Jan Thavenius: Har vinden vänt?

Den 9 januari i år sände BBC News ett inslag med rubriken ”Tecken på att vinden vänt när det gäller tester i skolan”. Mike Baker som stod för inslaget inledde med att konstatera att det finns många tecken på en omsvängning. Det senaste är det centrala i budskapet från underhusets skolkommitté: ”lita på lärarna”. Parlamentarikerna hävdar att det ”invecklade” redovisningssystemet med nationella prov, skolinspektioner och rangordningar av skolor skapar ”en mur mot reell skolutveckling”. Kommittén lyfter fram de ”skadliga effekterna” av en ”målstyrd skolkultur” och kritiserar skolinspektionerna för att anlägga ”ett snävt, resultatbaserat perspektiv på lärande”.

06Inslaget fortsatte med att ta upp en mängd exempel på testkulturens tillbakagång. Englands regering har slopat de nationella proven för fjortonåringar. Wales har gjort sig av med alla nationella prov. I Skottland testas inte alla elever mellan 5-14 samtidigt för att framställa rankinglistor. En av regeringens expertgrupper har rekommenderat att man avskaffar det nationella provet i naturvetenskap, om man i stället förbättrar lärarnas betygsättning och utvärderingar. Det finns grupper av lärare som har hotat med bojkott av de nationella proven.

Samma vecka som inslaget sändes kom en rapport från skolledarförbundet och en fristående utbildningsorganisation. Där argumenterar man för att skära ner på de 700 miljoner pund (7,5 miljarder svenska kronor) som spenderas på externa tester och utvärderingar. Rapporten önskar sig en övergång till prov och utvärderingar som görs på skolorna och leds av lärarna. Det skulle inte bara spara pengar utan också undervisningstid som läggs på prov och förberedelse för och administration av test. Detta är, ansåg Mike Barker, själva kärnfrågan. Den handlar inte om att avskaffa all granskning av skolorna utan om att se till att den inte står i vägen för undervisningen och elevernas lärande.

Testkulturen har ingen lång historia, ungefär två decennier. Vi bör förstå den, menade Baker, som en reaktion på en tidigare situation av stor självständighet för skolorna parad med låga krav på redovisningar av resultat. Nu har pendeln svängt över i ett motsatt extremläge. Mycket svag autonomi för skolorna med höga krav på redovisning. Om trubbiga rankinglistor, snäva tester och en begränsad målkultur förpassas till historien, kan prov och tester återgå till vad de bör vara: ”medel för att säga något om hur elever utvecklas och gör framsteg inte försök att producera en falsk konsumentmarknad för skolval”.

Men inlägget slutade lite modstulet med att konstatera att varken Labourregeringen eller de konservativa verkar beredda att ”lita på lärarnas professionalism”.

Ett inlägg i den engelska skoldebatten som nämns av Mike Baker som exempel på vad som kan vara med och vända vinden är ”The Cambridge Primary Review”. Det handlar om den mest omfattande och ambitiösa granskningen av primary education på fyrtio år. Den publicerades först som en rapport 2009 men har just kommit ut i bokform, Children, their World, their Education, en volym på nära 600 sidor. Den har fjorton författare, den bygger på tjugoåtta forskningsrapporter och 1052 andra skriftliga bidrag. I arbetet har 250 granskningsgrupper deltagit, 66 forskningsmedhjälpare och en rådgivande kommitté på tjugo personer vid universitetet i Cambridge.

Resultatet av denna kollektiva insats är överväldigande och man kommenterar det inte i en handvändning. Det finns anledning att återkomma i S.O.S. till denna lunta. Sverige är förvisso inte England men det finns så många likheter och paralleller i den rika världens skolpolitik att det är fruktbart med jämförelser. Här och nu ska jag bara ta upp ett litet inslag i boken som handlar om vad det är för ”berättelser” som dominerar skoldebatten i England.

Inledningsvis redogör författarna för hur de har sett på sitt arbete och hur de ser på den aktuella skolsituationen. De avslutar med att ta upp tre sätt att se på och tala om skolan som motverkat utvecklandet av det pedagogiska tänkandet, skolpolitiken och skolpraktiken.

* Det första är en tendens att reducera komplicerade frågor till en enkel fråga om att välja mellan två ståndpunkter som antas utesluta varandra. Som exempel tar författarna ett inflytelserikt uttalande från en äldre granskning som hävdade att primary education bör uppfattas i termer av aktivitet och erfarenheter snarare än kunskaper och fakta som eleverna ska lära sig. En sådan dikotomi är inte bara ofruktbar utan i själva verket omöjlig. Att lära sig något är en aktivitet som är beroende av erfarenheter. Aktivitet och erfarenheter är kunskap och inte dess motsats.

En annan sådan vilseledande motsättning är den mellan kvalitet och kvantitet eller bredd i undervisningen. Önskan att höja kvaliteten på vissa områden som utnämns till kärnämnen sägs stå i motsättning till en bred utbildning. De undersökningar som gjorts, påpekar författarna, visar i stället på motsatsen. De s.k. kärnämnena utvecklas bäst inom ramen för en bred välorganiserad undervisning. Som en följd av detta motsätter de sig de internationella mätningar – PISA o.s.v. – som begränsar sig till läsning, matematik och naturvetenskap. För eleverna och deras lärande är det viktigt att alla ämnen ges utrymme och uppmärksamhet.

Det är naturligtvis viktigt att undvika falska motsättningar, vill jag tillägga, men också att inte sopa konflikter under mattan. Det är exempelvis inte särskilt fruktbart att ställa barncentrerad undervisning mot ämnescentrerad. Skola handlar om att barn och unga ska lära sig något inom olika ämnesområden och helst också något om varför ämnena ser ut som de gör. Det hindrar inte att det finns lärare och debattörer som mest fokuserar på ämnena och bara otydligt ser de elever som ska lära sig något utifrån sina förutsättningar och behov.

* Det andra sättet att tala om skola och undervisning gör också sammansatta frågor enklare genom att mer eller mindre hånfullt och demagogiskt koka ner dem till slagord: ”trivsel men inget lärande”, ”tillbaka till baskunskaperna stänger dörren för tjugofem års trendig undervisning”, ”nioåringar räknar fortfarande på fingrarna”, ”sextiotalets dogmer lämnar nittiotalets unga i sticket”, ”inspektörer angriper flummiga (woolly) lärare”, ”progressiva lärare får prygel”.

I ett polariserat politiskt klimat och särskilt inför ett val sveps nyanser och argument åt sidan, skriver författarna. ”Vi tänker inte ta lektioner av dem som ledde den långa marschen av medelmåttighet genom våra skolor”, sa premiärminister John Major inför parlamentsvalet 1992 och fortsatte, ”vad de gjorde är oförlåtligt”.

* Det första offret i den skolpolitiska striden är historien. Författarna urskiljer för det tredje en mytbildning kring de historiska perspektiven. Det handlar inte bara om att politiker inte kan erkänna att motståndarna någon gång gjort något bra. Det finns en mer medveten beräkning, menar de, bakom snedvridningarna av det förflutna. Förfallshistoriernas mörka fond ska få den sittande regeringens politik att stråla ännu klarare. Under Tony Blair framställdes tiden före 1997 bland annat som en ”era av professionell okunskap” då ”kvaliteten på undervisningen legat på samma nivå under femtio år”.

Överdrifter och förvanskningar ingår i det politiska spelet. Men, skriver författarna, om de upprepas tillräckligt ofta och även i mindre politiserade sammanhang är risken stor att de börjar uppfattas som tillförlitliga och väl underbyggda historiska sanningar. Faran är att med centraliseringen av det politiska beslutsfattandet följer en centralisering av historien. Den läggs prydligt tillrätta för att passa den aktuella politiska agendan.

Det handlar som synes om tre olika sätt att föra en förenklad och snedvriden debatt om skola och undervisning.

Sverige är inte England men ett och annat känns igen.

6 kommentarer till “Jan Thavenius: Har vinden vänt?

  1. ”Sverige är inte England men ett och annat känns igen.” Definitivt! Jag tycker att de tre punkterna är en klockren sammanfattning av dagens skoldebatt i vårt land också. Tack!

  2. Mycket intressant! Håller helt med om att polariseringen, förenklingen och de politiska striderna också är högst verkliga här. Frågan är vad som fungera som motbok? Jag tänker tillit, beprövad erfarenhet och motstånd? Tillit till att det finns många goda tankar och idéer om vad som främjar lärande, god undervisning och hur man kan se till olika elevers olika förutsättningar och möjligheter. Beprövad erfarenhet där lärare (och skolledare) själva undersöker och prövar sina tankar och teorier om lärande för att beskriva mer eller mindre fruktbara vägar man kan gå. Motstånd genom att inte köpa förenklingen i det politiska samtalet, genom ifrågasättandet av förenklingen av kunskapbegreppet, bedömningen och innehållet i evidenskraven.

  3. Jag är i Newcastle och har tillfälle att diskutera den nya regeringens utspel med lärarutbildare. Kommunala skolor med ”outstanding results” uppmanas att söka status som ”achademy” och kan då befrias från krav på detaljstyrning när det gäller kursplan, tidsplanering och annat som beskrivs som byråkratiska hinder.

    Det kallas den svenska modellen och innebär en oblyg romantisering av det privata och en demonisering av kommunala skolor som får fortsätta slava under detaljstyrningen.

  4. Pingback: Newcastle 11 – höj kraven eller sänk målen? « Tysta tankar

  5. Jag arbetar som Head of School Place Planning och Primary Business Manager i en skolförvaltning i London och har därmed god insyn i debatten internt.

    Det bör noteras att, precis som Mats skriver, många skolor efter regeringsbytet kommer att få avsevärt enklare att få större självständighet gentemot kommunerna (Local Authorities). De redan existerande Academies som tidigare enbart fanns som secondary schools, dvs 11-15 och sixth form 16-18; kommer nu även primary schools (5-11) och Special Schools för barn med Special Educational Needs att kunna ansöka om att få Academy status, dvs att få sköta sitt eget antagningssystem etc. Därutöver kommer nya ”free schools”, i mångt och mycket baserade på den svenska modellen att kunna skapas i de fall man kan visa att det finns ”a demand” för den nya skolan. Detta är unikt i England – normalt föregås skapandet av en ny skola av mycket lång konsultation med alla inblandade. På ett seminarium idag menade många att ”detta blir döden för skolplanering” eftersom det nu kommer att bli omöjligt att förutspå behovet av skolplatser i framtiden.

    En viktig skillnad mellan kommande engelska ”free schools” och svenska friskolor är att skolor i England kan ”exclude”, dvs relegera elever. Detta gör att man har farhågor att Academies och Free schools kommer att använda sig av denna rätt så mycket de kan (t ex om en elev uteblir i x dagar, inte kommer hem från semestern den dag som är planerat) och att resterande kommunala skolor tvingas ta alla ”icke önskvärda” elever.

    Vad gäller provhysterin kan jag bara hålla med om att det är positivt att en del prov skrotades förra året.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter