Helena von Schantz: Liedmans önsketänkande hjälper inte skolan

Sven-Eric Liedman är ute på svag is när han dömer ut de senaste årens skolreformer och den påtänkta studentexamen. Reformerna är förankrade i lärarkåren och lärarna har blivit uppmanade att påverka utformningen av styrdokumenten. Förslaget om att återinföra studentexamen är ursprungligen ett lärarrecept, hävdar Helena von Schantz. (red)

IMG_1029För en dryg månad sedan skrev Sven-Eric Liedman här på Skola och Samhälle. Rubriken var ”Skolan och NPM”.  Artikeln handlade om tre saker;  kraven på dokumentation, lärarnas tystnad i debatten och tilltron till quick fixes som kepsförbud och studentexamen. Att dokumentationskraven är ett problem, det kan varje lärare intyga, men som Liedman konstaterar är det inte fråga om en skolsjuka, det här är ett samhällsproblem. Att lärarna hörs för litet i debatten är också sant – även om vi fått både se, höra och läsa betydligt fler lärare efter Maciej Zarembas och Sven-Eric Liedmans egna insatser i skoldebatten. Men när det gäller avfärdandet av de senaste årens skolreformer och den påtänkta studentexamen som ”quick fixes” som är oförankrade i lärarkåren är Liedman ute på svag is. Och hans åtgärdsförslag; att myndigheterna skärper sig och visar lärarna större förtroende och att segregationen i samhället fås att minska är inga åtgärder utan bara exempel på oprecist önsketänkande.

Vi har sett stora skolreformer de senaste åren, men några ”quick fixes” handlar det knappast om.   I den  nya skollagen är elevernas rätt och huvudmännens, rektorernas och lärarnas skyldigheter. skärpta.  Förändringarna aviserades i förväg och det fanns goda möjligheter att protestera. Men den enda del av skollagen som det varit debatt om är de skärpta möjligheterna till sanktioner vid bristande arbetsro och trygghet. Det man glömmer i den diskussionen är att det handlar om redskap som erbjuds – inte påbjuds, redskap som ger oss lärare större handlingsutrymme – inte mindre. Vi kan tillåta eller förbjuda mobiltelefoner, huvudbonader och småprat som situationen kräver och i samråd. På min högstadieskola är vi nu på väg att bli av med kepsförbudet. Tidigare skulle föräldrarna konsulteras kring ordningsreglerna och hos oss lade de flera veton. Enligt den nya skollagen skall reglerna utformas i samråd med eleverna och därefter klubbas av rektor.

Det stämmer inte heller att reformerna är oförankrade i lärarkåren. Tvärtom har vi lärare blivit uppmanade att påverka utformningen av styrdokumenten.  Hur nöjda vi är med kursplanerna varierar, men delaktiga har vi varit eller kunnat vara. Förändringarna i betygssystemet  kommer efter önskemål om fler betygssteg från både elever och lärare. När det gäller behörighetskrav och lärarlegitimation är de reformer som lärare har efterlyst under lång tid. Vi har ett komplicerat och viktigt yrke. Det ska inte utföras av outbildade, och missköter vi vår myndighetsövning är det rimligt att vi kan förlora rätten att undervisa. En dålig lärare kan ställa till med minst lika mycket skada som en dålig läkare och måste därför kunna stoppas – inte bara omplaceras.

Många skulle uppfatta en lärare som inte följer styrdokumenten som just en dålig lärare. Liedman  kallar sådana lärare kloka och gläder sig åt den civila olydnad som han tror råder i lärarkåren. Han har ett lovvärt motiv när han uppmuntrar till laglöshet – han vill att undervisningen ska vara i centrum. Men i den mån sådan olydnad existerar  är det inget att fröjda sig över. Hur ska vi få bra en bra skola om lärare ägnar sig åt passivt krypskytte istället för åt konstruktiv kritik och förbättringsförslag? Den här gången har vi först bjudits in i processen och därpå fått gott stöd med implementeringen från Skolverket. Det innebär att det inte finns några ursäkter. Styrdokumenten skall tillämpas av alla. Det man är missnöjd med skall man givetvis verka för att ändra, men skollagen ska följas precis som alla andra lagar. Den är den enda rimliga ordningen i en demokrati.

Men det är när det gäller studentexamen som Sven-Eric Liedman hamnar mest fel. Han presenterar förslaget som en quick fix med ursprung hos Centerpartiet. Bara några rader längre ner i artikeln ondgör han sig över lärarnas tystnad i riksmedia. Men förslaget om studentexamen väcktes av en lärare och debatten fördes just i riksmedia. Min artikel ”Dags att svenska skolan återinför studentexamen” publicerades på DN-debatt den 12 juni i fjol. Den togs upp på DN:s ledarsida dagen därpå. Artikeln fick många stödjande kommentarer och blogginlägg och delades flitigt både på Facebook och Twitter – framför allt av lärare. Den bemöttes en månad senare av statsvetaren Olof Petersson i ”Liberaler drev på när studentexamen försvann”. Den repliken fick sin replik: ”Vi ska inte damma av den gamla studentexamen” en vecka senare. Två månader efter det kom C-utspelet om studentexamen. Ett utspel som då fick stöd av LR – det närmast berörda lärarfacket. Studentexamensförslaget är alltså ett exempel på lärarinflytande – inte på toppstyrning. Det är också ett exempel på att lärare släpps fram i debatten – inte på motsatsen.

Varför är studentexamen ett lärarrecept? Till det finns det tre huvudskäl. Vi lärare verkar i en konkurrensutsatt skola där vi konkurrerar med fel saker. Skall vi tävla om våra elever ska det inte handla om vem som köper mest tv-tid eller delar ut flest godbitar. Ska vi tävla ska vi göra det med det som är skolans existensberättigande – elevernas kunskaper och färdigheter.  När det gäller den bristande likvärdigheten tar lärare den personligt. Eleverna är viktiga personer för oss. Vi kan inte acceptera att vissa av dem hamnar i diket för att skolan är undermålig. Resurserna måste fördelas efter behov, inte som idag godtyckligt och skolan måste göras mer likvärdig. En studentexamen sätter fokus på kunskaper istället för på metoder och dokumentation och riktar välbehövliga strålkastare mot kommuner, skolor, lärare som inte gör rätt och/eller som inte håller måttet. För det tredje har lärarna utsatts för hårdhänt behandling. Lönen är fortsatt usel samtidigt som arbetsvillkoren stadigt försämras och attackerna mot den lilla professionella frihet som återstår aldrig mattas av. Vi blir misstänkliggjorda som kollektiv och utsatta för ständigt nya påbud, detaljregleringar och kontroller. Det är vad vi uträttar som bör kontrolleras, inte hur vi dokumenterar, vilka metoder vi använder, var eller när vi planerar.

Vad har Sven-Eric Liedman själv för recept för skolan? De problem han lyfter är  bristen på respekt för lärarnas yrkeskunnande och segregationen i skolan.  Hans lösningar är att vi minskar segregationen i samhället och att makthavarna skärper sig och ger lärarna professionell frihet. Vem tror att det kommer att hända av sig själv? Är det rimligt att det kvittar lika om man gör ett strålande arbete eller ett mediokert som lärare?  Och var har vi en bättre möjlighet att motverka segregationen och öka toleransen i samhället än i skolan – det enda ställe där alla samhällsklasser och grupper blandas? Tyvärr är det en möjlighet vi mestadels försitter.  Framför allt för att vi inte håller koll på vilka skolor som underpresterar. Men också för att både skolvalet och kommunaliseringen minskat den viktiga blandningen i skolan.

Sven-Eric Liedman för en lovvärd kamp för lärarkåren och för skolan. Dokumentationsbördan är ett gissel och lärarna hörs för litet i skoldebatten. Det borde vara omöjligt att bilda en skolkommission utan representanter för lärarkåren. Samarbetet mellan forskning, näringsliv och skola, borde ske på lika villkor – inte i form av mästrande megafonuttalanden uppifrån och ner.  Att våra politiker inte har lärt sig att målstyra  bevisas när  vi samtidigt som vi läser facit för tidigare metodstyrning pådyvlas det entreprenöriella lärandet. Det är värdefullt att Sven-Eric Liedman belyser dessa allvarliga problem. Men när det gäller hur problemen ska lösas  räcker det inte med luddiga förhoppningar om mer välvilliga myndigheter och ett mindre segregerat samhälle. Skolan behöver tydliga mål och konkreta åtgärder.  Ge lärarna rätt huvudman – återför skolan till staten. Ge skolan rätt fokus och ett redskap för ökad likvärdighet – ersätt den nuvarande detaljregleringen och inspektionskontrollen med en systematisk kontroll av kunskapsresultaten.

(Helena von Schantz är utvecklingsledare och lärare vid Djäkneparksskolan i Norrköping)

28 Comments on “Helena von Schantz: Liedmans önsketänkande hjälper inte skolan

  1. Sven-Eric Liedman skriver och tänker så mycket klokt så att det behövs en väl gjord analys för att påpeka att han kör i diket med sina slutsatser. Tack så mycket Helena, det lyckas du med.

    Lärarna har blivit tystade alldeles för ofta men lagarna och reglerna som kom 2011 stärker lärarnas position när det gäller att ta tillvara elevernas intressen. Vi måste då självklart göra vårt bästa i att följa dem även om de innebär en hel del krav på oss själv om ansvar, integritet och framför allt lojalitet med att eleverna ska få det som de behöver.

    Lärarprofessionen har kringskurits upprepade gånger och mängder av petande i våra metoder har förekommit men när det gäller extern examination så är det en möjliggörare. Bjuder vi vår arbetsgivare på att de har ett tydligt och bra verktyg för att följa upp våra resultat så kan de sluta med all annan dum uppföljning.

  2. På vilket sätt mäter prov kunskap? Vilken kunskap? På vilket sätt utvecklas skolan av konkurrens? Externa kunskapsbedömare, vilka? Proffice? Vad kan en extern bedömare se som inte jag kan? På vilket sätt berättar en provlösning tillräckligt mycket om elevens kunskap? Hur kan vi vara säkra på att faktorn “läraren bedömer olikvärdigt” inte ersätts av den lika oberäkneliga faktorn “elevens dagsform”?

  3. Pingback: Göra något åt underliggande problem « Jans Syrliga KaramelLer

  4. Det finns ganska mycket material kring hur olika prov prognosticerar kring studieframgång och yrkesliv och det finns absolut dåligt utformad prov med dålig prognoseffekt men rent allmänt så finns det tydliga samband. En studentexamen bör kunna genomföras med prov av hög kvalitet, det vore slöseri att kosta på extern examination på något annat, och då har det en hög tillförlitlighet. Mycket bättre än dessa mängder av hemsnickrade prov som kan vara rena lurendrejeriet mot eleverna då de mäter helt fel saker.

    Det går ganska lätt att verifiera om det är dagsformen som avgör provresultatet och det är verkligen många lärare som ägnar sig åt den typen av jämförelser. Det är därför tydligt att de som drabbas av dagsformen och skriver dåligt vid ett viktigt tillfälle är en oerhört liten andel. Systemet bör förstås innehålla många möjligheter till ytterligare chanser men det kommer inte att handla om stora mängder av elever som får en extra provomgång.

  5. “Resurserna måste fördelas efter behov” skriver Helena. Ja, det finns det ju ingen som säger emot. Det vore bra om det gjordes. Vad står i vägen?
    Helena fortsätter: “inte som idag godtyckligt” Nej det vill jag inte påstå är problemet. Resurserna fördelas inte godtyckligt. Vi har en skolpeng som är bestämd enligt klara direktiv, i de olika kommunerna. Sedan kan man ju kritisera den fördelning som sker, men den är inte godtycklig.
    Helena fortsätter: “och skolan måste göras mer likvärdig.” Återigen ett påstående som ingen argumenterar emot i tal. Men den som har makt kan genom aktiv handling agera mot påståendet. Vilket det politiska beslut som en gång togs på 90-talet, är exempel på – reformen som innebar att fristående skolor kunde startas finansierade med statliga medel. Allt prat om likvärdig skola är enbart prat där aktiv handling för varje dag gör att skolorna blir mer och mer ickelikvärdiga. Valet av skolan sker inte genom att föräldrar och elever vet att undervisningen är bättre eller sämre på den ena skolan eller den andra.
    I Chicago lottades platserna ut för eleverna, de fick inte välja. Den skola som hade bra rykte presterade inte eleverna bättre än i den skola som färre ville gå på. Läs Freakonomics av Levitt&Dubner.
    Den svenska skolans största hinder är och kommer att vara friskolereformen så länge den existerar. Andra problem inom skolan är små krusningar vid sidan av denna tsunami.
    Vare sig de senaste reformen, GY11, har genomförts genom att skolverket tagit till sig de synpunkter som lärare har framfört eller ej så är dessa reformer, liksom en eventuell studentexamen, ett plåster som inte kommer att läka den svenska skolan. Kommunala skolor som är utmärkta tvingas stänga på grund av att föräldrar tror att det gör ett livsviktigt val för sina barn och placerar dessa på en fristående skola. Föräldrar är inte mer upplysta idag om hur undervisningen borde drivas än föräldrar var före friskolornas födelse, men de är idag genom sina välmenande val med och raserar en tanke om att likvärdig undervisning borde finnas.
    En likvärdig skola är oförenlig med friskolereformen.

  6. Det är inte Liedman utan ni som vill ha studentexamen som kört i diket. Denna reform har och kommer bidra till ökade konflikter. Vi är många lärare som inte vill ha denna konservativa 60-tals pedagogik och den auktoritära skola som vi hade på 60-talet.

  7. Det är mycket som Helena von Schantz tar upp. Men jag vill kommentera tre problem i Helenas argumentation för studentexamen. Ett att en examen skulle sätt fokus på hur resurserna fördelas. Examensresultaten skulle då visa var behoven var som störst och utifrån det så har Helena en förhoppning att de skulle påverka hur resurserna fördelas. Ganska så naivt att tro att ett ytterligare mättillfälle skulle påverka resursfördelningen. Vi kan redan idag peka ut de skolor som behöver extra resurser till sina elever genom att studera betygen och resultaten på de nationella proven. En studentexamen förändrar ingenting i det avseendet. Det som behövs är politisk vilja inte fler mätresultat.

    Sen tar Helena upp vår arbetssituation och lön som argument för studentexamen. Har svårt att se kopplingen mellan studentexamen och högre lön. Kan se kopplingen mellan den kommunala ekonomin och lön och arbetsvillkor. Förlåt men förstår överhuvudtaget inte kopplingen.

    Det första argumentet är det som har störst bäring. Genom att införa en studentexamen så hoppas Helena att skolorna kommer att konkurrera med läranderesultaten istället för med smart marknadsföring. Som jag uppfattar det så hoppas Helena att införandet av studentexamen kommer att leda till förändringar i hur skolorna marknadsför sig. Konkurrensmedlet kommer att bli läranderesultaten istället för godis utdelning. Till viss del så stämmer det nog – ganska snart så kommer Aftonbladet och DN att börja publicera listor på bästa och sämsta skolorna. Det kommer att bli ytterligare en faktor för elever och föräldrar att överväga inför gymnasievalet. Men det kommer inte göra något åt problemet med att studiemotiverade och högpresterande elever söker sig till vissa elitskolor. Och andra utarmas på studiemotiverade elever med de problem som följer därav. Utöver det så är resultaten på en studentexamen inte något betyg på hur bra skolan är. Resultatet ut är som alla lärare vet mycket beroende av ingångsvärdet. Det här förslaget leder inte till en likvärdigare skola. Istället för att försöka komma med förslag hur man skall få konkurrensen att fungera bättre i förhållande till skolans uppdrag är mitt lärarkrav att – avskaffa skolmarknaden och istället fokusera på att alla skolor skall bli goda och likvärdiga.

  8. Fröken LR, vad betyder den första frågan? Ett hörförståelseprov mäter hörförståelse, en uppsats förmågan att kommunicera i skrift. Ett prov i algebra kunskaper i algebra.

    Jag har inte skrivit att skolan utvecklas av konkurrens. Jag är mycket skeptisk till valfriheten i den svenska skolan. Men har vi valfrihet och konkurrens, ska vi åtminstone konkurrera med vettiga saker.

    Externa kunskapbedömare – förslagsvis behöriga erfarna lärare som har en god bedömningskompetens och som inte känner de elever som ska bedömas eller har någon annan insats i elevernas resultat.
    Vad menar du med tillräckligt mycket? En studentexamen kan inte ersätta ett avgångsbetyg, men den kan komplettera det.
    Dagsform ska inte påverka någons liv. En studentexamen bör kunna tas flera gånger.

  9. Jan, jag har samma erfarenhet när det gäller dagsformen. Det händer vid enstaka tillfällen att elever anser att de varit för nervösa eller för ur gängorna för att göra sitt bästa. Vid ännu mer sällsynta tillfällen är det så. Men jag menar att varje gång det händer bör eleven ges tillfälle att visa sina kunskaper på nytt eller på annat sätt. Har de fel är det bra att de själva inser det. Har de rätt är det bra att betygsunderlaget blir rättvisande.

  10. Kirsti, du protesterar inte mot mitt påstående att en studentexamen synliggör konsekvenserna av otillräckliga resurser och annan vanvård av skolan. Däremot ifrågasätter du att det att man känner till skillnaderna skulle medföra att man åtgärdar dem. Det finns givetvis ingen sådan automatik. Men man kan enbart åtgärda det man känner till. Det går många år mellan skolinspektioner – och det är väldigt skiftande vad en inspektion uppdagar.

    När det gäller godtycklig fördelning har jag precis läst Skolverkets rapport om kommunernas huvudmannaskap. En av slutsatserna i rapporten är just att resurserna fördelas godtyckligt.
    Du ifrågasätter också kopplingen mellan en studentexamen och lärarnas lön och arbetssituation. Om vi börjar med arbetssituationen. Jag för min del blir mycket hellre kontrollerad på resultatet. Trivs mina elever? Är de delaktiga och – framför allt – har de god måluppfyllelse? Idag bryr sig både skolinspektion och kommun mer om att jag går på alla möten, fyller i alla papperslappar, samarbetar på rätt sätt, använder rätt metod, utför arbetet på rätt ställe, rätt tid, helst ska man också vara foglig och göra som man blir tillsagd. Det finns säkert lärare som föredrar det framför att få facit på vad deras undervisning verkligen gett eleverna, men för eleverna och för vårt samhälle är det mycket bättre med resultatkontroll. En studentexamen ger också ett kvitto på förhoppningsvis väl utfört arbete, på skolans måluppfyllelse och lärarens måluppfyllelse – även det ett löneargument.

    Din sista invändning rör skolvalet. Varför antingen eller? Om jag fick bestämma skulle vi ta bort skolvalet, återförstatliga skolan och ha en studentexamen. Jag håller med dig fullständigt om att det inte går ihop med en likvärdig skola att ha ett fritt skolval. Likvärdighet måste vara ett övergripande och prioriterat mål för skolan. Annars får vi en skola som förstärker klyftorna i samhället och också en skola där många förmågor och kompetenser går till spillo. Det är inte acceptabelt.

  11. Kirsti och Henrik, ni hade likartade invändningar och jag blandade ihop era kommentarer. Ursäkta!

    Jag delar helt bådas syn på konsekvenserna av det fria skolvalet. Däremot ser jag inte friskolereformen som det enda problemet i den svenska skolan. Skolan behöver också få en bättre huvudman och en systematisk kontroll av måluppfyllelsen.
    Om inte vi hade detta unika experiment med en skola utan extern resultatkontroll skulle vi ha haft facit på friskolereformen och många andra skolreformer betydligt snabbare. Det är ovärdigt att vi ska behöva lita till internationella undersökningar för vår egen skolutvärdering, att våra forskare inte kan dra några slutsatser för att underlag saknas. Skolan är ingen lekstuga för politiker, forskare och sådana som ser möjlighet att göra sig en hacka. Vi ska klara av att formulera vettiga mål och vi ska också klara av att ta reda på i vilken mån vi uppfyller dem.

  12. Fredrik, går man efter dina extremt många twitterinlägg mot studentexamen får man kanske intrycket av ett stor motstånd. 🙂
    När det gäller sextiotalet kan jag inte uttala mig, men jag tog studenten i Finland 78 och jag hade en väldigt mycket friare skolgång än vad mina egna barn har haft. Mindre auktoritär också för den delen.

  13. Äntligen en ganska saklig och bra debatt på denna sajt, som annars hittills mest verkar varit ropandes röster i öknen.

  14. Mats B, tack för vänlig feedback. Jag har börjat läsa artiklarna här rätt nyligen och tycker nog att jag har läst många bra inlägg. Ingrid Carlgrens senaste läste jag med särskild uppskattning. Entusiasmen inför varje ny frälsningslära – vare sig den heter entreprenöriellt lärande, IKT eller formativ bedömning är farlig för skolan. Mer skepsis, mer kritiskt tänkande, mer experimenterande är vad jag vill se.

  15. Helena sjunger måluppfyllelsens lov i sin artikel. Men hon har totalt missförstått Liedmans uppmaning om civil olydnad. Det bildningsbegrepp och syfte med skolan som Liedman argumenterar för sträcker bortom testresultat och måluppfyllelse. Kanske det därför den reduceras till en önskedröm eller en o-önskad dröm av de skoldebattörer som ansluter sig till den skoldiskurs som Helena argumenterar för.
    Det bildnings ideal som Liedman önskedrömmer om förutsätter lärare som inte bara ser sig som näringslivets och regerings passiva förmedlare av kunskapsmål och demokratiska värden utan som aktiva skapare av de samma.

    Röster hörs från olika håll i värden, där metoder för måluppfyllelse och effektivare testanordningar helt dominerar dagordningen i skoldebatten, att syftet och innehållet inte längre diskuteras. Ett exempel på röst från en annan bekymrad önskedrömmare är Gert Biesta som skriver: ”…the current political climate in many Western countries has made it increasingly difficult to have a democratic discussion about the purposes of education.
    Han menar att debatten i breda folklager, om skolans innehåll och syfte har varit en väsentlig faktor för utvecklingen av det moderna demokratiska samhällets värderingar.

    Det borde vara varje lärares uppgift att själva ta ställning och föra debatt kring skolans syfte och innehåll. Kalla det civil olydnad eller annat. Det är på detta sätt som bildning får betydelse i klassrummet och som utvecklande kraft i samhället. Inte genom dekret och ålägganden som lärare och rektorer tävlar att bli bäst i klassen på att uppfylla.

    Tycker
    Leif

  16. Leif, det är kanske bäst att låta Sven-Eric Liedman berätta om jag har missförstått eller inte. Jag drömmer själv om en mer skeptisk och kritiskt granskande lärarkår och tycker att lärare borde ifrågasätta mer, vara snabbare på att slå larm när något inte fungerar, ta större ansvar för skolan helt enkelt. Men det är inte civil olydnad utan snarare yrkesstolthet och civilkurage som krävs för det. Givetvis också att någon vill lyssna.

    Du talar om lärare som passiva förmedlare av kunskapsmål och demokratiska värden. Då undrar jag om du känner till skolans mål? Jag kan inte se att det är möjligt att uppnå dem som passiv förmedlare. Det är mål som kommunikation, problemlösning, analysförmåga, reflektion, självförtroende, lust att lära, ansvarstagande, kreativitet, förmåga att lyssna, argumentera, etc..

    Dekret och ålägganden är däremot sådant vi är skyldiga att följa och det är också precis vad jag påpekar i artikeln. Liksom jag påpekar att man givetvis ska protestera mot dem om man anser att de är kontraproduktiva.

    När det gäller Svenskt Näringslivs ständiga shoppinglistor för skolan och den beklämmande utilitarism som präglar vårt samhälle tror jag att Sven-Eric Liedman och jag är tämligen överens.

  17. Det är ju NPM som fått oss att tystna! Så där har Liedman en koppling, dock har han ett problem med “gamla” bundsförvanter då han springer ur en kontext som omhuldar tankar som, “alla är lärare” “är man bara lärare så kan man undervisa i allt”.
    Att som Helena ha en så stark tro ex. studentexamen gör ju att det liknar en quick fix. Det är ju svårt att tro att studentexamen ska lösa lärares arbetsvillkor och lönebild. Huvudmannen ser nog inte den koppling Helena ser. Exempelvis kommer nog inte tjänstefördelningarna att innehålla provtid och rättningstid i fortsättningen heller.
    NPM har ju även en annan effekt, fördelningen av budget i kommunen är inställd på positiva resultat. Varje enhet belastas med sparbeting varje budget år, samtidigt gör kommun efter kommun positiva resultat(95% av kommunerna 2010). Det är pengar som fördelade hade kunnat gjort att fler lärare hade kunnat prestera sin fulla potential, istället för dagens resultat!

  18. LRradicals, en studentexamen löser ingenting. En rätt utformad och genomtänkt studentexamen kan däremot förse oss med något som är helt nödvändigt i en målstyrd och konkurrensutsatt verksamhet – en systematisk kontroll av måluppfyllelsen.

    Det Björklund föreslår, en studentexamen som blir styrande för lärarnas bedömning ställer jag mig högst tveksam till. Ett komplement till avgångsbetyget och lärarnas bedömning är vad jag argumenterar för.

  19. Liedman har alldeles rätt i att det räcker att ha starka lärare med integritet. Länge fanns det också en kår av välutbildade pedagoger med förmåga till kritiskt tänkande. Dessa gjorde också under ett par decennier precis det som Liedman efterfrågar. De struntade i princip i de påbud som kom från olika pedagogiska institutioner, till exempel om elevers sökande efter “egen” kunskap och andra tokerier som anbefölls, istället tog de fokus i klassrummet och sysslade, ja faktiskt, med att lära ut saker. Kunskapsmässigt fungerade det ju också länge ganska väl i den svenska skolan.

    Tyvärr är vi oändligt långt borta från detta förhållande för närvarande. Kommunalisering, låg status, svaga (och därmed okritiska) lärarstudenter, ett betygssystem som leder till fruktansvärda konsekvenser för svaga elever, skolan som marknad där eleven är kund, allt detta och mer har gjort att vi har avprofessionaliserats och blivit nickedockor som böjer oss för rektors, föräldrars eller marknadens krav. Resultatet har bland annat blivit en galopperande betygsinflation som inget tycks kunna stoppa.

    Jag tycker inte att det är önskvärt med ett slutprov och studentexamen, men idag har vi nått dithän att ett sådant upplägg verkar vara det enda möjliga sättet att göra betygen någotsånär rättssäkra. Det är inte önskvärt men kanske nödvändigt, tyvärr.

    Problemen med att ha slutprov är väl rätt uppenbara. Själv råkar jag ha en inblick i Nordirlands skolvärld. Där har man fram tills nu haft kvar systemet med “eleven plus”, ett slutprov vid elva års ålder efter “primary school” som i princip avgör elevens framtid eftersom ett lyckat resultat gör att man kommer in på en “grammar school” och slussas vidare mot universitetsstudier. Resten av eleverna slussas mot, ja, något annat. Provets betydelse har fått den absurda konsekvensen att man börjar med ensidig träning inför det cirka ett år innan provtillfället. (Inom parentes kan sägas att ansvarig minister för ett par år sedan bestämde att provet skulle avskaffas, dock utan att ersätta det med något annat. Resultatet har blivit att “grammar schools” själva administrerar sina “eleven plus” och nästan alla elever gör dem. Tokigt nog har protestantiska och katolska skolor bestämt sig för att ha olika prov, vilket knappast är vad Nordirland behöver.)

    Så vill vi väl inte ha det? Däremot kan jag köpa ett system som liknar det som finns på IB-programmet idag, där både slutprov och arbete under kursens gång vägs in och där lärarens bedömning räknas, men en utomstående examinator står för huvudbedömningen. En stor fördel för lärarna är att man känner att man arbetar tillsammans med eleverna mot ett mål; man slipper vara både coach och betygssättare.

  20. Henrik, tack för din kommentar. Du beskriver skolans verklighet så som jag upplever den. Det enda jag skulle vilja tillägga är njuggheten med andra chanser. Svårare att komma in på högskolan med upplästa betyg, svårt att överhuvudtaget få plats på Komvux. Jag tycker att det är en fruktansvärd orätt man gör eleverna när man först låter dem gå i en olikvärdig skola där både betyg och kunskapsresultat är ett lotteri och därefter inte ger dem en ny chans.

    Du skriver också om din skepsis inför studentexamen och nämner ett tidigt urvalsprov i Irland. Det låter olustigt att man har ett så tidigt och så styrande urval. Om det är ett prov man pluggar till är det också uppenbart att det handlar om ett felkonstruerat prov.

    En studentexamen ska ha som uppgift att mäta hur de viktigaste målen uppfylls. Sådant som problemlösning, läsförståelse, förmåga att kommunicera, reflektera, analysera. Det borde också vara självklart att man får fler chanser. Inte bara i fall man har en dålig dag – något som det pratas mycket om men som faktiskt händer rätt sällan – utan för att man alltid ska vara välkommen att kavla upp ärmarna och göra jobbet en annan dag. Man bör ha makt över sin framtid, kunna jobba sig till en utbildning – inte styras av slumpen. Jag tycker att det svenska högskolesystemet är väldigt orättvist. Du ska ha MVG i varje litet ämne när du ska in på de mest attraktiva utbildningarna – det samtidigt som ett MVG står för väldigt olika saker beroende på var du gått.

    Jag skrev studentexamen 78. Proven i språk var helt inriktade på kommunikation – skriva, läsa, lyssna, SO- och NO-proven bestod enbart av övergripande essäfrågor och man valde tre frågor bland många alternativ. Man pluggade till proven under fem veckor och pluggade samtidigt för att pröva för högre betyg i några ämnen. Ofta blev det så att de flitiga och lydiga eleverna hade högre slutbetyg än studentexamensbetyg, medan de besvärliga och ifrågasättande klarade sig bättre i studentexamen där det inte handlade om läxläsning och detaljkunskaper utan om tillämpade kunskaper.

    Det jag också minns är hur bra det kändes att veta att någon som aldrig hade träffat mig skulle bedöma mina prov. Någon som inte visste hur slarvig och stor i truten jag var. 🙂

  21. Extern examination och fokus på att framför allt kalibrera mellan skolor skulle kunna vara kännetecken på en modern studentexamen. En öppenhet för att eleven ska göra om när det finns skäl att tro eleven kan prestera bättre bör kunna vara en viktig möjlighet för att tona ner själva tillfället. Tänk dessutom vilken lättnad det skulle bli för skolsystemet om vi kunde minska alla hemsnickrade prov som används som betygsunderlag numera, de styr verkligen ofta fel. Vilken ökad frihet lärare och elever skulle kunna få i att söka sig mot målen.

    Frekar06, konflikter som sopas under mattan blir ofta mycket värre. Att blunda för skillnader i prestation och att inte ha möjligheter till rättvisa jämförelser skapar verkligen många onödiga gräl.

  22. Jan, visst låter det som en fantastisk sak att kunna arbeta tillsammans med eleverna mot gemensamma mål och bli bedömd på slutresultatet istället för på dokumentation, lydnad och följsamhet.

  23. Det finns flera viktiga frågor att reda ut i Sven-Eric Liedmans skolkritik som i sig också rymmer viktig samhällskritik, som påpekandet om utvecklingen från tillit till kontroll.

    Det är något oklart om SEL i första hand diskuterar den existerande skolverksamheten, den dagliga praktiken på gott och ont eller den skola som riksdag, regering m.fl. fattat beslut om genom skollag, läroplaner etc, eller kanske båda.

    Vem som vill kan hitta gott om exempel på den kunskapssyn som Liedman kritiserar, som kvantitativ, både i undervisning och prov ute på skolorna. Den är ett utbrett fenomen som, vill jag påstå, saknar stöd i skolans läroplaner. Dessutom är den oförenlig med den kunskapsstandardmodell som betygssystemet bygger på.

    Jag tycker att det vore värdefullt om SEL ville pröva sin kunskapssyn och kritik mot det gällande regelsystemet och konkretisera vilka hinder det utgör.

    Bästa sättet att förändra lärarnas arbetsvillkor vore att starta en kampanj för att avskaffa IUP. Det finns ett stort antal goda argument för en sådan förändring bl.a dubbelarbete, lärarnas onödiga lidande och bristande kompetens att hantera uppgiften. Vore det inte intressant om den pågående avtalsrörelsen, som inte torde ge något tjusigt extra lönepåslag, åtminstone resulterade i att SKL , SL och LR gemensamt ställde krav på en sådan förändring. Vem vill vara med? SOS?

    Jan H. Pettersson

  24. “Att dokumentationskraven är ett problem, det kan varje lärare intyga, men som Liedman konstaterar är det inte fråga om en skolsjuka, det här är ett samhällsproblem.” Jo, just det. NPM är ett samhällsproblem. Vilket de flesta inom vård, socialtjänst, skola etc. kan intyga.

  25. Jan, jag tycker inte att Sven-Eric Liedman beskriver den skolverklighet jag ser, snarare den amerikanska. Men det är möjligt att du har rätt och att enkla faktakontroller lever kvar på sina håll. Det är i så fall en form av civil olydnad, för som du konstaterar har sådant inget stöd i våra styrdokument.

    När det gäller IUP kliver jag gärna upp på barrikaden. Jag har redan skrivit ett skrifligt omdöme om de skriftliga omdömena i min blogg: http://helenavonschantz.blogspot.com/2010/03/mitt-omdome-om-skriftliga-omdomen.html

Lämna ett svar till Helena von Schantz Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »