Ingrid Carlgren: Spelet om skolan fortsätter – eller konsten att undvika analys och debatt

OECD-rapporten poängterar behovet av en bred utbildningsreform. Men de svenska politikerna tycker att det som ska göras, det är redan gjort. Men den analysen löser inga problem då det är såväl 90-talsreformerna som de som beslutats efter 2006, som skapat dagens problem, skriver Ingrid Carlgren. (red)  

OECD’s rapport om den svenska skolan (en fördjupad granskning av den svenska skolan beställd av den förra regeringen) har publicerats, presenterats och kommenterats under några dagar. Oavsett vad som faktiskt står i rapporten kan det vara värt att fundera över det som sagts och den berättelse om den svenska skolans kris och utveckling som kommit fram de senaste dagarna.

Andreas Schleicher från OECD var, som väntat, starkt kritisk mot det svenska skolsystemet och efterlyser åtgärder för att höja kvalitén på undervisning och lärarutbildning och på olika sätt skapa större likvärdighet. Kritiken riktar särskilt in sig på undervisningen som inte är tillräckligt utmanande för eleverna (vilket på svenskt mediaspråk görs liktydigt med att inte ställa tillräckligt höga krav på eleverna), fördelning av resurser till skolan (dvs systemet med skolpeng som inte ger tillräcklig styrning), det fria skolvalet (som lämnar alltför många föräldrar och elever utanför), kvaliteten på lärarutbildningen (som enligt rapporten bör centraliseras) och därmed också lärarna (bättre med färre kunniga lärare än många okunniga) och att elever som behöver särskilt stöd inte får det i tillräcklig utsträckning (den svenska skolan har tidigare varit bra på inkludering men är inte det längre).

Några av åtgärderna som föreslås är:

  • behovet av en ”comprehensive education reform (allomfattande och sammanhängande utbildningsreform)”
  • en starkare utvecklings- och förbättringsinriktning hos de nationella myndigheterna
  • ett nytt nationellt kompetensutvecklingsinstitut
  • centralisering av lärarutbildningarna samt höjning av inträdeskraven
  • mer kollektiva arbetsformer bland lärare
  • ett kontinuerligt fortbildningssystem och möjligheter att avancera inom yrket.

Mottagandet av rapporten är intressant. ”Detta visste vi redan” var den kanske vanligaste kommentaren efter presskonferensen. Bl.a. av Anna Ekström, generaldirektör för Skolverket, som dock undvek följdfrågan varför det inte har gått att göra något åt situationen om det nu inte är något nytt. Eftersom OECD-rapporten i stor utsträckning bygger på intervjuer med stake-holders, dvs. nyckelpersoner i det svenska skolsystemet som samtidigt är de som med störst sannolikhet får kommentera rapporten, är det kanske inte så konstigt att rapporten återspeglar det de sagt.

Lite konstigt är det ändå att det inte blir en debatt om de förslag som framförs. Andreas Schleicher skriver i sin blogg att det finns goda förutsättningar för att ändra utvecklingen i den svenska skolan. Särskilt poängterar han att det råder en bred konsensus om behovet av en utbildningsreform samtidigt som uppfattningen bland svenska politiker tycks vara den motsatta – nämligen att inte reformera mera utan istället låta skolor och lärare arbeta ifred (ingen journalist uppmärksammade detta). Kritiken av det fria skolvalet kommenterades konstigt nog inte och inte heller kritiken som riktades mot styrning och finansiering av skolsystemet. Förslaget om att få en starkare utvecklings- och förbättringsorientering hos skolmyndigheterna skulle ju kunna uppfattas som en kritik riktad mot nuvarande myndigheter liksom förslaget om ett nationellt institut för lärares och rektorers kompetensutveckling. Hur förhåller sig ett sådant till Skolverkets insatser och till det nyinrättade Skolforskningsinstitutet? I förlängningen finns frågan om vi har ett skolsystem (inklusive Skolverket) som förmår skapa förbättring.

Kanske beror den uteblivna debatten på en viss otydlighet. När man läser de olika kommentarerna i relation till det som sägs på presskonferensen och i Andreas Schleichers blogg tycks den konsensus som han hänvisar till vara en ’konsensus’ om behovet av de reformer som alliansreformen drog igång 2006 och att det därför går att se alla de reformer som genomförts därefter som delar i den stora utbildningsreform som föreslås. Andreas Schleicher skriver nämligen också att det visserligen gjorts en rad reformer men att de nu måste samordnas.

Men, skulle jag vilja påstå: Om detta råder det inte konsensus i Sverige. Det finns en tolkning av situationen som innebär att kombinationen av förändringar som gjordes före kunskapsfallet måste ses över och att de reformer som genomförts efter 2006 syftar till att få kunskapsresultaten att vända. Därmed blir det naturligt att invänta effekten av alla dessa reformer. Att kunskapsresultaten vid internationella mätningar fortsätter att sjunka nästan 10 år efter alliansens första reformer uppfattas fortfarande vara en effekt av tidigare reformer. Denna tolkning tycks de flesta politiker och journalister ställa sig bakom.

En annan tolkning är att den sammantagna effekten av alla genomförda reformer fr.o.m. 1990-talet blivit den häxbrygd som förklarar den svenska skolans fria fall. Med en sådan tolkning inkluderas reformerna efter 2006 i det som uppfattas som problemet. Dessa har snarare lett till att kunskapsraset accelererat och dessutom inneburit att lärarna fått en orimlig arbetsbörda. Denna tolkning har stöd bland forskare och professionella.

En helt annan fråga är hur fördjupad OECD-granskningen kan anses vara. Har granskarna lyckats tränga under ytan för att klargöra mekanismerna bakom den svenska skolans fall? I onsdagens ledare i DN beskrivs den svenska skolan som olycklig men på sitt alldeles eget särskilda sätt. Detta är en nyckelfråga tror jag. Frågan är hur långt en utifrån-granskning kan nå för att tränga under ytan. För att ta några exempel på svenska ’särskildheter’: När det gäller det fria skolvalet och friskolereformen är den svenska lösningen extrem. Genom den segregering som det fria skolvalet lett till har situationen för undervisningen kraftigt förändrats. De blandade klasser som tidigare med stor sannolikhet bidragit till relativt goda genomsnittliga resultat finns inte längre. Andreas Schleicher förespråkar att nivån på undervisningen ska höjas med utgångspunkt i läro- och kursplaner. Men att de svenska kursplanerna fått en utformning där tolkning och kommunikation av kravnivåerna (som ligger till grund för betygssättning) tar alltmer tid från undervisningen nämns inte. Eftersom Skolverket räknar in sådan tid som undervisning finns inte heller något empiriskt underlag för att analysera effekterna av de senaste styrdokumenten på undervisningen. Det kan vara så att en svensk särskildhet är att kursplanerna inte fungerar som grund för en avancerad undervisning.

Ytterligare en svensk särskildhet är akademiseringen av lärarutbildningen som skett på bekostnad av dess professionsinriktning. Istället för att byggas upp runt ett huvudområde som är specifikt för lärarprofessionen erbjuds ett konglomerat av kurser som inte är professionsinriktade i den s.k. utbildningsvetenskapliga kärnan.

Alla dessa särskildheter får konsekvenser för vilka lösningar som kan ha effekt. Lärarutbildningen skulle t.ex. behöva ses över ur professionsperspektiv så att studierna sammanfaller med kunskaper som lärare behöver för att driva en kvalificerad undervisning. Framförallt gäller det att utreda frågan om lärarutbildningens huvudområde och få till en organisation som gör det möjligt att t.ex. knyta förste-lärartjänster till en master inom huvudområdet. För att snabba på utvecklingen skulle särskilda satsningar kunna göras på de s.k. korta lärarprogrammen. Genom att bygga upp två-åriga ämnesdidaktiska ’spets’-program som leder till masterexamen skulle sannolikheten att attrahera nya studenter (som redan har en fil.kand. i botten) öka.

Syftet med den av regeringen tillsatta skolkommissionen torde rimligen vara att bidra till analysen av samspelet mellan alla särskildheter i det svenska systemet såväl som till utvecklingen av särskilda lösningar. I detta arbete kan OECD-rapporten vara till stor hjälp men den är sannolikt inte tillräcklig. Det är därför oroande när Anna Ekström, ordförande i Skolkommissionen, säger att den inte ska ägna sig åt djuplodande analyser. Det är ju just djuplodande analyser som behövs. Men det är klart – kanske kan inte Skolkommissionen ägna sig åt djuplodande analyser om ordföranden samtidigt är generaldirektör för Skolverket som ju inte precis är utan ansvar för hur den svenska skolan utvecklats.

Den svenska skolan behöver en stabil och hållbar skolpolitik som skapar goda villkor för lärarnas arbete och utveckling av undervisningen. Därför är strävan efter ett blocköverskridande skolpolitiskt kontrakt viktigt. Men ett sådant förutsätter såväl analys som debatt snarare än att vifta bort besvärliga frågor och lämna lösningarna till det skolsystem som skapar problemen.

Ingrid Carlgren

5 kommentarer till “Ingrid Carlgren: Spelet om skolan fortsätter – eller konsten att undvika analys och debatt

  1. “Han är obarmhärtig i sin kritik av de pedagoger och byråkrater som med sin kunskaps föraktande attityd och sin brist på djupare pedagogisk insikt bär skulden till dagens skolsituation. Han gisslar dem med en alldeles äkta och alltigenom berättigad upprördhet.”
    Detta är delar av en rescension till Gunnar Ohrlanders bok “Kunskap i Skolan”. Den boken kom ut 1981. Att som Ingrid Carlgren påstå att debaclet började på 90-talet visar att hon inte är seriös utan andra bevekelsegrunder ligger till grund för hennes artikel.
    Redan Lgr -69 innehöll reformer som gjorde skolan till
    “En examensfri och nästan betygsfri grundskola där ämnesstudierna ansågs mindre viktiga än arbetsformerna. Det var den sociala samvaron och det gemensamma grupparbetet som skulle känneteckna skolan, inte viss kunskapsnivå.”
    (ur Inger Enkvists “Feltänkt -02 )
    Vi har under lång tid vetat att det är läraren som är den viktigaste komponenten i en framgångsrik skola. Ändå har det inte kommit en enda reform om hur locka de duktiga studenterna till läraryrket.
    Om man ska analysera skolan så måste man väl börja med att ta reda på varför och på vilket sätt yrkets status tappat så mycket i värde att det blivit ett skräpval för studenter.
    Det svenska moraset började för många år sedan. Kanske med Lgr -69 som initiativtagare och Lgr -80 som accelerator.
    Gormander i AB menade med sin bok att förlorarna blir arbetarklassens barn.
    Ack så rätt han fick.
    Medelklassen är vinnarna då de Ansvariga, inklusive IC, låtit föräldrars akademiska utbildning numera får betyda mer än det skolan erbjuder.
    Visst behövs analys och debatt, men av vilka och om vad?

  2. Intressanta funderingar av Ingrid Carlgren. Även om det här med fria skolvalet kom upp på tapeten igen.

    Det som är intressant i skolans värld är alla gap som finns mellan tanke och verklighet. Därför borde det finnas en modell att arbeta utifrån. Beskriven som här http://pluraword.blogspot.se/2015/04/skolkommissionen-nagot-nytt-under-solen.html
    Ska man ge sig på att analysera ett system måste man utgå från en bild av det.

    Sedan till frågan om lärarutbildningen. Här tror jag det är viktigt att uniformera den hårdare. Hur vi än resonerar så är undervisandet den sköna konsten att stå på scenen. Att relationen elev och lärare får magiken att uppstå. Det kan man knappast säga att dagens lärarutbildning ägnar sig åt. Min kollegas dotter som går lärarprogrammet på SU hade frågat sina kompisar om det vågade ställa sig inför publik och prata. 20 av 20 kunde inte tänka sig att göra det. Samtidigt är det viktigt att förstå växelspelet i lärandet ur en elevs synvinkel. http://pluraword.blogspot.se/2015/04/vaxelspelet-i-skolan.html Det bestående av en lektion är HAR lärt mig som består av två tredjedelar HUR. Bara att tänka på vilka lärare minns bäst att vi lärde oss av.

    Ett annat glapp som diskuteras lite när det gäller skolsystemet är hur den leds. Här är det mycket övrigt att önskas. Den statliga rektorsutbildningen är för dålig. Den skulle må gott av att flyttas från den pedagogiska universitetsvärlden till Handelshögskolorna. Där utbildas ledarena. Dessutom borde utbildningen av rektorer göras om i Sverige. Här kan man snegla på Finland. De har ett uppbyggt system av utbildningar före och under och efter för rektorer. Denna del har inte tagits upp i OECD-rapporten tråkigt nog.

    Utöver detta med hur vi organiserar skolsystemet har man hur vi ser på skolans primära nyttigheter att fostra och bilda elever. Vad finns det för samhällsattityder till bildning och hur slår den in i dagens skola. Hur har skolan förmåga att följa med samhällsutveckling när det gäller sättet att undervisa. Är lärarna fullärda när det erlagt examen? Det finns många mjuka frågor som har att göra med skolkulturen. För syvende og sist är det skolkulturen som tar död på alla försök att andra systemet. Det är bara att se vad som har skett efter Kommunaliseringen, förtjänstfullt beskriven av Leif Lewin. Bra tänkt dåligt implementerat.

  3. Vi har haft en Utbildningskommission – under SNS – som arbetat i tre år under samma förutsättningar som den nu nya och med ett flertal experter som även är med i den nya. SNS:s kommission hade dessutom en Referensgrupp med allt vad Sverige har av skolexpertis samt en Expertgrupp med det bästa som Sverige kan leta upp inom forskningsvärlden (ett par Nobelpristagare bl.a.) Kommissionens slutrapport skulle kommit för mer än ett halvår sedan, men det är helt tyst.

    Förmodligen har de inget att komma med.

    Stackars den nya kommissionen. OECD-rapporten är bara ett ordbajsande utan ett enda reellt förslag som skulle kunna hjälpa skolan.

    Det traditionella utbildningssystemet är fullständigt ineffektivt och hopplöst förlegat. Skolan kan aldrig förbättras genom lärar-relaterade åtgärder – det är bara modern teknik som kan göra det. .

    Lennart Swahn

    • Jag kan köpa argumentet att “modern teknik” kan kombinera olika samband och att hjärnan då OMEDVETET får vissa “sjok” och hela områden att “falla på plats” genom att vi i matematik och fysik ger mer komplexa prolem som är konstruerade för att juast dessa områden ska föras samman och det måste då till uppgifter som tar in “reality” som inte är vår vardag utan snarare ett “kreativitetsproblem” där verkligheten har förändrat förutsättningarna genom verklighetens BEGRÄNSNINGAR i det enskilda fallet eller snart sagt vårt enskilda fall som Moder Jord utgör!

      Fysiken har till skillnad mot teknik denna defininition av kreativitet: “Att kunna anpassa sig då förutsättningarna förändrats drastiskt”!

      Det som haltar i ditt resonemang är tilltron till INDUSTRIN (läs krigsindustri, operationsanalys, logistik…) och deras effektivitetstänkande och en anpassning av snart sagt bebisar för en framtid som ligger vid 25 års ålder! Ska det utbildas DRÖNARIDIOTER som via linjär algebra med hundratals ekvationer OPTIMERAR UTFALLET!

      Det som kan fysik och ser de stora dragen inser likt Einstein det VANSINNE som kan breda ut sig om vi hamnar i sannolikhetskalkyler och multipla världar och tror på trollen likt “Spanarna” gjorde i P1 i fradags! En kula från ett vanligt gevär kan givetvis inte ändra riktning sedan det avfyrats om den inte bär med sig något som kan skjutas ut åt sidan samt något ger signalen var “offret” befinner sig. osv…

      Problemet är teknik kombinerat med samhällskunskap samt ett döljade i “ordinary language” eller “umgängesspråket” som påtalats av Dewey och Wittgenstein samt även av Vygotskij och Einstein SAMT Bertrand Russell vid tiden 1933 då nazismens TEORETISKA otydlighet via FASCISMEN hade slagit rot och växt under 1920-talet i den omvandlingsPROZESS som dessa frön alltid genomgår via den HALVAKADEMISKA MEDELKLASSEN!

      Vad vill Du Lennart att datorerna ska programmeras med för att FÖRSTÅ det ANDRA VÄRLDSKRIGET? Nu pumpas det ut USA:s och UK:s VERSION i alla “SOCIALA MEDIER” inklusive SVT och SR där de lägger “kritiska röster” på tider och i förpackningar de VET endast 1-2% ser och lyssnar till SAMT har FÖRMÅGAN ATT FÖRSTÅ att exempelvis inte en kula kan ändra riktning utan att den utsätts för en kraft eller IMPETUS…

  4. Håkans inlägg för mina tankar till just begreppet “effektivitet” som genomsyrande norm och rationalism i skolpolitiken. Begreppet förenar ju också vissa tekniska, politiska och ekonomiska element i föreställningen om skolans uppgift, betydelsen av vetenskap och kunskap (epsitemologi) och, som Håkan menar, hur verkligheten är beskaffad (antologi). Därför blir det möjligt för anhängare till modern teknik i skolan att påstå kausala effekter som förmodligen inte finns. Det handlar ju också om hur naturvetenskap och teknik tros kunna tala om samhällsvetenskapliga och sociokulturella fenomen. Det räcker bara med befintligheten och användning av modern teknik i skolan att en stor kvalitativt förbättring av bland annat kunskapinhämtande, bildning, förbättrade lärar-elev relationer, sociokulturell interaktion ske. Man ger teknik en alltför stor kausal effekt i förbättringen av det ovannämnda utan att observera andra, förmodligen mera banala, förklaringar. Att det beviljas anslag till forskning om bland annat “läsförståelse” och “iPad användning” är tidstecken för en (ovetenskaplig) tro på modern teknik i undervisningen. Dock inte sagt att modern teknik inte har någon förbättrande funktion, men mer kritiska analyser krävs.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter