Göte Rudvall: Ett skolexempel på förrädisk journalistik

Maciej Zaremba är nog vårt lands mest namnkunnige och respekterade journalist. Han har genom grundlig research och tillgång till stort spaltutrymme, framförallt i Dagens Nyheter, fått till stånd viktiga debatter om olika samhällsproblem.

Jag har själv hört till hans beundrare. Därför har det varit med stor besvikelse som jag tagit del av hans artikelserie om skolan i DN där han förfallit till grov populism och missbruk av data och citat. Det är så illa att texterna skulle kunna användas som inslag i journalistutbildningen för att ge exempel på hur man genom ensidigt urval av konkreta skeenden och citat kan bevisa vad som helst!

Den svenska skolan rymmer många problem, och det är inte svårt att finna exempel på hur både barn och lärare far illa. Men det finns dess bättre också mängder av välfungerande skolor. Förhållanden som skulle vara värda en nyanserad analys blir behandlade som om problemen huvudsakligen vore en följd av en konspiration av politiker, skolverkstjänstemän, forskare och andra ideologiproducenter som är okunniga om den praktiska verkligheten och ointresserade av barnens kunskapsinhämtande. Analys av problem som har att göra med djupgående samhällsförändringar blir ersatt av vulgära rallarsvingar i form av invektiv och slagord som Zaremba snappat upp på olika håll.

Några exempel: Han vill att skolväsendet ska förstatligas, men Skolverket vill han lägga ner eller åtminstone att det ska fråntas rätten att utarbeta läroplaner. Han vill ge intrycket av att Skolverket bebos av personer utan praktisk erfarenhet av skola och undervisning. Hur en utvidgad statlig styrning av skolan skulle utformas ger han inte någon antydan om.

Ett genomgående tema är att kommunaliseringen är orsaken till det mesta som är dåligt inom skolan. Alla vet att det på flera håll inom kommunerna finns tjänstemän med inflytande på skolorna som vet för lite om undervisning och skolornas speciella villkor i samhället och därför fattar dåliga beslut. Men det är svårt att förstå att centralstyrning från Stockholm skulle bättre lösa skolproblemen i ett samhälle som blivit alltmer socialt segregerat och differentierat, samtidigt som föräldrars anspråk på att kunna påverka sina barns skolsituation har ökat. Det finns förvisso anledning att närmare granska avvägningen mellan statligt och kommunalt inflytande på skolan och frågor bör ställas om det inte vore möjligt att kraftigt öka inslagen av självförvaltning av enskilda skolor. Men sådana resonemang ryms inte i Zarembas svartvita värld. Han har en gång för alla bestämt sig för att vara de enkla lösningarnas riddare när det gäller skolan.

Annat exempel: Han hävdar att de som bestämmer över skolan har svikit dess kunskapsuppdrag till förmån för att skapa en slapp trivselskola. Det som Jan Björklund kallar flumskolan! Han påstår genom försåtligt valda citat att politikerna rentav tagit bort kravet att meddela kunskap ur skolans styrdokument. Att skollagens portalparagraf från dess tillkomst har likställt fostran och kunskapsmeddelande som en oupplöslig enhet passar inte in i hans demagogiska framställning.

Ytterligare exempel på ensidigheten: Zaremba kritiserar den omfattande forskning som på skilda håll i västvärlden visat att det finns stora skillnader i skolresultat mellan barn från olika sociala grupper. Den visar att barn till lågutbildade föräldrar och flyktingbarn som nyss kommit till Sverige får svårare än barn till högutbildade föräldrar att tillägna sig undervisning och att de får genomsnittligt lägre betyg än barn till högutbildade föräldrar. Han hävdar på ett försåtligt sätt att sådan forskning skulle vara uttryck för en socialdarwinistisk syn, som vill hänvisa lågutbildades barn till en sämre skolgång, och han gör gällande att det bygger på en deterministisk syn på begåvningens fördelning mellan olika befolkningsgrupper. Han ser det som i släkt med ett rasbiologiskt tänkande. Att det kan finnas fullt begripliga andra skäl än låg begåvning till att eleverna får dåliga betyg vill han inte räkna med. Att det kan behövas en pedagogik som tar hänsyn till barns olika förväntningar på skolan när de kommer från olika hemmiljöer tycks inte heller föresväva honom.

Han talar nedsättande om skolarbete som går utöver katederpedagogik och den traditionella uppdelningen på en mängd små skolämnen till förmån för temaorganiserat studium och grupparbeten. Aktivitetspedagogik som tar med eleverna i planeringen av sitt eget arbete och söker ta vara på deras erfarenheter gör han närmast till ett fult ord.

Skolverkets Salsaprojekt, som vill visa vad man genomsnittligt kan förvänta av betygsresultat med hänsyn till den sociala sammansättningen i skolan är ett speciellt hatobjekt. Det framställs som ett svek mot arbetarklassen och flyktingföräldrar och som en ursäkt för att skolorna inte ska behöva anstränga sig med dessa elever. Det kan visst vara värt att kritiskt diskutera Salsa för att den fäster så stor vikt vid just betygsresultaten och inte kan beakta andra kvaliteter hos dessa elever. Men det är inte det som Zaremba bryr sig om, utan det är just betygsresultaten. Lärare som mödar sig att hjälpa sina elever så gott det går kan uppmuntras om resultaten blir bättre än som skulle förmodas utifrån Salsa. Det kan också användas som ett instrument för att bedöma behoven av extra resurser och stimulera till ökad användning av en pedagogik som dessa elever kan ha nytta av. Det är en nedsättande bild som Zaremba ger av lärares arbete i klasser med elever som har ringa studiemotivation. Det handlar i hög grad om att såsom en pedagog Mats Wahl för många år sen talade om – söka “växandes punkt”!

Zaremba lyfter fram exempel på tidig träning av barns läs-och skrivfärdigheter med s k lus-metod, ett läsutvecklingsprogram. Det är visst värt att lyftas fram, och det används redan av många lärare. Det är inte alls motarbetat som Zaremba vill hävda. Och att framställa det som att skolledare och lärarutbildare är ointresserade av att befrämja tidig läs-och skrivutveckling hos alla elever är en seglivad myt som Zaremba gör allt för att befästa. Zaremba lyfter fram framgångsrikt arbete i Handen för att förbättra läs- och skrivförmågan hos eleverna där och visar på att man på andra håll inte varit intresserade av att ta reda på hur man nått dessa resultat. Det är bra om Zarembas skriveriet leder till att man närmare tar reda på hur man arbetat i Handen, även om man kan ha svårt att tro att man där funnit det “Colombi ägg” som skulle göra att barn från olika sociala grupper kan lyckas lika bra i skolan!

Betygsfrågan: Det är en sorgligt förledande negativ beskrivning som Zaremba ger av effekterna av de relativa betygen som avskaffats för lång tid sedan. Han menar att det är effekterna av denna typ av betyg  som har skapat en fortsatt negativ inställning till betyg hos många lärare. Han låtsas att de relativa betygen med dess procentuella fördelning på olika betygsteg i en femgradig skala skulle ges med samma procentfördelning mellan betygen i enskilda skolor och klasser, medan de i själva verket avsåg fördelning i landet som helhet. När en lärare fegt sade att “femmorna har tagit slut” menar Zaremba att det var ett uttryck för absurditeten i betygssystemet. Han säger rentav att länsskolnämnderna som kontrollorgan skulle kritisera en skola som gav högre betyg än genomsnittsfördelningen! Men det var ju i själva verket skolledarnas och länsskolnämndernas uppgift att se till att betygsättningen någorlunda motsvarade vad man kunde förvänta på grundval av de centrala standardprov som fanns. Vissa skolor borde därför ha mycket högre betygsgenomsnitt än andra. Dessa standardprov fanns till för motverka den betygsinflation som lätt annars skulle uppstå. Men svårigheterna att få lärarna att förstå det relativa betygssystemet och tendensen att tillämpa det på det sätt som Zaremba tycks tro var den faktiska innebörden ledde till att de måste försvinna, och de kom ju att ersättas av ett mer tydligt kunskapsrelaterat system. Standardproven har kommit att ersättas av kunskapsrelaterade centrala prov. Resultatet har ändå blivit just något av den betygsinflation som de gamla standardproven sökte förhindra och som man nu ser där skolor måste konkurrera om att få elever.

Jag har levat ett långt liv inom skolans värld, som ämneslärare, skolledare och lärarutbildare, men jag har aldrig mött några lärare som har bagatelliserat sin uppgift som kunskapsförmedlare till förmån för en slapp trivsel hos eleverna. Det finns kanske ändå några sådana, men de kan inte vara många. De flesta lärare anser dock att det är viktigt att eleverna känner trygghet och förstår meningen med skolarbetet och att detta kräver olika sätt att arbeta med olika elevgrupper.

Jag finner det djupt beklagligt med det enkla piska-morot-tänkande om vad som skapar en bra skola för alla barn som befrämjas genom Jan Björklunds kritik av “flumskolan” och som får nytt stöd genom Zarembas artikelserie.

Det förs i Skola och Samhälle en nyanserad debatt om vilken undervisning som är bäst för barn med olika bakgrund och i olika åldrar. En tidigare alltför stark dominans av lärartal från katedern med läroboken som huvudsakliga hjälpmedel har på sina håll kommit att ersättas av att elever lämnas alltför mycket åt att själva “forska”. Detta kan bli alltför svårt för många barn från hem utan studietradition som har svag läs- och skrivförmåga. Men dessa och liknande problem borde kunna diskuteras utan de våldsamma överdrifter och ensidigheter i beskrivningen av den svenska skolverkligheten som Maciej Zaremba presenterat.

(Göte Rudvall har varit lärare, skolledare och lärarutbildare. Han deltog aktivt i de första försöken med enhetsskola i Sverige. Han kallas ibland för en av “grundskolans fäder”.)

6 Comments on “Göte Rudvall: Ett skolexempel på förrädisk journalistik

  1. Zaremba berättar bara vissa delar av skolverkligheten men jag förstår inte hur en av enhetskolans förespråkare en av “grundskolans fäder” kan göra ett så stort generalangrepp på Zaremba medan SKL fortsätter att härja fritt och förstöra en skola för alla. Friskolorna växer upp som svampar för att ta hand om alla elever som flyr den underfungerande kommunala skolan men den som beskriver lärarnas upplevelser ska tryckas ner. Återigen använder SKL arbetstiderna för att skälla på lärare som ineffektiva med dåligt elevfokus och förtalskampanjen mot lärarna som pågått sen Gösta Brodin 1982 fortsätter. I dessa tider av högstämt tal om lärarskicklighet drar inte någon slutsatsen att lärare behöver behandlas väl för att vi ska få en bra skola.

  2. Göte Rudvall! Tål du kritik?

    “Skola och samhälle” är ett diskussionsforum där man dåligt tål kritik. Låt denna artiket stå om du törs!

    Du skriver:

    “Den svenska skolan rymmer många problem, och det är inte svårt att finna exempel på hur både barn och lärare far illa. Men det finns dess bättre också mängder av välfungerande skolor. Förhållanden som skulle vara värda en nyanserad analys blir behandlade som om problemen huvudsakligen vore en följd av en konspiration ..”. (slut citat)

    Jag skriver:

    Problemen måste lyftas fram för att kunna åtgärdas – var de än finns! En nyanserad analys visar ofta att det är fråga om okunnighet och egna intressen från överheten som drabbar skolan. Jag har påpekat dem, men mina inlägg stryks för att jag upprepar mig. Så jag FÅR INTE EXEMPLIFIERA.

    Du skriver;

    “Ett genomgående tema är att kommunaliseringen är orsaken till det mesta som är dåligt inom skolan. Alla vet att det på flera håll inom kommunerna finns tjänstemän med inflytande på skolorna som vet för lite om undervisning och skolornas speciella villkor i samhället och därför fattar dåliga beslut. Men det är svårt att förstå att centralstyrning från Stockholm skulle bättre lösa skolproblemen i ett samhälle som blivit alltmer socialt segregerat och differentierat, samtidigt som föräldrars anspråk på att kunna påverka sina barns skolsituation har ökat.” (Slut citat)

    Jag säger:

    Kummunala tjänstemän kan inte annat än att ta dåliga beslut! De vet ingenting om ämnespedagogiken. Den behärskar den välutbildade och erfarna läraren. Det är han/hon som skall ta besluten, men som marginaliserats genom just kommunala åtgärder. Mer makt åt lärarna!

    Att centralstyrning faktisk år bättre beror på att de som sitter centralt är så mycket färre och så mycket längre borta. DE LÅTER LÄRARNA BESTÄMMA! Därför blir det bättre. Kommunala tjänstemän är så oändligt många fler och de kostar mycket mer, Dessa kostnader drabbar skolorna, som får allt mindre pengar ju fler byråkrater vi får. Kommunen har intresse av att ge de sina fler och bättre avlönade tjänster på skolans bekostnad. (Vågar du släppa genom detta?)

    Föräldrarna påverkar skolan bättre om den år fristående eller statligt styrd. Kommunala skolor är de skolor där lärare, elever och föräldrar har minst att säga till om. Föräldrar med utbildning flyttar sina barn allt mer till friskolor just eftersom de får mer inblick och mer inflytande!

  3. Svar till Jan och Göran!
    Mitt angrepp på Zaremba var framför allt ett uttryck för besvikelse över att han slår så urskillningslöst åt alla håll, inklusive mot lärarna. Jag störs särskilt när han ironiserar över ”trivselpedagogik” som han menar inte sätter kunskapen i centrum när lärarna på ett otraditionellt sätt söker anpassa sin undervisning till olika barns bakgrund och förutsättningar. Han markerar genomgående en åtskillnad mellan fostran och kunskaper och ser dem inte såsom skollagen och läroplanen som en oupplöslig enhet.
    Jag ser mycket av skolans problematik hänga samman med en samhällsutveckling som alltmer sätter konkurrens i centrum istället för samarbete! I storstäderna blir boendesegregationen allt hårdare och skapar stora olikheter mellan skolor i olika stadsdelar.
    Föräldrar ser alltmer skolan som en investering i ett livsprojekt i ett konkurrenssamhälle där det gäller att till varje pris se till att barnen kommer på den vinnande sidan. Att många föräldrar därför sänder sina barn till friskolor som ofta är mindre och därmed mer överblickbara för föräldrarna än de kommunala skolorna blir då inte så konstigt. De finner då också någon slags garanti för att det blir en mer lugn skolmiljö när där inte finns så många barn som kommer från hem utan studietradition. Och så blir de kommunala skolorna utarmade på barn som skulle bidra till en god studieatmosfär. Så försämras dessa skolors rykte, och så blir det onda cirklar för dem. Jag kan inte se hur dessa problem skulle lösas genom att skolan blev statlig.
    Det måste vara möjligt att stärka skolornas självständighet även i en kommunal organisation. Den obligatoriska skolan har för övrigt aldrig varit helt statlig. Det har varit ett dubbelt huvudmannaskap där kommunen ansvarat för lokaler och skolans ekonomi, bortsett från lärarlönerna. Vi får inte glömma att skolan är en angelägenhet för hela samhället, inte bara för föräldrarna och lärarna. Men låt oss ändå gemensamt söka se till att öka skolornas självbestämmande när den nu alltför starkt hotas både av staten och kommunerna! Själv vill jag gärna ge mer makt åt lärarna och ser med sympati på de försök med självförvaltning som ryms i begreppet kommunala friskolor.
    Den dröm som jag haft när grundskolan tillkom på 1960-talet och den integrerade gymnasieskolan på 1970-talet är om en skola där olika slags barn finns naturligt tillsammans och lär sig leva tillsammans med alla sina olikheter. Denna dröm känns i storstäderna alltmera avlägsen. Fast vi ska inte glömma att den fortfarande kan vara en realitet i medelstora och mindre kommuner!

  4. GÖTE! DU SKRIVER KLOKT OCH RIKTIGT!

    (Citat) “Jag ser mycket av skolans problematik hänga samman med en samhällsutveckling som alltmer sätter konkurrens i centrum istället för samarbete! ” (Slut citat)

    Samarbete måste prioriteras i skolan. Det hjälper elever i deras arbete, det är att lära för livet, ty det behövs i yrkeslivet och det är trivselskapande. Bra Göte!

    (Citat) : “Att många föräldrar därför sänder sina barn till friskolor som ofta är mindre och därmed mer överblickbara för föräldrarna än de kommunala skolorna blir då inte så konstigt” (slut citat)

    Jag önskar att ALLA skolor var MINDRE. De ger bättre föräldrakontakter, de hindrar anonymitet och därmed mobbing och att svaga elever glöms bort. De är också mera lättskötta och där finns mer samarbete och förståelse. Göte – mindre skolor är ett mål. Jag tror inte de kostar mer.

    Citat: “Och så blir de kommunala skolorna utarmade på barn som skulle bidra till en god studieatmosfär. Så försämras dessa skolors rykte, och så blir det onda cirklar för dem. Jag kan inte se hur dessa problem skulle lösas genom att skolan blev statlig.” (slut citat)

    De kommunala skolorna blr utarmade för att de oftast fungerar sämre. (Det gäller inte de friskolor som inte bara är grundskolor utan verkliga bottenskolor och som i grund och botten aldrig borde startats).

    Det ligger i kommunernas intresse att skolorna är kommunala, mycket beroende på att kommunen kan tillsätta nya tjänster åt “förtjänta”. Det drar bort massor av pengar från lärarna. När skolan får alltmer pengar, så får undervisningen allt mindre. Har du funderat på varför fria skolor kan göra vinster, men inte kommunala? Det beror på att kommunen låter “överskottet” gå till ökad byråkrati.

    Den statlga skolan har få tjänstemän som kostar mindre än om 290 kommuner (eller hur måga de är) var skall ha sin egen byråkrati eller sin ledning. Ledningen kostar på tok för mycket.

    Citat: “Men låt oss ändå gemensamt söka se till att öka skolornas självbestämmande när den nu alltför starkt hotas både av staten och kommunerna! Själv vill jag gärna ge mer makt åt lärarna och ser med sympati på de försök med självförvaltning som ryms i begreppet kommunala friskolor”

    GÖTE! ETT VARMT TACK FÖR DE ORDEN!

  5. Jag vill bara säga tack, Göran, för dina vänlig rader!

  6. Jag läser vännen och f d arbetskollegan Göte Rudvalls sakliga och välgrundade kritik av Maciej Zarembas artikelserie i DN med välkomnande. Jag har inte kunnat instämma i den jubelkör som jag i samtal man och man emellan har kunnat avlyssna angående Zarembas förföriska påståenden och slutsatser. Har du försökt få in din text på DN?

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »