaten. De första PISA-undersökningarna gjordes år 2000 och 2003. Dessa 15-åringar gjorde då sina första skolår i början och mitten på 1990-talet med sin ekonomiska kris. Det var då eleverna i de tidiga skolåren förlorade 25 timmars halvklassundervisning på ett bräde och dessa resurser har inte återställts. Vad kan en sådan enorm resursminskning ha för betydelse för den tidiga läs- och skrivutvecklingen? De nya lärare som började utbildas 1988 fanns då knappast ute i verksamheten. Säkert bör man fokusera lärarutbildningarnas innehållsprioriteringar, men söker man orsakerna enbart här, blir det fel. Mycket fel.

En djupare analys behövs

Vad betyder den ökade segregeringen för svensk skola? Vad betyder det att föräldrar med ekonomisk eller intellektuell kraft väljer sina egna skolor? Vad innebär riskkapitalbolagens inträde? Vad är det i det svenska samhället som gör att de svenska eleverna presterar sämre i den här typen av undersökningar? Varför presterar andra liknande länder bättre? Finns det kulturella skillnader, trots allt? Betyder det något att integrationen av  invandrare fungerar dåligt? Ungdomsarbetslösheten? Framtidsförhoppningar? Eller har vi rört till det i skolans värld genom våra ständiga förändringar? Används lärares tid rätt? Nya betygsystem – hur många under de senaste decennierna? Nya läroplaner, nya betygskriterier, IUP, information till föräldrar. Byråkratiseringen av lärararbetet! Nya samhällsutmaningar där skolan förväntas klara att förebygga.

Är det då kommandoreaktionerna, som spårades i New York Times-artikeln, den självklara lösningen? I Sverige skruvar skolministern nu åt till tydligare mål för skolkunskaperna, förser dem med tydliga betygskriterier i ett nytt betygssystem, mot vilka flickor såväl som pojkar förväntas lojalt, lydigt och lustfyllt sträva, så att alla i varje fall blir godkända. Regelbundna tester och skolinspektioner skall inspirera lärare och rektorer till en likvärdig skola. Resultaten av detta kan vi avläsa i nästa PISA, eller?

(Göran Levin har varit utbildningschef vid Lärarutbildningen, Malmö högskola)

En kommentar till “Göran Levin: PISA kräver varsamhet

  1. föraktet och ringaktningen finns hos många idag, många hyser också ett förakt för skolan och arbetet som utförs där fast de på ett väluppfostrat sätt håller det för sig själva

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter