Skola och SamhälleJan Thavenius: ”Forskare dömer ut skolan”
Föreställningen om “teoretisk begåvning” resp. “praktisk begåvning” har kommit ordentligt till heders igen. Vissa barn och ungdomar passar helt enkelt inte in i den medborgarskola som hittills varit tänkt. De bör slippa teoretiska ämnen. Denna grundläggande konservativa hållning får nu argument från en arbetsmarknadsforskare som menar att ungdomsarbetslösheten till en del beror på att skolan inte har ett särskilt praktiskt studiealternativ för elever som av “någon anledning inte passar in”. (red)
En fet rubrik i Dagens Nyheter den 25 februari tillkännagav att ”forskare dömer ut skolan”. Vad det handlade om var att en forskare, Anders Forslund, menade att skolsystemet – inte skolan – ”skapat mycket av dagens ungdomsarbetslöshet”. Om nu ”en av Sveriges tyngsta arbetsmarknadsforskare” blivit rätt uppfattad av DN:s journalist.
Argumenteringen var följande. Den viktigaste förklaring som Anders Forslund kunde hitta till arbetslösheten bland unga var att gymnasieskolan släpper ut alltför många utan fullständiga betyg. Framför allt gäller detta de yrkesinriktade programmen. Orsakerna är enligt honom två. Yrkesprogrammen är numera treåriga med större inslag av teori än tidigare. ”Det passar inte alla.” Det borde finnas alternativ för elever som av ”någon anledning inte passar in i en gymnasieskola”.
Den andra orsaken är betygssystemet som i motsats till det tidigare underkänner elever. Det tycks vara värre att inte ha klarat av skolan än att ha klarat av den dåligt, menar Forslund. Dessa omständigheter drabbar enligt honom de ungdomar som kommer från ”ovana studiemiljöer”. En av de slutsatser han drar är att det borde finnas möjligheter till en andra chans via vuxenutbildningen för dem som inte fullföljt sin gymnasieutbildning.
En utmärkt idé, bygg ut vuxenutbildningen och gör studiestödet generöst. Men varför inte först och främst ge eleverna en första chans? Om en stor del av arbetslösheten bland unga beror på oavslutade gymnasiestudier, varför inte lägga rejäla resurser på skolan så att den kan hjälpa eleverna till godkända betyg. Det hade väl varit bättre än att t.ex. sänka krogmomsen. Några riktade miljarder till skolan borde göra skillnad. Det hade öppnat en större del av arbetsmarknaden än krogarna för unga människor och det på egna meriter. Men så enkelt är det kanske inte. Arbetslöshetens problem handlar om så mycket mer än skolsystemets utseende.
Nu tror jag inte att vår regering kommer att göra den ena eller andra av dessa satsningar på skolan. Däremot tycker jag mig ha märkt att den vill minska de bokliga studierna – det som kallas teori – och öka praktiken för elever från det som kallas ovana studiemiljöer. Det kan förefalla vara den logiska lösningen för de elever som ”av någon anledning inte passar in”. Den har också en lång tradition i föreställningen om teoretiskt respektive praktiskt begåvade elever. Varför tvinga de senare att läsa böcker när de vill arbeta med sina händer som det brukar heta. Av någon anledning har uppdelningen alltid motsvarat den i medelklass och arbetarklass. Eller som det numera heter elever från studievana respektive studieovana miljöer.
Anders Forslund tycker att det verkar som om ”Jan Björklund förstått de här problemen. Men att samtidigt ställa krav på fler godkända betyg i kärnämnen i grundskolan motverkar sitt syfte, säger Forslund”. Vad kan nu menas med det? Vad man än tycker om begränsningen till s.k. kärnämnen, är väl syftet att öka elevernas möjligheter att klara av gymnasiestudier. Men om man utgår från att vissa elever inte ”passar in” och att det inte är något man kan eller bör göra något åt, så blir uttalandet begripligt. I slutändan kan vi då återgå till den gamla parallellskolan, en parallell för studievana och en för studieovana.
Frågan är om regeringen får med sig svenskt näringsliv på den linjen. De flesta jobb idag kräver att en stor del av huvudet är med och det lär inte ändra sig i framtiden.
Frågan är om regeringen får med sig riksdagen på den linjen. Den handlar om att cementera de sociala skillnaderna och överge ett halvsekelgammalt mål för skolan: Att försöka utjämna den olikhet i möjligheter som döljer sig bakom talet om studievana och studieovana. Man kan invända att skolan inte lyckats särskilt väl på den punkten och att vi just nu är på väg mot det mer och mer ojämlika hållet. Men att öppet ge upp möjligheterna att skapa lite mer av lika chanser är inte det lite väl tydlig klasspolitik?
Mig får den inte med på att drastiskt minska de ”teoretiska” studierna för en stor del av eleverna. Till ”teorin” hör bland annat ämnen som historia, samhällskunskap, religion och estetiska ämnen. Det handlar med andra ord om studier som är viktiga delar av den medborgerliga bildningen. I den gamla uppdelningen i teoretiska och praktiska gymnasielinjer hade de en svag ställning på de yrkesförberedande linjerna. Är det den ordningen vi vill ha tillbaka? Eller är det fortfarande skolans uppgift att utbilda myndiga människor?
12 Comments on “Jan Thavenius: ”Forskare dömer ut skolan””
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Det kan ju beror på att skolan är så usel på att följa upp resultat så att de metoder som gör att eleverna inte lär sig det de ska lära sig får leva kvar år ut och år in. Detta förbättrar ju inte för de elever som kommer från språksvaga och bildningssvaga hem, som saknar tradition att studera.
Vi som verkar i skolan ska ha ensidigt höga och positiva förväntningar på eleven och dennes möjligheter att nå målen för verksamheten. Jag funderar på om det rent ut sagt är kontraproduktivt för samhället att detta, någonstans längs elevens livslopp, upphör att ha dessa förväntningar på alla. Samma förväntningar på ALLA övergår till att vissa förväntas klara praktiska vägar och vissa teoretiska. Min analys är att de verksamma i grundskolan kommer att sänka ribban kring sina förväntningar på elever. Detta leder i förlängningen till att färre elever ens kvalificerar sig till de praktiska inriktningarna. Det är sorgligt att vi inte har högre tankar om nationen och vart vi vill nå i framtiden.
Thavenius kommentar till Forslunds föreställning om uppdelningen mellan de praktiska och de teoretiska begåvningarna kommer mig att tänka på vår svenska nobelpristagare Harry Martinsson och hans sexåriga skolgång,.Han hade en lärare som hette Staf som såg honom och uppmuntrade honom. Om någon har gjort en klassresa så är det väl Harry Martinsson.
Idag tycks det som om skolans kompensatoriska kraft antingen totalt glömts bort eller är borttvingad. Ingen tycks förvånas över att människor på 30-40-talen ständigt gjorde klassresor. Det tål att funderas över att en skola på 2000-talet inte förväntas kunna kompensera språksvaga eller oakademiska hem.
Det är klart att den kan! Om man vill att den ska kunna det. Men om man vill kommendera ut en klass som pigor och drängar till en annan klass så går det definitivt inte! Det är så mycket bekvämare att vila tryggt i förvissningen att orsakerna är biologiska; några är begåvade och andra är dumma och kan syssla med manuellt arbete.
När i hela fridens dar ska denna fördummande uppdelning mellan handens och hjärnans förmågor upphöra? Vilka har något att vinna på denna uppdelningen? Kampen om skolan har alltid stått mellan höger och vänster. Inte var det högern som ville ha en grundskola, det vill säga en skola för alla.
Läs Harry Martinsson och tänk om!
Gunilla Granath
Det är intressant att den förlegade uppdelningen på teoretiska respektive praktiska ämnen tycks fortleva i evinnerlig tid. En möjlig förklaring är att utbildningsministerns, liksom många föräldrars, egen skolgång innehöll denna uppdelning, liksom samhället ett antal decennier tillbaka – Underförstått finns hänvisningar till att barn tillhör olika samhällsklasser. Man blandar ihop läsförmåga, studiemotivation för det skolan presenterar som viktigt, skolframgång mm. med teori-praktikdiskursen. Sambandet med klasstillhörighet är uppenbart men ologiskt. Dessvärre är det så att flera s.k. teoretiska ämnen är helt teorilösa. Ett exempel är historia, där den enda teorin är förklarad ogiltig, nämligen marxismen. I övrigt är ämnet helt ateorertiskt. Språkinlärning innehåller heller ingen teori utan är råplugg av glosor och syntax.
För mer än ett halvsekel sedan myntades, utifrån omfattande studier, begreppet begåvningsreserven som syftade på en närmast otrolig mängd elever som hade gynnsamma studieförutsättningar men där flertalet aldrig fick chansen att utveckla den. Detta var ett av skälen till den gemensamma grundskolans införande och har medfört att 80 % av eleverna idag har kunskaper som enbart 20 % på den klasskola jag själv gick fick utveckla. Hemkunskap eller Slöjd är “mer teoretiska” (men mindre) pluggämnen än många andra. Förstår du inte vad 25 gram jäst är i bakning blir det inte bröd.
Mitt tips: Sluta med denna artificiella och klassbevarande syn på kunskaper och elevers lärande och anpassa utbildningens innehåll efter elevernas förutsättningar i form av klasstillhörighet, könstillhörighet, etnisk tillhörighet etc.
Håller fullständigt med Thavenius om det förlegade synsättet med uppdelning i praktisk och teoretisk kunskap. Som yrkeslärare och byggnadsarbetare säger jag att förutsättningen för att bli en duktig hantverkare är att både kunna handla och tänka bra, vilket också har varit fallet med alla duktiga arbetskamrater som jag har mött genom åren på byggena i både Sverige, Danmark och Norge. Vad de flesta däremot inte har varit så duktiga på är att uttrycka sina väl så “teoretiska” tankar framför allt i skrift, men även i tal.
Och det, att arbeta med att utveckla elevernas språkliga kunskaper, om något borde vara en huvuduppgift för skolan om den ska ta sin uppgift att forma fungerande samhällsmedborgare på allvar. Den språkliga förståelsen är den flaskhals som all kunskap, “praktisk” såväl som “teoretisk” måste igenom såvida det inte handlar om arbetsuppgifter av mycket enkelt slag där ingen förståelse är nödvändig, men var de arbetsuppgifterna finns idag är det väl bara Björklund som vet….
Är det något som framkommer i de omtalade PISA-testerna, enligt Michael Uljens på Åbo Akademi som analyserat resultaten, så är det att länder med enhetsskola har högre värden än länder med parallellskolesystem. Att dela in eleverna i olika fack redan som yngre närmar sig en introduktion parallellskolesystemet.
Skolan bör vara en plats där de unga skall ha möjlighet att komma i kontakt med både teoretiska och praktiska fält. En elev med föräldrar som är fullständigt ointresserade av naturvetenskap kan bli fascinerad av kemi. En elev vars föräldrar är kemister på hög nivå, kan bli bäst i klassen i de flesta ämnen, inklusive träslöjd, för att senare utbilda sig till snickare.
En del av skolans kris är att många elever inte kommer till skolan. Efter hand utvecklar de en vana att utebli och tycker inte att det är något konstigt med det. Acceptansen av omfattande frånvaro är hög bland dagens ungdomar. Det är där vi måste börja, motivera ungdomarna att stanna i skolan och satsa på lärandet, arbeta så att de lyckas med sina arbetsuppgifter och stärker sin vilja att lära ännu mer. När sedan eleverna ska välja gymnasieprogram handlar det om olika intressen och inriktningar.
Alla som försökt göra ett praktiskt jobb vet att man måste tänka och ha förmåga att lösa problem. Alla som tänker vet att man måste kunna omvandla sina tankar till praktiskt handlande. Skolan måste kunna väcka intresse för både teori och praktik. Men den största utmaningen just nu är att få ungdomarna att satsa på sin utbildning och samhället att satsa på ungdomarna, alla ungdomar, se till så att alla lyckas. Alla ska få en fair första chans och det betyder att framför allt grundskolan måste få de bästa förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag. Allt annat blir dyrare för samhället.
Skolan skall anpasssas till eleven – inte tvärtom
I varje fall måste man ha eleverna med sig och inte emot sig.
Man kan också vända på steken. Vet vi vilka INTE kommer att behöva handens färdigheter? När man i Finland var på väg att minska antalet slöjdlektioner, gick slöjdlärare i taket: “Om jag får en hjärntumör, tänker jag inte låta en läkare, som inte har övat sin finmotorik tidigt i slöjden, rota i min hjärna”.
Intressant artikel men kanske lite onyanserad. Att öka inslaget av “praktiska” ämnen behöver inte betyda att kravet på teoretisk förmåga minskar. Dagens hantverkaryrken ställer en hel del krav på teori. En elektriker måste ha förmåga till logiskt och abstrakt tänkande och även behärska matematik. Ett “teoretisk” ämne som språk handlar om färdigheter av praktisk natur som att tala, uttrycka sig och skriva.
Att förorda mer “praktiska” ämnen behöver inte innebära en dold plan på att återinföra klassamhället. Är inte det en ganska långsökt tanke?
Många “arbetaryrken” har idag hög lön och hög status. Ofta innebär de möjligheter att starta egna företag om man så vill. Samhället har förändrats och så den status som förknippas med olika yrken.
Ska skolan lyckas så tror jag vi måste satsa på både kompetenta lärare och rimligt stora klasser.
En liten suck bara över Anders Hill påstående att historia saknar teorier. Det är inte sant. En historiker utan teori är lika meningslös som en rolig historia utan poäng.
Den främsta forskningsrapporten inom ämnet i fråga torde vara UNESCO: International Commission for Education of the Twentifirst CenturY: LEARNING: THE TREASURE WITHIN.
”If it is to succeed in its task, education must be organized around four fundamental types of learning, which, throughout a person’s life, will in a way be the pillars of knowledge; learning to know, that is acquiring the instruments of understanding; learning to do, that is to creatively act on one’s environment; learning to live together, so as to parcipitate and co-operate with other people in all human activities; and learning to be, an essential progression , which proceeds from the previous three.
”Learning should enable each individual to discover, unearth and enrich his or her creative potential, to reveal the treasure within each of us. This means going beyond an instrumental view of education, as a process to achieve specific aims in terms of skills, capacities, competence, etc., to one that emphasizes the development of a complete person, in short, learning to be”.
Den nuvarande skolan är varken pedagogiskt eller organisatoriskt etablerat för att klara av den uppgiften.
Om man emellertid undersöker och utvecklar dessa förslag finner man att vi kan lösa alla de nuvarande
skolproblemen på ett enkelt och effektivt sätt. Det gäller bara att radikalt tänka om.
Jag visar hur på min hemsida
Lennart