Jan Thavenius: Den engelska läxan

I våras presenterade Skola och Samhälle boken Children, their World, their Education. Det var slutrapporten från en omfattande undersökning av undervisningen för åldrarna 5-11 (engelska primary school). Projektet, Cambridge Primary Review (CPR), hade då pågått i tre år och engagerat ett stort antal forskare runtom i England under ledning av Cambridgeprofessorn Robin Alexander. I några artiklar framöver ska vi berätta vad som hänt det senaste året och ta CPR till hjälp för att bland annat ställa frågan: Hur forskningsbaserad är den svenska skolpolitiken och hur väl är den grundad i beprövad erfarenhet? (red)

Forskningsprojektet CPR:s syfte var att undersöka de första sex årens undervisning och skriva om den men också att formulera rekommendationer till politiker och skolfolk. Under projekttiden hann man med att publicera 31 rapporter från regionala diskussioner med allt från skolmyndigheter till elever, lärare och föräldrar. Vidare gav man ut 28 översikter över forskningen kring olika undervisningsaspekter. Slutrapporten var på 600 sidor och den kompletterades med en sammanfattning av forskningsläget på 850 sidor.

De aspekter på undervisningen som man undersökte var nästintill heltäckande. Det handlade om mål, läroplan, pedagogik, utvärdering och betyg men också skolorganisation, lärarkårens utseende, lärarutbildning, resursfördelning och skolpolitik. Dessa i snäv mening pedagogiska frågor sattes in i en bred analys av barns levnadsvillkor och av den värld de lever och kommer att leva i.

Bredden i analysen kombinerades med en lika stor spännvidd i undersökningsmaterialet. Vid sidan av forskningsgenomgångarna (av 66 forskare vid 20 universitetsinstitutioner) fick man in ungefär 1000 skriftliga inlägg från utbildningsorganisationer, grupper och enskilda personer. Cirka 250 möten hölls med regeringen, oppositionspartier, myndigheter, elever, föräldrar, lärare, rektorer, religiösa ledare, polis, socialtjänst och andra med erfarenheter av barn och unga.

Den massiva rapporteringen lyckades trots sitt omfång bli medias toppnyhet ett stort antal gånger under de tre åren. Det var bland annat möjligt tack vare en medveten mediestrategi. Däremot avfärdades resultaten regelmässigt av den dåvarande labourregeringen. ”Så mycket för evidensbaserad skolpolitik” har Robin Alexander anledning att konstatera flera gånger i sin berättelse om projekttiden . Det är extra drabbande för politikerna, eftersom evidens här är lika med breda erfarenheter och grundlig forskning. Hur mycket evidensbaserad skolpolitik har vi i Sverige?

Här kunde historien slutat om projektet rört sig i gängse forskningsbanor. Men efter oktober 2009 har forskarna utvecklat en ännu mer utåtriktad verksamhet. En sammanfattning på 42 sidor har skickats till alla skolor i Storbritannien, alla ledamöter i parlamentet och överhuset och till alla viktiga utbildningsorganisationer. Vidare har medarbetarna aktivt engagerat sig i intervjuer, föreläsningar, anordnat tio både nationella och regionala konferenser. I förra månaden publicerade projektet så ett policydokument med elva prioriterade skolpolitiska åtgärder för att utveckla skola och undervisning.

Ett nytt projekt har just startat för att föra ut diskussionen och stödja utvecklingen av undervisningen. Det sker genom ett nätverk med ett nationellt och nio regionala centra. De finns på lika många olika universitet som alla har utvecklat partnerskap med skolor och lokala skolmyndigheter.

Jag vill inte påstå att allt detta är nytt för den svenska forskarvärlden. Men det finns åtskilligt att lära av denna medvetna strävan att inte bara vända sig inåt mot forskarvärlden utan också utåt mot samhället i övrigt. Att inte bara forska utan också se till att forskningen kommer i arbete med att utveckla skola och undervisning.

*

Vad är det för elva rekommendationer som detta väldiga arbete har kommit fram till? Det ska vi berätta om i en serie artiklar. Här och nu vill jag bara lyfta fram den första punkten. Den är grundläggande och den vänder på den vanliga föreställningen att skolan kan och ska lösa de problem som skapats i samhället.

I den första punkten rekommenderas skolpolitikerna att först och främst arbeta för att minska klyftorna i samhället, när det gäller ekonomiska resurser, välfärd och tillgång till utbildning. ”Skolan och lärarna kan inte göra så mycket för att minska dessa klyftor så länge som så många barn missgynnas av fattigdom och bristande kulturella och sociala resurser.” Enligt Cambridge Primary Review står en betydande ojämlikhet i samhället hårdnackat emot förbättringar av utbildningen. Kraftfulla insatser för att tidigt kompensera för skillnaderna i förutsättningar är naturligtvis nödvändiga. Men allt talar för att det inte räcker, så länge klyftorna i samhället består eller till på köpet ökar.

4 kommentarer till “Jan Thavenius: Den engelska läxan

  1. Jag arbetar med skolplanering, inklusive nursery (3-4 år), i londonkommunen Hackney sedan sju år tillbaka.

    Ett problem är att det finns en stor grupp människor som är otroligt svår att nå ut till, oavsett hur många projekt som startas för att förbättra situationen för deras barn. Ett exempel är förskoleverksamhet: ju tidigare man når ut till ”disadvantaged” barn och kan kompensera för deras bristande sociala resurser, desto bättre blir barnets ”life chances”. Men i Hackney är det varje år några hundra barn som börjar skolan (när de skall fylla 5) utan att ha deltagit i någon förskoleverksamhet alls. De har redan från början ”halkat efter”.

    Omfattande kampanjer (medelst reklam hos husläkare, på bibliotek etc, kontakt och uppmaningar från folk som arbetar inom vård/omsorg etc), försöker varje år nå ut till föräldrar med information om vikten av att deras barn går i förskolan (vilket är gratis 15 timmar i veckan från terminen efter man fyller 3), men en del föräldrar kan inte/vill inte/väljer att inte låta sina barn gå i förskolan. Det är deras fria val – viktigt i England – men borde man tvinga dem, för barnens bästa?

    Ett annat problem är kostnaderna. Förskoleverksamhet kostar mycket – 600-800 pund för ”heltid”, 25-30 timmar i veckan (beroende på inkomst) i månaden är inte ovanligt. Det är omöjligt för de flesta att betala för det innan barnen fyller 3.

    Ett tredje problem är den (växande??) känsla av att ”fattiga människor kostar samhället”. Många medelklassföräldrar upplever att deras problem växer från två håll: deras kostnader växer (lägre subentioner för barnomsorg, ingen gratis skolmat, inga gratis skoluniformer, inga bostadsbidrag – de tjänar för mycket) samtidigt som deras skatt höjs – för att betala andras gratis skolmat… Acceptansen för att betala skatt för att hjälpa andra är avsevärt lägre än i Sverige.

  2. åsa melanders beskrivning är precis vad som kommer att hända i sverige inom 10 år, i flera stycken är vi redan där

  3. Pingback: Jan Thavenius presenterar: Det engelska exemplet « Tysta tankar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter