Jan Thavenius: Skolpolitik – ett alternativ

I en tidigare artikel diskuterade jag olika tänkesätt och metoder som varit styrande i samhällsutvecklingen. Främst ägnade jag mig åt den teknokratiska modellen och bristen på kvalificerade offentliga samtal om skolans problem och möjligheter. I det följande tar jag upp tankar kring ett alternativ som just siktar in sig på utvecklande samtal och arbete på alla nivåer i och utanför skolan.

Enkelt uttryckt handlar det om att styrningen (utvecklingen av skolan) inte sker uppifrån och utifrån utan genom ständiga meningsutbyten kring skolans arbete och utprövningar av olika lösningar. Vad skolan behöver är inte mer av enhetlighet och standardisering utan mer av mångfald och olika perspektiv.

Kritikerna av effektivitetstänkandet har gjort gällande att teknokratiska metoder skapar problem som de inte kan lösa och att skolan står inför uppgifter som aldrig kan lösas med effektiviseringar och ekonomistiska ingrepp. De förnekar inte moderniseringens förtjänster. Men de argumenterar för att det bara är genom att bli mer reflexiv som det moderna samhället kan förverkliga något av de frigörande möjligheter som det rymmer. Den typ av modernisering som de förespråkar kallar de följdriktigt reflexiv modernisering. I centrum för den stå det som kallats public eller offentligt lärande.

Reflexiv betyder i det här sammanhanget att reflektera, tänka och utbyta åsikter och erfarenheter. Med begreppet reflexiv modernisering menar man alltså att mindre ska föreskrivas uppifrån. Skolutveckling bör inte ske genom s.k. implementering av färdiga modeller. I stället ska det så mycket som möjligt ske i öppna och demokratiska former med utrymme för olika professioner och parter.

Så fungerar redan nu bra skolor. Ingen pekar med hela handen. Rektorer, lärare och annan skolpersonal diskuterar skolans problem och möjligheter med varandra. De utbyter kunskaper och erfarenheter av hur undervisningen fungerar. Man söker sig fram till lösningar tillsammans. Så borde hela utbildningssamhället kunna fungera.

Skillnaden mellan teknokratisk och reflexiv modernisering kan enligt sociologen Michael Young beskrivas som:

Ett skifte från att prioritera ökad kontroll genom mer och mer specifika utvärderingskriterier, tester och inspektioner till en skolpolitik som utvidgar gränserna för det offentliga lärandet. Ett sådant skifte skulle omfatta utvecklingen av nya typer av samtal mellan lärare och elever, mellan skolpersonalen på olika nivåer i skolorganisationen, mellan skolor och föräldrar och lokala arbetsgivare, mellan skolor och universitet och mellan hela utbildningsprofessionen och staten. (s. 60)

Förutsättningarna för ett sådant skolpolitiskt skifte i riktning mot en reflexiv modernisering ser inte alltför lovande ut i skrivande stund. Men kanske är det just därför viktigt att utveckla begrepp som reflexiv modernisering och offentligt lärande och pröva dem i praktiken. Redan 1995 skrev pedagogikprofessorn Tomas Englund i inledningen till Utbildningspolitiskt systemskifte? att förutsättningarna för den skolpolitiska diskussionen förändrats i grunden genom en språklig förflyttning av fokus:

Detta märks bl.a. genom att ett mål- och utvärderings- och ett marknadsspråk är på väg att etableras. Detta innebär att grunden för skolans kollektivt demokratifostrande roll är på väg att ryckas undan. Vi menar att denna roll och demokratins innebörd istället borde fokuseras i förhållande till de nya krav som ett öppet och mångkulturellt samhälle för med sig. (s.8)

Sedan dess har det vuxit fram alternativ till ”marknadsspråket” som ger en radikalt annan bild av skola och undervisning. Det finns flera bud på vilka dessa alternativ är, men jag vill hävda att det starkaste är det som – förvisso på mycket olika sätt – argumenterar för ett nödvändigt samband mellan en reflexiv hållning och ett offentligt lärande. De begrepp som är i omlopp har skiftande innehållsligt djup alltifrån dialog, förhandlingar och deliberation till delaktighet, demokrati och offentlighet.

Gemensamt för dessa olika utgåvor av ett alternativ till det teknokratiska och ekonomistiska tänkandet är en kraftfull argumentering för den nödvändiga förbindelsen mellan det som kommit att kallas demokratiuppdraget och kunskapsuppdraget. De ger inget utrymme för krav på ökad tillväxt och förbättrad konkurrenskraft som hindrar social och kulturell utveckling. De accepterar inte att vänta på det ögonblick då ekonomin ska tillåta också utveckling på andra områden. I grunden finner man en helt annan uppfattning om vad utveckling är och kan betyda för individer och samhälle. Det centrala är möjligheterna att öka den individuella och sociala friheten. Ekonomiska förhållanden spelar helt visst en viktig roll i dessa utvecklingsförlopp men långt ifrån någon överordnad.

De demokratiska dygderna har, menar ekonomipristagaren Amartya Sens, ett konstruktivt värde. Demokratins praktik ”ger medborgarna möjlighet att lära av varandra och hjälper samhället att formulera sina värderingar och prioriteringar” skriver Sen i en artikel i Journal of Democracy (s. 226) Den demokratiska dialogens värde och effektivitet underskattas ofta, menar han. Ingenting kunde vara skadligare när det gäller skola och lärarutbildning. Demokratin ska garantera individuella fri- och rättigheter men demokrati och lärande är sociala processer. I en tid när inga värden är riktigt fasta och inga auktoriteter absoluta behöver vi kvalificerade meningsutbyten på alla nivåer i samhället. Självständiga och lärande utbildningsinstitutioner är nödvändiga för att möta samhällets nya utmaningar.

I stället för att leta efter den definitiva lösningen på skolans problem och det helhetsgrepp som omfattar alla dess delar vore det mer fruktbart med en ständigt pågående öppen dialog mellan alla som är inblandade i utbildningar. Därmed kommer de sammanhang av beskrivningar, erfarenheter, analyser och förslag som dialogen skapar att forma skolan i stället för en på förhand uttänkt helhetsstruktur. Det kräver mycket mer av självständighet och tillsvarande mindre av kontroll.

En skola som kan karakteriseras som en i grunden lärande organisation borde vara i stånd att överge kraven på enkel entydighet, förplanerad helhet och sträng progression. Utbildningen skulle i så fall inte bli så föreskrivande och den borde inte heller till stora delar förestavas av staten till sitt innehåll och sina arbetsformer.

 

 

Englund, Tomas red. (1995), Utbildningspolitiskt systemskifte?, Stockholm: HLS Förlag.

Sen, Amartya (1999b), ”Democracy as a Universal Value”, Journal of Democracy, 10: 3.

Young, Michael (1998), ”Rethinking teacher education for a global future: Lessons from the English”, Journal of Education forTeaching, 24:1, s. 51-66.

 

 

2 kommentarer till “Jan Thavenius: Skolpolitik – ett alternativ

  1. Jag instämmer med Klas L, det är bra!

    Men jag tror inte att argumenten i artikeln håller mot en eventuellt kritik som fokuserar på resultat, rankningplatser och internationell konkurrenskraft.

    Därför skulle jag vilja tillägga att nuvarande system, som domineras av en ekonomisk syn på kunskap, förminskar både människan och kunskapen.

    Ytterligare en aspekt bör kanske tilläggas. I de styrdokument som nu föreligger, t.ex. Lgr 11, finns det möjligheter att t.ex. diskutera värdegrunden och de motsatta doktrinerna som finns där. Å ena sidan ska skolan verka för att utveckla elevers unika egenarter, å andra sidan ska skolan verka för en likvärdig utbildning. Det förstnämnda, elevers unika egenarter, går knappast att mäta med standardiserade mått. Däremot går likvärdigheten att mäta utifrån en gemensam måttstock.

    På något sätt behövs en förbindelse mellan det unika och det gemensamma – eller som Bernt Gustavsson (2009) skriver behövs “öppenhet som bro mellan det partikulära och det universella” (s. 203).

    Demokratin spelar en central roll även i Gustavssons alternativ, liksom i ovanstående artikel. Och jag har inte hört att någon vill nedmontera demokratin – så med demokrati som drivkraft borde väl ett ekonomiskt synsätt på kunskap gå att förändra och/eller ersätta med en annan syn.

    Gustavsson, Bernt (2009) “Utbildningens förändrade villkor – nya perspektiv på kunskap, bildning och demokrati”. Stockholm: Liber.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter