Ingrid Carlgren: En otillräcklig skolpolitik

Den socialdemokratiska kriskommissionens rapport ”Omstart för socialdemokratin” har inte precis mottagits med entusiasm. Kommentarerna från såväl vänster som höger har varit ovanligt samstämda i att det är en produkt som kommer att hamna i papperskorgen. Innehållsligt har den beskrivits som en vänstervridning och en ”återställare”. Jag har enbart läst avsnittet om utbildning och är utifrån det böjd att hålla med om kommentarerna om bristen på såväl visioner som analys. Men vänstervriden? I utbildningsavsnittet är det snarare fastlåstheten i de tankar om skola och utbildning som dominerat den offentliga skoldebatten det senaste dryga decenniet som är mest slående.

Utgångspunkten tas i den ökande segregationen och de sjunkande skolresultaten från och med 1990-talets andra hälft. Därmed kan den socialdemokratiska skolpolitiken formuleras mot bakgrund av 1990-talets reformer snarare än i polemik mot tidigare socialdemokratisk skolpolitik – vilket ju skulle kunna innebära en omstart för skolpolitiken. Med tanke på att Anne-Marie Lindgrens rapport (Flum? Nej, segregation) konstaterade detta redan 2005, kan man fråga sig varför det dröjt så länge innan socialdemokraterna försöker göra politik av sina egna analyser. När man nu äntligen tar upp frågan så är det inte med hänvisning till den egna tankesmedjans arbete utan till Skolverkets rapport. Att hänvisa till den – i likhet med så många andra – förefaller riskfritt och helt i linje med den ängslighet varmed man håller sig inom ramarna för den rådande skoldiskursen. I det avseendet präglas texten varken av självständighet eller nytänkande. Såväl analys som förslag skulle lika gärna kunnat komma från något av regeringspartierna.

Som orsak till problemen med de sjunkande skolresultaten och den ökande segregeringen pekar man främst ut det fria skolvalet, det ökande individuella arbetet i skolan samt oviljan att kompensera för olika villkor med hjälp av resursfördelningen. Dock problematiseras inte grunderna för 1990-talets genomgripande skolreformer. I stort tas det som pågår i skolan för givet som något önskvärt. Istället inriktar man sig på hur likvärdigheten i det som pågår kan bli större för olika elevgrupper.

Även om skolvalet lyfts fram som ett stort problem så problematiseras inte valfriheten som sådan. Det gör däremot t.ex. den konservativa amerikanska utbildningshistorikern Diane Ravitch i sina beskrivningar och analyser av konsekvenserna av valfriheten i det amerikanska skolsystemet. Hon kommer fram till att medan enstaka skolor och mindre grupper av elever har vunnit på valfriheten så har flertalet förlorat. Hennes slutsats blir att förorda grannskapsskolor där närhetsprincipen får dominera. Överhuvudtaget tycks det som om den gamla svenska s.k. socialdemokratiska skolan utgör en förebild för henne.

Helt i linje med vad alla idag tycks överens om, lyfts ökningen av det individuella arbetet och minskningen av helklassundervisningen fram som en av orsakerna bakom de ökande klyftorna. Man skriver att ”skolan måste bli mer individanpassad, men eleverna ska inte lämnas ensamma med ansvaret för sin utbildning. Särlösningar genom nivågruppering och eget arbete har visat sig vara ineffektiva. Elever som riskerar att halka efter måste få snabb uppföljning för att förhindra att problemen växer.

Utvecklingen har, menar man, försvagat lärarrollen som därför måste stärkas. Och – återigen upprepas vad alla andra säger, nämligen: ”Lärarens roll är central för kunskapsutvecklingen i skolan. Därför måste lärarrollen stärkas. Statusen och kvaliteten på lärarutbildningen ska höjas, och det måste säkerställas att de som antas på utbildningen är lämpliga. Lärare bör även få ta del av ledarskapsutbildning. Lärare som utvecklas och åstadkommer goda resultat efter förutsättningarna ska premieras.” (sid 15)

Men ett yrkes status är inte en orsak till utan en konsekvens av hur yrkesgruppens kompetens och skicklighet uppfattas. Man kan inte styra med status – men man kan styra så att utrymmet och förutsättningarna för lärarnas professionella yrkesutövande förbättras. I den skola som tagit form under det senaste dryga decenniet ökar hela tiden kraven på lärarna att göra andra saker än att undervisa och utrymmet för undervisning har minskat. Det som behövs är inte i första hand resurser till mindre elevgrupper. Lärarnas status kan bara höjas genom att sätta undervisningen i centrum som den kvalificerade verksamhet den bör vara. Vilket kräver ordentligt med tid för såväl planering som uppföljning.

Dessutom krävs omfattande satsningar på forskning och utvecklingsarbete i syfte att förbättra undervisningen. För att skolsektorn ska kunna utvecklas till en innovativ och självförnyande sektor behöver FoU-arbetet integreras med verksamheten på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag. Det är inte rimligt att fortsätta tala om lärarnas bristande status och samtidigt hantera läraryrket som ett yrke som ska styras uppifrån. Den professionella styrningen av skolan behöver förstärkas och som en del i det behöver lärarnas makt över skolutveckling såväl som över lärarutbildning öka. Det är viktigt med en bra lärarutbildning men en sådan kommer inte att utvecklas genom fortsatta reformer uppifrån.

Frågan vad vi ska ha skolan till diskuteras inte. Man konstaterar att:”Skolan är central när det gäller att bekämpa klassklyftor, men också central när det gäller Sveriges framtida konkurrenskraft. På så sätt är skolan grunden i en modern jämlikhets- och tillväxtpolitik.” (sid 15)

Den skola som vi har just nu tas för given, dvs skolan som ett ställe där individer ska nå sina kunskapsmål för att därigenom få betyg och ta sig vidare till utbildning och arbetsmarknad. De idéer som präglat de senaste decenniernas skolreformer (och därför rimligen borde granskas när segregeringen ökar och resultaten sjunker) problematiseras inte. Valfrihet, konkurrens, skolan som medel för ekonomisk tillväxt, mål- och resultatstyrning etc har ju uppenbarligen (enligt bl.a. Diane Ravitch) inte lyckats höja kvaliteten på verksamheten – snarare tvärtom. Inte heller diskuteras relationen mellan dessa idéer och jämlikhetens möjligheter. OECD’s rekommendationer till de nordiska länderna att bli mer ojämlika för att klara den ekonomiska tillväxten skulle ju t.ex. kunna ha behandlats.

Avsaknaden av visioner för skolan är påtaglig. Det var nog lättare förr! Så länge alla inte hade tillträde till läroverken kunde skolpolitiken sammanfattas under parollen ’en skola för alla’. Men tillgång till skolan har inte visat sig vara detsamma som tillgång till bildning. Varför tar man inte avstamp i idéerna om en skola för bildning och bildning för alla ­– vilket ju är precis vad den nuvarande skolan inte lyckas med. Skillnaden i kunskapsinnehållet för olika elevgrupper är idag sannolikt större än på länge.

Så, åtminstone den del av rapporten som handlar om utbildning hoppas jag hamnar i papperskorgen. Istället hoppas jag att socialdemokraternas utbildningspolitiska taleskvinnor noggrant läser Diane Ravitch bok: The Death and Life of the Great American School System: How Testing and Choice Are Undermining Education (2010).

8 kommentarer till “Ingrid Carlgren: En otillräcklig skolpolitik

  1. Många av analyserna av lyfter fram utbildningspoltiken som ett av de områden som inte vänstervridits så jag tror inte en politisk vänster höger analys på detta avsnitt är speciellt fruktbar. Precis som Ingrid Carlgren konstaterar så innebär det här en skolsatsning som liknar den alliansen valt i väldigt stora stycken. Hur (s) tänker profilera sig på skolans område får man leta efter, en del optimister ser det som att skolan kan få tillskott på pengar med (s) men det känns inte så djupt grundat.

    Är det här då en positiv rapport utbildningsmässigt? Mitt svar är ett tveklöst ja. Den öppnar upp en stor dörr för samarbete över blockgränserna och långsiktighet i utbildningspoltiken Både Sverige och USA har fått en oerhört obehaglig polarisering mellan detaljerade tester och utebliven uppföjning. Ett (s) som lyfter fram kunskapsuppdraget och en lagom uppföljning kan öppna en harmoniska mellanväg i bland annat denna fråga.

  2. Kriskommissonen skriver (sid 66) ” Hur blir kunskapssamhället det goda samhället?” vidare ” Socialdemokratin som både är en bildnings och utbildningsrörelse, borde mer ingående formulera förutsättningarna för att kunskapssamhället också ska bli ett gott samhälle, där full sysselsättning och generell välfärd kan upprätthållas.”
    Det finns alltså någon slags medvetenhet om att nya produktionsförhållanden skapar nya under och överklasser vilket vi tycks se i storstäderna idag. Ungdomar och nysvenskar tycks vara de som i första hand får böja nacken bakåt och titta upp mot den medelålders kapitalägande medelklassen. I ett samhälle som strävar mot jämlikhet och demokrati måste skolan och utbildningsväsendet överhuvudtaget vara ett vapen mot ojämlikhet likvärdigt det som formulerades i SAPs efterkrigsprogram och förverkligades under femtio och sextiotalen. Men för att vi ska nå någon sådan vision måste vi få med skolarbetarna i arbetet. Det är skolarbeterna som har empirisk erfarenhet och teoretisk kompetens att förstå problemen med den kommersiella skolans förödande inverkan på jämlikheten i samhället, på frihetens för underklassen, på deltagandet i det demokratiska samtalet för de som fått stämpeln obildbar av ett alltmer kommersialiserat skolväsende. Organisera speciella skolarbetsföreningar i SAP vilket öppnas för i organisationsdelen av rapporten.

  3. Bra slutkläm! Att det socialdemokratiska nytänket i skolfrågorna skulle hamna så erbarmligt snett kunde förutses när Mona Sahlin dagarna efter valet analyserade orsakerna till valförlusten. Vi har i skolfrågorna hamnat fel i förhållande till väljaropinionen, sade hon. Men det ska vi rätta till. Därmed var hon inne på samma tankar som folkpartisterna avslöjade i teve inför valet 2006. Man tänkte använda en 80/20 taktik. Man skulle stryka de breda väljargrupperna medhårs genom att ställa krav på minoriteterna. Något som nu också arbetslösa, sjuka, invandrare och svagpresterande elever fått erfara.

    Några åtgärder för att ge dessa senare bättre förutsättningar att lyckas i skolan har de inte sett till. Men när de väl misslyckats har Björklund ett batteri av åtgärder för dem. Mer av betyg, ordningsbetyg, skolkrapportering, avstängning, kvarsittning och förlängd obligatorisk skolgång. Åtgärder som gör ont värre för dessa elever. Men åtgärder som kan uppskattas av föräldrarna till det flertal elever, som klarar sig bra i skolan. Det vill säga de breda
    väljargrupperna. Åtgärderna drabbar ju inte deras barn, bara andras ungar. Det fria skolvalet verkar i samma riktning. Skolor i socialt tunga områden dräneras på goda lärarkrafter och läsbegåvade elever. Kvar i skolorna blir barnen till den röstsvaga minoritet föräldrar som saknar möjligheter att utnyttja det fria skolvalet.

    Socialdemokratins fundament har ju hittills varit solidariteten med de svaga i samhället. Det är olyckligt att man nu kastar detta överbord för att med det vätta fingret i luften finna vägen till valframgång.

  4. LÄRA FÖR LIVET.

    Skolans uppgift är att lära för livet. Träning i samarbete är ett viktigt mål för livsanpassning, men också något som ökar både trivsel och effektivitet i utbildningen. I arbetslivet och i vänskapskretsen är samarbete A och O. Sådan träning går att genomföra i alla ämnen och på alla stadier.

    Det är ett mirakelmedel i undervisningen. Jag har självt använt det på gymnasium och högskola. (Sök webben: Göran Tullberg: Elevledda forskningsinriktade….). Men American Chemical Society har använt samma teknik från årskurs fyra till åtta. Jag har sett det användas i språk av ”English Trough Activity”.

    Det är som i en lagsport – det svetsar samman. Alla hjälper varandra och är beroende av varandra. Läraren blir en coatch och en bättre ledare som ser var insatserna behövs.

    Elever är oilka! Skolan skall inte göra dem lika!

    Det talas mycket om jämlikhet i skolan. Ordet jämlikhet är där synonymt med likhet. Timplaner, årskurser och sammanhållna klasser begär att alla skall lära lika mycket på samma tid. Timplanerna säger att alla skall lära ett visst ämne (t ex matte eller engelska) på ett visst antal timmar (1206 eller 1577). De som inte hinner underkänns – vilket betyder att skolan som skall lära har misslyckats, Det gör skolan till 25%. De som kan gå fram snabbare hindras. Är det vad en lärande skola skall syssla med?

    Jag upplever politiker som okunniga vad gäller arbetet i skolan. Det de gör är totalt misslyckat. När det just gäller vänsterfalangen – socialdemokrater, miljöpartister o s v – så har de en tendens att sätta sig på elever och lärare. Elever skall bli lika, de får inte utvecklas efter sina förutsättningar.

    Lärarna leds nu av byråkrater som inte vet vad utbildning innebär och som inte är närvarande där den sker. Byråkratin växer av sig självt, som en gökunge och den kastar både lärare och elever ur boet. De kostar alldeles för mycket. Ingen i skolan behöver dem – tvärtom hindrar de lärarna i deras jobb och de hindrar skolan att utvecklas. Lärarfacket har påtalat det och alla lärare vet det. Byråkratin måste skrotas och rektor fotas ut. Bara duktiga lärare kan vara pedagogiska ledare. Det måste politiker inse!!

    Ingrid Carlgren skriver;

    (Citat) Det som behövs är inte i första hand resurser till mindre elevgrupper. Lärarnas status kan bara höjas genom att sätta undervisningen i centrum som den kvalificerade verksamhet den bör vara. Vilket kräver ordentligt med tid för såväl planering som uppföljning. (Slut citat)

    Det är exakt vad som bör gälla! Om en lärare har 12 eller 10 elever i snitt spelar ingen roll. Men två dåliga lärare är inte bättre än en. Socialdemokrater skall inte fodra fler lärare utan bättre lärare med större inflytande. De skall kräva koncentrationsundervisning i alla läsämnen – inte i övningsämnen.

    Nu är virrvarret totalt i skolan. Lärarna har 200 á 300 elever som de träffar sporadiskt. Eleverna har 17 á 20 olika ämnen per vecka och 12 á 15 olika lärare. Det blir ingen studiero, inget sammanhang och ingen överblick. Redan stressade elever kan få ett par prov samma dag eller tre på envecka. Lärare och elever springer om varandra trappa upp, trappa ned. Skolk och mobbing sker lätt.

    Alla prov och all betygsättning skall ske på elevens villkor. Inte samtidigt för alla. När eleven sannolikt klarar prov får han det. Missar han sker analys – vad måste bättras på och eleven får prova på nytt.

  5. Pingback: Segregation, skolval och skolresultat « Ekonomistas

  6. Pingback: Liberal debatt om socialdemokratin forts. « strötankar och sentenser

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter