Ingemar Berglund: Ministern och egoismen som ideologi

Flera artiklar i S.O.S. har diskuterat hur ett nyliberalt tankegods och en nyliberal praktik påverkar skolan och skolans utveckling – men oftast utan att lyfta fram de grundläggande värderingar som gör nyliberalismen oförenlig med skolan i ett demokratiskt samhälle.  Ingemar Berglund skriver om Ayn Rand, den amerikanska filosofen, som tydligare än andra har utformat nyliberalismens nybrutala värderingar – och frågar sig samtidigt varför en av alliansregeringens ministrar rekommenderar sina partivänner att studera Rand. (red)

Vi yvs ofta över våra grundläggande värderingar, men mer sällan talar vi om vilka de är och på vilket sätt de kommer eller ska komma till uttryck i samhället. De politiska dokument som kanske tydligast behandlar våra värderingar är socialtjänstlagen (dess portalparagraf) och de läroplaner för skolväsendet som vi haft i ett halvsekel. Dessa läroplaner har antagits, vad gäller värderingar, i total enighet i Sveriges riksdag.

I samtliga läroplaner finns följande åläggande för skolan: Skolan skall sträva efter att varje elev (…) kan leva sig in i och förstå andra människors situation och utvecklar en vilja att handla också med deras bästa för ögonen”.

Solidaritet, jämlikhet, människors lika värde etc. är alltså värden som är inskrivna i både lagar och förordningar. Hur värderingarna kan levandegöras i samhället bestäms dock av de politiska beslut som fattas. Tyvärr är dessa ofta motstridiga. Samarbete och samarbetsförmåga framhålls exempelvis som viktiga men i stället för samarbete prioriteras konkurrens.

Skolpolitiker av alla schatteringar bortser numera från skolans vida målsättning. De upprepar som ett mantra ”skolan skall nå målen”, men när man frågar dem vilka målen är blir svaret oftast, när det gäller grundskolan, att eleverna skall få godkända betyg så de blir behöriga för gymnasiet. Skolans mål reduceras till att bara gälla mätbara resultat i vissa ämnen. Demokratisk fostran och elevernas personlighetsutveckling bortser man helt från.

 

Ideologi i konflikt med skolans värdegrund

Skolans mål kan aldrig nås om de inte stämmer med de förhållanden som råder i det samhälle skolan verkar i. Den teoretiska modell om mänskligt beteende som kallas The Economic man, och som bygger på tanken att människan är rationell och nyttomaximerande för egen del, är t.ex. helt dominerande i samhällsdebatten. Att denna syn strider mot skolans målsättning är uppenbart.

Men det finns ännu grövre exempel – och det från en medlem i regeringen som kan bli skolminister om Jan Björklund skulle tröttna.

Centerpartiledaren Annie Lööf har på sin hemsida tipsat om att läsa Ayn Rands ”Och världen skälvde”. Jag är inte medlem i Centerpartiet, men jag har läst boken.

Enligt baksidestexten är bokens betydelse jämförbar med bibelns, och författaren anses vara en av nittonhundratalets mest inflytelserika tänkare. Det är en väldigt utmanande presentation som gör att förväntningarna blir höga. Författarens klart uttryckta filosofi är att den enda moraliska skyldighet vi har som individer är att sträva efter den egna lyckan. Bokförlaget är Timbro. Man får väl anta att Svenskt Näringsliv, genom sitt bokförlag, vill sprida detta budskap.

Alla hjältar i boken beskrivs som intelligenta, strama och rakryggade, de har stål i sina grå eller blå ögon och ljust hår. De är alla ägare av stålverk, fabriker, järnvägar, oljefält, gruvor etc. och är genier. Deras utkonkurrerade medtävlare på marknaden är allierade med den korrupta politiska ledningen och beskrivs, tillsammans med dem, som feta slappa slashasar med grisögon, simmiga fiskögon eller grumliga bruna ögon och kallas genomgående för plundrarna.

När hjältarna inte längre vill bli ”plundrade”, d.v.s. betala skatt och hålla alla svaga och andra parasiter vid liv, flyr de till en hemlig dal i Klippiga bergen. Till hjältarnas skara hör också en sjörövare som flytt från Folkrepubliken Norge för att slippa betala skatt. Hans inverterade Robin Hood-motto är att stjäla från de fattiga och ge till de rika.

Om någon av hjältarna skulle uttrycka sig på ett sätt som kan uppfattas av de andra som hjälpsamhet försäkrar han att så inte alls är fallet. Att ge, känna empati, förespråka mänskliga rättigheter etc. är uttryck för omoral.

Bokens omslagsbild föreställer en atlet, som lik en Atlas bär jorden på sina axlar, och i bakgrunden strålar den uppstigande solen. Bilden ger mig associationer till fascistisk konst och propaganda liksom till den sovjetiska socialrealismen.  Atletens antika form och den uppgående solen gör att bilden skulle passa utmärkt som valaffisch för det nynazistiska partiet Gyllene gryning i Grekland.

Frågan man ställer sig är om centerpartiledaren avser att säga upp det som brukar kallas samhällskontraktet.

När det gäller klimatet vet vi, att om vi förbrukar jordens resurser i den takt vi gör nu, närmar vi oss en ”tipping point”, en punkt bortom vilken ingen återvändo finns. Med Ayn Rand skulle vi på samma sätt närma oss en moralisk ”tipping point”. Tyvärr är ju den politik som nu styr utvecklingen på väg i den riktning som Annie Lööf önskar.

Jag har parallellt med Ayn Rands bok läst böcker om evolutionsforskning, hjärnforskning och om människans utveckling. Jag kan inte finna annat än att Rands moralsyn, och centerpartiets (?), strider mot människans natur. Det vore intressant att få synpunkter från några centerpartister. Det borde finnas åtminstone några som följt sin partiledares tips att läsa boken och som har synpunkter på den.

(Ingemar Berglund är f d rektor i Örebro)

 

 

38 kommentarer till “Ingemar Berglund: Ministern och egoismen som ideologi

  1. Utan att instämma i Rands filosofi konstaterar jag att det är ett perspektiv fler skulle behöva bekanta sig med och inte för att kunna såga som fel. Det här perspektivet problematiserar kraftfullt en av vänsterns käpphästar. ”Till var och en efter var och ens behov” tar bort den personliga prestationens betydelse och en viktig drivkraft till att prestera. Aynd Rand har kunnat studera den omoraliska ansvarslöshet detta ledde till i Sovjetunionen och har en gedigen insikt i varför en motfilosofi behöver formuleras. Vänsterfilosofi som skapar sådan omoral kan knappast vara speciellt moraliskt högtstående. Aynd Rands motfilosofi kan på ett helt annat sätt skapa situationen ”från var och en efter var och ens förmåga”.

  2. Jag tackar Ingemar för denna artikel. Jag håller med om att det finns ideologiska motsättningar, kanske inte endast mellan skolans värdegrund och övriga samhällsdebatten utan även inom skolans värdegrund.

    Ditt exempel med att elever ska förstå och leva sig in i andras situation och handla i enlighet med deras bästa kan vi kanske benämna som solidaritet eller något annat ord. Samtidigt har vi ett samhälle som premierar ekonomi, ekonomiskt tillväxt, egennyttan etc. Denna motsättning är inte ny. Och den kanske vi inte kan komma ifrån.

    Ibland är det bra att vara solidarisk,. ibland är det bra att tänka på egennyttan.

    Det problem som Ingemar berör är att samhällsdebatten domineras av den sistnämnda.

    Detta leder i sin tur till att det samhälle som domineras av egennyttan kan få det svårt att hantera allmännyttan. Ett aktuellt exempel är hållbar utveckling.

    Det ligger i The economic man att utveckla ekonomin och på så sätt bidra till ekonomisk tillväxt. För att denna tillväxt ska vara nyttig behövs dock ett fungerande samhälle, t..ex. någon form av förtroende mellan grupper och individer. Kort sagt, the economic man är otänkbar om det inte finns några som inte är economic man. Men om vi alla hyllar economic man så är det klart att de yrkesgrupper som tar hqand om andra människor ska ha sämre betalt eller? Eller är det möjligt att ta hand om andra människor och det enda målet med detta är att tjäna egna pengar. Vi har ju nyss bevittnat ett antal skandaler med vårbolag i den offentliga sektorn.

    Och det är klart att om vi endast hyllar Economic man och tillskriver denna människotyp naturliga egenskaper blir det svårt att anpassa denna människotyp till förändringar som gäller t.ex. global uppvärmning etc.

  3. Det är obegripligt att i dessa tider av accelererande finansiella kriser med allt djupare kapitalistiska våndor och långtgående återverkningar på människors levnadsvillkor det framskymtar ideologiska förklaringar som förordar en obegränsad och oreglerad (läs självreglerande) marknad utanför statens domäner. Följdriktigt bör alltså skolplikten avskaffas eftersom även den är ett statens påfund, enligt ordföranden i centerpartiets ungdomsförbund, som troligen också läst sin Ayn Rand. För övrigt, kan jag vad gäller personlig prestation, referera till något som gäller idag snarare än till gångna tiders stalinistiska maktfullkomlighet.
    I det kapitalistiska prestationssamhället Indien hade jag i förra veckan möjlighet att beskåda de personliga prestationerna av ett antal indiska fiskare som med handkraft halade in sin trål från tidig morgon till sen eftermiddag. Prestationens resultat var en handfull fiskar som auktionerades ut till de kvinnliga marknadsförsäljerskorna och den dagliga förtjänsten låg långt under fattigdomsgränsen. De personliga prestationer som dessa fiskare åstadkommer dagligen är långt mycket större än många economic men i den så kallade moderna sektorns globaliserade värld, med dessa prestationer är av föga värde i ett marknadsperspektiv.

  4. Tack Lars för att du ger oss lite aktuella referenspunkter.

    Efter att under ett antal år lyssnat på Jan Björklund så är jag inte säker på att det finns någon motsättning mellan regeringens intentioner med skolans uppdrag och pågående samhällsdebatt.

    Som jag tolkar uttalanden och även skrivelser så är skolans kunskapsuppdrag det viktigaste. Denna kunskap är mätbar och ska vara internationellt jämförbar. Matematik, läsning och naturvetenskap är centrala kunskaper som har framhållits. Så vitt jag kan förstå är det möjligt att mäta dessa kunskaper oberoende av samhällssystem. Pi är Pi i såväl folkhemssverige som i ett nyliberalt Sverige som i Finland eller i ´Stalins Sovjet eller i Pinochets Chile eller i ett nyliberalt Indien.

    Att dessa kunskaper i sin tur är en del i ett samhällsbygge för kommande generation har tyvärr tonats ner. Eller rättare sagt, nedtoningen av samhällsbygget till förmån för att mäta individer tyder på att samhällsbygget är att utveckla konkurrensdugliga individer för en global marknad. Det kan finnas andra intentioner, t.ex. den som nämns i skolans värdegrund. Men varför diskuteras detta så sällan i skoldebatten? Är man rädd för att bli kallad för ”flummare” om värdegrunden nämns?

  5. Pär

    Du skriver ”Att dessa kunskaper i sin tur är en del i ett samhällsbygge för kommande generation har tyvärr tonats ner”. Jag instämmer i detta, men vill tillägga att dessa kunskaper är en förutsättning för att samhällsbygget ska vara möjligt. Under mycket lång tid har kunskapsuppdraget fått stå tillbaka för andra värden i så hög grad att vi går mot en katastrof om inte något drastiskt görs.

    Du skriver ” Eller rättare sagt, nedtoningen av samhällsbygget till förmån för att mäta individer tyder på att samhällsbygget är att utveckla konkurrensdugliga individer för en global marknad”. Kunskapsuppdraget och det samhällsbyggande uppdraget behöver inte stå i motsats till varandra. På vilket sätt tonar vi ner samhällsbygget genom att mäta elevernas kunskaper? Är det inte viktigt att de internationella kunskapsmätningarna, via Jan Björklund, öppnat våra ögon för att vi har ett mycket allvarligt problem i den svenska skolan?

    Om man i debatten hade klart för sig hur allvarligt kunskapsproblemet är borde fler krönikörer diskutera varför vi har en så negativ trend och hur vi ska vända denna. Enligt min mening är kärnproblemet lärarutbildningen och det låga söktrycket till denna. Se gärna mitt inlägg på Ingrid Carlgrens artikel.

  6. Tack för en text som inspirerar till vidare läsning!

    Sporrad av Pärs frågor vill jag bara tillägga att värdegrundsfrågor inte mäts (eller tillmäts) något större värde i studier likt PISA, TiMSS och PiRLS. Jan Björklunds svar på kritiken riktad mot honom är att den svenska skolans resultat har sjunkit i en internationell jämförelse, varpå något måste göras. Skolans uppdrag förstås då i första hand utifrån inte bara ett snävt kunskapsuppdrag utan mot bakgrund av just dessa internationella mätningar och de kunskaper som mäts där. Jag är inte helt säker på att det överhuvudtaget går att skilja värdegrundsarbete från skolans kunskapsuppdrag, men det är definitivt intressant att fundera på hur argumenten historiskt har sett ut för en skola som betonade värdegrundens betydelse.
    Varför har svensk skoldebatt tidigare betonat värdegrundsarbetet i skolan? Vad kan förklara att kunskapsarbete och värdegrundsarbete särskiljs och blir varandras motsatser?

    Efter andra världskriget utvecklades skoldebatten i Sverige genom att värdefrågor fick ny betydelse. Kunskapsuppdraget sågs inte som ensamt viktigast och kunde inte särskiljas från skolans etiska uppdrag att fostra till demokrati och medmänsklighet. Som jag förstår det var den utlösande krisen för den tidens kunskapsskola att samhället hade genomlevt ett trauma där kunskaper-i-sig inte förhindrade massmord och förföljelse. Man kunde vara både bildad, skolad och ändå göra sig skyldig till grova brott mot mänskligheten.

    1948 slås i en parlamentariskt sammansatt kommission fast att ”Skolans främsta uppgift blir att fostra demokratiska människor”. Därtill betonades också hur skolan skulle utveckla kritiskt sinnade människor. Ulf P. Lundgren uttrycker det så här:

    ”Varje individs personlighetsutveckling skulle främjas och som särskilt värdefulla egenskaper framhölls självständighet och ett kritiskt sinnelag. Nya arbetsformer ansågs vara en förutsättning för dessa mål och här nämndes särskilt ”arbetsskolemetoder, laborativa metoder och aktivitetspedagogik”. (http://www.lararnashistoria.se/)

    Idag har pendeln svängt åt andra hållet och kunskapsutveckling är i (ensamt) fokus. Dessutom finns inte på samma sätt en medvetenhet kring hur undervisningen också bär på en ideologisk last eller innehåller formande inslag vilka inte bara lär ut kunskaper, utan också potentiellt innebär en ”dold läroplan” vilken implicit lär ut lydnad mot auktoriteter.

    Min förklaring till en sådan utveckling är att makten över hur skolan ska se ut de senaste sex åren har inneburit en förskjutning från akademi och expertis till regering och tjänstemän. Detta formar också frågeställningarna och förståelsen för vilken skolpolitik som kan ta Sverige ur det som upplevs som den aktuella skolkrisen.

  7. Att utveckla ”konkurrensdugliga individer för en global marknad” är väl ett sätt att beskriva det som det finns en mycket stark politisk majoritet bakom. Det bygger på en acceptans för att Sverige verkar på en global marknad och att om vi inte kan konkurrera med vår kunskap så kommer våra prestationer kunna vara lika krävande som de indiska fiskarnas och ändå ge lika lite i utbyte.

    Jag lyfter dock att det har delats i Nobelpris i ekonomi för forskning som demonstrerar att man kan vinna på att samarbeta även med sina konkurrenter. Att samarbete är ett avgörande verktyg för att lyckas i andra sammanhang borde vara belagt på ett mycket tydligt sätt. Framgångsreceptet är förstås individer med hög kunskap och förmåga att konkurrera som också kan samarbeta för att nå ännu längre.

    Liberterianska ideal med bara en ”nattväktarstat” nedskalad till ett inget kan ge vem som helst rysningar men det motsatta idealet där Che Guevara i statens namn åker kring och mördar bögar ger mig ännu värre obehagskänslor.

    Skolan ska handla både om relationer och kunskap och värdegrunden ska vara ett verktyg för att lyckas nå kunskapsmålen. Skolan behöver släppa den politiskt ideologiska polariseringen för utvecklingen sker i brytningspunkten mellan viktiga visioner, inte i de extrema ytterligheternas högborgar.

  8. Jan!

    Den människotyp du beskriver tolkar jag inte ligger så långt från Economic Man. Motsatsen till Economic Man kan vara ett beivrande av allehanda egenskaper och förmågor, dels hos individerna, dels mellan individerna. Inom djur- och växtvärlden talar man till exempel om att när mångfalden minskar så blir de ekologiska systemen mer sårbara. Kanske gäller detta också inom en globaliserad människovärld?

    Inom globaliseringsteorier brukar man prata om en ekonomisk globalisering, en politisk globalisering och en kulturell globalisering. Är det självklart att tänkande inom den ekonomiska globaliseringen ska styra vår globala värld för kommande generationer?

  9. Jag är tacksam för den här artikeln pga ambitionen att se de ideologier och dolda antaganden om människan, samhället, lärande osv. som ligger bakom de detaljbeslut som (utbildnings)politiken påstås bestå av. Att Lööf just låter meddela att hon inte är nyliberal, utan bara ääääälskar Ayn Rand och blir lycklig hela dagen av att se Margaret Thatcher i aktion är bara ett exempel på hur täta dimridåer man kan lägga ut. Nästa steg blir väl att påven låter meddela att han inte är katolik. Och Borg kommer ut som socialliberal.

    I min undervisning ställer jag kontinuerligt frågan ”Hur måste man ha tänkt för att kunna säga så?” (James Paul Gee). Jag menar att det den fråga som alla diskussioner åtminstone inom skolan borde börja med. Just Björklund är lätthanterlig, eftersom han själv förklarar sin ideologi rätt som det är. Det går en klar och tydlig mörkblå tråd från DN-artiklarna om den svenska skolans förfall till dagens utbildningspolitiska detaljbeslut. (jmfr. Matilda Wiklunds avhandling).

    Låt oss fortsätta i Ingemar Berglunds anda och alltid, alltid ställa frågan: vaffö gör di på detta viset?

  10. Pär,

    Jag ifrågasätter nyttan med att definiera stereotyper av oss människor. Jag lyfter att de framtida svenskar som skapar och säljer varor i stenhård konkurrens med kunniga indier, japaner och kineser bara behöver en sak gemensamt dvs. kompetens. De kommer därutöver kunna ha ett brett spektrum av värderingar och drivkrafter.

    Jag ifrågasätter också polariseringen konkurrenskraftig kunskap mot värdegrund och samhällsutveckling. De är komplementerande och det är faktiskt så att individer med det ena också har mycket av det andra. Beivrande allehanda förmågor är inte i motsats till spetsförmågor och kunskap är en bra grund för gediget samarbete.

  11. Ingemar Berglunds snabba karakteristik av Rands samhällssyn får mig att direkt associera till en alltför sällan citerad bok av Fredrik Reinfeldt: ”Det sovande folket” från 1993. Reinfeldt beskriver i en dystopi hur välfärdsstaten genom ”socialdemokratisk hjärntvätt” (s. 42) skapar ett folk av empatilösa, vegeterande ”sovhjärnor” där bara ”en liten exklusiv klubb /…/ nått insikt om att allt gått snett” (s. 38). Mot välfärdssamhället ställer han ”det civila samhället” och på sidan 112 formulerar han en enkel socialpolitik: ”De som lever på bidrag eller är ovilliga att acceptera erbjudna arbeten skall göra detta väl medvetna om att ingen standard garanteras. Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt skall inga standardkrav skattefinansieras.” (Kanske är inte arbetslinjen så långt från ”Arbeit mach Frei” och ”Jedem das Seine” som jag vill hoppas.) Vad gäller skolsystemet skriver Reinfeldt på sidan 69 att ”all produktion av barnomsorg och utbildning skall kunna drivas av enskilda och personalgrupper”.

    Sammanfattningsvis finns här ett nyliberalt idéprogram som inte står centerns efter – Reinfeldts tycks dessutom vara buret av ett starkt patos. Jag tror att det är ganska sällsynt att man överger den ideologiska grundsyn man erövrat i trettioårsåldern, särskilt när känsla och intellekt är starkt sammantvinnade till en formulerad samhällssyn. Kanske behöver Lööf inte söka sig över pölen – hennes sanning kan finnas på mycket närmre håll – i maktens centrum.

  12. Jan!
    Om skolans värdegrund säger att ”Skolan skall sträva efter att varje elev (…) kan leva sig in i och förstå andra människors situation och utveckla en vilja att handla också med deras bästa för ögonen”. Hur vill vi då att eleven ska handla om han/hon möter de indiska fiskarna som Lars Dahlström skriver om?

    Kan det finnas inbyggda konflikter i dagens globala värld mellan de egnas bästa och det allmännas bästa?

    I ”Kampen om klimatet” skriver Christian Azar (2009) om en sådan konflikt. I denna konlikt har t.ex. världens politiska elit mötts ett antal gånger för att komma överens om regleringar vad gäller koldioxidutsläpp. Det är denna värld vi lämnar över till kommande generationer.

    Jag tror mycket på kommande generationer. De kommer förhoppningsvis att kunna se på dylika problem på andra sätt än vad vi gör nu. Men kommer vi att ge dem chansen att göra det?

    PS Christian Azar beräknar att det går att klara av denna kamp med en viss minskning av tillväxten och en teknologisk utveckling, men framför allt genom en rättvis fördelning av begränsningarna . Andra ifrågasätter hela den västerländska ekonomiska expansionstanken som nu har tagits över av andra – att någonstans finns det en ekologisk men även social och ekonomisk gräns för den globala ekonomiska tillväxten.

  13. En freudiansk felskrivning, ”Makten över klimatet” heter Azars bok. Det lär ha kommit ut över 13000 vetenskapliga artiklar under den senaste tiden om klimat och växthuseffekten. En stor majoritet av dessa artiklar drar utifrån empiriska observationer slutsatsen att människors aktiviteter som mäts i form av ekonomiskt tillväxt har påverkat den globala temperaturen.

    Antingen tror vi att det är falskt och fortsätter som om inget har hänt. Eller tror vi att det är sant och kommer då att ställas inför moraliska, logiska, etiska, ideologiska och pedagogiska val. Hur ska vi hantera dessa val? Oavsett om vi tror att nämnda forskning är falsk eller att den är sann så får vi kalkylera med de risker som respektive val kan resultera i. Ulrich Beck har benämnt sådana risker som globala högkonsekvensrisker. Och utifrån dessa och andra lokala riskval skisserat på en teori om risksamhället eller världsrisksamhället. Denna teori är inte så negativ som det låter, men ger kanske en ökad förståelse för dagens samhälle och dess människor.

  14. Pär, varför ska vi tro att det ska finnas recept för handlingsmönster för framtida generationer? En livaktig diskussion om värderingar kombinerad med många djupa olikartad kunskaper är bästa framgångsvägen. Tar man utgångspunkten ett hållbart samhälle så känns det som att de indiska fiskarna ägnar sig åt något som inte har framtiden för sig. Ett enkelt recept om att stötta dem i att få bättre betalt leder totalt galet. Kunskap och förstånd är vägen, do-gooders har ställt till många katastrofer. Vi ska heller inte tro att Indien är oförmöget att göra något åt sina problem, de är på väg att omskola sin befolkning till betydligt modernare arbetsuppgifter helt utan vårt deltagande.

    Jag tror att kommande generationer inte bara kan se på saker på andra sätt än de vi kan föreställa oss, de kan göra saker på andra sätt. Likformighet och enkla värderingsrecept är bara hinder på vägen.

  15. Jan, jag håller med dig att en livlig diskussion kring värderingar behövs.

    I läroplanen står det att skolans värdegrund vilar på kristen etik och västerländsk humanism. Ett sätt att diskutera denna värdegrund är att förska se vad som inkluderas i den och vad som inte inkluderas i den. Ett annat sätt kan vara att jämföra denna värdegrund med en annan värdegrund. En av värdegrunderna som kommer från indisk kultur kan t.ex. innehålla följande:

    ”När en person upplever världen genom ”muladhara” möter någon annan, kretsar hans tankar kring överlevnad och säkerhet.

    När han upplever den genom ”svadhisthana”, är man intresserad av om den andre direkt eller indierkt kan bidra med att tillföra lustupplevelser.

    När man upplever världen genom ”manipura” är man intresserad om vem som har makten och kontrollen.

    En person som upplever världen genom ”anahata”, eller hjärtchakrat, har ett helt annat sätt att relatera till andra. När han möter andra människor, är han främst intresserad av hur han kan hjälpa och tjäna dessa människor. Vid detta chakra växer gradvis medvetenheten om att distinktionen mellan jaget och den andre i realiteten är en illusion. Han ser att när han ger andra ger han också till sig själv, och när han handlar andra väl, behandlar han också sig själv väl” (Eriksson, 1995, s. 39-40).

    För det första skiljer sig denna värdegrund mot värdegrunden som finns i Lgr 11 och som vilar på kristen etik och västerländsk humanism? I så fall på vilket sätt skiljer den sig? Finns det likheter mellan värdegrunderna, i så fall vari ligger likheterna? Och för det tredje, eftersom dessa och andra värdegrunder har mötts under cirka 500 år kan vi anta att vi har ett antal hybrider av olika värdegrunder i dagens globala värld. Då blir frågan varför vi under början av 1990-talet började framhålla att det finns en värdegrund som vilar på kristen etik och västerländsk humanism?

    Eriksson, L (1995) ”Från kunskap till visdom.” Göteborgs universitet. Institutionen för freds- och utvecklingsforskning. PADRIGU

  16. Jan, en sista gång.

    Oavsett om vi vill det eller inte, så finns det ekonomiska, sociala och politiska band mellan globens alla 7 miljarder människor.

    Jag har inte sett någon statsvetenskaplig forskning som under detta sekel har hävdat demokratiernas autonomi genemtot varandra. Även om den befolkning som vi räknar ingår i Sverige kan ta hand om sig själva och den befolkning som finns i Indien kan ta hand om sig själva så är de beroende av och påverkade av en mängd ”flöden” av olika slag. Exempelvis så finns det i vår instituonella politiska värld överstatliga organ som statliga regeringar får ta hänsyn till, liksom lokala strävanden efter inflytande och självstyre, Exempelvis FN, EU, Stater och Kommuner är på olika sätt inblandade i politiska processer.

    På motsvarande sätt är det ”civila samhället” inblandade i dessa processer. Exempelvis kan vi finna fem miljörörelser, med sinsemellan olika mål, som binder samman människor. De mål de strävar mot kan handla om t.ex. ”vildmark” (Naturskyddsrörelser), ”livskvalitet”/hälsa” (försvar av eget rum), ”ekotopi” (motkultur), ”uthållig utveckling” (t.ex. greenpeace, ”motmakt” (t.ex. grön politik) (Castells 1998).

    Inom sociologisk forskning skiljer man på sociala nätverk, sociala rörelser och social organisationer. En social rörelse, t.ex. arbetarrörelsen, kan bli och har blivit en social organisation i form av ett polltiskt parti. Och här är det möjligt att en och samma person kan verka inom ett nätverk, inom en social rörelse och slutligen inom en social organisation.

    Vi har också ett närmast oreglerat kommunikationsnätverk där olika kommunikativa flöden snabbt kan flytta såväl pengar som information. Den ”arabiska våren” är t.ex. ett exempel på hur snabbt sociala krafter kan sättas i rörelse.

    I en sådan värld finns det ju givetvis inga givna handlingsrecept för kommande generationer. Ändå tycker vi att det är bra att en målstyrd kunskapsorganisation som vårt utbildningsväsende ska ta hand om nästa generation under ett antal år, kanske från 1 till 19 år (förskola, grundskola och gymnasium) och där ha förutbestämda och mätbara mål i alla ämnen. Mål som ska betygsättas i sinsemellan olika steg. Dessa betyg ska i sin tur vara relaterade till varandra på ett förutbestämt sätt. På samma sätt är det med universiteten. I realiteten så skaffar sig såväl elever som lärare och rektorer ett visst handlingsutrymme i ett sådant system. För det är svårt och knappast önskvärt att helt förutbestämma sociala aktiviteter över tid, åtminstone inte om vi ska följa de värderingar som jag uppfattar att vi nu har.

    Castells, M (1998) ”Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur” Band ll. Göteborg: Daidalos.

  17. Pär,

    Fördelen med kunskap=förståelse är att det skapar beredskap för framtiden utan att vara detaljerad om hur individen ska handla. Fördelen med målstyrning är att det ger flexibilitet kring allt det andra. Ifall då målen avgränsas till bara förståelse så kommer denna uppnås på olika sätt och tillämpas på olika sätt beroende på framtida behov. Jag förespråkar att uppföljning och betyg ska avgränsas till sådant som kan ses som förkunskaper för då kan vi ha kvar stora olikheter liknande en biodiversitet men ändå ställa krav på att skolan ska lyfta alla till högre nivåer

  18. A propos målstyrning och dess effekter vill jag varmt rekommendera detta working paper utgivet av Harvard. Författarna beskriver målstyrning i en ekonomisk vetenskaplig kontext, men diskussionen kanske också är relevant för skolan?

    http://hbswk.hbs.edu/item/6114.html

    Saxat ur deras text hittar jag följande, som kanske belyser en eventuell problematik mellan målstyrning mot ökade kunskaper och skolans övriga uppdrag:

    ”The interplay between organizational culture and goal setting is particularly important. An ethical organizational culture can reign in the harmful effects of goal setting, but at the same time, the use of goals can influence organizational culture. Specifically, the use of goal setting, like “management by objectives,” creates a focus on ends rather than means.

    Barsky (2007) argues that goal setting impedes ethical decision making by making it harder for employees to recognize ethical issues and easier for them to rationalize unethical behavior. Given that small actions within an organization can have broad implications for organizational culture (Fleming & Zyglidopoulos, 2008), we postulate that aggressive goal setting within an organization will foster an organizational climate ripe for unethical behavior.

    That is, not only does goal setting directly motivate unethical behavior, but its introduction may also motivate unethical behavior indirectly by subtly altering an organization’s culture. In sum, although many factors contribute to unethical behavior, the point cannot be overstated: goal setting motivates unethical behavior.” (Ordónez, Schweitzer, Galinsky & Bazerman, 2013, s. 12, kursiv i original)

  19. Tack Karl för den kommentaren. Det är märkligt att i början av 1990-talet var det en livlig diskussion om målstyrning av offentlig sektor. Men nu har vi anammat målstyrningen och tagit til oss dess logik och diskuterar allt mellan himmel och jord utifrån denna logik. Men vad är målet med det?

    Ett vettigt mål kan t.ex. vara att minska koldioxidutsläppen. En ekonomisk teori som inte har med detta samband är väl inte lämplig att ha för att nå detta mål med minskad koldioxidutsläpp. När, var och hur kan utbilndingsamhället diskutera teori och praktik som gäller sådana riktiga mål?

    När Stefan Einhorn, professor etc., skrev sin bok ”Konsten att vara snäll” , så gjorde han det inte inom en målstyrd kunskapsorganisation utan han skrev den utanför den. Det är lite spännande.

    När vi har ett samhälle och en värld där vi har fullt sjå med att konsumera och producera för att nå tillväxtmålen och samtidigt håller fast vid detta fast vi inte verkar bli lyckligare av det så undar man ju vad målet är med det?.

    En hållbar ekonomisk teori bör väl också ta hänsyn till människors behov – att det är en skillnad mellan olika stater. I vissa stater och regioner behövs en stor tillväxt, i Sverige, USA etc. kanske vi behöver en väldigt liten tillväxt, nästn noll, men bara nästan. Men vi tycks helt fastlåsta vid vår tillväxtdoktirn – allt kan förklaras med denna.

    Under 1970-talet var samhället något annorlunda. När en TV-journaliust pekade på att i Pinochets Chile var tillväxten mycket hög, så fick han sparken tror jag. Hans uttalande stämde inte med dåtidens värdegrund. När Göran Persson under 1990-talet nämnde något om stabilitet och ekonomisk tillväxt i Kina så fick han inte sparken. Men fortfarande reagerade människor – värdegrunden höll då på att ändras. Men idag, när allt är målrelaterat och drivkraften är ekonomisk tillväxt så börjar vi snart att beundra Kinas tillväxt som har 30-dubblats inom en 20-årsperiod, just nu v’ärldens tredje största ekonomi. Utbilndingssystemet måste givetvis anpassa sig till detta ochJan Björklund framförde ett långsiktigt mål med att kinesiska skulle bli ett tillvalsämne. Och visst kan det vara intressant med kinesiska – Kina är ett mycket spännande samhälle men de didaktiska frågorna, varför, vad och hur bör vi inte glömma där just varförfrågan kan vara av intresse i detta fall.

  20. Pedagogik skall och måste diskutera varför-frågan. Det är en chimär att hävda att undervisningen bara skall anpassa sig till en framtid som ändå inträffar, och att skolan helt enkelt skall nå de nödvändiga målen effektivare. Varje sådan trajektion implicerar alltid en föreställning om ett mål, och en ambition att nå ett visst mål. Jan Lenander har sådana mål, och Pär Engström har också mål. Även Björklund och Borg har mål, trots och just därför att de döljs bakom förment pragmatiska uttalanden och detaljfrågor.

    Redan Margaret Thatcher har använt det retoriska TINA-knepet för att trumfa igenom sin specifika målsättning. Genom att hävda att det inte finns något alternativ kan man effektivt slå kritiker ur brädet och skapa total dominans för den egna ideologin. En politisk ideologi är effektivast när den inte framstår som ideologi – och att hävda att man bara skall nå målen effektivare är just en osynlig ideologi därför att den döljer att målstyrningsfilosofin i sig är ett politiskt program. Man kan ju bara fundera en liten stund vilken medborgarbild som kan finnas bakom ministerfilosofier som ”gör som du blir tillsagd, annars kommer marknaden och tar dig”?

  21. 1968 kom en samhällskunskapslärare brådstörtad in i klassrummet och berättade för oss 14-åringar att Robert Kennedy var skjuten. Mordet etsade sig fast men än mer andra samhällsdebatter i skolan, på raster, bussresor etc. Som tur var var vi en skolklass med olika åsikter när Vietnamkiget diskuterades. Vi fick inte betyg på dessa diskussioner men vi diskuterade ändå, ibland efter skolslut. Det var då 1968 som skolans förfall började enligt en dominerande skolhistoria.

    Idag har vi ett EU som har av det poltiska etablissemanget fått fredspris och efter det kollektivt skuldbelägger EU-medlemslandet Grekland som nu har hamnat i en akut kris. Var förs denna debatt?

  22. I skoltermer skulle man väl kunna kalla EU:s behandling av Grekland som mobbing. Men i vuxenvärlden kallas det för att hålla bra ordning på statsfinanserna.

    Nu skall jag vara tyst och vara en god demokrat i sann kristen etik och västerländsk humanism. ”Du skall icke taga vara på din broder”, står det väl i biblen. Och du ska tänka på dig själv och inte på broderskap eller systerskap är väl slogans som vi skall lära barnen vad gäller franska revolutionen eller feminismens tankar.

  23. Tack för alla intressanta kommentarer till min artikel. Karl Asps ref till ett Harvard paper tackar jag särskilt för.
    Jan Lenander har jag lite svårt att förstå. ”Av var och en efter förmåga, åt alla efter behov” är en levnadsregel som går att spåra tillbaka till bibeln, ja kanske till och med till Kyros II ett halvt årtusende tidigare. Denna regel består av en ”produktionsdel” och en ”fördelningsdel” som Jan reducerar till att endast handla om fördelning och kallar det för vänsterns käpphäst. Samtidigt förklarar han att Ayn Rands ”filosofi” bäst klarar av produktionen. Rands filosofi behöver vi för att förstå att det annars går åt helvete, antingen som i Sovjetunionen, eller också får vi en Che Guevara som i statens namn åker omkring och mördar bögar. Det är svårt att finna några nyanser i Jans resonemang.
    Ett mer fruktbart sätt att argumentera vore väl att, som Jan själv tycker, lämna de politiska extremerna. Varför inte lyssna på alla de liberala ekonomer som Krugman, Akerlof, Stiglitz, eller finansmän som Soros och Buffet. Alla varnar efter finanskraschen för att vi redan gått för långt i neoekonomisk riktning. En del av dessa herrar har därför tagit initiativ till och satsat pengar till etablering av Institute for New Economic Thinking för att finna alternativ till den rådande ekonomiska (o)ordningen. Soros har själv satsat 40 miljoner och i styrelsen sitter sju ekonomipristagare.
    Eller lyssna på rikemansklubben World Economic Forum som i sin slutrapport från Davos 2007 skrev (alltså före kraschen): ”Den nya eran av global tillväxt skapar samma obalanser och ojämlikheter som under den industriella revolutionen gav näring åt nationalism, fascism och kommunism.”
    Hur vårt samhälle utvecklas (eller hur vi utvecklar vårt samhälle i demokratisk ordning) får naturligtvis konsekvenser för hur vi formulerar skolans mål och hur vi arbetar för att nå dem.

  24. Heder till Karl Asp som använder hypertextens möjligheter till referenser i sin text. Det som skrivs för att läsas på dator bör skrivas i hypertext beroende på målgruppen.

  25. Tack Ingemar, Karl och alla andra!

    Utan en sådan här debatt så blir vi vilsna. Med risk för att låta väldigt dystopiskt tänkte jag ändå fortsätta lite till med några samhällsförändringar som sammantaget är lite riskabla . Men det finns hopp. (Jag hade egentligen tänkt skriva dem som en artikel för SOS men jag tar dem här.)

    Samhällsförändringa A) Under de senaste decennierna har det skett en förskjutning i vetenskapssamhällets förklaringar till kriminalitet. ADHD och andra bilogiskt grundade förklaringar har blivit allt mer dominerande som en riskfaktor vad gäller kriminalitet. Uppmärksammas dock att det endast gäller viss sorts kriminalitet och inte annan, sällan ekonomisk brottslighet. När jag under 1970-talet arbetade inom kriminalvården var det otänkbart att jag offentligt skulle hävda att ”utav dessa som sitter här har 60%” ADHD. Idag är det helt legitimt, nästan dominerande.

    Samhällsförändring B) Under flera decenier har det skett en förskjutning i vetenskapssamhällets förklaringsmodeller på samhällsfenomen. Dels en förskjutning mellan olika discipliner, dels en förskjutning inom discipliner. Exempelvis hade sociologin under 1950-talet en stark ställning som underlag för politiker vid folhemsutvecklingen. Så småningom kom nationalekonomin alltmer i fokus som diminerande samhällsvetenskaplig disciplin. 1969 inrättades således Ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Inom ekonomin har vi också sett en förskjutning till nutida förklaringsmodeller som jag tolkar utgår ifån en atomiserad individ med individuella drivkrafter vars handligar aggregeras till samhällsstrukturer etc etc.

    Samhällsförändring C) Vetenskapssamhället och forskarsamhället har blivit en del i det ekonomiska samhället med målstyrning. Detta innebär t.ex. att antalet vetenskapliga artiklar, antalet citeringar etc. är centrala faktorer när individer och universitet rangordnas internationellt och nationellt. Det bör tilläggas att det även finns andra faktorer och fenomemn som kan verka i ett annat håll, fortfarande finns det stort utrymme för meningsutbyten. dock inom ramen för denna struktur skulle jag vilja säga. (Dock, nu har jag givetvis inte hela överblicken men min lärarintention känner av denna struktur.) Och i grundskolan har vi fått en målstyrningsprincip där enskilda kunskapsmål är det centrala men skolans övergripande mål har kommit i skymundan.

    Samhällsförändring D) Grundskolan och lärarutbilndingen har alltmer blvit en pendang till en arbetsdelningsprocess som pågått sedan något sekel. Elever som unika individer framhålls, enskilda yrkesgrupper etc. blir här centrala, med specifika uppgifter. lärarna som en specifik yrkesgrupp framhålls. Det är samhällets viktigaste yrkesgrupp. På andra håll framhålls andra ykresgrupper, som ser sig själv som viktigast. Inom yrkesgrupperna finns det i sin tur en uppdelning. Den senaste lärarutbildingsreformen är ett tecken på denna uppdelning.

    Samhällsförändring E) Det har blvit ett alltmer socialt skiktat samhälle där det är en stor skillnad mellan de rikaste och de fattigaste. I mitten har vi en stor medelklass. Denna medelklass, ska vi säga att den ligger inom ”kärnarbetskraften” som det uttrycks i Social rapport 2010 (dvs. 3,5 gånger basbeloppet) har hyfsat ekonomiskt men lever i ett samhälle som får väl sägas vara lite ekonomiskt instabilt. Denna medelklass är dock inte enad utan konkurrerar med varandra i ett ekonomiskt klimat som utgår från konkurrens.

    Samhällsförändring F) Det har blivit samma utveckling även om vi går upp på Europanivå. Generellt har arbetslösheten ökat med det finns en stor skillnad länderna sinsemellan. Medborgarna i länderna vid medelhavsområdet ligger nu långt efter Tyskland, Sverige etc. vad gäller ekonomisk trygghet.

    Samhällsförändring G) Inom såväl Sverige som i övcriga Europa harvi succesivt gått mot ökade spänningar där syndabockar utses. Främlingsfientliga partier har ökat i popularitet. Missnöjet har utbrett sig. Denna utveckling berör inte endast grupper som bygger på klass (de som har och de som inget har) eller etnicitet (synbdabockarna) utan kan även finnas mellan länder och regioner, t.ex. kan Anders Borg hävda att Grekland har sig själv att skylla, men också inom t.ex. ett lands utbilndingssystem, det är lärarutbildarnas fel. Jan Björklund framförde en lösning som har blivit rumsren ”Nu ska vi rensa ut flummet”.

    Att det i ett sådant klimat uppstår oro är väl inte så konstigt. Problemet är bara att när vi ska förklara oron så har vi t.ex. ADHD-förklaringar, indivdualpsykolgiska förklaringar att ta till eller nationalekonomiska men sällan sociala hållbara förklaringar som får praktisk betydelse.

    Samtidig vet vi ju att vi har ett kutlruarv och vi utvecklar nya tankar och kunskaper som pekar på att ett annat samhälle och en annan samhällsutvckling är möjlig.

    Tydligaste exemplet på att samhället fortfarande är mänskligt är när det inträffar katastrofer, sorg etc. Då upptäcker vi att vi har något gemensamt att dela. Det är synd att vi inte kan upptäcka detta alltmer även i andra sammanhang.

  26. Mitt förslag på utbildningssystemets övergripande mål är:

    En skola för en social, ekonomisk och ekologisk hållbar samhällsutveckling.

    Under detta paraply kommer olika skolämnen in. – en lagom blandning av individers utveckling och social utveckling. Metoder, didaktik etc etc anpassas till detta övergripande mål. Frihet finns men även jämlikhet. etc etc.

    Ranking är inte viktigt – däremot kan mätningar och annat fungera som gemensamma forum för erfarenhetsutbyten.

    Visioner behöver vi ha. Detta är något om min vision.

    Finns det någon som tror att denna går att bygga vidare på eller har ni någon annan vision som går att bygga vidare på?

  27. Pär

    Din vision är en fortsatt utveckling av det system som under 30 år sanerat svensk skola och lärarutbildning på kunskap. Vi har idag rektorer utan akademisk examen, ämneslärare med kunskaper som inte är märkbart djupare än vad eleverna ska uppnå, ämnesdidaktiker som utan tillräcklig vetenskaplig ämnesteoretisk grund undervisar i ämnesteori vid lärarutbildningarna, professorer i pedagogik som varken fokuserar på kunskaper i skolan eller lärarutbildningen. Vill vi jämföra med hur det var för 40 år sedan i Sverige kan vi se på hur det är i Finland idag. Rektorerna är oftast disputerade, ämneslärarna är ofta disputerade i ämnesteori, lärarna i ämnesteori vid lärarutbildningarna är disputerade, alla fokuserar på kunskap.

    Hur menar du att de didaktiska metoderna ska underordnas målet för social, ekonomisk och ekologisk utveckling? Är behovet av att vända den negativa kunskapstrenden underordnat andra mål?

    Vissa ämnen i skolan ska självklart ge kunskap om förutsättningarna för ett hållbart samhälle, men ska eleverna nå kunskapsmål i de grundläggande skolämnena (din vision har kanske inte det målet) måste arbetsformer och didaktiska metoder anpassas till ämnets karaktär och elevgruppen.

    Vänder vi inte den negativa kunskapstrenden, såväl i form av kunskapsresultat som i form av inställningen till kunskap, kan vi varken övertyga om existensen av de problem vi står inför eller än mindre lösa problemen. Förstår vi inte de naturlagar som styr livet på jorden och förstår vi inte de matematiska begrepp, t.ex. exponentiell tillväxt, som forskarna använder kan vi inte ta till oss resultaten. En undersökning visade att mindre än 20% av befolkningen vet vilken process som ger solen dess energi! Sätter vi inte kunskap i centrum kommer inte de mest begåvade eleverna att motiveras till att bli forskare i de grundläggande vetenskaperna, som enligt min mening är det som kan ge lösningar för ett hållbart samhälle utan att backa 100 år i utveckling. Det faktum att vi kan kommunicera på detta sätt är resultatet av ett Nobelpris i fysik. Tillfrågas Nobelpristagare om varför de blev forskare blir svaret i de flesta fall att de hade en ovanligt intresserad och ämneskunnig lärare i gymnasiet eller motsvarande. Fortsätter vi att underordna kunskap för annat har vi inom kort tid inte några lärare av den kategorin.

    Min förhoppning är att visioner liknande din får stå tillbaka för en nyrenässans av kunskapsbegreppet.

  28. Hans-Gunnar!

    Min vision bygger på kunskap om demokrati och människor. När vi tar demokratin för given är den inte given. Om inte skolan ställer upp på en hållbar social, ekonomisk och ekologisk samhälsutveckling. Vem ska då göra det?

    Inom denna vision finns det ett oerhört stort lärarfrirum för didaktik etc etc. Men någonstans har även detta frirum en gräns och den gränsen tolkar jag då borde gå vid min vision.

    De problem som skolan har bör i min vision gå att hantera inom denna vision. Varför skulle det inte det?

  29. Pär

    Du frågar varför det inte skulle gå att hantera skolans problem inom din vision. Mitt svar är att de problem jag ser i skolan fokuserar inte din vision på. Vilka problem anser du att vi står inför i den svenska skolan?

  30. Hej Pär!
    Du frågar om det finns någon som tror att din vision går att bygga vidare på eller om någon annan har en vision som går att bygga vidare på. Jag kan berätta för dig att vi är några här i Örebro som sedan flera år har en studiecirkel som vi kallar Omvända vär(l)den. Vi har identifierat fyra kriser som vi utgår ifrån: Resurskrisen, miljökrisen, den ekonomiska krisen och den moraliska krisen. Vi har skrivit ett häfte på c:a 20 sidor och gjort en utställning om sju skärmar. Vi försöker organisera möten för att få politiker att diskutera utifrån vårt material, men det går väldigt trögt. Frågorna verkar vara för stora. I vår lilla grupp ingår en politiker, en läkare, två gymnasielärare och undertecknad.
    Jag kan tyvärr inte länka till materialet men skickar det gärna till den som önskar. Skriv i så fall till ingemar6640@gmail.com

  31. Det finns två sidor av egoismen, den ena att är att andra ska hjälpa en medan man själv är upptagen av sitt eget och den andra är den som är så upptagen att förmera sitt eget att andras behov inte får plats. Ingemar Berglund du är så ensidigt fokuserad på det senare att du inte förstår mina problematiseringar. Det är dock inte ovanligt med människor som låter andra städa upp efter sig etc och sen förväntar sig att dessa ska vara generösa med sina tillgångar också. Det är dock dags att se båda sidor av egoismen. Kommunismen är bevisat som oframkomlig väg!

  32. Din dikotomisering av begreppet egoism är ju inte kristallklar precis, men om jag förstår dig rätt så menar du att det finns egoister på både vänsterkanten och högerkanten. I så fall håller jag med dig. Min artikel handlade om Annie Lööf och Ayn Rand. Menar du att man inte kan skriva en sådan artikel utan att samtidigt fördöma kommunismen? Vem argumenterar du emot? Vem har förordat kommunism?

  33. Annie Lööfs funderingar kring Ayn Rand lyfts till något stort. Då är det rimligt att det balanseras med funderingar kring svagheter i tanken om att allas behov ska tillfredsställas lika väl oavsett prestationer. Den typen av resonemang är mycket vanligare i svensk skola. Det är till och med så att sådan egalitarism hyllas som snällare fastän den kan få katastrofala följder,

  34. Vad är behov? Vi talar inte om begär. Om vi följer FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ex. Artikel 1 och 25, Europakonventionen och Svensk lag som inte får strida mot dessa – kan det då få katastrofala följder?

  35. Jan

    I ditt inlägg kan du, i praktiken, mycket väl ersätta ordet behov med önskemål.

  36. Distinktionen behov och begär blir verkligen inte självklar i svensk skola. Ta Mazlows behovstrappa så ser du så tydligt att gränsen mellan behov av självförverkligande och begär blir hårfin. I skolverkligheten möter vi sen elever med ”behov” av att bli TV-kändis etc.

    Jag väljer inte Ayn Rands synsätt men ser det som farligt när någon försöker demonisera det och dessutom angripa en minister för att överhuvud taget befatta sig med dessa tankar. Ifall vi ökar vår medvetenhet om att jämlikhet inte enligt någon naturlag är moraliskt bättre kan vi garanterat flytta diskussionen till ett mer konstruktivt läge. Ett visst mått av acceptans för att andra kan ha det bättre är utan tvekan ett tecken på altruism.

  37. Du skriver: ” Ifall vi ökar vår medvetenhet om att jämlikhet inte enligt någon naturlag är moraliskt bättre kan vi garanterat flytta diskussionen till ett mer konstruktivt läge”.

    Vi har ju faktiskt fattat beslut om jämlikhet i Sveriges riksdag.

    Tony Judt tycker: ”Den egoistiska och egennyttiga prägel som livet fått idag är ingen naturlig del av människans villkor. Mycket av det som nu tycks ”naturligt” härrör från 1980-talet: besattheten av att skapa sig en förmögenhet, dyrkan av privatisering och av den privata sektorn, den växande skillnaden mellan rika och fattiga, Framförallt gäller det den retorik som de åtföljs av, okritisk beundran av en ohämmad marknad, förakt för den offentliga sektorn, en falsk föreställning om ständig tillväxt.”
    (Tony Judt, professor i sociologi, Illa far landet 2011)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter