Håkan Eilard: En repressiv skolpolitik

Dagens skola har blivit en tummelplats för anmälningar, överklaganden, skadestånd och tvister. Tillit och förtroendefullt samspel har bytts mot split och misstro, skriver Håkan Eilard.

Den pågående reformeringen av skolväsendet är nu inne på sitt sjunde år. En mängd reformer har sjösatts som ska förverkliga regeringens skolpolitik. I sin färska lägesrapport (2013-05-02) över tillståndet i svensk skola, säger Skolverket nu att ”skillnaderna mellan skolor med bra och dåliga resultat har ökat dramatiskt och sannolikt har det fria skolvalet bidragit till utvecklingen”. Detta är en ståndpunkt som har förts fram fler och fler gånger, och av tyngre och tyngre aktörer, den senaste tiden. Sedan kommunaliseringen 1991 har likvärdigheten ständigt varit ifrågasatt, men frågan har inte varit glödhetare än nu.

Ungefär samtidigt med Skolverkets lägesbedömning, presenterade regeringens egen utredare, Per Thullberg, ex-GD på Skolverkets, sitt svar på den fråga han satts att utreda; nämligen att förutspå hur lång tid det tar innan regeringens skolreformer får effekt. Hans svar var att regeringen, och medborgarna, måste ha tålamod i ytterligare sex-sju år innan det börjar synas resultat. Dvs. först på 2020-talet börjar skolans utveckling vända uppåt.

Veckan innan dessa båda händelser havererade lärarlegitimationsreformen inför öppen ridå. Lärarfacken hade drivit utbildningsministern till en reträtt angående de lärare vars meriter inte räcker till för att få lärarlegitimation, men som obehöriga ändå, under lång tid, har undervisat i skolväsendet. Undantagen från legitimationsbestämmelserna är därmed så många och omfattande att det syfte som legitimationsreformen avsåg att uppnå, är helt underminerat. Kritikerna som hävdade att utformningen av legitimationsreformen var feltänkt redan från början, har fått rätt. Till exempel ansåg Lärarförbundet i remissbehandlingen av det ursprungliga lärarlegitimationsförslaget att det skulle leda till organisatoriskt kaos i skolan. En lärarlegitimation som auktoriserade lärarskapet, inte behörigheten per ämne och stadium, hade kunnat få både legitimitet och effekt.

Om man skärskådar den skolpolitik, som efter sju år har lett fram till detta kritiska läge, så ser man att de flera av de bärande delarna i reformeringen har inneburit att split och misstro skapats mellan aktörerna i skolan. De incitament som tidigare bidragit till fungerande samarbeten kring skolutveckling, har avvecklats till förmån för konkurrens, skeva belöningssystem och en och annan quick-fix. Ett exempel på detta är karriärlärarreformen, där staten nu i princip gör inkomstpolitisk intervention i skolans lönestruktur. Med hjälp av statsbidrag i miljardnivå kommer staten att belöna enskilda lärare hos kommuner andra skolhuvudmän som väljer att utse karriärlärare (förstelärare eller ”särskilt yrkesskicklig lärare med forskarutbildning”, det vill säga. de som tidigare hette ”lektor” och som efter den 1 december 2013, när ett av legitimationsundantagen träder i kraft, på nytt ska få heta det… ). Bonusen för den enskilde läraren är ett lönetillägg på 5000 eller 10000 kr i månaden (!). Det är ett köttstycke som ingen seriös arbetsgivare kan avstå från, även om de inte riktigt vet hur eller vad de ska använda karriärlärarna till; det är ju staten som har tänkt ut behovet.

Ett annat reformområde har varit rättssäkerhet och myndighetsutövning. Utöver de anmälnings- och klagomålsinstrument som finns via bland annat Skolinspektionen och Barn- och elevombudet, har frågan om möjligheten att överklaga ett satt betyg övervägts noggrant. Visserligen drog utbildningsministern så småningom slutsatsen att det var orimligt med en sådan möjlighet, men det är ändå uttryck för den misstro som riktas mot de professionella yrkesutövarna i skolan, lärare och rektorer. På motsvarande sätt kan elevernas vårdnadshavare, föräldrarna, anmäla sina barns skolor och överklaga flera beslut och åtgärder som rektorer fattar. Till exempel har Skolväsendets överklagandenämnd utrustats med en ny befogenhet att överpröva ett beslutat åtgärdsprogram och återförvisa det till rektor för nytt beslut. Med all respekt för Skolväsendets överklagandenämnds kompetens, så är det svårt att tro att det via en skrivbordsgranskning, verkligen är möjligt att bedöma vad som är ändamålsenligt i ett enskilt elevärende. Vidare har Lärarnas ansvarsnämnd, LAN, inrättats, och nyligen fattat sitt allra första beslut. Till den nya nämnden kan Skolinspektionen anmäla enskilda lärare för disciplinpåföljd, om den kritik de riktar mot rektor och huvudman inte är tillräcklig. Den lärare som nu har gått första ronden i LAN slapp att få sin legitimation indragen. Ärendet är dock överklagat av Skolinspektionen, och det går att föreställa sig den press det innebär att vara dragen inför nämnden i en långdragen process och riskera att mista båda lärarlegitimation (yrkesförbud) och därmed jobbet. Ytterligare en anmälningsmöjlighet som regeringen har velat införa är att härma äldreomsorgens Lex Sarah, som skulle ge alla anställda i skolan möjlighet att anmäla avvikelser och brister för utredning. Regeringen drog dock i slutet av april tillbaka även detta förslag, med argumentet att det skulle bli en byråkratisk pålaga utan reella effekter.

När skolan, vars kärnprocesser bygger på tillit och ett förtroendefullt samspel mellan lärare och elev och på god samverkan mellan skola och hem, blir till en tummelplats för anmälningar, överklaganden, skadeståndsprocesser och tvister, då blir det svårt för skolans som institution att upprätthålla sitt förtroende som pålitlig, god och altruistisk…

En rättssociologiskt inspirerad analys av de nya rättsregler som här refererats, leder till att det kommer att uppstå en mängd icke-önskvärda bieffekter. En rättsregel är i sin styrande funktion underordnad de normer som den är tänkt att stärka, nämligen att lag och ordning upprätthålls och att strävan efter förbättring har högsta prioritet. Men i sin konfliktlösande funktion tränger rättsregeln ut de normerna och lyfter de problem och beteenden som den ska motverka, till en teoretisk nivå med domstolslogik och rationalitet. Då tvingas både skolans brukare (elever och föräldrar) och representanter för dess huvudmän (t ex rektorer och lärare) uppträda som stridande parter på en rättslig arena. Varje part måste argumentera för sin sak och använda sina tyngsta argument, vilket driver isär parterna så att de kommer längre och längre från varandra. Tvisten måste lösas i en konfliktorienterad miljö där man till slut når ”the point of no return”; när domstolen till slut har tillräckligt med fakta för att döma av, står parterna längre från varandra än någonsin. En sådan konfliktlösningsmekanism leder oftare till att konflikten genom det rättsliga ingripandet kvarstår och fördjupas. Förlikning eller annan konsensusorienterad konfliktlösningsmetod är mer ändamålsenlig i sammanhang eller relationer av varaktig karaktär, t ex skolan (eller långvariga affärsförbindelser, som också bygger på att skapa långsiktigt förtroende). Detta är ett förbisett problem i den pågående reformeringen av skolan, där skolan som institution omvandlas, för att tala bildspråk, från en utbildningens ”public service” till en utbildningens Kanal 5.

Skolan huvuduppdrag är att stödja eleverna att utveckla kunskaper samt träna dem att umgås med varandra med respekt och förtroende. När det uppstår konflikter i skolan, t ex mellan elever, brukar skolan använda konsensusorienterade snarare än domstolsliknande konfliktlösningsmetoder, vilket syftar till att skapa vinna-vinna-situationer, istället för att uppmuntra känslor av förorättelse, skuld och kamp om rätt eller fel. Det är ett pedagogiskt förhållningssätt som bygger förtroende och skapar långsiktiga goda relationer. Vad regeringens skolpolitik har gjort är att skapa system i skolan, på alla nivåer, för misstro, ifrågasättanden och dömande, där skolans aktörer, såväl elever och föräldrar som lärare och rektorer, genom att anmäla varandra till olika rättsliga instanser ska få den andre parten att förstå vad som är rätt och vad som är fel.

Inom andra viktiga samhällsfunktioner med hög risknivå (civil luftfart, kärnkraftsindustri, hälso- och sjukvård) har man värnat om betydelsen av att inte bygga in repressivitet i systemen för kontroll och kvalitetssäkring. Det motverkar nämligen öppenhet och tillit, vilket är ovärderliga komponenter i en verksamhets kvalitetsutveckling, baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Skolan kommer inte att bli bättre av att varje professionell bedömning görs föremål juridisk överprövning och där ett repressivt anmälningssystem införs som gör att ingen kommer att våga lita på någon! Det skapar otrygghet, rädsla och gynnar definitivt inte en fortsatt kvalitetsutveckling i skolan.

(Håkan Eilard arbetar som utbildningsledare vid rektorsutbildningen Karlstads universitet.)