Olle Holmberg: Inger Enkvist och den konservativa offensiven mot skolan

Inger Enkvist, språkprofessor i Lund, spelar en betydande roll i den konservativa offensiven mot skolan och lärarutbildningen. Hennes bok ”Feltänkt” (2000) fick stort genomslag i media och också i den svenska lärarkåren. Inger Enkvist har fortsatt att skriva böcker om den svenska skolan och delta i den nationella skoldebatten. Hon är idag regeringens ofta anlitade expert när det gäller utbildningsfrågor.

Diskussionen om skolan i media ger lätt intryck av att det finns två lag av lärare och rektorer, ett lag som vill ha ordning och reda och goda kunskaper till eleverna – och ett lag som inte vill det. De som ingår i det andra laget kan man undra över. Sitter de hemma i helgen och planerar och tänker ”Hur ska vi nu göra för att det ska bli riktigt kaotiskt och kunskapsbefriat i veckan som kommer?”

”Skolan ställer kunskapen i skamvrån” är rubriken på en recension i Sydsvenskan (den 13/1 2004). Det låter som ett illdåd av det andra laget. Det är boken Skolan – ett svenskt högriskprojekt (2003) som får ett mycket positivt omdöme.

Inger Enkvist, som är redaktör för denna bok och som skrivit hälften av artiklarna, är professor i spanska vid Lunds universitet. Hon har tidigare publicerat boken Feltänkt – en kritisk granskning av idébakgrunden till svensk utbildningspolitik (2000). I båda böckerna skriver hon framför allt om idéer, om hur vissa föreställningar och en bestämd ideologi har förstört den svenska skolan och lärarutbildningen.

Men hennes egna idéer då? Vad är det för ideologi som vägleder Enkvist? Här några citat ur Feltänkt. Jag har valt citat därför att det konkreta språkbruket säger mycket om vilka värderingar som finns bakom. Följande citat är inte särskilt svårtolkade ur ett värderingsperspektiv. (Det som står inom parentes har Enkvist inte skrivit.)

I Taiwan hade för något år sedan tolv regeringsmedlemmar av fjorton en doktorsexamen från utländskt universitet, medan Sveriges regering, som kontrast, har en av västvärldens lägsta utbildningsnivåer. (Om vikten av upplysta regeringar)

Att ge föräldrar rätt att påverka skolans innehåll och regler är att ta ytterligare ett steg från undervisning till barnpassning. (Om föräldrainflytande och samarbete hem-skola)

Den konstnärliga världen har under stor del av 1900-talet attackerat vanligt folk, medelklass, familj, heterosexualitet och religion. Ju vildare attacken är desto mer artistisk anses den konstnärliga produkten vara. Om artisten tillhör en minoritet tror man att verket är ännu större och då kan det heller inte kritiseras. (Om den moderna konsten och kulturen)

Ordet multikulturalism har därför i USA fått betydelsen separatism, ett främjande av särintressen, vilket vi noga borde begrunda innan vi begär att liknande kvotering ska införas hos oss. Varje grupp skriker ut sina krav på respekt och rättigheter på det allmännas bekostnad. (Om kvotering och mångkultur)

Freires namn förknippas med tanken att lärare utövar makt när de undervisar och med idén att elevinflytande är viktigare än kunskaper. (Om 1900-talspedagoger)

 

Feltänkt och är en häpnadsväckande konservativ uppgörelse med utbildningspolitiken och utbildningssystemet, skolan och högskolan. Häpnadsväckande därför att den helt saknar samhällsanalys. Inga förändringar i skolan relateras till förändringar i samhället. Därför blir det också obegripligt för författaren varför skolan ser annorlunda ut idag än på 50-talet, då hon menar att den var som bäst och utvecklingen borde ha avstannat. Den implicita grundtanken i boken är denna: Ju fler som tillägnar sig bildning/utbildning ju mer sänks kvaliteten, ju mer devalveras värdet av utbildningen. Det är en klassisk tanke i en konservativ tankevärld.

I ”Skolan ett svenskt högriskprojekt” (2003) fortsätter Inger Enkvist sin kritik på likartat sätt. Hon kräver ordning i skolan  och kamp mot ”snällismen” (det låter som Margret Thatchers beryktade: ”Fram med käppen!”), hon varnar för decentralisering och kräver att skolan åter förstatligas så att inte ”okunniga, lokalt tillsatta personer får en icke avsedd makt över utbildningsväsendet”, hon driver tesen att de lärare som intresserar sig för elevernas kunskapsutveckling motarbetas av rektorerna (och av staten gissar jag), hon förfasar sig över att kvinnor som enbart har förskollärarutbildning kan få skolledaruppdrag o s v. Hennes texter innehåller en blandning av stolligheter, hatfulla utfall mot allt som luktar ”progressivt” och några ängsliga försök att beskriva konkret undervisning.

I ”Uppfostran och utbildning” som utkom 2007 fortsätter den monotona kritiken av skolan. Hon återkommer till det historiska misstaget att skapa en sammanhållen skola där jämlikhetsideologi är viktigare än kunskap. Man kan inte, menar hon, undervisa elever som inte är intresserade av kunskap och som inte uppför sig lydigt. Det är ”de nya pedagogerna” som medvetet förstört skolans gamla fina kunskapstradition. Idén om att ”sätta eleven i centrum” återkommer i de nya pedagogernas program. Vad man borde göra är istället att kräva lydnad av dem som inget vet.

 

I lärarutbildningen talas det ständigt om att förenkla och att göra undervisningen rolig, det vill säga att undervisningen ska falla eleverna i smaken. Man säger ofta att den elev som lyssnar, läser och skriver är en passiv elev. Det sägs att det är att tråka ut elever att hålla lektion och att om läraren ger en skrivning betyder det att han eller hon inte har förtroende för eleverna. (Om lärarutbildningen)

En åtgärd /-/ är den s k Robin Hood-metoden, nämligen att ta resurser från skolor där eleverna får bra resultat och ge till skolor där eleverna får sämre resultat. (Om att man inte kan kompensera för biologiska skillnader)

Skillnaden mellan okunniga personer förr och nu kan uttryckas som att man förr visste om man var kunnig och kultiverad eller inte. Nu råder inställsamhet mot den okunnige. (Om att det var bättre förr)

 

Det är inte konstigt att det ges ut polemiska betraktelser med reaktionärt innehåll. Men det är anmärkningsvärt att Inger Enkvist är regeringens ofta anlitade expert när det gäller utbildningsfrågor. Det som är ännu mer anmärkningsvärt är att det är så många lärare som lyssnar. Inger Enkvists föreläsningsturnéer i gymnasieskolorna har mötts med stort bifall.

En omhuldad förklaring går ut på att särskilt gymnasieskolan är befolkad av konservativa lärare, som ännu inte vunnits för den moderna pedagogiken och som behöver fortbildning och skarpa tillsägelser för att förändras. Det är ett ytligt betraktelsesätt – och det är anlagt utifrån och uppifrån. Jag tror det är fråga om mycket mer djupgående processer som påverkat lärares medvetande och som gör dem mottagliga för olika slags kritik mot skolan. Det är mycket svårare att vara lärare idag än för 20-25 år sedan. Traditionen har gröpts ur. Osäkerheten har tilltagit. Kanske också vantrivseln. Och kanske mest i gymnasieskolan.

Det finns naturligtvis många förklaringar. Jag ska bara välja en – men en som på ett intressant sätt belyser lärares yrkesutveckling. Många menar att läraryrket under de senare årtiondena har devalverats. Talar man om tillgång på kulturellt kapital och social position är förändringarna tydliga. Utbildningsnivån i befolkningen som helhet har höjts betydligt och det är inte längre förbundet med särskild status att vara lärare. Mikael Alexandersson talar om ett läraryrkets identitetsskifte, som inträffade under 90-talet. Tidigare hade lärarna det han kallar en projektidentitet. Skolan skulle vara ”en spjutspets mot framtiden”, en del i det stora projektet att modernisera Sverige och bygga det rättvisa och jämlika välfärdssamhället. Lärarna var välfärdens projektarbetare, bärare av de radikala skolreformernas grundidéer. Under 90-talet falnade glöden. Skolan sågs inte längre som ett instrument i samhällsförändringen. Den var snarare en utförare av definierade uppdrag och uppmärksamheten kom alltmer att riktas mot dess bristande förmåga att lyckas med dessa uppdrag. Effektivitet var ledordet och standardisering hjälpmedlet. Kontroll, utvärderingar, redovisningar skulle visa hur skolan och lärarna presterade. Lärarna fick mer av en prestationsidentitet. Det är självklart att det påverkar lärarnas självförståelse och arbetssituation om de är viktiga samhällsbyggare eller kritiserade undervisningsoperatörer.

Samtidigt som yrket begränsades, uppgiftsbelastades och kontrollerades alltmer fanns ändå den samhällsbyggande visionen kvar i den högtidliga myndighetsretoriken – och kanske hos många lärare som en dröm om vad skolarbetet skulle tjäna till. Det är självklart att lärare kände sig svikna och tröttnade på alltihop.

I det läget är det lätt att applådera Inger Enkvists kritik – utan att egentligen ta reda på vad hon står för.

12 kommentarer till “Olle Holmberg: Inger Enkvist och den konservativa offensiven mot skolan

  1. I sin debattartikel ”Bryt med flumpedagogiken” talar Inger Enkvist om att återupprätta respekten för inlärning, för lärare och för skolan. Själv visar Enkvist att hon brister i respekt i en rad avseenden.

    Respekt för sanningen. Om man på ett meningsfullt sätt ska debattera skolan bör man utgå från en sann bild av skolan, inte en påhittad vrångbild. Det är inte så, att man i skolan hävdar, att lärare och föräldrar utövar förtryck, när de leder ungas utveckling. Det är inte så, att skolan mest liknar en djungel, där de starkas vilja råder. Det är inte så, att någon avskaffat respekten för inlärning, så att denna respekt behöver återupprättas. Sådana påståenden hör till en vulgärdebatt, som skadar skolan.

    Respekt för lärarna. Det är inte så, att lärarna i landet bedriver någon flumpedagogik. Att dom inte längre ger eleverna några kunskaper, utan låter dem bli autodidakter. Att dom inte längre bryr sig om ordning och reda i klassrummen. Att eleverna bara får lära sig sådant, som de tycker är roligt. Att påstå detta är en direkt förolämpning och avslöjar en obefintlig respekt för lärarkåren. En kår, som nu har det jobbigt nog utan sådana påhopp, inte minst på grund av nedskärningarna på nittitalet och den ökade tillströmningen av elever med invandrarbakgrund.

    Respekt för forskningen. På femtitalet övergick man från en urvalsskola, där blott en tiondel av eleverna gick igenom gymnasium, till en demokratisk skola för alla, där så gott som alla elever gick igenom en tolvårig skola. Detta kom att medföra en rad problem, inte minst pedagogiska. Den auktoritära pedagogiken med läraren, läxorna, förhören och betygen i centrum, fungerade dåligt redan i det gamla läroverket med dess förhållandevis homogena, privilegierade elevgrupper. För grundskolans elever fungerade den inte alls. Skolklasserna kom att bestå av elever från hem med vitt skilda förutsättningar i språk, kultur och möjligheter att ge stöd i studierna. De flesta av dessa elever klarade inte av att timme efter timme följa med i en katederledd undervisning.

    Därför satte man igång en omfattande forsknings- och försöksverksamhet för att finna vägar till en undervisning, som fungerade bättre. I många år pågick denna verksamhet och den resulterade bland annat i den omfattande utredningen om skolans inre arbete, SIA. Denna kom att ligga till grund för 1980 års läroplan. Det var där man myntade det av Enkvist förhånade begreppet ”Eleven i centrum.” Man insåg det nödvändiga i att utgå från elevens förutsättningar och behov, när man ordnade undervisningen. Man betonade vikten av att eleven upplevde mening med det hon lärde sig och kände stimulans i lärandet. Detta innebar att hon inte bara skulle få lyssna och memorera utan också få arbeta aktivt och självständigt. Man satte också upp som mål för skolan sådant, som att eleverna skulle lära sig att tänka kritiskt, finna kreativa lösningar och ta ansvar.

    De nya mål och de nya arbetssätt, som läroplanen rekommenderade, mötte motstånd bland lärare, som inte ville eller kunde ändra sin lärarroll och sitt sätt att arbeta. Men främst kom motståndet från en okunnig och reaktionär kulturelit, som nostalgiskt blickade tillbaka på den egna skolgången i ett läroverk, där disciplin och ordning rådde. Man bildade på 80-talet en livaktig och högröstad Kunskapsrörelse, som bland annat myntade begreppet flumpedagogik på den skola, som den då samlade forskningen rekommenderat. Dvs samma begrepp, som utbildningsministern Björklund flitigt använder och som nu Enkvist också använder i rubriken till sin artikel.

    Att eleverna ska finna mening i arbetet förvränger Enkvist till att de bara behöver lära sig sådant som är roligt. De för inlärningen nödvändiga arbetssätten förvränger Enkvist till att man inför några trevliga metoder. Därigenom visar hon bristande respekt för den omfattande forskning, som ledde fram till Läroplan 80.

    Respekt för kunskapen. Att utbildningsminister Björklund sedan länge målat en mörk vrångbild av skolan för att bana vägen mot den politiska makten, innebär inte att denna vrångbild är sann. Sanningen om vad elever behöver för att lyckas lära sig i ungdomsskolan finner man lika litet på de kaserngårdar, där Björklund lärt ut lydnad och respekt bland vuxna militärer, som i den akademiska utbildning, där Enkvist lärt ut spanska bland vuxna studenter. Det är beklagligt, att den massmediala skoldebatten kommit att domineras av tyckare, som sjunger kunskapens lov i alla tonarter men själva visar så bristande kunskap om skolans kärnfrågor. Det vill säga frågorna om hur inlärningen går till och vilka förutsättningar, som eleverna behöver för att kunna lära sig.

  2. Jag är född (1942) och uppvuxen i Sverige, bott 5 år i Österrike. Adjunkt i tyska, franska och engelska, undervisat på Roskilde Handelsgymnasium 25 år. Har just läst ”Skolan ett högriskprojekt”. Hombergs och Orstadius’ inlägg är just så förljuget skönmålande som vi erfarna lärare inte längre orkar med at läsa. Tidningarna är fyllda med artiklar om terror-tillstånden i skolan och i många andra delar av samhället. Men pk-personer som Orstadius påstår, att DET inte finns som alla ser. I Enkvists inlägg ”Skolans problem är ledarskap och styrdokument” ger hon några citat frå ” Lärande ledare. Ledarskap för dagens och framtidens skola” som gör mig rädd och förbannad över att intellektuella i dagens Sverige kan skriva sånt ordbajs utan at plockas verbalt sönder och samman av några bildade personer! Nej, det sitter inte några ondsinta människor och tänker ut hur de ska får våra elever att lära sig så litet som möjligt. Det sitter i stället en hel massa skräddare vid kejsarens hov och väver tyg, som de påstår att bara de dumma och de, som inte duger till sitt värv, inte kan se. Parasiter, som har hittat sin – nej inte lilla – stora niche, där de tjänar storkovan på att folk vill bedragas. Och darrar av skräck över att få ryktet om sig att vara dumma eller inte duga till sitt värv.

  3. Den 18 oktober 2012 ska Inger Enkvist ge ”en introduktion om lärarutbildningen” i samband med att riksdagen bjuder in till en presentation av projektet Stiftelsen Johan Skyttes högskola för ledarskap och lärande. Syftet med projektet är att skapa ”Europas främsta lärarutbildning”.

  4. Pingback: Därför lämnar jag #Skollyftet | Fredriks blogg

  5. Visst, Inger Enqvist är hemsk i sin syn, sin okunskap om skolans villkor, och värre är att hon har fått en plattform. Att hon fått en sådan är kanske värt att reflektera över. Hennes uppfattningar går väl att se som toppen på ett isberg av borgerligt – konservativa värderingar som tycks ha fått tuppkam senaste 25 åren. skyttegravskriget om skolan fortsätter och ser ut att fördjupas, ackompanjerat av den regeringskris som syns idag. Skolan har på något sätt kommit i kläm mellan den i någon mån progressiva utveckling som skedde under 1950- till och med 1970-tal, och den borgerligt-konservativa (och senare också nyliberala) världsbild som växt fram så kraftigt. Det ser ut att vara djupgående konflikter om och i samhället som spelas upp. Finns ö h t något som kan göras för att bidra till någon form av lösning i meningen väg ut ur detta tillstånd, kanske lite oberoende av var man uppfattar sig befinna sig i förhållande till de olika lägren?

  6. Jag har läst skolartiklar och sett videoklipp av Inger. De pekar på många allvarliga brister i dagens svenska skolsystem. Viktiga jämförelser görs med utlandets förutsättningar och misstag som gjorts där och som vi borde undvika/ha undvikit. Hon poängterar vikten av att eleven ska fostras till flit, något som inte ens finns inskrivet i våra styrdokument. De negativa reaktioner som artikeln och många av kommentarerna ger uttryck för känns för mig ganska verklighetsfrämmande.

  7. Inger Enkvist har hyllats i några lärarbloggar för sin beskrivning av skolan och sina lösningsförslag på skolans problem.

    Hon har publicerat ett antal artiklar i dagspress och nättidningar. T.ex. i GP debatt 23 maj 2015 finns en artikel med namnet – ”Sverige måste sluta leka skola”. Hon bygger artikeln bl.a. på en OECD-rapport och tar bl.a. upp:

    ”Rapporten spekulerar över om ett generöst välfärdssystem och låga inkomstskillnader bidrar till elevers ointresse för studier”.

    Varför tar Inger upp detta? Spekulerar rapporten i detta?

    Här går det väl rätt enkelt att kontrollera denna spekulation mot fakta. Dvs. i vilken mån Sveriges välfärdssystem avviker på denna punkt från jämförande länder. Sedan är det länken mellan välfärdssystem (eller politiskt system) och viljan att studera som bör undersökas. Och slutligen dra slutsatser kring detta eventuella samband.

    Vidare skriver Inger Enkvist i samma artikel: ”Dagens situation beror inte på tillfälligheter som vi inte kan göra något åt. Sedan införandet av lagen om grundskola 1962 flyttas elever till högre årskurs utan krav på att de ska kunna innehållet i det lägre. I ett halvt århundrade har vi låtsats att ansträngning och kontroll inte behövs utan kan ersättas med stöd”. Om det är tanken på en gemensam grundskola eller om det är utförandet av denna grundskola som här är syndabocken är för mig svårt att utläsa av denna GP-artikel.

    I en annan artikel, ”Olika falla de intellektuellas lotter”, i den samhällsvetenskapliga nättidningen Neo 2014 (5) beskriver hon bl.a. den franske sociologen Pierre Bourdieu som ett samlande namn för 68-generationen som ”menade att sanning inte fanns och att det som kallas sanning bara var åsikter och tolkningar hos makthavare”. Detta, att Bourdieu inte förespråkade sanning i ett vetenskapligt arbete, dementeras i samma nättidning i en kommentar från en sociolog. Inger Enkvist kritiserar Bourdieu när han tar fram ett samband mellan social bakgrund och studier. Inger Enkvist har här tolkat Bourdieu som en naturvetare, att Bourdieu framhåller en naturlag som alltid inträffar. Vilket även det vederläggs i en kommentar. Så menade inte Bourdieu eller någon annan samhällsvetare heller för den delen – dock kvarstår det faktum att i undersökning efter undersökning i olika länder tycks det finns ett samband mellan föräldrars bakgrund och elevers studieresultat. Enkvist lyfter i denna artikel fram människans (elevens/studentens) vilja som den förklaringsfaktor man bör utgå ifrån.

    Och slutligen kan nämnas att Inger Enkvist har fått mycket uppmärksamhet för sin bok (2010) om latinamerikanska ikoner. Dessa ikoner har några saker gemensamt, de kommer från fattiga förhållanden och de har framfört vänstersympatier. Enkvist försöker ”avmystifiera” dessa människor, bla. en fredspristagare (1992) från Mexiko, genom att peka på deras brister och att de inte är bra föredömen för de unga.

    Så även om Inger Enkvist är omtyckt av många lärare, tar fram exempel från skolan som många känner igen sig i, är påläst i det hon skriver om, så är hon inte mer än människa. En människa som tycks ha politiska sympatier och antipatier som påverkar i henne i de beskrivningar hon gör och i de slutsatser hon drar.

    • Det som gör Bourdieu intressant är hur ekonomiskt och socialt kapital kan omvandlas till kulturellt kapital eller om vi kallar det för en persons ”sociala skyddsnät” där inte minst ”socialdemokratin” haft sina rekryteringsvägar där just språkbruket bildar en pålitlighetsstämpel med förgreningar inom ”rörelsen” på samma vis som inom ”överklassen”.

      Skottarna fick nog! Av både tories och labour! Nu även spanjorerna. Det finns för mig en förståelig konservatism hos Inger Enkvist som jag inte har för Hans Bergström eller Jan Björklund. Dessa senare klagade då svenska elever var bäst i världen och hade Skolverket behållt sina statistiska data hade det kunnat konstaterats att pojkar och lägre SES-grupper hade sina vägar att göra ”klassresan” under 1980-talet!

      Idag går Anna Ekström ut och påpekar just bristen på lärare i fysik, kemi och teknik där just denna ”klassresa” kunde göras och då följde riktig matematik på köpet och detta uppmärksammades av denne Bourdieu.

      Nobelpristagaren för den blå lysdioden kunde knappt prata engelska trots sitt amerikanska medborgarskap och bevisar med all önskvärd tydlighet att detta ivrande av ”språkkunskaper” som ingångsvärden inte alls stämmer och inte heller att man måste uppfostras till flit i allmänhet utan att enskilda ämnen och förmågor ger flit som sedan kan omvandlas till andra sammanhang likt för Nakimura eller idrottsmän.

      I en annan tråd diskuteras ”Skolinspektionen” som inspekterat men aldrig åtgärdat och då andra avdelningar sagt sig göra rejäla satsningar har det bara blivit sämre vilket det blev ytterst snabbt efter 1994! Den praktiska algebran och geometrin utrotades i princip! Då faller givetvis även pojkars och lägre SES-elever och även de elever som inte kan ”svenska” som det pratas om inte får samma chanser.

      Att använda lin-reg EFTER ett kraftigt fall har tagit bort ”verkligheten” som tidigare visade just MOTSATSEN!

      Denna ”verklighet” har också förändrats och nu går strukturrationaliseringarna fort i arbetsintensiva branscher förutom i hantverksyrken som alltid omhuldats inom LO! Att skjuta en rullstol, lyfta en patient… är mer komplicerat än att skruva fast gipsiplattor eller dra dit koniska kopplingar i rörledningar… Det överdrivs nivån på förskollärares teoretiska utbildning och nu ska de in och förbereda för en ”naturvetenskap” de själva inte kan! Dessutom går det inte att införa denna så tidigt om man tar fysikämnets vetenskapliga sida vilket bevisades av Galilei och Descartes och sedermera följdes upp av Vygotskij!

      8000 barnskötare får gå arbetslösa!! Jag blev rörd då jag hörde denna empatiska ”flicka” behöva säga att hon hade andra kvalitéer är förskollärare och där håller jag med Inger Enkvist att det idag ”leks skola”! På de så kallade lärarutbildningarna!

      Att Inger Enkvist används av politiska krafter är inte en tillfällighet då den svenska skoldebatten snart är det enda som politikerna törs politisera.

      Problemet är att det är för KOSTSAMT att få människor i ARBETE! Det FINNS INTE NOG MED ARBETEN och om Lennart Swahn får rätt behövs snart inga lärare heller!

      Oberoende av ”vänster” eller ”höger” måste synen på arbete och vad som räknas som ”kostnad” ändras snabbt om vi inte ska få ett tredje världskrig på halsen.

      • Håkan, jag håller med dig i din oro i synen på arbete.
        Och när både höger och vänster tycks ha samma syn och nästan samma lösningar blir jag än mer oroad. Dock tror jag inte att detta leder till ett tredje världskrig – men oro och oroligheter blir nog svårt att undvika när datoriseringen och effektiviseringen tar fart på allvar – om inte politiska krafter förmår att bibehålla/utveckla trygghetssystem som är anpassade efter människors behov.

        Vilken roll utbildning, bildning och lärande kommer att få i denna samhällsutveckling är svårt att sia om. I en av sina många artiklar kritiserar Inger Enkvist bl.a. ekonomiseringen av högre utbildning. Det tycks inte heller som att hon är nöjd med denna utveckling, hur den nu ska beskrivas. Så även om utbildning och skola är en politisk fråga så är det också en ekonomisk fråga – och ekonomiska teorier bedömer jag ha ett större inflytande i vår globala värld än pedagogiska teorier.

  8. OK – Pär – vi är nog överens i stora drag. Men frågan är om ”staten” är lika god som Fridolin tycks inbilla sig inom skolområdet. Statens uppgift är att upprätthålla staten!

    NÄR blev Pentagon, NSA … sådana fredsivrare? ALLT handlar om ekonomi och ekonomi handlar om MAKTEN ÖVER VÅRA TANKAR i många former vi inte är medvetna om och det görs nästan gällande att det finns en Högre Makt som finns utanför religion, ekonomi och journalistik där allt får sägas bara det sägs på rätt sätt och på rätt tid och på ett ”nyanserat och välavvägt sätt” enligt Svenskt Skolverks NORM!

  9. Att följa debatten om skolan väcker tankar. Jag var en av få arbetarklassbarn som fick möjlighet att gå både i realskola och gymnasium – född i en enbarnsfamilj i Stockholm 1932 – och jag gick i en högstatusskola, Södra Latin, där lärarna ofta hade höga akademiska meriter men inte lyckats få arbete på högskola eller universitet. En klassisk replik av en av mina lärare som när det ringde ut sa: Sitt kvar – jag ska kasta ännu några pärlor! Skolan var ett provårsläroverk – lärarkandidaterna måste gå ett år utan lön och flera hade nått femtioårsåldern, innan de sparat ihop tillräckligt för att ha råd. Flera lärare var lätt nersupna. Den gamla skolan var inte den lysande lärdomsskola som den efteråt beskrivs som. I själva verket kuggades flera av de mest begåvade ut – det var inte sällan begåvade överklassbarn som stöttes ut, medan vi från arbetarklassen anpassade oss. Av klasskamrater som kuggades ut blev flera erkända författare och kulturpersonligheter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter