Jan Thavenius: Den finska modellen

Skolpolitiken ska inte bara styras av vetenskap och beprövad erfarenhet. Det har flera framhållit i tidigare SOS-artiklar.  I grunden måste det finnas värderingar som handlar om vad det är för skola vi vill ha och i vilket samhälle vi vill leva. Ibland stöder vetenskap och beprövad erfarenhet vissa värderingar, vissa skolpolitiska ståndpunkter mer än andra. Det handlar det finska exemplet om. (red)

Finland är att gratulera, topplaceringar i internationella kunskapsmätningar och världens blickar på den högpresterande finska skolan. Givetvis har ocksåCambridge Primary Review intresserat sig för detta spännande exempel. Vad beror de finska resultaten på? Kan vi lära oss något av vår granne?

Flera förklaringar till Finlands goda placeringar har lyfts fram av forskarna. Låt oss se på några av dem. Två viktiga är Finlands relativt stora kulturella och språkliga homogenitet bland annat beroende på mycket liten invandring. Vad kan vi lära av detta? Vi kan ju inte göra den omfattande svenska invandringen ogjord. Men vi kan lära oss att ta de här mätningarna med en nypa salt. De jämför till en del äpplen med päron, alltså saker som inte utan vidare kan jämföras. Vitt skilda samhällen med olika förutsättningar och olika skolsystem jämförs rakt av.

Allmän tillgång till förskola av hög kvalitet tillsammans med relativt sen start för formell undervisning är en annan av forskarnas förklaringar på de finska resultaten. Det är intressant med tanke på vår diskussion om vårdnadsbidrag i stället för förskola men framför allt när det gäller tendensen att förskjuta den mer formella skolningen neråt i åldrarna. Man kan tänka sig att det inte är den tid som eleverna ägnar ett ämne som är avgörande utan kvaliteten på lärandet.

En orsak som ofta lyfts fram är att Finlands skolsystem inte är så centralstyrt som i många andra länder. Skolor och lärare har en hög grad av självständighet. Detta är forskningsresultat som pekar rakt in i den svenska debatten om den s.k. kommunaliseringens för- och nackdelar. Ska den lokala styrningen utvecklas mot större självständighet för skolor och lärare eller ska det lokala ansvaret tas över av staten? Cambridge Primary Review menar att deras forsningsresultat visar att större lokal självständighet och därmed också ansvar är vägen man ska gå om man vill utveckla skola och undervisning. Det är också vägen om man vill ha en mer demokratisk skola, kan man tillägga.

Förutom de här förklaringarna finns det två förklaringar som enligt CPR aldrig nämns av dem som ser testning, skolrankning, konkurrens och en snäv läroplan fokuserad på s.k. ”kärnämnen” som sättet att skapa en skola av ”världsklass”.

Den ena är att Finland slagit vakt om en rättvis och likvärdig skola för alla. Det har man gjort genom en sammanhållen allmän grundskola. Vid sidan av den finns det en minimal privat skolsektor som samverkar och inte konkurrerar med den allmänna skolan.

Den andra förklaringen är att man i Finland inte har några nationella test, ingen rangordning av skolorna, inget drakoniskt nationellt övervakningssystem. Tydliga kriterier för betygsättning finns inskrivna i läroplanen men det förekommer inga nationella prov före den avslutande studentexamen. Det är inte test och prov som skapar en god skola utan god undervisning, kommenterar Robin Alexander för CPR:s räkning.

Allt detta är tolkningar av den finska skolans goda resultat som talar mot mycket i den aktuella svenska skolpolitiken. Detta betyder inte att vi ska lägga oss platt för vetenskapen. Det finns många faktorer att ta hänsyn till när man bedömer olika skolsystem. Granskningarna är inte utan motsägelser eller frågor som vi inte får svar på. Men breda undersökningar baserade på forskning och erfarenhet kan inte bara fösas åt sidan. En undersökning som Cambridge Primary Review kräver av sina kritiker och motståndare argument och välgrundade motiveringar. Den blankt avvisande engelska regeringen visar ingen som helst respekt för varken forskar- eller skolvärlden. Hur är det med den svenska?