Jan-Åke Fält: Skrota det individuella lönesystemet. Inför tarifflöner!

Individuella löner skulle ge både bättre skolresultat och högre lärarlöner. Men inget av det har inträffat utan istället har en lång rad problem uppstått, skriver Jan-Åke Fält. (red)

Orättvist! Lärare ställs mot varandra! Oro, frustration och hot om att säga upp sig. I lärarfackens tidningar, Skolvärlden och Lärarnas tidning, framförs massiv kritik mot lärarlönelyftet.

Stefan Lidmark, LR-ombud i Nybro, uttalar i Skolvärlden 17/10:
” – Jag befarar att lärarlönelyftet kan bli en stor psykosocial arbetsmiljörisk. På vilken annan arbetsplats pekar din närmaste chef ut var tredje medarbetare och säger att du är skicklig, men inte du och inte du?”

I Lärarnas Tidning 7/11 kan vi läsa:
Huvudskyddsombud Lova Kempe Hansen i Lärarförbundets avdelning i Stockholm säger att hon aldrig har varit med om något liknande.

– Vi får många samtal från medlemmar som mår jättedåligt. De säger att lärarlönelyftet sår split i arbetslagen, att de tänker sjukskriva sig och säga upp sig.

Även lärare som har fått påslaget är bekymrade och vågar inte alltid berätta om detta.”

Lärarfacken har överraskats av det ljumma mottagandet och den bitvis mycket skarpa kritik som riktats mot lärarlönelyftet. Innehållet i kritiken kan sammanfattas i att fördelningen av lönelyften är orättvisa och att lärarkollegiet splittras. Men att lärarlönelyftet fördelas olika mellan olika individer och att alla inte kan ta del av det är ju bara en konsekvens av och i linje med det individuella lönesystem som fack och arbetsgivare varit överens om sedan 1996.

Efter ihärdiga påtryckningar lyckades arbetsgivaren från och med avtalet 1996 få med sig facken på ett individuellt lönesystem där tarifflönesystemet lades i papperskorgen. Idéerna var hämtade från New Public Management och nyliberalt ekonomiskt tänkande med konstgjorda marknader, resultat- och målstyrning och inte minst individuell lönesättning.

En grundtanke bakom det individuella lönesystemet är att vi lärare kommer att bedriva en bättre undervisning genom att tävla mot varandra. Resultatet är tänkt att bli både bättre undervisning och högre produktivitet. Läraren ska drivas av ett egenintresse att få xxx kronor mer i plånboken och genom detta uppmuntras att bedriva en bättre undervisning än kollegan på andra sidan skrivbordet. Har då tjugo år av individuellt lönesystem lett till bättre och effektivare undervisning? Nej, snarare visar det mesta på att det motsatta har skett med tanke på utvecklingen med allt sämre resultat i internationella kunskapsmätningar. Skolverkets uppmaningar och initiativ till kollegialt lärande för att utveckla och förbättra undervisningen ger ett helt annat budskap än rankninglistor med bästa och sämsta lärare.

I OECD:s rapport Reviews of Evaluation and Assessment in Education från 2011 framhålls att det svenska individuella lönesystemet är unikt jämfört med övriga europeiska länder. Om vi sneglar på våra närmsta grannländer Norge och Finland så har dem motstått att införa den svenska modellen och använder sig av ett tarifflönesystem där utbildning och antal år i yrket är det helt avgörande för vilken lön du får.

Ett annat svårt problem är vad och hur man mäter en lärares prestation. Någon nationell gemensam standard för att bedöma lärares prestation saknas. I Värmdö kommun, där jag arbetar, har man tjugo år efter det individuella lönesystemets införande till slut kommit fram till gemensamma lönekriterier för alla lärare i kommunen. Det är en matris med tjugosex olika förmågor/egenskaper som bedöms i fyra olika ”betygssteg”: uppfyller ej, uppfyller, uppfyller väl och uppfyller mer än väl. Några exempel:

  • Anpassar undervisningen till varje elev, elevgrupp och situation
  • Skapar goda relationer och ett gott klimat
  • Visar ett inkluderande förhållningssätt till elev och elevgrupp

Att detta ger misstanke och upphov till att lärare upplever lönesättningen som subjektiv är inte konstigt. Några helt rättvisa och objektiva kriterier går inte att skapa. Då har vi två alternativ för att skapa en legitim lönesättning. Antingen skapa ett system som utvecklar och inför mer övervakning och rapportering som är kopplat till individuella löner eller övergå till ett tariffsystem baserat på ”objektiva” fakta som år i yrket och studiemeriter. Det första alternativet leder till en avprofessionalisering av lärarkåren med mindre frihetsgrader och ”teaching for the criteria”. Vår profession behöver mer autonomi tillsammans med gemensamt lärande för att lyckas med våra uppdrag, inte rankinglistor och utpekandet av läsårets Stachanovarbetare. Och låt inte våra rektorers fokus i relation till lärarna handla om att kunna motivera det lägre lönepåslaget som en stor andel av de anställda får vid den årliga lönerevisionen.

Läraryrket är också en myndighetsutövning där tilliten och förtroendet urholkas alltmer. Rapporterna om allt högre betyg kombinerat med lägre resultat i kunskapstester förskräcker. Men detta är ju inte konstigt när skolans överlevnad handlar om att rekrytera tillräckligt med elever (elevpengar) för att klara sig på skolmarknaden. De individuella lönesystemet uppmuntrar oss till att tillfredsställa elevers, föräldrars och rektorers önskemål om bra betyg och dölja eventuella missförhållanden på de enskilda skolorna.

När de individuella lönesystemet sjösattes 1996 hade lärarfacken förhoppningar om att det skulle leda till en bättre löneutveckling. Fler aktörer med ökat antal friskolor som konkurrerar med de kommunala skulle göra att ”marknadsmekanismerna” drev upp lärarlönerna. Men i en utvärdering av det individuella lönesystemet konstaterar LR i rapporten Individuella löner – kollektivt bakslag från 2012:

”De senaste årtiondena har löneutvecklingen för lärare i grund- och gymnasieskolan halkat efter andra yrkesgruppers, trots att lärares ansvar har utvidgats och antalet

arbetsuppgifter utöver undervisningen ökat kraftigt.” och ”Ur ett lärarperspektiv har resultaten av systemförändringen varit usla. En ytterligare aspekt är att de fristående skolorna inte bidragit till lönekonkurrens. Marknadsmekanismerna styr inte i offentligt finansierad verksamhet.”

I den arbetsmarknadspolitiska rapporten Dags för större lönespridning? från 2016 konstaterar rapportskrivarna att löneutvecklingen för lärarkåren blivit allt sämre. Relativlönen för lärare har mellan 2003-2014 minskat med 3,3% jämfört med arbetsmarknaden som helhet. Utredningen påpekar också att de aktuella avtalskonstruktionerna inte gett möjlighet till en bra löneutveckling och menar därför:

”Utifrån detta synsätt förefaller det motiverat med den statliga inblandning i lönepolitiken i form av högre lärarlöner som aviserats av regeringen.”

De senaste årens ökade lärarlöner beror inte på vårt individuella lönesystem utan statsmakternas bekymmer för de sänkta skolresultaten och läraryrkets minskade attraktionskraft. Förstelärar- och lärarlyftspengarna har skjutits till för att avtalsparterna inte lyckats hålla uppe lönenivåerna inom läraryrket på en acceptabel nivå. Men man kan inte begära att staten ska gå in och ändra på vårt avtalade individuella lönesystem. Den uppgiften måste vi själva ta på oss. Oron och missnöjet kring lärarlönelyftet, skolans uppdrag och arbetet för en lärarprofession värd namnet borde få lärarfacken att på nytt omvärdera det individuella lönesystemet och börja skissa på någon form av tarifflönesystem.

Jan-Åke Fält. Gymnasielärare Värmdö gymnasium. Facklig förtroendeman LR.

 

6 Comments on “Jan-Åke Fält: Skrota det individuella lönesystemet. Inför tarifflöner!

  1. Instämmer helt – det individuella lönesystemet är ett säkert sätt att inte enbart splittra lärarkollegiet inom grund/gymnasier skolan och universiteten men också ett effektivt sätt att öka psykisk ohälsa och därmed en försämring av arbetsmiljön.
    Enligt det neoliberala tänkande så handlar detta om den enskilda personens kunnande att förhandla till sig den största biten av kakan, hur förhåller sig detta till ett gott samarbete och välmående med kolleger dvs en god och hållbar arbetsmiljö? En lärare skall inte förhandla sin egen lön detta är ett uppdrag som tillhör lärarfacken.

  2. Jag kan hålla med om det mesta du skriver men du missar en helt avgörande faktor när du beskriver lärarnas arbetsmarknad.
    Efterfrågesidan består av de lärartjänster som finns att fylla i landets skolor.
    Tillgångssidan består inte av antalet utbildade lärare! Fram till att man införde lärarlegitimationerna bestod tillgångssidan av alla vuxna ostraffade personer som kan tänka sig att stå i ett klassrum (nu har det blivit lite krångligare att fylla på med helt outbildade vuxna personer i klassrummet).
    Eftersom tillgången på vuxna personer att ställa i klassrummet har varit i princip oändlig har balanspunkten dvs. den marknadsmässiga lönen sakta men säkert rasat nedåt till lärarnas nackdel.
    Hade lärarfacken besuttit ett minimum av kunskaper i markandsekonomi hade man talat tyst om lönekrav och istället riktat all kraft mot att begränsa tillgångsidan, dvs. krav på lärarlegitimation utan några undantag. Sedan hade marknadskrafterna skött löneförhandlingarna utan att LF och LR hade lyft ett finger.

  3. Lite tröttsamt att höra gnölet om Lärarfacken. Kommentaren ovan om “minimum av kunskaper i marknadsekonomi” är ett bottennapp. Vad rör det sk 1elärarsystemet respektive lärarlönelyftet kunde det vara klädsamt om kommentatorerna åtminstone var så pass pålästa att de vet att det är reformer pådyvlade från statsmakten som lärarfacken har att försöka hantera.

    Var klar över att pengarna ÄR ett tillskott och att reformerna INTE varit att tacka ja eller nej till. Samt att de innebär miljardtillskott till lärares gemensamma lönekaka och (trots tyvärr många kommunpolitikers motstånd) statsmakternas intention är att det ska vara tillsvidare och därmed räknas in i lönesumman.

    Vad rör tarifflöner är det milt uttryckt att backa in i framtiden. Tack vare(!) modellen med individuell lönesättningen har vi goda möjligheter att dra fördel av den lärarbrist som nu är uppenbar för alla. Med tarifflöner hade det inte varit så. (Att det ens ska behöva påpekas)

  4. Det största problemet med individuell lönesättning är att det inte är sakkunniga som fastställer kriterierna. Detta tydliggörs när en högt rankad lärare eventuellt byter skola och inre alls betraktas på samma sätt av den nya rektorn.

    Den individuella lönesättningen är motsägelsefull på det sättet att man aldrig diskuterar lönerna med inom kollegiet. Löneuppgifterna är offentlig handling i kommunala skolor, men ändock obstruerade min dåv. kommun (Södertälje) då jag ville se dem. Man anförde diverse svepskäl, såsom att “många kolleger vill inte att du ska få reda på deras löner, eftersom det kan leda till avundsjuka. Man hänvisade också till att en skola numera ska betraktas som ett företag med rektorn som VD. Att jag hade lagen på min sida hjälpte inte. Men hur ska man då kunna veta vilka kolleger man ska betrakta som sina förebilder?

    Om en rektor skulle framhålla en lärare som senare visar sig vara oduglig och kollegerna tagit efter dennes metoder, så har ju hela skolan växlat in på fel spår. Risken är att lärarna lämnar sin egen professionalism därhän, för att inte missgynnas vid den individuella lönesättningen.

    Återinför tarifflönerna!

  5. Man kan skjuta till pengar för lönelyftet och sedan hanterar det via NPM modellen; dvs. genom att godtyckligt peka ut de “särskild skickliga” med den naiva förhoppningen om att “konkurrens” mellan lärarkollegor ska leda till bättre undervisning och ev högre resultat. Detta för NPM marknadsideologiska tankesättet ser ju lärarkåren, inte som bestående av erfarna, högutbildade och professionella yrkespersoner, utan som tekniska tillhandahållare av betyg och resultat. Med andra ord “mäts” professionell skicklighet utifrån hur många antal godkända betyg en lärare kan producera, och inte lärarnas professionella kunskaper i områden allt ifrån ämnesdidaktiken, ämneskunskap, bedömning mm. Som vi som har länge varit lärare i Sverige har marknadiseringen av skolväsendet, med konkurrens som följd, lett till ett antal tråkiga utvecklingar. Den ena handlar om betygsinflation som var en direkt följd av det fria skolvalet. JB-koncernens år i branschen är ett exempel på hur betygsinflationen uppstått när koncernens VD:r uppmanat sina rektorer och lärarkår om att se till att 70% av eleverna blir godkända då skolpengen annars inte skulle kommit till skolan. Som Vlachos et al visade i sin forskning, samtidigt som kunskapskvalitén blivit sämre har betygen skenat iväg. Att INTE sätta godkänt betyg är också en professionell handling som bygger på noggrann kartläggning av elevernas kunskaper och behov (eleverna får ju alltid en annan chans). Dock belönas inte denna kunskap genom löneförhandlingsystemet som vi har idag. Samtidigt kommer det allt större krav om att undervisning ska “effektiviseras” genom påbud som BFL och kollegialt lärande och det politiska (ekonomiska) kravet om att höja kommunens och landets rankningsvärde. Det är på grund av allt det här som lärare sjukskriver sig, lämnar yrket och nog därför inte flera lockas till yrket. Att utgå ifrån att det finns bra, bättre, bästa lärare på basis av någon nyliberal idé om den individuella lärarens produktionskraft. när alla lärare som länge funnits i yrket med behållning av hög utbildning och praktisk erfarenhet har gjort sitt bästa för att hålla ihop yrket, är knappast incitament för att hålla de kvar eller locka till sig nyttblod.

  6. Om tarifflöner ligger på historiens sophög, så är så kallad individuell lönesättning hämtad från botten av den högen. Det är i praktiken en subjektiv chefslönesättning, brukspatron sätter lön efter tycke och smak, delar ut sockerbitar till duktiga knähundar.

    Men tarifflöner räcker inte, snarast bör fackmedlemmarna ges rätt att ta beslut om k-avtal och stridsåtgärder i bindande direkt demokratiska omröstningar.

Lämna ett svar till Arne Söderqvist Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »