Skola och SamhälleJan Thavenius: Vem kan man lita på?
Var felet med kommunaliseringen att decentraliseringen inte gick tillräckligt långt? Skolorna fick aldrig chansen att utveckla ett professionellt och praktiskt kunnande utan besluten hamnade på den administrativa nivån. I dag ser vi många exempel på att politikerna inte litar på rektorer och lärare utan i stället närmast förödmjukar dem med detaljstyrning och brist på tillit, skriver Jan Thavenius. (red)
Regeringen har anslagit 60 miljoner för att hjälpa tio skolor att nå bättre resultat. Pengarna ska användas till att skicka vad som kommit att kallas ”superlärare” till skolorna. Nu rapporteras det att skolorna inte vill ha den här hjälpen. ”Bedrövligt. Rädslan och förnekandet av problemen i svenska klassrum är förödande” kommenterar en av dessa ”superlärare” till pressen. Kanske lite större förståelse för lärarna vore på sin plats – inte minst från en ”superlärares” sida.
I många skolor arbetar lärare tillsammans i klassrummen och i arbetslag, men det finns ingen lång tradition för detta i svensk eller för den delen västerländsk skola. Det är dags att ändra på det. Ge sex miljoner om året till de tio skolorna i stället för att sända ut ”superlärare” som tycker att lärarna är bedrövliga. Ge lärarna chansen att samarbeta, hjälpa varandra och tillsammans bygga upp något som fungerar på just deras skola. Försök lita på att de kan göra något positivt av sin situation.
Så här i efterhand kan man fråga sig om felet med kommunaliseringen var att decentraliseringen inte gick tillräckligt långt. I stället för att skolorna fick chansen att utvecklas på en grund av professionellt och praktiskt kunnande, hamnade besluten på den administrativa nivån.
Det flödar över av exempel på att politikerna inte litar på rektorer och lärare utan i stället närmast förödmjukar dem. I Stockholm ska lärarna få lägre lön om deras skolor inte uppnår förväntade resultat. Vad gott kan komma ut av det. Piskan viner och än sitter den i politikernas händer än i ”utvärderingssamhällets” handgångna institutioner.
När två statsvetare, Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm , nyligen gick till angrepp mot ”New public management-väldet” i den offentliga sektorn var ordet tillit ett nyckelbegrepp. De skrev:
”Detaljstyrningen i ekonomistyrningen har blivit så stor att litet utrymme lämnas till de yrkesverksammas professionella omdöme inom exempelvis skola, vård och omsorg. Här framträder ett omfattande tillitsproblem som nu tycks prägla förvaltningar i många välfärdsstater.”
Tillit är inget som dagens skolpolitik sätter särskilt högt, tvärtom. Bristen på förtroende har lett till alltmer av övervakning, kontroll och detaljstyrning. För första gången på mycket länge har vi en skolminister som talar om för lärarna vad de ska göra. Den omhuldade konkurrensutsättningen och de ekonomiska styrmedlen vilar i grunden på misstro. Tillit däremot hänger samman med samarbete och gemensamma ansträngningar att göra det bästa av det arbete som ska göras.
Om förtroende inte är något som präglar skolpolitiken, så är det däremot något som upptar forskningen inom en mängd områden däribland utbildningssektorn. Tidigare i år hölls en internationell utbildningskonferens under rubriken ”From Regulation to Trust”. Slutanförandet hölls av professor Robin Alexander som leder det stora projektet Cambridge Primary Review som vi tidigare skrivit om i SOS.
Allt mer av regleringar präglar skolpolitiken världen över. Regleringar hör förvisso samhällslivet till, men inom många områden blir de bara ett socialt substitut för förtroende. När man raserar förtroendet, bjuder man in regleringar. Omvänt ju mer man reglerar en verksamhet, desto mindre blir utrymmet för förtroende.
I England liksom i Sverige har just det skett på skolans område. Det handlar om det korta perspektivets politik. Det tar tid att bygga upp förtroende. Däremot går det ganska kvickt att reglera. Vi känner igen det från den svenska utvecklingen. Först trummade regeringen in att lärarna var undermåliga för att sedan i rask takt reglera deras verksamhet.
Inte underligt att skolpersonalens professionalism blivit en central fråga i den kritiska granskningen av regeringens skolpolitik. Där det inte finns något förtroende, finns det heller inte något utrymme för professionalism. När staten inte hyser någon tillit till de professionella, rektorer och lärare, kan det inte heller utvecklas något förtroende för staten hos de professionella. Tillit och förtroende, menar Robin Alexander, är något som måste gälla åt båda hållen i en demokrati.
Vad får vi för skola undrar han avslutningsvis:
”Hur ska vi kunna övertyga barnen i skolan om värdet av tillit, om förtroendet så uppenbart saknas bland utbildningens intressenter? Hur ska vi hjälpa eleverna att förstå nödvändigheten av samarbete och vårt beroende av andra människor, om deras utbildningssystem hyllar mördande konkurrens? Hur kan barnen lära sig att tänka självständigt, om deras lärare bara förväntas göra vad de blir tillsagda?”
8 Comments on “Jan Thavenius: Vem kan man lita på?”
Lämna ett svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Återigen vill jag referera till min gode vän och läromästare Staf Callewaert genom ett långt citat från en bok publicerad som en del av ett utbildningsprojekt på fem universitet i Etiopien:
“Working with education in Ethiopia is a wonderful and painful experience certainly for Ethiopians, but also for participating foreigners. It is wonderful to discover or rediscover a patchwork of regions, societies, cultures, languages, religions and most of the people who live them. As a European you will soon discover that much of what you belive is your own particular European culture, apparently pretending to become the global culture, was already in full bloom in Ethiopia when your own ancestors were still living their primitive way of life in the forest. You will discover an African country without a colonial past.
As an educationalist you will perhaps for the first time in Africa work with faculty lecturers and students who have the same educational level as yourself and your own students in Europe. But at the same time, your experience will soon be accompanied by an underlying suffering, when you discover that even here you will meet what may become the tragedy of our time, the radical change from education by educationalists to education by neo-liberal management. This radical change, which you have met in the USA, the UK, Scandinavia, Namibia and Mocambique, is constantly disrupting our combined professional efforts across national borders to achieve both a broder competence and social justice.”
Som sagt, det är väl hög tid att vi litar på att utbildarna och lärarna göra sitt arbete så gott det går under de förutsättningar och resurser som samhället erbjuder utan att skapa en massa externa kontrollstationer dvs tvångströjor som fortsätter att hindra både initiativ och handlingskraft.
Callewaert, Staf (2006) Looking back, but not in anger. I Dahlström, Lars & Mannberg, Jan (Eds) Critical Educational Visions and Practices in Neo-liberal times.Umeå Universitet: Global South Network Publisher. 127-132.
Pingback: Jan Thavenius: Vem kan man lita på? | Skola och Samhälle | Åsikter och debatt! | Scoop.it
Hej, eftersom delar av artikeln hänvisar till Skolverkets projekt Handledning för lärande skulle vi i projektgruppen vilja förtydliga några saker. Skolverket anser inte att rektorer och lärare på de tio samarbetsskolorna har vägrat släppa in några handledare. Skolverket har aldrig använt och kommer aldrig att använda begreppet ”superlärare”. Vi vänder oss emot det eftersom det leder tankarna till att någon ska komma in i skolan och uppifrån diktera hur lärarna ska göra. Det handlar inte om det.
Projektet är ett nära samarbete med tio utvalda, frivilliga skolor, och syftar till att utveckla undervisningen för att lyfta elevernas resultat. I uppdraget har regeringen angett att Skolverket ska hitta verkningsfulla, vetenskapligt grundade metoder som också kan spridas till andra skolor i landet. Det finns god evidens för att ett kollegialt lärande, det vill säga ett systematiskt samarbete mellan kollegor, har stor effekt på elevers resultat. Skolverket har därför ansett att det är av stor vikt att stödja utvecklingen av det kollegiala lärandet på skolorna. I detta arbete är grupphandledning en motor. En annan möjlig insats inom projektet är individuell handledning. Det är ingen obligatorisk insats eftersom det inte finns lika god evidens för hur sådan handledning påverkar elevers lärande.
Projektet Handledning för lärande bygger alltså i hög grad på kollegialt lärande utifrån övertygelsen att det bland lärarna på varje enskild skola finns mycket samlad kunskap som är värd att ta tillvara och sprida till andra. Därför menar Skolverket att artikelförfattarens uppmaning är en utmärkt beskrivning av vad projektet faktiskt går ut på: ”Ge lärarna chansen att samarbeta, hjälpa varandra och tillsammans bygga upp något som fungerar på just deras skola. Försök lita på att de kan göra något positivt av sin situation.”
Mattias Ludvigsson, Skolverkets projektgrupp Handledning för lärande
Föraktet mot de av pressen benämnda superlärarna kan mycket väl tolkas som den vanliga rädslan hos många yrkesmänniskor att utsättas för närmare granskning. Denna känslighet kan ligga i personligheten
men späs ofta på av en mer eller mindre väl grundad brist på kunskaper och tillit till den egna förmågan. Vi vet att många av våra lärare har kommit in på lärarutbildningarna med mycket dåliga förkunskaper. Ett sådant handikapp resulterar lätt i en överdriven känsla att bli avslöjad som en nära nog bluff.
Öppenhet kan dock aldrig vara fel. Vi har de lärare vi har och de behöver den hjälp vi kan ge dem.
Jan, problemet med kommunaliseringen var att det inte tillsköts tillräckliga finansiella resurser eller att dessa resurser ‘fastnade’ på vägen. En konsekvens av kommunaliseringen blev att det skapdes nya managment nivåer pga de utökade kontrollmekanismerna och åtminstone i det perspektivet ‘var det bättre förr’ eftersom länskolnämnderna hade alldeles för små möjligheter att utöva kontroll under det statliga regementet.
Mattias, vi behöver inte fler superkonsulter, oavsett vad dom kallas, utan fler lärare som därigenom får ork och tid att utveckla sin egen kollegialitet. Var det inte nog med ‘Waiting for Superman’ versionen i USA?
Bertil, det är inte öppenheten det är fel på om den kan skapas internt och kollegialt och den tillfälliga så kallade hjälpen som superkonsulterna kan ge kan ju faktiskt också tolkas som något annat, nämligen som dess motsats.
Till Bertil Törestad. Det är sant att det är lätt att komma in på lärarutbildningarna. Men för att erhålla lärarexamen måste man genomgå och få godkänt på ett antal examinationer inom såväl den högskoleförlagda som den verksamhetsförlagda utbildningen. Lärarutbildningen består, som all annan högskoleutbildning, av ett antal ämnen och ett antal kurser, som är konstruerade utifrån de krav som ställs i examensordningen. För varje kurs finns ett antal mål uppsatta, examinationskrav utformade samt betygskriterier. På vissa ställen i de ganska långa utbildningarna finns fortsättningskrav utformade, där man måste uppfylla vissa poängkrav samt ha all sin verksamhetsförlagda utbildning godkänd för att kunna fortsätta sina studier. Allt för att man inte skall fortsätta alltför långt utan att ha en slutlig chans att bli godkänd. Det finns avhopp i lärarutbildningen, liksom i all högskoleutbildning. De flesta avhopp beror på att man inte klarar de krav som utbildningarna ställer. Man underkänns alltså.
Lärare har alltid varit utsatta. Men att införa system där en annan lärare tar ifrån den vanlige läraren dess auktoritet stämmer illa med min erfarenhet av att stödja och stärka lärare i dess allt svårare roll i dagens (skol)samhälle.
Apropå Bertils kommentar om att det skulle röra sig “om den vanliga rädslan av yrkesmänniskor att utsättas för närmare granskning”. Jag är inte säker på att Bertil börjar nysta i rätt tråd, men om han gör det bör vi nog ställa ytterligare frågor kring läraryrket; dels dess förändring, dels samtida tendenser.
Beträffande yrkets förändring kan man ställa sig frågan: Var det inte så att längre tillbaka i tiden var klassrummet en mer sluten värld än vad det är idag? Var det t.ex. under 1950-talet i realskolan vanligt att kollegor gav respons på varandras undervisning? Var det under 1950-talet vanligt att föräldrar kom in i klassrummet, etc.? Om läraren var mer isolerad från insyn på 1950-talet, var detta då ett tecken på att läraren var rädd för att granskas eller var det ett tecken på att läraren hade högre status i samhället?
Vad gäller samtida tendenser så finns det dels incitament på ökad individualisering, t.ex. individuell lönesättning, dels prat om läraryrkets kollegiala kompetensutveckling. Är det givet att dessa båda tendenser samverkar med varandra, kan de inte också motverka varandra? Är individuell lönesättning det bästa incitamentet för att lärare ömsesidigt ska lära av varandra?
I yrken där utövandet sker i ensamhet utan direktkontakt med kolleger finns förutsättningar för osäkerhet om den egna prestationen versus andra. Detta kan skapa en rädsla för öppenhet; man är rädd att bli avslöjad.
Den bästa boten mot detta är att göra det normalt att diskutera med varandra och besöka varandras klassrum. Enklare är det inte!!