Ingrid Carlgren: Vänder vinden?

Vinstuttag ifrågasätts och alltfler ser problem med ökad segregation inom skolan. Har dagens skolpolitik nått vägs ände eller vad händer? Ingrid Carlgren analyserar läget. (red)

I ”Ett år på sextiotalet” skriver Olof Lagerkrantz: ”Min skräckdröm såg ut så här: någonstans sitter en människa med verklig insikt i ämnet och läser en artikel hos oss och hånler därför att artikeln utstrålar okunnighet och enfald.”

Under ett drygt decennium är det många ’skolmänniskor’ – det gäller såväl forskare och lärarutbildare som lärare och skolledare – som har fått stå ut med att läsa inte endast en, utan ett otal, artiklar som utstrålar både okunnighet och enfald.  Men några hånleenden har jag inte sett. Snarare en förstämning – och en tilltagande sorg över vad som händer med skolan och, framförallt, hur det offentliga samtalet om skolan har sett ut. Lärar- och forskarkollegor återvände efter storhelger med berättelser om ökande spänningar i samtalen om skolan med såväl släktingar som grannar. Klyftan mellan hur det som pågår i skolan uppfattas av de som arbetar i skolan eller med frågor om skolan i lärarutbildning och forskning och de som inte gör det har vuxit. Den skolpolitiska dagordning som inte minst Jan Björklund har bidragit till att upprätta har bestämt både vilka frågor som kan diskuteras och på vilka sätt. Efterhand har uppgivenheten tagit över – berättelserna om misslyckade försök att få in artiklar med alternativ till den rådande skolideologin upphörde. Det var bl.a. mot den bakgrunden som vi startade SOS för drygt tre år sedan.

Men det senaste året har flera tecken på att något håller på att hända dykt upp. Plötsligt har det blivit möjligt att tala om det som många skolforskare försökt säga sedan början av 1990-talet – som t.ex. att Sverige är extremt när det gäller att skapa gynnsamma villkor för skolföretag att etablera sig och göra vinster. Fokus på kunskap vs flum och den påstådda kravlösheten har ersatts av en diskussion om vinstuttag och likvärdighet. De fortsatta sjunkande skolresultaten och den ökande segregationen har tillsammans med lärarnas omöjliga dokumentationsbörda hamnat i samtalets centrum. Den nuvarande skolpolitiken framstår inte längre som lika självklar. Uppgivenheten har förbytts i ett visst hopp.

Håller den skolideologiska vinden på att vända? Har den nuvarande skolpolitiken nått vägs ände? Vad är det som håller på att hända?

Just nu tävlar partierna om den skolpolitiska bollen. Man skulle kunna vänta sig att det därmed uppstår en rad olika alternativ. Tvärtom verkar det som om alla springer på samma bollar. Just nu gäller det lärarna och lärarnas arbetsmiljö– vilket samtliga partier nu säger sig vilja göra något åt. Skoldebatten har ofta liknats vid en starflock. Några starar lyfter för att flyga åt ett annat håll – och strax följer alla andra efter.

De konkreta frågor som skoldebatten handlar om är inte längre kunskap, kravlöshet och brist på ordning utan om det orimliga i att skattepengar går till vinster och den bristande likvärdigheten i ljuset av en växande segregation. Men inramningen av debatten tycks fortsatt vara nyliberal och nykonservativ.  Tydligast kommer det till uttryck hos de starkaste förespråkarna för dagens skolpolitik.  Så skrev t.ex. PJ Anders Linder i en ledare nyligen: ”Valfrihet ger inte en tillräcklig garanti för att alla unga ska få en god utbildning. Det behövs också kvalitetskrav, inspektion och utvärdering. Träd som inte bär bra frukt bör huggas ned.” Tron på konkurrens som vägen till bättre kvalitet, på inspektion och uppföljning som kvalitetssäkring,  på vinst som tecken på hög kvalitet, på rätten att välja skola som liktydigt med demokrativerkar orubblig.

Samtidigt som vinstuttagen beskrivs som problem ifrågasätts inte marknadsstyrningen av skolan som sådan. Vinstuttagen beror framförallt på inbesparad lärarkraft (se Sten Svenssons artiklar i SOS) vilket i sin tur möjliggörs genom selektionen av elever. Genom skolvalet får friskolorna elever som självmant sökt till skolan vilket innebär att friskolorna arbetar i stort sett enbart med motiverade elever till skillnad från de skolor där elever som inte väljer går kvar. Att jämföra skolor med så olika förutsättningar är helt orimligt. Friskolorna tjänar pengar på att plocka russinen ur kakan. Om 50000 står i kö till en friskola så säger det mer om föräldrarnas ambitioner och önskan att välja umgänge till sina barn och framförallt vilka barn som inte ska störa den ’goda’ undervisningen än om den pedagogiska kvaliteten. För marknadsivrarna är dock själva köbildningen ett tecken på skolans kvalitet.

Men marknadifieringen av skolans styrning gäller inte endast friskolorna utan hela styrningen av skolan. Det är den som kommer till uttryck i det som kallas New Public Management. Med konkurrens och tävlingar som incitament och mätningar också av sådant som inte låter sig mätas på något meningsfullt sätt (det Sven-Eric Liedman kallar pseudo-kvantiteter). Elever och föräldrar förvandlas till kunder, lärare till tjänstemän som levererar tjänster och kunskap omvandlas till tydliga mål som inte endast pseudokvantifieras utan också leder till pseudolärande av pseudokunskaper.

Samtidigt som den bristande likvärdigheten och ökande segregeringen påtalas som problem ifrågasätts inte valfriheten. Rätten att välja skola används nästan som en definition av demokrati. Istället för att röra valfriheten ökar kraven på att ’återförstatliga’ skolan. Därigenom flyttas fokus från valfrihet och friskolereform till decentralisering. Den sk kommunaliseringsreformen borde egentligen kallas något annat, eftersom namnet ger sken av att skolan dessförinnan var statlig. Men vi har aldrig haft en statlig skoladministration på lokal nivå. Genom kritiken (som i och för sig i stora stycken är befogad) av den sk kommunaliseringen dras uppmärksamheten bort från 2000-talets reformer, som på så vis undgår granskning. Istället tycks nu alltfler ställa sig bakom idén att skolan nu mår bäst av att slippa fler reformer. Med tanke på att regeringen i stort sett genomfört alla de reformer Björklund föreslagit är det inte så konstigt att nyliberalerna i det läget ställer sig bakom kraven på att skolan och lärarna nu ska få lugn och arbetsro genom blocköverskridande överenskommelser. Det är mer förvånande om också oppositionspartierna accepterar idén att alla de reformer som drivits igenom av alliansregeringen har varit bra och nödvändiga.

Delvis kan man kanske säga att debatten flyttat från att göra 80-talet och den socialdemokratiska flumskolan till huvudfiende till att det är 90-talets decentralisering som är huvudfiende. På så vis räddas 2000-talets reformer och den ökande centralstyrningen från kritik.

I ljuset av detta var det med stor förvåning jag tog del av det upprop i Dagens Nyheter som undertecknats av ett antal namnkunniga personer med skiftande bakgrunder (konstnärer, fd politiker och fd rektorer) dock ingen med skolfrågor som sin specialitet. Man kräver i uppropet att staten tar sitt ansvar. Visserligen påpekar man att friskolereformen och kommunaliseringen sammanföll, men övergår i artikeln till att fokusera på decentraliseringen. Med tanke på att ingen av undertecknarna är specialiserad på skolfrågor är det kanske inte så konstigt att man har en relativt onyanserad bild av den sk kommunaliseringen. En stor del av den statliga regleringen av verksamheterna försvann genom införandet av mål- och resultatstyrning. Staten skulle inte längre lägga sig i hur skolorna organiserade arbetet – endast intressera sig för resultaten. Det går att hävda att skolan de senaste åren blivit mer statligt styrd än någonsin. En viktig skillnad mot den tidigare centralstyrningen är dock en förflyttning av makten från den statliga skoladministrationen till departementet (och ministern). Så problemet är kanske inte stat eller kommun så mycket som den rådande styrningsfilosofin.

Jag funderar över vad det är som föranlett uppropet. Sannolikt är undertecknarna frustrerade över dagens skolelände och vill något gott. Men jag tvivlar på att de alla vill bli redskap för valfrihets- och friskoleförespråkarna? Risken att bli en nyttig idiot finns alltid – först i ett bakåtperspektiv får vi syn på vår roll. Men den risken är förstås mycket större om man inte är ordentligt insatt i de frågor man ger sig i kast med att debattera.

Så, om nu vinden vänder, är det än viktigare att lärare, skolledare, lärarutbildare och skolforskare är med och formar det förhoppningsvis nya samtal om skolan som gryr.

12 kommentarer till “Ingrid Carlgren: Vänder vinden?

  1. ”….först i ett bakåtperspektiv får vi syn på vår roll” skriver Ingrid Carlgren men glömmer snabbt sin egen roll i vår skolas kapsejsande och sänkning. Carlgren efterlyser kunniga skolmänniskor men glömmer att det just var sådana som hon själv som hjälpte till urholka elevernas kunskaper. En viktig del i skolans förändring till det sämre består nämligen i att begreppet kunskap har urvattnats ner till lärandeprocesser och att man börjat att felaktigt dela upp kunskaper i ytliga och djupa. Uppdelningen är falsk därför att insikter och kunskaper alltid består av hållpunkter och fördjupningar, struktur och processer. Det den s.k. flumskolan har gjort är att den koncentrerat sig på lärandeprocessen och därmed har innehållet förminskats.

    När får kunskaperna medvind igen?

  2. Ett företag som inte utsätts för kvalitetskontroll kommer att sänka kvaliteten för att öka vinsten. Om aktieägarna önskar det delas sedan vinsten ut till dom. Det är elementär företagsekonomi. Tråkigt nog har den situationen drabbat många skolelever i friskolor ägda av riskkapitalbolag. De har blivit lurade på sin utbildning. Tyvärr är det inte så enkelt att lösa problemet bara genom att förbjuda vinstutdelningar. Det är att sopa problemet under mattan. Det finns nämligen också kommuner som använder skolan och skolpengen som en källa till goda finanser. De bokför visserligen inga vinster, men slutresultatet för skolorna är detsamma. Pengarna kan tas ut genom alltför höga hyror på skollokaler som kommunen äger eller genom orimligt höga avgifter för it-nätverk. Sedan placeras pengarna i andra poster i kommunens budget, i sådant som kommunen vill prioritera. En möjlig utväg ur detta dilemma är att återinföra den lagstiftning och den statliga kvalitetskontroll av skolorna som fanns för några år sedan.

  3. Bra innehåll, men för lång och snackig för att folk ska orka läsa hela. Mycket upprepningar..Skriv en kortversion..

  4. Inrid Carlgren har varit med och kunnat påverka skolbetten och lärarutbildningens kvalitet på senare å¨r. Det är alltid med viss
    förvåning man ser henne helt oförfärat diskutera dagens situation utan att tänka det inflytande hon själv haft på utvecklingen.

    Det stora felet med skolan är dess bristande behandling av begreppet kunskap, där ytliga och djupa kunskaper skiljs åt av en värdegrund. Både process och struktur behövs i kunskapsförmedlingen.

  5. hej Bertil,
    du har tydligen en bild av mig som kunskapsfientlig. Det skulle vara intressant att få veta lite mer i detalj vad du syftar på. Själv tycker jag att jag har varit nästan löjligt intresserad av just frågan om kunskaper – såväl under tider när kunskapen inte var tillräckligt i fokus (jag kan hålla med om mycket av kritiken om det) som i tider när den sägs vara i fokus (vilket jag inte håller med om)
    Ingrid

    • Ingrid

      Som jag skrivit kan kunskapsbegreppet ses på olika sätt. Ett sätt är att vilja att studenterna har både ytliga och djupa kunskaper om ett visst ämne. Du tillhör dem som förfäktat en syn på kunskaper där ytkunskaper betraktas som innantilläxor.
      Genom denna dikotomisering har kunskapsbegreppet urholkats och många insikter som måste ha sin grund i hållpunktskunskaper (floder, städer, kunganamn) har föraktats som något som utmärker någon slags pluggskola.
      I ett tidigare inlägg på denna sida skriver du också ”Kraven på tydlighet trivialiserar kunskaperna och skolsystemets utveckling liknar alltmer ett bygge som ger sken av att fokusera kvalitet…”

      Du har varit intresserad av kunskaper, ja, men samtidigt förminskat deras betydelse. Kampen om Lärarhögskolan gällde nog i hög utsträckning sådana här frågor, som ytterst rörde undervisningens kvalitet.

  6. Jo BT, det är så att vi är några stycken som tycker att Carlgren är kanon, så på det viset är hon ju kanon-iserad 😉 Speciellt viktigt tycker jag det är när Ingrid skriver om starflocken som flyger efter samma boll – . Den gamla klassikern/bollen om skolan som ett gott hem börjar komma upp igen, och där lever de icke-kognitiva kunskaperna. (Du hade ju ett härligt inlägg BT, apropos icke-kognitiva kunskaper när du skrev att erfarenhetskunskaper hade en brist, nämligen att ingen kunde avgöra vad som var rätt eller fel! Har du provar ngn gng att låta erfarenheterna avgöra vad som är rätt eller fel?) Basil Bernstein är en av de första utbildningssociologer som påpekar att alla skolsystem skapar sina ”repair-systems”, och det vore mkt bra om vi började tala om skolans skadeverkningar och de samhällskostnader de för med sej. I den gamla seminarietraditionen fanns en större medvetenhet om detta – inte minst har vi kunnat läsa om den medvetenheten i många inlägg här. Det är lite hattigt med internationella jämförelser som bara ser till de s.k. mätbara ytkunskaperna 🙂
    Men som du påpekar BT, statistik har också sitt berättigande – Vem ska börja mäta skolans skadeverkningar på en nationalekonomisk nivå med hjälp av statistik från skolläkare, psykologer, kriminalvård?

  7. Hyckleri. Såsom verksam inom skolan på olika nivåer sedan 1993 (om man räknar lärarutb) ser jag den kunskapsrelativisering som tvingades igenom samtidigt som lärarnas villkor försämrades kraftigt. Och lärarhögskolornas nivå skall vi bara inte tala om. Vi som läste ämnen på universitetet och sedan gjorde PPU under två terminer framstod nivåskillnaden som monumental, likaså det öppna föraktet för ämneskunskaper.

    • Ursäkta meningsbyggnaden i tidigare inlägg, mobiltelefon och störande miljö är orsaken.

  8. Bengt Tjellander kritiserar de internationella kunskapsmätningarna med standardargumentet: ” Det är lite hattigt med internationella jämförelser som bara ser till de s.k. mätbara ytkunskaperna ”. Läsförståelse är inte ens en kunskap utan en färdighet som är en grundförutsättning för att tillägna sig kunskap. Är den inte viktig att ha kontroll på? Matematik och naturvetenskap är de mest logiskt uppbyggda ämnena vi har. I dessa ämnen kan elever ha såväl färdigheter som procedurella och konceptuella kunskaper. Allt detta kan mätas på ett säkert sätt. Eftersom Tjellander hänför de internationella mätningarna till att testa ytkunskaper påstår han att t.ex matematik inte kräver förståelse eller har han granskat uppgifterna och konstaterat de enbart är av procedurell karaktär? Är det rimligt att 50 länder skulle acceptera att det vore så?

    Nej, okunniga floskler för inte debatten i en positiv riktning för skolan!

  9. Jag med många andra instämmer i att varken friskolor eller fritt skolval är något vi egentligen vill ha, men jag förstår också att Ingrid Carlgren är nöjd med att skoldebatten fokuserar på dessa frågor och därmed lägger en dimridå över skolans långsiktiga och verkliga problem. Det fria skolvalet kan avskaffas över en natt med ett politiskt beslut, men det faktum att vi under mer än två decennier utbildat lärare med bristande kunskaper och förmåga får vi leva med så länge dessa lärare verkar i skolan. Politiska beslut som förändrade lärarutbildningen i slutet av 80-talet och kring år 2000 i kombination med inkompetenta pedagogiska och didaktiska idéer, som strömmat ut från lärarutbildningarna i form av dagsländor, är några av de viktigaste orsakerna till att kunskaperna sjönk så kraftigt under slutet av 90-talet och början av 2000-talet. Dessutom har kommunaliseringen sänkt läraryrkets status så att de duktigaste studenterna inte ens överväger att bli lärare längre.

    Ingrid Carlgren tar upp de rutiner staten infört i syfte att få kontroll på elevernas kunskapsutveckling, men hon nämner inte den administrativa arbetsbörda som kommunerna successivt lagt på lärarna – den är långt mer omfattande än vad staten ålagt lärarna.

    Ingrid Carlgren hävdar att ” skolan de senaste åren blivit mer statligt styrd än någonsin”. Det är verkligen en sanning med modifikation. Jag arbetade under 70 och 80-talet i gymnasieskolan. Jag ger ett av många exempel på hur staten kontrollerade att kvaliteten i skolan hölls på en hög nivå. Fysikinstitutionen fick besök av en inspektör (doktor i fysik) en gång per år. Han granskade institutionens materiel, laborationsanvisningar, inlämnade laborationsredogörelser etc. Han kontrollerade rättningen av lokala prov och nationella prov. Arbetet tog flera dagar och efter en vecka fick rektor en rapport. I dag samlar demonstrationsmateriel och laborationsmateriel damm på hyllorna därför att lärarna inte vet hur materielen fungerar. Det kan i detta sammanhang nämnas att vid den internationella kunskapsmätningen TIMSSADVANCED (NV och T vid gymnasiet) 1995 var Sverige näst bästa nation i fysik! Vid motsvarande mätning 2009 hade Sveriges resultat försämrats på ett katastrofalt sätt.

    Jag är förvånad över Ingrid Carlgrens förringande av kunskap i skolan. Hon skriver ”håller den skolideologiska vinden på att vända? Har den nuvarande skolpolitiken nått vägs ände? Vad är det som håller på att hända?” I nästa stycke skriver hon ”de konkreta frågor som skoldebatten handlar om är inte längre kunskap, kravlöshet och brist på ordning”. Hon är alltså nöjd med att man inte längre diskuterar kunskap!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter