Jan Thavenius: Det offentliga lärandet och demokratin

Man kan idag se alltmer av en teknokratisk styrning av skolan. Skolan som instrument för ekonomisk tillväxt kommer i förgrunden, och det talas allt mindre om att det är i skolan som unga människor ska utvecklas mänskligt och socialt. Kunskapsbegreppet töms på sitt sociala och kulturella innehåll. Men, menar Jan Thavenius, det finns ingen motsättning mellan att förbättra elevernas kunskaper och utveckla en demokratisk skola. (red)

Vad är det för tankar och tendenser som dominerar skolpolitiken i dag? Bilden är naturligtvis som alltid sammansatt och motsägelsefull. Men man kan skönja en tydlig tendens. Den kan man med den engelske utbildningssociologen Michael Young kalla för en teknokratisk styrning av skola och lärarutbildning.

Under de senaste decennierna har traditionella inslag i den västerländska skolan renodlats och intensifierats. Skolan ses mindre som en plats där människor möts för att utvecklas mänskligt och socialt och mer som ett instrument för ekonomisk tillväxt. Inget fel på ekonomisk utveckling men att maximera det ekonomiska utbytet av investeringar i utbildningssektorn kommer i konflikt med exempelvis den medborgerliga bildningen. Privatiseringar och konkurrens förbättrar inte nödvändigtvis skolan och inte heller mer övervakning och kontroll för att inte tala om de nu aktuella elitsatsningarna.

Allt som man tror kan gynna den svenska skolans placering i internationella kunskapsmätningar har prioriterats och skolans sociala och kulturella uppgifter har tonats ner. Jag vill visa att det inte finns någon motsättning mellan att satsa på att förbättra elevernas kunskaper och att utveckla en demokratisk skola. Att förena dessa uppgifter skulle tvärtom vara ett svar på vad bildning kunde vara i vår tid.

I ett svenskt perspektiv kan man hävda att hela efterkrigstiden dominerats av vad som kommit att kallas skolans kunskapsuppdrag och att dess bildnings- och demokratiuppdrag fått spela en undanskymd roll. Men också i Sverige har skolans rationalistiska traditioner radikaliserats under senare tid genom effektivitetsmodeller hämtade från den privata sektorn. Utvärderingar av olika slag har blivit vardagsmat. Skolorna utsätts mer och mer för centralstyrning. Kunskapskontrollen av eleverna har ökat. Tester av mätbara kunskaper och färdigheter är oräkneliga. Ett tidens tecken är omvandlingen av skolmyndigheterna till mer eller mindre rena kontrollmyndigheter.

Kritikerna har gjort gällande att teknokratiska metoder bara skapar problem och att skolan i dag står inför uppgifter som aldrig kan lösas med effektiviseringar, toppstyrning och kontroller av skolor och elever. De metoder som nu rekommenderas för att förbättra den svenska skolans placering i kunskapsligan är rentav kontraproduktiva. De bäddar för ett lärande som varken eleverna eller samhället är betjänta av. Dessa kritiker argumenterar för att det bara är, som Young skriver, genom att bli mer ”reflexivt som det moderna samhället kan börja skymta de frigörande möjligheter som det alltid gjort anspråk på. Det handlar om något som bäst kan beskrivas som en form av offentligt lärande [public learning].”

Skillnaden mellan teknokratisk och reflexiv skolpolitik kan, menar Michael Young, beskrivas som:

ett skolpolitiskt skifte från prioriteringar av ökad kontroll genom mer detaljerade utvärderingskriterier, fler färdighetstest och mer av olika slags kontroller till en politik som ökar möjligheterna för det offentliga lärandet. Ett sådant skifte skulle innebära att man utvecklade nya former av diskussioner och meningsutbyten mellan lärare och elever, mellan lärare på olika skolstadier, mellan skolor och deras användare inklusive föräldrar och lokala arbetsgivare, mellan skolor och universitet och mellan hela den pedagogiska yrkeskåren och statsapparaten.

Förutsättningarna för ett sådant skolpolitiskt skifte i Sverige ser inte alltför lovande ut i skrivande stund. Men kanske är det just därför viktigt att utveckla tankar om reflexivt och offentligt lärande. För över tio år sedan skrev pedagogikprofessorn Tomas Englund i inledningen till Utbildningspolitiskt systemskifte? att förutsättningarna för den skolpolitiska diskussionen har förändrats i grunden genom en språklig förflyttning av fokus:

Detta märks bl.a. genom att ett mål- och utvärderings- och ett marknadsspråk är på väg att etableras. Detta innebär att grunden för skolans kollektivt demokratifostrande roll är på väg att ryckas undan. Vi menar att denna roll och demokratins innebörd istället borde fokuseras i förhållande till de nya krav som ett öppet och mångkulturellt samhälle för med sig.

Sedan dess har det vuxit fram alternativ till ”marknadsspråket” som ger en helt annan bild av skola och undervisning. Det finns flera bud på vilka dessa alternativ är, men jag vill hävda att det starkaste är det som argumenterar för ett nödvändigt samband mellan en kritiskt reflekterande hållning och ett offentligt lärande. De begrepp som är i omlopp har skiftande djup alltifrån dialog, förhandlingar, flerstämmighet till deliberation och kommunikativt förnuft, alltifrån delaktighet, tillgänglighet, öppenhet till demokrati och offentlighet.

Gemensamt för dessa alternativ till det teknokratiska och ekonomistiska tänkandet är en kraftfull argumentering för den nödvändiga förbindelsen mellan det som kommit att kallas demokratiuppdraget och kunskapsuppdraget. De ger inget utrymme för krav på ökad tillväxt och förbättrad konkurrenskraft som hindrar social och kulturell utveckling. De accepterar inte att vänta på det ögonblick då ekonomin ska tillåta också utveckling på andra områden.

I grunden finner man en helt annan uppfattning om vad utveckling är. Det centrala är möjligheterna att öka den individuella och sociala friheten. Ekonomiska förhållanden spelar helt visst en viktig roll men långt ifrån någon överordnad.

Vi har hundra år av en sekulariserad skola bakom oss. Med början i de stora skolreformerna runt sekelskiftet 1900 försvagades kyrkans och religionens makt över undervisningen. Kunskap och bildning ersatte under första hälften av 1900-talet gudsfruktan och respekt för överheten som centrala skolpolitiska begrepp. Kunskap uppfattades som något givet. Vetenskapen levererade säker och nyttig kunskap som inte kunde diskuteras eller ifrågasättas. Bildningen var uttryckligen humanistisk och ansågs inte ha något att göra med ”nyttiga kunskaper” men lika given och obestridlig som kunskapen.

Så uppstod motsättningen mellan skolans kunskapsuppdrag och dess bildningsuppdrag. De hade inte mycket med varandra att göra, eftersom det ena förmedlade förment fasta och odisputabla kunskaper till eleverna och det andra hoppades utveckla deras mänsklighet i kontakt med en kulturell kanon. I vissa delar av skolan prioriterades kunskapsuppdraget, i andra bildningsuppdraget. Men sällan möttes de två. Kunskap och bildning hölls åtskilda och förmedlades till eleverna som fasta och färdiga paket.

Efter andra världskriget blev det mindre tal om bildning och mer om demokrati. Bakgrunden var att flera av de europeiska demokratierna hade visat sig vara minst sagt bräckliga. Men också demokratiuppdraget har kommit att leva skilt från kunskapsuppdraget. Det har främst uppfyllts genom att skolorna förmedlat kunskaper om demokrati och ”fasta” demokratiska värden, i dag kallade värdegrunden.

De kunskaper som skolpolitiken vill prioritera idag uppfattas som lika fasta och givna som tidigare. Samtidigt har kunskaper och vetande på andra håll i samhället börjat framstå som mer relativa och livsnödvändiga att diskutera. Inte minst hoten mot miljön och vår överlevnad har kraftigt understrukit hur viktigt det är att syna all kunskap i sömmarna och diskutera den i ett socialt perspektiv. Det betyder att föra samman kunskap och demokrati som två sidor av samma sak. Kvalificerade kunskaper, självständigt tänkande och kritisk reflexion tillsammans med andra det är grunden för offentligt lärande. Det är också vad bildning borde vara i vår tid.

Den indiske nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, hör till dem som intresserat sig för demokratins betydelse för social och ekonomisk utveckling. Hans forskningsfält är visserligen den globala arenan, men hans resonemang förefaller giltiga också för lokala sammanhang som skola och lärarutbildning. Amartya Sen menar att man har skapat en motsättning mellan materiella behov och demokrati i diskussionen om de fattiga länderna. De skulle vara ointresserade av demokrati, hävdar man, eller rentav hindrade av demokratiskt styre när det gäller att tillfredsställa skriande materiella behov. Sen hävdar det motsatta. Demokrati är en nödvändig förutsättning för all utveckling, ekonomisk likaväl som mänsklig och social.

När det gäller svensk skola och lärarutbildning kan man inte tala om någon uttalad motsättning mellan demokrati och skolutveckling, men de är i alltför hög grad två skilda saker. Demokratin uppfattas främst som ett styrelseskick och en redan etablerad värdegrund som ska förankras i nya generationer och inte som en ständigt pågående utvecklingsprocess som berör all verksamhet. Till detta ska läggas Sens definition av det mångtydiga begreppet utveckling. För honom är utveckling lika med försvar för och utvidgning av mänsklig och social frihet. En viktig komponent i detta utvecklingsbegrepp är ekonomin. Men det finns, skriver Sen i Utveckling som frihet anledning att ”tillskriva grundläggande civila och politiska rättigheter en överordnad roll”.

Frågan är alltså om inte skola och lärarutbildning utvecklas bättre om de får bli myndiga och om de styrs och kontrolleras mindre. Mer demokrati i form av mer självbestämmande, större utrymme för självreflexion och mer av den breda och kvalificerade debatt som är demokratins livsluft. ”Public learning” kan ju både uppfattas som det lärande som är offentligt, öppet för alla och det som är gemensamt för alla.

Anledningen till att Amartya Sen lägger den avgörande vikten vid demokratin som all utvecklings drivkraft är tre grundläggande demokratiska värden. De handlar om allas aktiva deltagande och hör därför samman med självständighet och lärande.

För det första har ett demokratiskt system ett inre värde. Att delta aktivt i det politiska och sociala livet är av avgörande betydelse för ett gott och meningsfullt liv. Det måste också gälla för elever och studenter i utbildning. Demokratin äger vidare ett viktigt instrumentellt värde. Social och även ekonomisk utveckling vinner på beslut grundade på ett mångsidigt meningsutbyte och offentligt ansvarstagande. Det har också enligt Sen visat sig att demokratiska system är bättre rustade för att hantera kriser och lösa konflikter. Det är rimligt att anta att också utbildningsinstitutioner fungerar bättre genom större frihet och därmed också större ansvar.

Omedelbart pedagogiskt värde har Sens tredje demokratiska dygd, dess konstruktiva värde. Demokratins praktik ”ger medborgarna möjlighet att lära av varandra och hjälper samhället att formulera sina värderingar och prioriteringar” skriver Sen i en artikel i Journal of Democracy. Den demokratiska dialogens värde och effektivitet underskattas ofta, menar han. Ingenting kunde vara skadligare för skola och lärarutbildning än en sådan underskattning. Demokratin ska garantera individuella fri- och rättigheter men demokrati och lärande är sociala processer. I en tid när inga värden är riktigt fasta och inga auktoriteter absoluta behöver vi kvalificerade meningsutbyten på alla nivåer i samhället. Självständiga och lärande utbildningsinstitutioner – inte centralstyrda – är nödvändiga för att möta vår tids utmaningar.

Litteratur
Michael Young (1998), ”Rethinking teacher education for a global future”, Journal of Education forTeaching, 24:1.
Tomas Englund red. (1995), Utbildningspolitiskt systemskifte?, Stockholm: HLS Förlag.
Amartya Sen (1999), Utveckling som frihet, Göteborg: Daidalos.
Amartya Sen (1999), ”Democracy as a Universal Value”, Journal of Democracy, 10: 3.

En kommentar till “Jan Thavenius: Det offentliga lärandet och demokratin

  1. Ibland passar ens tankar kring en praktik, som hand i handske med ett teoretiskt underlag som ”Det offentliga lärandet och demokratin”. Under sommarlovet har jag funderat mycket över vad som har hänt i skolan under min lärartid. Jag har skrivit en artikel utifrån min lärarpraktik som jag, efter att ha läst ovanstående, nu ska ta mod till mig och skicka in. Det känns oerhört bekräftande när mina ”taffliga” försök att beskriva en verklighet inte är helt taget ur luften.
    Som sagt: ” Jag kunde inte ha sagt det bättre själv”.
    Tack!
    Stina Karlsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter