Jan Thavenius: Det ”fria” skolvalet

Avreglering föder reglering. Det är en gammal sanning. Det gäller också på skolans område. Efter att ha analyserat de senaste decenniernas utveckling av fristående skolor levererar Jonas Vlachos följande slutkläm:

”Risken finns även att det ökade inslaget av vinstdrivande aktörer kommer att leda till kvalitetsförsämringar. Friskolediskussionen borde i framtiden mer än något annat handla om hur regelverk, kontroller och sanktionsinstrument ska utformas för att i högre grad utnyttja det fria skolvalets goda sidor och minska dess potentiella skadeverkningar.”

Det behöver knappast påpekas att det redan nu duggar tätt i regelskogen; nya centralstyrande lagar, instanser för att klaga på skolor och lärare, mer detaljerade läroplaner, skolverk och skolinspektion, nationella prov, internationella kunskapsmätningar, lärarlegitimationer och ministrar som talar om för lärarna vad de ska göra.

Jonas Vlachos undersökning finns i en kontroversiell rapport från Studieförbundet näringsliv och samhälle som handlar om privatiseringarna av den offentliga sektorn, Konkurrensens konsekvenser. Under de två senaste decennierna har Sverige genomgått en privatisering av vård och skola som saknar motstycke någon annanstans när det gäller omfång och tempo. Rapporten visar att denna ofantliga samhällsförändring varit ideologiskt motiverad och knappast vilat på någon vetenskaplig grund. När det gäller skolan, påpekar Vlachos, fanns det för tjugo år sen inte någon forskning till stöd för att skolor i privat regi kunde ha positiva effekter på utbildningens kvalitet och kostnader. Nu kan man ha något mer grundade åsikter men fortfarande saknas den evidens som efterfrågas överallt.

Låt mig ta det här med det så kallade fria skolvalet. Ett centralt argument för att öppna skolan för privata företag har varit att möjligheterna att välja skola är en viktig rättighet i ett liberalt samhälle. Det skulle också öka konkurrensen skolor emellan och det skulle i sin tur leda till att kostnaderna pressades och kvaliteten ökade. Så förmodades marknaden fungera och därför borde skolan omvandlas till en marknad.

Jonas Vlachos noggranna genomgång av den kunskap vi nu har om konkurrensutsättningens konsekvenser visar att det varken blivit billigare eller bättre. Däremot har det visat sig mer komplicerat än dessa marknadstankar klarar av. Vlachos inför en helt grundläggande åtskillnad i diskussionen av det som kallats det fria skolvalet. Den enskildes intressen ligger inte alltid ”i samhällets bredare intresse”. Det gäller särskilt utbildningen som är central i formandet av den sociala gemenskap som kallas samhälle.

”Om familjerna” skriver Vlachos ”väljer mer efter skolans generositet i betygsättningen eller skolans sociala sammansättning” ligger det knappast i samhällets intresse. Vidare är underlaget för familjernas skolval ”överraskande begränsat” och ”sällan relaterat till hur väl skolorna lyckas utveckla elevernas förmågor”. Dessutom är det dyrt och påfrestande för eleverna att byta skola om familjen inte är nöjd och att utkräva någon sorts ansvar för att skolan hållit för låg kvalitet är ”närmast omöjligt”. Med andra ord fungerar marknadsmekanismerna ännu sämre på ”skolmarknaden” än på andra marknader.

Till råga på allt är det producenterna, d.v.s. de privata skolorna, som sitter inne med all den information som kunderna, föräldrar och elever, inte har men borde ha. Det finns, menar Vlachos, stora möjligheter för producenterna ”att utnyttja sitt informationsövertag”. Lägg därtill att informationen om skolornas resultat lätt kan manipuleras. Olika kvalitetsmått fokuserar ofta ”på enkelt mätbara aspekter” som är mindre relevanta och betygsinflationen är ett faktum.

Kort sagt sammanfattar Vlachos, ”diskussionen i detta avsnitt torde ha klarlagt varför det finns hinder för en välfungerande marknad inom utbildningssektorn.” Då har han ändå inte tagit upp frågan om vilka som har realistiska möjligheter att över huvud välja.

Jonas Vlachos slutsats gäller alltså om man resonerar inom ett marknadstänkande där konkurrens om kundernas val förväntas leda till lägre kostnader och högre kvalitet. Men vad händer om man placerar föreställningarna om frihet utanför detta tänkande? Frihet, detta centrala begrepp i de senaste århundradenas samhällstänkande, kan väl inte inskränkas till möjligheterna att välja varor på en marknad.

Den valfrihet som marknaden kan erbjuda är en yttre frihet jämfört med den inre frihet som det är tänkt att utbildningen ska leda till. Kunskaper, kritisk förmåga, möjligheter att ta olika perspektiv, insikter i mänskliga och sociala frågor, att kunna ge och ta argument, att förmå resonera praktiskt och teoretiskt, ett gott omdöme och ett moraliskt förstånd – detta är sådant som utvecklar oss som människor och medborgare. Detta är sådant som garderar oss mot blind ensidighet och olika former av fundamentalism.

Denna frihet ligger kanske inte omedelbart i den enskildes intresse men den ligger avgjort i det gemensammas intresse. Den är livsviktig om vi fortsatt vill leva i ett upplyst demokratiskt samhälle.

7 kommentarer till “Jan Thavenius: Det ”fria” skolvalet

  1. Kunskaper om beslutsfattande visar att vägval ofta grundar sig på tillfälligheter, tillgänglig information och ingalunda på genomtänkta överväganden. Som påpekas står all tillgänglig information inte till förfogande när eleverna och deras föräldrar ska välja skola. I stället är det marknadsföringsåtgärder som lyfter fram alternativen på marknadens eget vis, genom reklam. När ett val väl gjorts är ett omval förenat med stora svårigheter som inte kan rymmas under ett frihetsbegrepp.

    http://torestad.blogspot.com/2011/09/skolan-drar-at-hoger.html

  2. Det du skriver i det näst sista stycket är det som en Sudburyskola har stor möjlighet att förse. I en miljö där eleverna respekteras, och där de får friheten – det måste inte vara ett svärord – att utveckla dessa egenskaper i deras egen takt; i samband med en levande upplevelse av vad demokrati och samhället faktiskt betyder. Om man vill ha bevis på det, gå in på http://www.sudval.org, och kolla på böckerna Legacy of Trust och The Pursuit of Happiness.

  3. Det handlar numera mer om pengar än om frihet. Kommunpolitiker plundrar skolorna, höjer sina löner och belönar sina fans med tjänster som lärare och elever inte har någon glädje av. Nu ser riskkapitalister att det går att mjölka skolan och går kommunpolitikernas väg.

    Men som Jim påpekar ligger det stora värden i en fri miljö där elever och lärare kan utvecklas i egen takt. Och faktiskt är åtta av de tio främsta gymnasierna fria. Nu börjar politiska partier tänka över hur vinsterna för riskkapitalet skall begränsas, men de som dränerar undervisningen värst är fortfarande kommunerna.

    Förstatliga skolan och låt ett råd av lärare föräldrar och elever bestämma hur pengarna skall användas. Alla pengar, inte bara en del. Politiker och riskkapitalister skall inte få suga ut skolan.

  4. Jonas Vlachos tillför även en annan aspekt till debatten om fristående skolor genom att skilja på skolor med vinstsyfte och skolor som inte delar ut vinst. Tyvärr finns det mycket bristfällig statistik som skiljer på olika organisationsformer, men klart är att ungefär hälften av alla fristående förskolor och grundskolor är stiftelser eller ideella föreningar. Det är bara på gymnasiet som aktiebolag, ofta riskkapitalbolag, dominerar ägandet.
    Artikeln ovan handlar till stor del om de regleringar som behövs när man avreglerar. Det är en intressant aspekt. De åtgärder som nu diskuteras för att begränsa vinstutdelning för skolor som uppvisar brister skulle förstås vara meningslösa om alla skolor drevs utan vinstsyfte. Kanske vore det samma sak med andra regleringar om inte vinstsyftet ställde till med problem.
    Patrik Waldenström, ordförande föreningen Idéburen skola.

  5. Jonas Vlachos – Att fa gora om ett prov uppfattar de allra flesta elever som negativt, det ar en slags straff.

  6. Om vi går till vårt grannland Norge så har de en helt annan syn på vad en friskola bör vara. Där är principen att de fria aktörerna inom skolväsendet ska bidraga med en pedagogisk utveckling och mångfald. Därför ges bara tillstånd till fristående skolor som har en egen, unik alternativ pedagogisk ide. I Sverige har vi gjort tvärtom. Debatten om fristående skolor handlar om ägandeformer och inte om pedagogiska alternativ. Pedagogiken, synen på vad skolan kan utveckla hos individ och samhälle har Björklund en gång för alla slagit fast.
    En gång i tiden låg skolan under kulturdepartementet för att utbildning sågs som ett kulturellt inslag i samhället- Kanske skulle skolan flytta in under näringslivsdepartementet idag för att göra dagens pedagogiska ambitioner rättvisa?

    Tänker
    Leif

  7. Näringslivsdepartementet, varför inte. Den nya tidens reformpedagogik stavas ju entreprenöriellt lärande (det som förr kallades problembaserat lärande).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter