Skola och SamhälleIngrid Carlgren: Ett annat samtal om skolan?
Vi är på väg in i ännu en valrörelse där skolan blir ett av huvudnumren. Ska det bli en upprepning av de senaste valens skolpolitiska retorik eller finns möjligheten till en annorlunda diskussion om skolan den här gången? Det finns tecken på det.
Nu vill alla sluta med reformer – skolan har blivit utmattad och utarmad av allt reformerande. Det ska bli spännande att se vilka politiska utspel som då kan komma. Hur kommer man att göra politik av icke-handling? Fast ett område där det krävs politiska åtgärder av något slag är förstås hur det går att stoppa riskkapitalisternas fortsatta möjligheter att roffa åt sig pengar ur det skattefinansierade skolsystemet. Det är därför både konstigt och sorgligt att sex av partierna försökte begrava frågan genom friskolekommitténs överenskommelse. Som tur är verkar liket röra på sig – frågan är nog lite för stor för att låta sig grävas ner.
Sakta, sakta håller samtalet om skolan på att förflyttas. Det som med självklarhet kunde sägas för fyra år sedan går inte lika enkelt att påstå idag. Det gäller framförallt inriktningen mot ökad kontroll, styrning och krav på dokumentation. Insikten om att just detta bidrar till att förstöra lärares arbetssituation och hindrar skolans inre utveckling växer nu långsamt fram. Nu talas det istället mer om att minska kraven på dokumentation – och om att öka lärarnas professionella frihet. Liksom om det orimliga i att de ökande kostnaderna för skolan inte går till skolans egentliga verksamhet, undervisningen, utan till att utveckla administrativa system och överbyggnader. Det går också att skönja en förflyttning av fokus från olika utvärderande åtgärder till utvecklingsinsatser av olika slag.
Att det går långsamt är inte så konstigt. Samtalet pågår fortfarande inom ramen för det system av tankar och begrepp om skolan och styrningen av skolan som systematiskt byggts upp under lång tid. Även om vi på sistone fått en kritisk diskussion om de nyliberala styrningsprinciper som går under benämningen New Public Management, så har den än så länge inte fått något större genomslag inom utbildningsområdet. Fortfarande färgas samtalet om skolan av idéer om nödvändigheten av tydliga mål, krav, och tidig uppföljning som vägen till ökad kvalitet. Dessa ord är i sin tur invävda i ett berg av föreställningar om kunskaper, skolämnen, mänskliga drivkrafter och skolan som institution som sällan diskuteras.
Men man kan flytta berg – en liten bit i taget. Tänk så mycket roligare det kommande årets valrörelse skulle bli om vi kunde börja tala om skolan med ett annat språk – med andra ord, andra metaforer och andra exempel på vad som sker och inte sker i skolan eller vad som borde ske. Den politik vi nu ser frukterna av hade inte varit möjlig om den inte hade föregåtts av en långvarig svartmålning av skolan och långsamt uppbyggande av en nyliberal skoldiskurs där vissa motsättningar skapades som grundval för formulering av såväl problem som lösningar. Inte minst motsättningen kunskap-flum blev ett viktigt avstamp för att tolka de åtgärder som genomfördes i termer av att återupprätta en kunskapsskola som gått förlorad.
Hur skulle ett annat samtal om vad skolan är till för och hur den skulle kunna utvecklas kunna se ut? Som en liten början vill jag föreslå några önskvärda förskjutningar av vad som är viktigt att tala om, men som kommit i skymundan under flera år.
- Från kunder till medmänniskor, medborgare och medaktörer
Det nyliberala skolsamtalet har reducerat barn, unga och föräldrar till kunder som tvingas välja skola. Det går att avstå, men om man inte väljer innebär det ett negatuvt val eftersom man då hamnar i en skola som andra valt bort.
Vi måste återvinna idéerna om ett vidare syfte för skolan som den institution, som i ett komplext samhälle introducerar nya generationer i tidigare kunskapsmässiga landvinningar såväl som i ett gemensamt samhällsbygge. Den allmänna skolan är inte endast till för att förverkliga individuella livsprojekt utan för att ge nya generationer möjligheter att leva ett gott liv och tillsammans med andra förvalta och utveckla våra gemensamma tillgångar. Inte minst viktigt idag, framstår t.ex. frågan om utvecklingen av ett hållbart samhälle – i ett globalt perspektiv.
- Från kunskap som något man har till kunskap som något man deltar i
Det påstås att alla reformer som genomförts de senaste åren har inneburit ett återupprättande av kunskapsskolan. Det är inte sant. De fortsatt sjunkande resultaten i internationella jämförelser talar sitt tydliga språk. Den inriktning mot mätning och formulering av tydliga mål och krav innebär stora risker för att kunskapen urholkas för stora grupper av elever (se Trivialskolan). Under många år har begreppet kunskap använts som en flagga samtidigt som problematiserande diskussioner om kunskap och om skolkunskapernas innehåll varit helt frånvarande. Istället för att tala om vilka kunskaper som det är viktigt att man ägnar sig åt just i skolan, har hela kunskapsdiskussionen reducerats till en fråga om ”att nå kunskapsmålen”.
Kunskap kan inte hanteras som tydligt definierade och formulerade bitar som individen kan tillägna sig när och var som helst. Kunskap har en kollektiv dimension och förutsätter en tolkningsgemenskap. Att tillägna sig kunskaper innebär att man blir delaktig i dessa tolkningsgemenskaper och kan delta i kunskapsgrundade samtal som förs inom olika områden.
- Från ’tidig uppföljning’ till tidiga erbjudanden
Vikten av tidig uppföljning har varit en favorittanke de senaste åren. Det är inget nytt för skolan – det nya ligger snarast i att någon/några utanför skolan vill ha kontroll över utvecklingen. Betydligt viktigare är det att skolan kan erbjuda alla barn rika möjligheter till lärande. Det hjälper inte med tidig uppföljning om man inte har så mycket att erbjuda, vilket hänger ihop med nästa punkt:
- Från utvärdering till utveckling
Den nuvarande politiken har varit besatt av utvärdering – som om yttre kontroll och mätningar är det enda som behövs för utveckling. Vi skulle istället behöva tala om hur skolan kan utvecklas. Många säger nu att det viktigaste är att skolan lämnas ifred. Men det räcker inte. T.ex. skulle vi behöva tala om hur skolan kan få ett fruktbart forsknings- och utvecklingsarbete omkring de frågor och problem som lärarna idag förväntas lösa utan särskilda forsknings- och utvecklingsresurser.
- Från kontroll till professionell autonomi
Alltfler tycks överens om nödvändigheten av en sådan förskjutning. Att minska dokumentationsbördan för lärarna är nödvändigt, men inte tillräckligt. Här behövs en ordentlig diskussion om vilka olika aspekter av det nuvarande systemet som undergräver lärarnas professionella yrkesutövande. Ett exempel är de kravnivåer för olika betygssteg som formulerats i kursplanerna och som gör att en stor del av skolornas resurser går till att (med konsulters hjälp) göra uttolkningar av abstrakta formuleringar – istället för att med utgångspunkt i lärarnas arbete verka för att förbättra lärarnas kunskapsbedömningar.
- Från kvalitetssäkring till kvalitet
Kvalitetssäkring har länge varit ett favoritord – särskilt hos chefer och ansvariga. (Ett aktuellt exempel är friskolekommitténs ’lösning’ av frågan om oskäliga vinster i friskolor.) Det absurda är att olika kvalitetssäkringssystem inte behöver ha så mycket med kvaliteten i verksamheten att göra. Det beror bl.a. på att frågan om ansvar har gjorts till överordnad. Vilket betyder att kvalitet t.ex. kan handla om att alla medarbetare ska veta vem som är deras närmaste chef (!?).
- Från valfrihet till påverkan
Valfriheten har blivit valtvång med åtföljande valstress och valångest. Friheten har inskränkts till att välja skola (och kamrater) till sitt eget barn. Hur skulle friheten att påverka skolan istället kunna utvecklas? På vilka sätt kan barn, unga och föräldrar medverka i utformningen av vad skolan ska bli?
- Från friskola till närskola
Friskola är inte ett särskilt bra begrepp med tanke på att de s.k. friskolorna knappast kan betraktas som fria (från vinstintresse) och därför inte heller kan vara en resurs för lokalsamhället. Hur kan skolan bli en del av närsamhället, d.v.s. integreras bättre i det lokala samhällslivet? Det gäller såväl det lokala näringslivet som föräldragrupper och föreningsliv. Trots boendesegregation är skolan troligen den institution med flest möjligheter till brobyggande och kulturella möten. Skolan skulle därför kunna ha en central roll som motor i den lokala samhällsutvecklingen och också kunna medverka i lokala projekt av olika slag. En förutsättning är förstås att skolan inte är privatägd utan en del av samhällets gemensamma resurser.
13 Comments on “Ingrid Carlgren: Ett annat samtal om skolan?”
Lämna ett svar till Per Acke Orstadius Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Tack Ingrid Carlgren, du är ljuset ut ur dagens insnärjda skoldebatt. Du sätter fokus på exakt det som behövs diskuteras och utvecklas/invecklas.
Tack Ingrid för en utomordentligt klok artikel om skolans möjliga utveckling. Mycket stimulerande läsning.
Ett annat samtal som ställer mer frågor än belyser skolans problem. Ytterst är det frågan om vi vill ha en skolan modell 1968, den jag själv gick i, eller en riktig mål- och resultatstyrd skola. För den verkliga friheten att skaffa sig kunskap är genom att ständigt återkoppla sina misslyckanden.
Det finns många punkter man kan ifrågasätta i Ingrid Carlgrens artikel. Men hon är ute på djupt vatten om diskussionen när det gäller mätandet. En sanning är “att det som mäts blir gjort”. Det oavsett om det gäller kunskapsinhämtning eller annat. Men då menar jag inte mätningar via NP. NP är bara ett fåfängt sätt att försöka mäta något som inte går att mäta med dagens målrelaterade betygssystem. Däremot går det ypperligt att mäta processkvaliten i undervisningen baserat på de skolformsvisa läroplanernas andra kapitel.
Sedan bästa Ingrid Carlgren, vad har kvalitetssäkring här att göra. I skollagens fjärde kapitel pratar man om systematiskt kvalitetsarbete. Det gör man utifrån styrprincipen att öka måluppfyllelsen. Inget annat. Ingenstans i skollagen, förordningar eller läroplaner finns begreppet kvalitetssäkring. Det är bara ett påhitt av någon som inte vet vad det komplexa området kvalitet handlar om.
Så innan vi ropar hej till alla saker borde vi snarare ta diskussionen vad för kunskaper ska skolan förmedla i dess olika stadier. Inte blanda ihop de tre olika skolformerna som en generellt problem. Hur inför vi systematiskt kvalitetsarbete på systemnivån i de olika skolformerna. Därmed menas hos huvudmännen och skolans inre organisationen. Därefter frågor vi oss hur gör vi det i klassrummet mellan lärare och elever. Här har Hattie ett ypperligt förslag på hur systematiskt kvalitetarbete kan göras på mikronivån.
För övrigt anser jag att mål- och resultatstyrning gör en skola som är bäst på att förmedla kunskaper.
Väl talat Mats.
De motsättningar eller “från” “till” Carlgren målar upp här är inte med verkligheten överensstämmande. Likaså anser jag att hon använder en förmädlig retorik vilken med sidospår är till för att övertala till skillnad från övertyga.
Till yttermera visso bär Carlgren och hennes “fyra F” en stor skuld i att ha lett årskurs efter årskurs vilse i kunskapsdjungeln, när de istället förtjänat hjälp att genomföra den deltagande målstyrningen men nej, den möjligheten missunnades lärarkåren…Paradoxalt nog var det så att politikerna uttryckte en tilltro visavi lärarkåren, en tilltro en mängd fackpedagoger likt Carlgren aldrig skulle komma på tanken att känna till svensk lärarkår. Då klingar orden ovan falskt, mycket mycket falskt.
Carlgren vill inte att politiken skall lägga sig i skolan utan överlåta till henne och möjligtvis hennes gelikar, att styra över vad som är kvalitet, kunskap etcetera….Men Ingrid Carlgren, vi har sett hur det gick (och går) när ni har makten över utförandet av politiskt fattade beslut: vilseledande och desinformation och, likt här; sprodandet av dimslöjor i form av falska motsättningar mellan begrepp.
Kan inte någon vänlig själ ge exempel på hur du, som är mer välvilligt inställd månne, applicerat de fyra f’n på ett arbetsområde du arbetat med oxh hur det hjälpt eleverna att föratå vad som är viktig, eftersträvansvärd kunskap för att kunna förstå och påverka hans eller hennes samtid och framtid.
Det skulle främja debatten om vi kunde ägna oss åt en godvillig tolkning av varandras texter och uttalanden i stället för en illvillig. Det vore det första och största steget mot ett annat samtal om skolan. De flesta som engagerar sig i skolfrågorna har ett gott syfte vill jag hoppas – ett mer ädelt syfte än att leda i bevis att man vet bäst eller åtminstone bättre.
Redan 1968 arbetade jag som lärare med mål – och resultat.Lärarjobbet vore annars meningslöst. Men då fanns ingen mål – och resultat – STYRNING och det är en väsentlig skillnad. Jag hade frihet att både hjälpa eleverna att skaffa sig kunskap de behövde och att skapa kunskap de kanske inte behövde just då, men var nyfikna på. Visst, det som mäts är det som är gjort och det finns vid mättillfället och kanske/ kanske inte / senare . Däremot är det så att elever som kan läsa i årskurs 3 (en speciell och komplicerad förmåga) inte tappar den förmågan utan utvecklar den. Oavsett om någon mäter någonting.
Så kan man se på kunskap ur ett elevperspektiv.
Carlgrens åtta punkter är värda att reflektera över en stund. Vill man referera till skollagen kan det vara ett sätt bland flera, men ett elev – och lärarperspektiv bör ha en stark bäring på innehållet i de åtta punkterna. Man kan åtminstone inte helt bortse från att elever och lärare är berörda på varje punkt.
Kvalitetssäkring har varit ett populärt begrepp och Roger J Danielsson hänvisar själv till begreppet i sin blogg 11 november 2012, trots att det inte finns nämnt vare sig i “skollag, förordningar eller läroplaner” (läroplaner är förordningar om man ska vara korrekt). Ja, kvalitetsbegreppet är komplext och svårfångat. Konstnärer och konstvetare som borde känna till något om kvalitet har stora svårigheter och avstår från att se sig som experter och att uttala sig säkert om kvalitet. Jag tvivlar på att “kvalitet” någonsin kommer att lämna den ogreppbara sfären och bli ett precist begrepp. Det hindrar inte att det är ett väldigt användbart s.k. Grötord.
M.H.
Lågstadielärare, Fil.lic., Tid.Undervisningsråd på Skolverket (utveckling)
Bäste MH.
Har på nytt läst mitt blogginlägg på skolkvalitet.se. Noterar att jag använde ordet kvalitetssäkring. Men det gjordes i dess rätta betydelse att säkra att de mätningar jag pratar om som bl a SKL och Friskolornas Riksförbund tagit fram inte omfattar den säkerhet man kan kräva för att se vilken kvalitet en skola har. Betygsstatistik är en farlig måttstock på just säkring av resultat. Den beskriver inte kedjan planering-undervisning-utvärdering-förbättring, det som kallas processkvalitet (t ex Lgr11 kap. 2).
Allt nog kvalitetssäkring är inget annat än att säkra de krav som är ställda på mig innehålls när jag lämnar ifrån mig det. I skolans fall att undervisningen är planerad. Att läraren ser till att återkoppla undervisningen så att ett lärande sker hos eleven. Samt det kanske viktigast att svara på frågan: Varför blev det så här när vi gjorde så där?
Det är inte ytterst en fråga om att vilja gå tillbaka till något som har varit, det är en omöjlighet. Vad det handlar om är vad vi vill att syftet och målet med dagens skola och utbildning ska vara. Carlgren pekar på ett antal belagda och sunda ingångar som skulle kunna göra dagens skola till en godare sådan.
Vad gäller själva “mätandet” så är det oklart vad som avses – vad ska mätas och på vilken nivå? Det vore mer rimligt att fortsatt fokusera på bedömning för lärande i syfte att stärka kunskapsutvecklingen både på studerandenivå och i lärarkollegiet.
Systematiskt kvalitetsarbete har i praktiken blivit kvalitetssäkring. Vad är utbildningskvalitet idag…
En av poängerna med artikeln, som jag ser det, är att vi behöver ett förändrat sätt att se på lärande och som är i linje med den pedagogiska forskning som vi har idag. Då blir inte lärande längre en fråga om att “bäst … förmedla kunskaper”. Lärande är en fråga om deltagande, inte överföring. Två helt skilda kommunikationsmodeller i sättet att se på lärande. Skolan ska inte förmedla kunskaper.
Alldeles nyligen har jag läst Zarembas reportagebok Patientens pris. Den handlar visserligen om de galenskaper som blivit följden a NPM inom vården i första hand men boken ger också en bred bakgrund till hur NPM introducerats inom andra verksamheter. Carlgrens insiktsfulla förslag känns som en nödvändig inledning på den process där makten över professioner återtas av de professionella oavsett om de verkar inom vård, utbildning eller andra professioner. Tack Carlgren för att du tar strid mot galenskaperna!
Mycket intressant text som Ingrid Carlgren har skrivit och det är en påminnelse om det behov av en ny diskursordning om skolan som pågår. Läser just den danske forskaren Peter Dahler-Larsens bok om kvalitetsbegreppet, Ingrid ställer också i sin text den viktiga frågan om kvalitetens innebörd. Ett begrepp som medför ansvar eftersom det fylls med mänskligt innehåll.
Ingen gillar att någon sågar på den gren man sitter på. Så det är naturligt att Danielsson, som livnär sig som rådgivare i mål och resultatstyrning, ogillar när Carlgren vänder sig mot den besatthet av mätning och utvärdering som kommit att prägla Björklunds skolpolitik
Visst behövs det mål. Frågan är bara vem som sätter målen och vilken typ av mål det gäller. Ska det som nu sättas detaljerade mål centralt i kursplaner för alla? Eller ska läraren och eleverna kunna påverka innehållet i undervisningen? Ska det vara mål att uppfylla eller mål att sträva efter?
Visst behövs utvärdering. Men om mätnissarna som nu får bestämma så är det bara målen att uppfylla som utvärderas. För de andra målen kan man ju inte mäta resultatet. Risken är stor att motsvarande inlärningssituationer inte blir av. Det gäller till exempel elevernas förmåga att förstå komplicerade sammanhang, deras förmåga att samarbeta, att kritiskt granska, att finna kreativa lösningar, att finna och bearbeta information, att ta ställning, att vara empatisk osv
Danielsson anser att dagens mål-och resultatstyrning är bäst för skolan. Vart har den då fört skolan? Det redovisas ständigt sämre kunskapsresultat. Det kommer alarmerande rapporter om att hälften av eleverna känner stress och oro att inte klara av kunskapsmålen. Var tionde elev har någon gång övervägt att ta sitt liv. En tredjedel av eleverna i gymnasiets årskurs ett har någon gång självskadat sig osv.
Den mål och resultatstyrning som Danielsson propagerar för kan säkert fungera bra i en tillverkningsindustri. Men för skolan är den förödande. Detta har bland många andra The General Teaching Council i England funnit med stöd från forskare i Cambridge. Man skriver att ”Sådana detaljerade kursplaner kopplade till graderade betyg skapar stress och panik, sänker kvaliteten och bidrar till att uttråkade elever hoppar av skolan i förtid.” Såväl i England som i USA har man prövat och nu förkastat den hårt detaljstyrda undervisning som Björklund nu administrerar.
Carlgrens inventering av sådana problemområden som det är viktigt att tala om men som kommit i skymundan är aktningsvärd. Dock skulle jag gärna ha sett att hon också ifrågasatt de graderade betyg som styr verksamheten i skolan mer än något annat. Det vore intressant att höra vad skolans makthavare svarar på frågor som dessa:
Hur påverkar betygen skolans innehåll och arbetssätt?
Hur påverkar betygen eleverna och lärarna och relationen dem emellan?
Hur kan man genom en betygssumma avgöra vem som har bäst kunskaper, egenskaper och erfarenheter för att klara av såväl studierna som yrkesutövningen i alla yrken från frisör till läkare?
Varför hindrade den moderata skolministern Ask betygsutredningen på 90-talet att undersöka alternativ till de graderade betygen? Detta trots att alla elva ledamöterna i den arbetsgrupp som undersökt betygens funktioner och effekter hade förordat att man skulle slopa de graderade betygen.
Vem tjänar på betygen? Är det de skolsvaga eleverna eller de elever som kommer först i kön till bra utbildningar?
Vilken roll spelar de graderade betygen för den ökande klyftan i samhället mellan de som har och de som inte har?
Vad händer med de 12 500 elever som i år hindras av betygsspärren att komma in på gymnasiet när de hamnar i ett utanförskap utan såväl skola som jobb. Se mer om dessa frågor på http://www.perackeorstadius.se .
Tack för dina synpunkter. Du som är gammal i gården borde veta bättre att mål- och resultatstyrning inte är något som JB hittat på. Den bär faktiskt regeringen Carlssons signum med dåvarande skolministern Göran Persson vid rodret.
Mål- och resultatstyrning är alltså en statlig styrning av skolan sedan 1991. En styrning mot av fastställda mål och inte regler som den gamla skolan.
Att försöka tänka bort Skollagen (2010:800) och de skolformsvisa läroplanerna är ett önsketänkande från forskningen som inte ägnat sig något nämnvärt åt SER = School Effectivnes Research. Samtidigt är det att notera att Hatties forskning fokusera just systematiskt kvalitetsarbete i klassrummet. Där kan du hitta sätt att mäta på mikronivån.
Dessutom gör du och andra misstaget att bara fokusera mätningar på elevmål. Det är inte det som är intressant. Betygsresultatet är en mycket begränsad sanning om skolans effektivitet. Däremot behövs ett pedagogiskt kretslopp i undervisningen som bygger på de skolformsvisa läroplanernas kapitel två. Dessa kapitel är i stort de samma som kom 1994 med Ulf P Lundgren som en av läroplansfäderna. Den dag skolor på allvar har en pedagogisk drivbänk bygg på kapitel två i Lpfö 98/10, Lgr11 och Lgy 11 kanske vi kan se en skola som gör det den är satt att göra. Men det fodrar att elevens lärande sätts i fokus. En lärandekultur.
Hej alla!
Kul att höra/läsa ett SOS från skeppet Skolan igen!
Vi hade den s.k latin-striden en gång. Då skiftade “skolan” (läs lärare/samhälle) perspektiv från en djupt förankrad kollektiv kunskapsuppfattning (de s.k. skriftlärdes som debatterade olika tolkningar av skrifterna bl.a.) till en annan – vår s.k. världsbild blev den mätbara naturvetenskapliga; “realia”. Ifrån detta skifte lever fortfarande mkt kvar. Ett gott symptom är radioprogrammet “Vetenskapens värld.” Det som där presenteras är naturvetenskap. (en ung kollega vid HiH skrev en bra avhandling om detta; Malin Nilsson.) Men det finns ju andra vetenskaper! Jag känner vittringen av en annan strid just nu – låt mej kalla den “relations-striden”. Hur ska vi relatera till varandra? En klok man way back talade om att skolan skulle vara såsom ett godt hem. Undrar just i vilka hem man för listor över de växandes kunskapsutveckling? En annan klok man menade för några dekader sedan att målet med att arbeta ska vara frihet att leva, dansa, måla etc. Han menade att det var inte riktigt sunt att leva för att arbeta… utan det gäller att arbeta för att leva. Inom Inova-projektet funderade vi över meningen med skoldagar för pubertetsungdomar. Ett fenomen jag hakade upp mej på var att mellanstadie-elever var rädda för högstadie-elever… När vi tog tempen på vad ungdomarna rankade högst i skolvardagen var det “kamraterna”. Hur ska månntro en skolvardag se ut för att passa ungdomarnas alla frågor om livet? Och… intressant nog verkar det i nuläget bara vara kvinnliga filosofer som talar om ett kunskapsbegrepp där den lilla detaljen “kärlek” ingår. Maslow skrev en gång om det i sin “Psychology of Science”. Undrar om inte Huizinga skrev om det i den s.k. hippiebibeln “Homo Ludens” också. (De här verken är svårfunna i bibliotekshyllorna av ngn anledning.) SOS kollegor, SOS!
Tack Ingrid för dina problembeskrivningar. Jag skulle vilja att du diskutera lite närmare dock sambandet mellan det breda politiska och ideologiska stöd för internationell “forskning” i form av Hatties metastudier, fokus på Entreprenörskap och det ökade kravet på högre resultat, konkurrens och, ja, “kvalité”. Enligt min mening, utifrån diskussion om lärandet, har det under senaste tjugofem åren drivits en politisk och ideologisk kampanj för att just lägga fokus just på Lärandet. Genom det politiskt-ideologiska bruket av begrepp som Bildning har någon djupare förståelse för kunskap och lärandets relationella dimension snarare reducerats till utformning av ett idealt lärande subjekt redo för “kunskap”ekonomins alla risker och utmaningar i en ‘förändrad värld där all kunskap är “here today gone tomorrow”. Förskjutningen från kunskaps- och ämnesinnehåll är uppenbart och man kan säga att det nya innehållet är just Lärandet! För att bli anställningbar ska man “lära sig att lära” (och detta uppmuntras av IKT-guru också) och kunna redogöra för sin egen kunskapsutveckling under föräldrarmöten med hjälp av diagram och flow charts. Det stora fokus på entreprenöriellt lärande så att säga förena det ideologiska fokus på Lärandet och regeringens och tidigare regeringens försöka att få skolan och näringslivet att komma närmare varandra. NPM och de förandrade roller som såväl lärare, rektorer som elever har antagit eller tillskrivits är ju ett tecken på vad Ball menar med koloniseringen av “public sector” med “priviate sector” idéer och praktiker. Då menar jag att det är högtid att dekonstruera diskussionen om Läradet genom att sätta begreppet i sitt politiskt-ideologiska sammanhang.