Johan Kant: Hög tid att ändra skolans tänkande

Gör upp med gammalt tänkande kring kunskap och kunskapsinhämtning. Lämna  normalfördelningskurvans föråldrade kunskapssyn och tro istället på elevernas möjligheter att nå målen. Det är några av Johans Kants förslag på hur skolan kan förbättras. (red)

Debatten om svensk skolas elände har pågått väldigt länge. Många gånger nöjer sig myndigheter och media med att konstatera tillståndet. Väldigt sällan lyfts positiva exempel fram som visar hur skolan bör arbeta. Och själva kärnfrågan: hur vi ser på människor, kunskap och kunskapsinhämtning, rapporteras det aldrig om, eller diskuteras ens. Det har inom skolans värld fått råda en inställning att vissa barn är födda så pass obegåvade att de inte kan lära sig, eller så är det något biologiskt fel på dem som gör att dessa barn måste utredas och få en medicinsk diagnos. Denna inställning råder fortfarande inom skolans värld, från myndighetsnivå och hela vägen ner i klassrummet.

Många säger att alla elever kan uppnå skolans kunskapsmål, men jag menar att det bara är läpparnas bekännelse. För dessa personers handlingar visar på ett helt annat ställningstagande.  Istället för att pedagogiskt se till att alla elever når fullständiga kunskaper så skickas en del av dem till specialläraren, som genom isolerad färdighetsträning ska rädda dem. Andra elever anses så biologiskt defekta att de skickas till utredning och därmed kan skolan svära sig fri från ansvar; för det är ju eleven som inte är kapabel att lära sig – inte skolans metodik som brister.

Samtidigt skriks det på mer resurser, men det spelar ingen roll hur mycket extra medel skolan får så länge som inställningen hos lärare, pedagoger, rektorer, förvaltning och skolmyndigheter sätter käppar i hjulen för elevernas kunskapsinhämtning.

Trots regeringens alla skolreformer, med ny läroplan och skollag, skulle många som jobbar i svensk skola behöva göra en synvända. Det är helt enkelt dags att slutligen göra upp med normalfördelningskurvan som en gång låg till grund för det relativa betygssystemet och i grunden förändra tänkandet kring elever och kunskap.

Jag har utarbetat åtta punkter för hur skolan bör förhålla sig till och aktivt ska arbeta med elevernas kunskapsinhämtning.

  1. Tro på alla elevers möjlighet att nå fullständiga betyg. En positiv inställning med högt ställda förväntningar och en tro på eleverna skapar en självuppfyllande profetia som gör att många elever presterar betydligt bättre än de annars skulle göra.
  2. Visa engagemang. Människan är född nyfiken och dålig pedagogik dödar lusten att lära. En engagerad lärare som brinner för sitt ämne, eller för sin klass, gör att eleverna tycker att skolarbetet är roligt och vill lära sig mer.
  3. Ge alla elever möjlighet till att bli goda läsare. Läsning bidrar både till språkutveckling och abstrakt tänkande. Se till att alla elever läser bra genom att låta dem läsa mycket skönlitteratur. Punktmarkera de elever som inte läser tillräckligt bra med att hela tiden förse dem med bra böcker och följa upp hur mycket de läser och när. För en dialog med föräldrarna för att komma åt elever som struntar i att läsa. All skolframgång bygger på god läsförmåga.
  4. Tydliga kunskapskrav. Det är mycket lättare att uppnå goda kunskapsresultat om eleven vet vad det är den förväntas kunna. Sätt upp tydliga mål för vad eleverna ska lära sig inför varje arbetsområde och moment. Det innebär att kunskapskraven ska vara så konkret definierade att eleverna ska förstå vad det är de förväntas visa att de kan. All inlärning bygger på förståelse, det är därför viktigt att alla elever förstår vad de lär sig.
  5. Starta all undervisning i elevernas förförståelse. Vandra mellan abstrakt och konkret i undervisningen. Så fort eleverna inte förstår abstrakta begrepp, gå ner i konkretion genom att ge exempel ur elevernas egen erfarenhetsvärld.
  6. Ge eleverna återkoppling. Återkoppling är avgörande för att eleven ska kunna utvecklas och förbättra sig. Alla redovisningar, uppgifter, läxförhör och prov behöver eleverna få återkoppling på. Vad är det eleven har gjort bra, vad ska den utveckla och vad är det som saknas?
  7. Följ upp resultat kontinuerligt. Släpp inte iväg en enda elev utan de kunskaper som krävs för arbetsområdet och momentet. Vilka kunskaper har eleverna tillgodogjort sig? Vad är det de har missat? Om någon elev har misslyckats, när ska de ta igen och visa att de har lärt sig det de har missat?
  8. Utvärdering. Bara genom att utvärdera lärarens insats kan denne bli pedagogiskt skickligare. Hur är lärarens insats i förhållande till elevernas resultat? Vad har gått bra? Vad har gått mindre bra? Hur kan läraren göra för att bli bättre nästa gång? Är lärarens metodik bra?

Elever med invandrarbakgrund eller som saknar studietradition har alla möjligheter att utveckla goda kunskaper med ett systematiskt lärararbete. Den amerikanske journalisten Thomas Friedman har fram den viktiga roll som föräldrar spelar för elevers skolframgångar. Jag är övertygad om att föräldrars brister mycket väl kan kompenseras av skolan genom att lärare ändrar sitt att tänka och följer de punkter som jag presenterat ovan. Att arbeta med språk på ett konkret och metodiskt är också ett sätt att hindra utanförskap och segregation. Att jobba efter inställningen att alla elever kan och i handling visa det, skapar inte bara kunskap hos eleverna, det inger även hopp hos de mest utsatta och segregerade och det bidrar i förlängningen till ett mer hållbart samhälle där fler människor får möjligheten att ta till vara sina demokratiska rättigheter.  Det är därför hög tid att människor som jobbar i skolans värld gör upp med gammalt tänkande kring kunskap och kunskapsinhämtning en gång för alla.

Johan Kant (Biträdande rektor Vikingaskolan, Haninge, tidigare lärare på Jordbromalmsskolan och författare till boken Yrke: Lärare)

29 kommentarer till “Johan Kant: Hög tid att ändra skolans tänkande

  1. Tack för en engagerad text om skolan!

    Jag uppfattar dock den här texten som väldigt generaliserande. Jag har tittat lite i din bok och ser att den inte heller riktigt problematiserar skolans uppdrag, ett uppdrag åtminstone jag finner väldigt komplext.

    Därför skulle jag bli glad om du kunde utveckla din text ovan med att besvara följande frågor:

    Vad betyder “tro på eleven” i mer precis mening? Kan en sådan positiv relation göra anspråk på objektiv status eller borde man förstå den som att olika elever/lärare definierar “tro på eleven” på olika sätt?

    Hur kan man förstå ett argument som “Människan är född nyfiken”?
    Vad innebär det att definiera “nyfiken”? Är alla människor “nyfikna” på samma sätt? Är alla människor nyfikna på samma saker? Kan alla lärandeobjekt vara lika fascinerande för alla människor vid en bestämd tidpunkt? Hur förstår man nyfiken i relation till förförståelse?

    Är det överhuvudtaget möjligt att bestämma vad “god pedagogik” är? Varför har vi i så fall inte funnit denna ännu? Lär sig alla elever på samma sätt? Kan man se på kunskap på ett och samma sätt?

    Vad innebär att “brinna för sitt ämne”? Kommer alla människor använda samma definition av att “brinna för sitt ämne”? Vad syftar ”ämne” på? Var går gränsen mellan ”ämnet” och ”undervisningsämnet”?

    Vad är att “läsa bra”? Hur kan man förstå en sådan diskursiv formulering i relation till exempelvis språkforskningens resultat, där synen på språk har gått från en modern till en post-modern förståelse?

    Hur vet vi att alla elever reagerar likadant på att läsa skönlitteratur? Relaterar alla elever likadant till skönlitteratur? Är all skönlitteratur lika värdefull att läsa? Vad innebär det att läsa olika typer av skönlitteratur?

    Kan vi egentligen prata om “en” uppsättning kunskapskrav? Är det överhuvudtaget möjligt att tro att alla elever kan ställas inför exakt samma typ av kunskapskrav, när skolans praktik utgörs av så många olika individer (och deras situerade tolkningar av styrdokumenten)?

    Hur ställer du dig till kritiken av John Hattie som gör gällande att resurser inte alls är en så marginell fråga som man kan tro: den avgör tex hur mycket tid läraren har till återkoppling?

    Kan man bedöma lärarens insatser på ett objektivt sätt?

    Ska bli spännande att läsa dina svar!

    Vänligen,
    Karl Asp, musiklärare i Haninge och doktorand i musikpedagogik i Lund.

  2. Jag köper i stort sett helt dina teser men vill lyfta fram två invändningar:

    1. Oavsett förändrad inställning, tät uppföljning etc. så kommer det finnas lärare som har svårt att klara vissa typer av heterogena grupper. Dragkamper mellan studieambitiösa elever och någon som är utagerande eller mycket svag kan bli övermäktiga. De lärare som misslyckas med dessa uppdrag kan ofta vara duktiga lärare när uppdraget bara blir något mindre svårt. Det ska inte bara tillföras resurser med en tro att det enkelt blir bättre men skolan måste ha en flexibilitet i att stötta de lärare som stöter på situationer de inte klarar av. Att bränna ut lärare eller att förkasta lärare för att de inte klarar alla situationer är verkligen rent slöseri med kompetens.

    2. Ibland verkar skolsystemet helt glömma bort förkunskapskraven och en elev tvingas möta ett innehåll som eleven inte alls har mognaden för att klara. Jag har inte lösningarna på detta men förfäras av hur uttalande om att “tro på elevens möjligheter” användas för att tabubelägga diskussionen om i vilken ordning eleven behöver lära sig saker.

  3. Pingback: Artikel på Skola och Samhälle « Johan Kants blogg

  4. Detta är en positiv text, Som visar på sådant som skolan ägnar sig för lite åt. Är eleverna till för skolan, eller är skolan till för eleverna?

    Skolans vanligaste resultat för många elever som inte kan sitta stilla eller tysta tillräckligt länge måste få röra på sig.
    Oron kan motverkas på att man har aktiva pausar i de ibland nödvändiga presentationer av nya moment.

    Detta med kompetenta lärare förstår jag inte hur man skall uppnå. Det finns två faktorer hos människor som skall vara lärare. Antingen måste läraren älska det ämnet de undervisar i, eller så måste lärare älska att hjälpa barnen till mera kunskap i det eleverna tycker om.
    Det är viktigt att uppmuntra barnen. Bra mat i skolan och en lugn miljö är villkor för att undervisningen skall lyckas.

  5. Jag tyckte rubriken till den här lät spännande, men när jag läste igenom märkte jag faktiskt inte mycket skillnad från det vi brukar få från nuvarande skolpolitikens håll: det verkar vara en väldigt traditionell syn på kunskap och kunskapsinhämtning. Det vill säga, alla elever tycker om skolan och presterar bra så länge läraren är duktig och motiverad, och så länge de läser så mycket och fort de kan.

    Jag tycker Karl Asps frågor är bra. Jag tycker alla är född nyfikna, men nej, inte på samma saker vid samma tidpunkt, eller på samma sätt. Och några är inte särskilt intresserad av skönlitteratur, eller överhuvudtaget att läsa. Min tanke är, det är helt ok. Det är inte skolans uppgift att tvinga elever att bli så; och skolan, som system, har inte än lärt sig att även om den vill det, är det inte möjligt – inte för alla. Dina kommentar Karl påmminer mig om en artikel jag läst, skriven av en matte lärare: http://www.mathteacherctk.com/blog/wp-content/uploads/2008/03/lockhartslament.pdf

  6. Hej Karl,
    Du ställer väldigt många frågor och jag frågar mig faktiskt varför. Det skulle behövas en hel uppsats för att beskriva och problematisera det du frågar om. Därför tänker jag fatta mig kortfattat och så tydligt som möjligt.
    • Kanske är texten generaliserande, men de frågor jag tar upp är generella och det finns ofta undantag, men det jag beskriver är generella skolproblem.
    • Med tro på eleverna menar jag att i ord och handling tro på att eleverna kan nå uppsatta kunskapskrav, om inte direkt men åtminstone på sikt. Att visa den tilltro och kontinuerligt säga och visa i återkoppling att man tror att eleven kommer att klara av uppgifterna ger tydliga signaler till eleven och det blir i många fall en självuppfyllande profetia (i positiv bemärkelse)
    • Har du egna barn? Om du har det så har du märkt att från det att människan föds är den intresserad av att lära sig om omvärlden – man är nyfiken av naturen. Olika människor är nyfikna av olika saker, beroende bland annat på sociokulturell bakgrund. Nyfikenheten ska en lärare utnyttja genom att göra ämnet intressant., det ingår i själva lärarjobbet. Alla elever är mer eller mindre intresserade av musik, väldigt få är ointresserade. Hur får du eleverna att bli nyfikna, få alla nyfikna av musik? Jag vet att det går – det har jag sett med egna ögon.
    • God pedagogik är den pedagogik som leder till att eleverna lär sig det de ska. Dålig pedagogik är tvärt om. Kunskapssyn går att definiera i någon slags filosofisk fråga, jag väljer att luta mig mot Ference Martons begrepp atomistisk och holistisk kunskap (Se Inlärning och omvärldsuppfattning).
    • Att brinna för sitt ämne innebär att läraren har djupa ämneskunskaper, visar eleverna i ord och handling att deras ämne är viktigt och förklarar varför. Sedan kan läraren förklara ämnet så att eleverna förstår (t.ex. abstrakta begrepp som nativitet eller BNP).
    • Att läsa bra innebär först och främst att du lämnar årskurs 3 och läser flytande, men att du fortsätter utveckla läsandet så att du blir bokslukare. Olika elever tycker om olika skönlitteratur, en del tycker om deckare medan andra tycker om kärleksböcker. Men jag vet av egen erfarenhet att läsningen är direkt avgörande för hur det ska gå i skolan,.
    • Det finns kunskapskrav i Lgr 11:s kursplan. Att läraren tydliggöra dessa för eleverna, när ett arbetsområde genomförs, är väl ett minimikrav.
    • Resurser spelar roll i den bemärkelse som du tar upp. Däremot spelar resurser mindre roll om man i skolan håller på med fel saker. Oavsett hur många vuxna man har i en skola, så kommer inte eleverna lära sig det de ska om de vuxna/lärarna/personalen inte har kompetens eller fokus på rätt saker. Om fokus är omvårdnad eller fri forskning kommer inte alla elever lära sig det de bör kunna.
    • Kan alla elever det de ska, t.ex. läsa, skriva och räkna har läraren gjort en bra insats. Kan inte alla elever det så har lärarens insats inte varit tillräckigt bra (undantag finns givetvis, t.ex. när en elev är nyanländ).
    • Läs hela min bok så kanske du finner att den är problematiserande och att jag inte finner skolan enkel utan komplex. Sedan ska man komma ihåg att min bok är en skildring från min tid i Jordbro och inte alls ger svar på alla frågor över allt i alla olika områden, detsamma att seminarieundervisning inte är den enda metodik som är bra.

  7. Jan,
    Att tro på barns möjligheter och förkunskapskravet handlar ju om att ha den inställningen generellt och börja redan i årskurs 1 i grundskolan, inte släppa iväg eleverna till t.ex. årskurs 3 utan att de läser flytande och kan tillgodogöra sig läromedlen. Och följa upp resultat så att läraren vet att alla hänger med och har grundkunskaper.

    Eddy,
    Det jag pratar om är inget mystiskt, det finns ingen ”superlärargen”. På samma sätt som jag tror på alla elevers möjligheter tror jag att alla lärare kan lära sig att hålla rätt på elevernas kunskapsresultat och att de lär sig det de behöver kunna från årskurs 1, för att sedan ha med sig hela gruppen. Mat och miljö är viktigt, men det är ännu mer viktigt att lägga fokus på kunskap redan från årskurs 1, så att skolan åter igen inte hamnar i omvårdnad. Man får inte glömma i denna diskussion att lärare har blivit lämnade i sticket av alla myndigheter och beslutsfattare.

    Jim,
    Alla barn älskar att höra sagor upplästa för sig – när börjar man tycka att läsning är tråkigt? Jo, när läsningen blir jobbig för att man inte har fått rätten att läsa de allt svårare texter som kommer i årskurs 4. Att läsa bra och mycket ska varenda unge som lämnar årskurs 3, det är skolans uppdrag. De elever som du refererar till är de elever som har skaffat sig en annan identitet som säger att läsning är tråkigt för att det är jobbigt och för att de inte läser tillräckligt bra. De elever som hamnar i årskurs 7 eller 8 och kanske skulle behöva läsa ”Bror Groda och Bror Padda” som är en bok som vänder sig till barn i årskurs 2, för att de ligger på den läsnivån. Men väljer dem den boken? Icke, man väljer något annat istället och så försöker man 4 sidor och sen säger man att boken är tråkigt och byter bok – sen fortsätter det på det sättet. Men det finns hopp för dessa elever, ofta killar. Per Nilssons Hjärtans fröjd brukar alltid funka eller Bengt Nilsson: Björn. För läsning ska vara roligt och när skolan tvingar till läsning blir det helt fel.

    Bara genom att noggrant dokumentera och följa upp resultat från årskurs 1 i skolan kan läraren se till att alla elever lär sig. Man kan göra mycket från årskurs 6 med elever som inte kan i princip någonting, det vet jag av 9 års arbete i Jordbro där 94% av eleverna hade invandrarbakgrund. Med resultatuppföljning kommer det fram vem som behöver extrahjälp, om lärarens metodik inte håller måttet och om särskilda satsningar måste göras. För kom ihåg: Det är lärarens jobb att göra skillnad, det är lärarens jobb att kompensera för bristande bildning från hemmet, det är lärarens jobb att erbjuda en stimulerande miljö där eleverna vill lära sig. Detta har nog många lärare och skolor gllömt bort, istället administrerar man skola eller som Eddy skriver – är eleverna till för skolan?

  8. “• Har du egna barn? Om du har det så har du märkt att från det att människan föds är den intresserad av att lära sig om omvärlden – man är nyfiken av naturen. ”

    Behöver man ha egna barn för att märka det eller för att känna till det? De som inte har egna barn lever inte i en bubbla där inga barn finns.

  9. Hej Johan!
    Tack för ett viktigt inlägg i skoldiskussionen. På flera punkter är det lätt att hålla med dig, inte minst vikten av att utveckla alla elevers läsförmåga. Kan detta göras på ett systematiskt sätt som gör att läsförmågan hos elever blir bättre än vad den är idag så är mycket vunnit. Men en skoldiskussion är ingen diskussion om vi endast håller med varandra och om dessa åtta punkter är den enda lösningen på den gordiska knuten, vilken den nu är, så behövs ingen vidare diskussion. Därför tänkte jag ta upp två punkter, inte för att jag har någon lösning på dem, utan just för att det kan vara början på en fortsatt diskussion.

    Den första punkten: Tro på alla elevers möjligheter att nå fullständiga betyg. Jag håller med att ditt antagande om positiva förväntningar är ett föredra framför negativa förväntningar. Jag håller också med när du skriver att skolan och läraren ska verka kompenserande. Det som behöver diskuteras är om skolans och lärarens kompensatoriska uppdrag går utanför att alla ska nå godkänt. Ponera att alla elever i Sverige når godkänt, och att det ändå finns kvar ett mönster för vilka som får vilka betyg, t.ex. att elever från studeovana hem tenderar att få ett eller två betygsteg, medan elever från studievana hem tenderar att nå två andra och högre betygsteg. Har då skolan och läraren lyckats i sitt kompensatoriska uppdrag? Vilka förväntingar ska vi ha på elever: Kan alla elever, oavsett social bakgrund (med undantag för nyanlända), nå det högsta betyget? Eller ligger det ändå någonstans tysta förväntningar på att de högsta betygen går till en viss grupp av elever och de som får de lägre betygen går till en viss grupp av elever och där spelar social bakgrund en viss roll (inte allt men en del)?

    Den andra punkten som jag vill ska diskuteras är “tydliga kunskapskrav”. I princip håller jag med dig att det är bättre att veta vad man/elever/någon ska kunna än att denne man/elev/någon helt fritt får gissa sig till vad som krävs. (Dock övar eleven/man/någon då sig i att läsa av läraren och det kan vara en bra människokunskap att ha med sig i mötet med andra människor.) Det är graden av tydlighet och den variation som kan förekomma beroende av själva kunskapen, åldersgrupp och syftet med undervisning och utbildning, från barn 1 år till forskarutbildning och forskning. Om alla i hela utbildningssystemet visste exakt vilka kunskaper som krävs och tydligt kan visa detta för den som förväntas förvärva sig den kunskapen, hur är ny kunskap då möjlig? Som jag uppfattar målstyrningen i dagens utbildningssystem, med krav på stor genomskinlighet av kunskapsmålen, förutsätter detta såväl ett slutet system som ett hierarkiskt system. Läsa, skriva och räkna är centralt och kan tydlighet i kunskraven bidra till bättre läsförståelse etc. så “köper jag” det resonemanget. Men jag har svårt att köpa att vi på alla nivåer i utbildningssystemet säger exakt samma saker som du oavsett ämne, syfte, etc. Så målrationell tror jag inte att varken kunskapen, lärandet eller människan är, åtminstone inte i historisk belysning.

  10. Hur ser vi på våra elever egentligen?
    Jag blir ofta förundrad över den tvärsäkerhet med vilken lärare (och andra för den delen) yttrar sig om var elever kan eller inte kan och vad det beror på. Så sent som för några dagar sedan hörde jag en lärare berätta att hon sagt till sina elever: “sådant är bara möjligt om man är riktigt språkbegåvad.” Så tråkigt med en värld där man sätter upp gränser för vad som kan uträttas på det sättet. Så tråkigt, så arrogant och så väldigt skadligt.

  11. Monika,
    Nej man behöver inte ha egna barn för att märka det, men har man egna barn och varit aktiv och närvarande under deras uppväxt har man en hel bank över hur barn från det att de är spädbarn ständigt är nyfikna på omvärlden och vill lära sig mer och mer och mer. Har man ingen kontakt med mindre barn, har inga egna barn och jobbar med desillusionerade tonåringar i 8:an och 9:an kan det vara så att man väljer att inte se på barn som nyfikna av naturen. Frågan är bara hur det kommer sig att så många elever i årskurs 8 och 9 blir desillusionerade? Vad gör skolan med dem?

    Pär,
    Håller med dig om att det är viktigt att diskutera, som gammal SO-lärare tycker jag det är viktigt. Och sedan vet jag att det finns många som inte alls håller med mig och att det är många som tillskriver mig en massa åsikter som jag inte har, t.ex. för att jag är för resultatuppföljning. Men ibland anser jag att det är slutsnackat, man kan inte prata och diskutera i all oändlighet, t.ex. hittade jag för några månader sedan i en låda här hemma i Älvsjö en artikel från DN-debatt skriven av Per Måhl som handlade om att vi skulle ha betyg. Den artikeln var 10 år gammal. Fortfarande diskuteras betyg, varför vi ska ha dem och emellanåt lyfts det fram att vi borde avskaffa betyg. Jag säger bara, håll tyst och jobba! Slutsnackat om betyg och många andra områden inom skolan – läs de allmäna råden från Skolverket och fokusera på att alla elever ska nå fullständiga betyg. Låter tufft, men ibland tycker jag faktiskt att hårt arbete och fokus på målen behöver vara det som gäller.

    När det gäller din första punkt du tar upp menar jag att alla elever kan nå höga betyg, men jag vet inte om alla kan nå de högsta betygen, beroende på att jag själv aldrig varit med om detta och heller inte läst någon skrift eller bok som redogör för detta. Här vill jag dock tror att om skolan börjar i tid (årskurs 1) och se till att alla läser bra från tidig ålder så tror jag att det är möjligt. Jag vet att Oxhagsskolan i Akalla för några år sedan satsade stenhårt på läsning med mycket goda resultat. När det gäller att vissa elever når betyget E eller liknade är det väl gott nog, jag menar inte att man som lärare ska nöja sig med det, men det innebär att eleven har grundkunskaper och kan ta sig vidare i utbildningssystemet utan att få krossad självkänsla och därmed dåligt självförtroende.

    Jag håller inte med dig att vi inte ska vara otydliga för att eleverna ska lära sig “läsa av läraren”, det är inte ok. Jag tror faktiskt att man visst kan tala om för eleverna i alla arbetsområden på alla nivåer i skolan vad det är de ska kunna, t.ex. “När du är klar med tema rymden i årskurs 2 ska du kunna 5 planeter, veta att jorden snurrar runt solen, veta att jorden snurrar runt sin egen axel och hur jordens snurrande påverkar natt/dag och vinter/sommar. Så enkelt kan det vara, det är bara att ha ett annat förhållningssätt som lärare när man går in i ett nytt arbetsområde. Enkel information som kan sättas upp i klassrummet eller delas ut till eleverna som gör det lättare för dem att förstå vad det är de ska göra och lära sig. Fokus på kunskap!

    Sen undrar jag vad du menar med ny kunskap. Ny för eleverna eller kunskap som eleverna ska hitta på själv – eller?

  12. Att “inte släppa iväg eleverna” innehåller sprängstoff om det inte bara handlar om att gnälla på lärare som misslyckas. Att inte flytta upp elever, att lägga in mer undervisning för eleven, att sätta in extra andra lärare etc. i alla de fall det behövs det skulle kunna trampa på många ömma tår.

  13. Johan

    Tack för förtydligandet och utvidgningen till att det även gäller dem som har kontakt med mindre barn, även om jag anser att betoningen på egna barn ger intrycket av att detta i alltför många sammanhang görs till en nödvändighet för att nå förståelse.

    “Frågan är bara hur det kommer sig att så många elever i årskurs 8 och 9 blir desillusionerade? Vad gör skolan med dem?”

    Jag tror inte förklaringen är att de har lärare som inte har egna barn. Den förklaringen är alldeles för enkel och fördomsfull.

  14. Pingback: Det här med ”egna barn” igen! « ©lektorio …tycker till!

  15. Trivsel och samarbete!

    Skapa trivsel och samarbete. Framhäv att lärare och elever har gemensamma intressen, så låt os hjälpas åt. Det funkade alltid för mig under nästan 40 år.

  16. Hej igen Johan!
    Den andra punkten berörde hela vårt utbildningsystem, där förändringar i skolan endast är en del i detta. Som jag tolkar förändringar inom universitetsvärlden och skolvärlden så bygger det på just ett slutet system och på ett hierarkiskt system. Min fråga blir då om det är möjligt, inom det formella lärandet sfär, att upptäcka något nytt som inte redan är känt för de som är inblandade i undervisning, lärare-elev, lärare-student etc.. Eller om detta upptäckande, där lösningen på problemet inte på förhand är givet, inte ska äga rum inom skola och universitet.

    Exempel på upptäckande kan vara t.ex. “Den arabiska våren”. Vad var har hänt, vad kan komma att hända, etc. redskapen för detta upptäckande kan tillhandahållas av utbilndingen, t.ex. våra teorier, modeller, vardagskunskap etc etc. Men dessa redskap kanske inte alltid räcker. Här tror jag tyvärr inte att det är slutsnackat, att vi har ett slutet system med ett färdigt samhälle och en färdig kunskap om detta samhälle. Någonstsns brukar varje generation föra med sig något nytt till detta befintliga samhälle. Vad vill vi att den kommande generationen ska föra med som nytt i detta samhälle och var ska de få möjlighet att utveckla sitt samhällsbidrag?

  17. Hej för tredje gången Johan!

    Det här med lärarens tydlighet i sin målformulering beror, vad jag kan förstå, både på läraren (sändaren) och elever/studenter (mottagarna). Då är frågan var gränsen går för tydlighet för mottagaren. När blir det tydliga så tydligt att det försvårar inlärning? Kanske är detta ingen fråga i grund- eller gymansieskolan? Då bortser vi från det.

    Men inom högskola och universitet, med Bolognanpassade genomskinliga mål och genomskinliga betygskriterier som ideal tycker jag att frågan är berättigad. Om en student ska lära sig något nytt, som hon/han inte känner till, t.ex. teoretisk kunskap, och samtidigt är berättigad att innan undervisningen få så mycket information om målen så hon/han vet exakt vad det är hon/han ska lära sig – då kanske studenten redan innan kursen börjar har erhållit den nya kunskapen som studenten skulle ha möjlighet att förvärva under kursen.

    Om lärande innebär en kvalitativ förändring i vårt erfarande av omvärlden så kanske vi först måste erfara denna förändring, t.ex. genom undervisning, innan vi till fullo förstår vad vi har lärt oss.

  18. Vad blir du? En vanlig fråga som jag ofta fick när jag läste något spännande ämne som jag var nyfiken på och ville veta mer om. Lärandet har låg status i vårt samhälle och allt som inte leder till något jobb är meningslöst. Nyfikenhet är ingen anledning till att ta lån och förkovra sig. Ibland känns det som att allmänbildning inte betyder någonting.
    När jag började som lärare trodde jag att min entusiasm skulle smitta av sig men många elever, dock ej alla, var ointresserade av vad jag förmedlade. Mitt fel? Knappast! Snarare min låga status som lärare. När jag har förberett mig och startat en dialog med klassen räcker en elev upp handen. Äntligen en fråga tänker jag. Kul! Frågan lyder: vad är det för lunch idag? Nu tycker ni förstås att det är mitt fel som inte kan trollbinda denna elev med en spännande lektion. Och det kan jag kanske inte. En annan gång ringde jag hem till en elev och frågade varför han inte kom till provet. Mamman svarade: han sover.
    Efter tio år lämnar jag den sjunkande skutan. Jag har varken tid eller råd att fortsätta. Och definitivt ingen lust. Jag ändrar mig; det är säkert mitt fel som inte hade ett tillräckligt stort engagemang. Jag tar på mig det ansvaret och lämnar över till andra lärare som fixar sitt uppgift.
    Tack för mig och mina tio år som lärare. Saknar inte en enda av dessa dagar.
    Catharina Persson,
    f d lärare

  19. Hej Johan!

    Jag har känt stor tvekan till att skriva ytterligare en kommentar, men efter att ha läst din blogg och förstått att du inte bara är biträdande rektor, utan också en inflytelserik skoldebattör anser jag det viktigt att peka på några som jag uppfattar det, allvarliga brister i din argumentation.

    Ett problem med att uppfatta skolan, kunskap och undervisning ur ett så generellt perspektiv som du gör är att detta generella perspektiv då måste vara tillräckligt allmängiltigt för att kunna täcka in all tänkbar variation. Frågan är då om en sådan generell iakttagelse har någon relevans eller användbarhet för den enskilda eleven, skolan eller undervisningssituationen – eller för all del, för skoldebatten som sådan?

    Jag uppfattar att du med en så generell och svepande beskrivning av skola, undervisning och kunskap starkt bidrar till en reducerad bild av skolans komplexa problem (“det är lärarens fel att undervisningen misslyckas”). Det är anmärkningsvärt, eftersom det inte bara ger en vrångbild av skolans många verkligheter, utan också tystar den diskussion som skulle kunna leda till bättre förståelse av skolans problem och möjligheter.

    En kritisk pedagogisk idédebatt borde i mina ögon snarare utgå från hur fenomen tar sig olika uttryck. Ett konkret exempel kan vara att vi diskuterar vad det kan vara som förklarar att några elever är nyfikna medan andra elever inte är det. Eller att vi problematiserar begreppet nyfikenhet som sådant. Ett tredje sätt kan vara att förstå hur nyfikenhet är något som konstrueras i en undervisningssituation. På det sättet kan vi lämna det generella (eller det alltför tillfälliga) och så att säga ”lyfta blicken”. Ett kännetecken för kvalitén i en sådan debatt är vår förmåga till kritiskt tänkande. Då blir det också möjligt att se hur vissa ideal upprätthåller en hegemoni eller att uppfatta hur ”sanningar” ofta bär på för-givet-taganden.

    En annan, kanske mer osynlig del av din text, är att den argumenterar helt i linje med politikers och tjänstemännens idealbild av skola och undervisning (nu tänker jag i första hand på kommunen Haninge). Här tycker jag att du som debattör borde vara lika kritisk mot dina chefer (och deras världsbeskrivningar) som du är mot lärare. Annars kommer dina argument egentligen bara upprepa den politiska viljans bild av en idealiserad undervisning.

    Jag vill avslutningsvis belysa hur väsentligt det är att förstå skillnaden mellan att ”diskutera en tes” och att ”slå fast tesen som den mest riktiga”. En kvalificerad debatt tillåter som jag förstår det, flera alternativ och prövar dem bortom den egna erfarenheten – den ”anekdotiska evidensen”. Jag skulle önska att du intog en mer ödmjuk och prövande inställning till ett fält som har diskuterats sedan mänsklighetens ursprung och med all säkerhet kommer att diskuteras långt efter att både du och jag är bortglömda.

  20. Monika,
    Det jag menar är att de lärare som jobbar på ett högstadium, som inte har erfarenhet av yngre barn och inte har några egna barn och jobbar med stökiga elever som inte vill jobba lätt kan ställa sig undrande till mitt påstående att barn (och människor) är nyfikna av naturen. That’s it, inga fördomar över huvudtaget.

    Pär,
    Jag håller med dig om att man behöver diskutera en del om innehållet av eleverna ska lära sig, t.ex. tycker jag att den arabiska våren är mycket viktig att diskutera och ta upp – som den SO-lärare jag är. I min artikel diskuterar jag egentligen inte metodik, utan vissa avgörande punkter för att eleven ska ha möjlighet att lära sig och att skolan ska ha kolla på sitt uppdrag.

    Catharina,
    Trist att du känner att du inte räcker till, att du inte får det stöd du behöver både från föräldrar och kollegor/skolledning? Jag hoppas att du får känna större glädje någon annanstans och att du kanske kan komma igen. Lycka till!

    Karl,
    Jo, jag har en blogg, men jag är inte så säker på att jag har så stort inflytandet, önskar att jag hade det. Jag tycker definitivt att jag har tagit upp generella punkter som jag belyser är stora problem i skolans värld och det grundar jag på ett antal rapporter från Skolverket, Riksdagens revisorer, Riksrevisionen och Skolinspektionen. Dessutom har jag 11,5 års egen erfarenhet av detta. Ta mina punkter:

    • Tro på alla elevers möjlighet att nå fullständiga betyg.
    • Visa engagemang
    • Ge alla elever möjlighet till att bli goda läsare.
    • Tydliga kunskapskrav.
    • Starta all undervisning i elevernas förförståelse.
    • Ge eleverna återkoppling
    • Följ upp resultat kontinuerligt.
    • Utvärdering.

    Alla dessa punkter har skolan generella problem med, tänk efter själv. Hur kan det komma sig att 25% av killarna i årskurs 9 inte kan läsa tillräckligt bra? Enligt PISA-undersökningen. Hur kan det komma sig att väldigt många lärare börjar sin undervisning direkt i läroboken (t.ex. matteboken)? Det har jag sett många, många, många exempel på och det är nog inte specifikt för Haninge, utan även Skolinspektionen har påtalat det i flera rapporter från deras inspektioner i skolor – är det att börja i elevernas förförståelse. Speciellt med tanke på att 20% av Sveriges elever går ut grundskolan utan fullständiga betyg. Hur många lärare ger eleverna återkoppling (feedback/formativ bedömning) – gör du det? Hur många lärare utvärderar resultat? Och drar slutsatser utifrån dem och lägger upp sin undervisning och fortsatta arbete utifrån utvärderingen? Gör du det?

    Att hamna i någon slags filosofisk diskussion där man vänder och vrider på nyfikenhet från olika håll har dels inte varit min intension, heller inte något som jag har lust till. Lägg därtill den beskrivning av min artikel som generell och svepande i sin beskrivning som du gör och att skolan är mer komplex än så. Det du gör är att flytta fokus från det som artikeln handlar om, det vill säga att ha ett system som gör att alla elever får möjlighet till en grundskola värd namnet och en kunskapsskola för alla. ALLA! Men i och med dina inlägg försöker du flytta fokus och för min del handlar det inte om att strypa debatten, ni får gärna debattera hur mycket ni vill, men denna artikel handlar inte om att diskutera fram och tillbaka om enskilda begrepp eller ord.

    Lägg därtill en aspekt där du tillskriver mig okunnighet och att jag är trångsynt – typiskt sätt att tillskriva personen massa saker i stället för att gå till sin egen skolvardag och se på de punkter som jag satt upp – stämmer de?

    När det gäller Haninge kommun har jag mycket kritiskt att säga och tro mig, det för jag verkligen fram uppåt. Däremot tänker jag inte diskutera den kritiken offentligt i detta forum. Om du tolkar det som att jag skriver denna artikel som en kritik mot en hel lärarkår, så förstår jag att du har taggarna utåt och tycker att jag generaliserar. Men jag har jobbat som lärare i 9 år och jag vet att det är väldigt svårt att ändra något som enskild lärare, det är rektorer, tjänstemän och politiker som styr. Lärare kan ta ansvar för sitt klassrum och sina elever och när det gäller system får du se min artikel som ett inlägg till att ändra skolsystem på tjänstemannanivå. Och detta gäller även Haninge.

    Tes eller inte, denna artikel är ingen vetenskaplig artikel, heller ingen artikel som öppnar för en filosofisk diskussion (åtminstone inte från min sida), utan ett inlägg i debatten där jag har sett från många håll (se tidigare uppräckningar) och som jag korsbefruktar med mina egna snart 12 år av erfarenhet från att få alla elever att nå sina mål. Och de behöver inte vara kvantitativa och atomistiska mål, som gärna tillskrivs personer som är fokuserade på kunskapsmål i skolan.

  21. ännu en debatt, ännu några ordväxlingar: barn är nyfikna, alla lärare är inte bra, föräldrar är experter på sina barn, tydliga kunskapskrav, kontinuerlig utvärdering osv sicka floskler!

  22. Karl Asp:
    Nu har jag läst dina inlägg och känner mig tvungen att kommentera. Är du medveten om att du så till fullo byter fokus? Att inleda med att uttrycka uppskattning för att Johans skrivit en “engagerad text” för att sedan dissikera den in absurdum ur ett “von oben”- perspektiv är för mig föga konstruktivt. I mina ögon är det en rätt taffligt maskerad polemik snarare än genuin dialog. Dialog innefattar viljan att förstå den andre.

    Tveklöst behöver benämningar ibland definieras för att säkra vad man är ense – eller oense om. Det är dock icke detsamma som att totalt bortse från de definitioner som erbjuds av en text i sin helhet och, i Johan Kants text; de konkreta exemplen. Att bortse från det pekar på allt annat än vilkan till förståelse.

    Låt mig spegla din taktik genom att applicera din retorik på ditt senaste inlägg. För att jag skall kunna värdera det du skriver behöver jag en definition av vad du menar med benämningarna “inflytelserik”, “skoladebattör”, “kritisk”, “pedagogik”, “fenomen”, “undervisningssituation” samt “politikers och tjänstemäns idealbild” med flera. Samtliga dessa kan problematiseras och det råder avsaknad av allenarådande definition. Bara det att antyda att det finns EN uppfattning på tjänstemanna eller politiknivå stämmer enligt mig inte med verkligheten. Att avkräva detta av dig i detta forum med dess begränsade yta vore naturligtvis befängt och skulle ta fokus från huvudfrågan.

    Om du ämnar gå i polemik så var ärlig och stå för det och utge dig inte för att söka diskutera en tes.

    Att sedan kritisera Johan för att inte förmå att rikta kritik mot politiker, tjänstemän, rektorer ( du glömde kvinnomisshandlare, vådldtäktsmän, extremister med flera) på den begränsade textmängd detta forum erbjuder…Ja, då bjuder du åtminstone mig på ett leende.

    Enligt mitt förmenande (och den delar jag förmodligen med alla som inte väljer att selektera likt fan läser Bibeln. Inga liknelser i övrigt) lyfter Johan i artikeln fram lärarens roll i uppdraget att säkra elevens kunskapsrätt. Han uttrycker de kvaliteter han anser behövs hos läraren. Dessa ger han konkreta exempel på. Hans utgångspunkt är såväl den egna empirin som den bild han får i sin dialog med andra lärare,lekmän och forskare. Det senare står att finna i hans övriga texter, vilket du säkert sett då du gjorde din research. Där återfinns också den kritik han fortlöpande riktat mot såväl namngivna politiker som tjänstemän.
    Att försöka ge en bild av Johans uttryckta uppfattning som (alltför)”generell och “svepande” och kräva att han ska täcka “all tänbar variation”(!) tolkar jag även det som ett sätt att döda den dialog du utger dig för att eftersträva.
    Jag ber er övriga läsare om ursäkt att jag, likt den jag nu kritiserar, antar en mästrande ton och kanske t.o.m närmat mig det “von oben – perspektiv” uttrycker. Jag har dock aktivt valt att inte ge en “klapp på huvud, duktig idiot hitta mycket mask – inledning i form av “Tack för en engagad text om skolan!”, slut citat. Detta då jag själv starkt skulle kritisera en kollega som inledde ett gensvar till sina elever med den meningen och sedan enbart ägnade sig åt polemik istället för dialog.

    Den genuina dialogen bygger, som sagt, på en uppriktigt vilja att förstå den andres ståndpunkt.

    Låt oss framöver välja dialogen, tolka varandra välvilligt och be varandra bjuda in i det vi, trots vällvilligheten, har svårt att förstå.

  23. Hög tid att ändra skolans tänkande.
    Det blev mycket intressant läsning efter Johans inledning. Hoppas den fortsätter, även i lärarrum och skolnämnder.

    Formellt lärande, betyder det ”slutet system”? Ok, vi lärare och elever springer runt i det slutna systemet, ”ekorrhjulet”, för att någon satte oss där. Vi lärde oss att springa efter poängen, belöningen. Waris Dirie och de andra flickorna i Somalias öken lärde sig om det grymma livet, som alla barn som lär av livet. Får barn olika perspektiv i mål- kontrollstyrd skola? Waris lämnade sitt land och fick se det utifrån, och blev FN-ambassadör. När jag ser ”ekorrhjulet” utifrån, får jag nya perspektiv, utifrånperspektiv. Perspektivseende kan jag lära mig (men det finns inget sådant formellt ”ämne” i skolan). Från födseln ”upptäcker” barn, sedan ”leker” de och ”lär”, om inte någon har en annan avsikt. Kanske en skolminister som minns sin ”geografi”. Bör vi ge möjlighet att ”upptäcka” och ”leka” och ”lära”, inte nöja oss med att springa olika fort i ekorrhjulet utan att komma vidare.

    1919 avskaffades katekesen som skolbok. Därefter lär man fortfarande texten ur ”boken”, och livet pågår vid sidan om. Det formella slutna lärandet har bestämts av politiker (som kan röstas bort). Det kunde bestämts annat att fylla de tolv åren med. Men det har t.ex. bestämts att alla barn ska lära om rymden år två. Varför det? Av 2011-års skollag framgår att undervisningen ska grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet. Gäller det även rymden i tvåan (1-3)? Kan barn ”förstå” att solen rör sig runt i ett av många solsystem, att månen rör sig runt jorden, och att vi alla går upprätt trots att jorden snurrar. Eller lär de sig som med ”psalmverserna” ur boken, sagor igen? Visst kan sagor var bra, med var det avsikten? Vilken vetenskap och vilken erfarenhet legitimera rymden i ”tvåan”? Visst måste vi lära barn att kommunicera, tala, skriva och läsa, det handlar om viktiga, praktiska, konventioner. Men om vi hittar på ”psalmverser” inom historia, geografi, naturkunskap och matematik osv. har vi missat ”ekologin”, lärande av livet. Kanske har vi här en förklarning till ”problemen” i skolår sju-nio. Kloka tonåringar kanske genomskådar ekorrhjulet, att lyda vad ”dom” däruppe beslutat, det formella. Tänkandet hanteras som en biprodukt (det ger inget betyg), då förlorar skolan sin mening och blir förvaring och sortering efter ekonomiska principer. Sedan kan vi försöka lojalt ”trollbinda” med illusioner och förväntningar om jobb i framtiden, för att dölja det strukturella våldet.

    Esbjörn Hellström, Lund

  24. Esbjörn: jag delar till fullo din uppfattning om att skolan bör och skall utveckla elevens förmåga att förstå och förhålla sig till sin omvärld- och förmå påverka densamma.

    Min bild är att en stor del av lärarna och pedagogerna gör just det. Det gläder mig också att du delar Johans uppfattning om att rabbelkunskaper hör historian till. Jag önskar att alla, oavsett uppdrag, insett detta.

    Du är inne på en rackarns viktig förmåga och det är förmågan att byta perspektiv. Det uppdraget har jag uppfattat att vi i skolan haft länge, allrasenast sedan 1994. Om de som varit ute och obstruerat hade lagt sitt krut på att hjälpa till med genomförandet hade vi sett vilka ämneslag och skolor som erbjöd sina elever detta. Och kunnat stötta dem som inte förmått erbjuda eleverna detta. Skolan bör alltjämt utgöra en garanti för att det inte endast är våra barn, från den vita medeklassen, som får den möjligheten att utveckla sitt tänkande. Om Waris Dirie gått här skulle hon då (eller åtminstone borde ha) fått chansen att bygga den tankemässiga grunden för en bra framtid. För det är ju tyvärr så att Waris utgör undantaget i sitt hemland. De flesta som delar Waris erfarenheter och perspektiv är idag inte FN-ambassadörer.

  25. Hej Esbjörn,
    Du har en poäng i att det finns en inbyggd tanke i att man ska läsa ett visst arbetsområde i en viss årskurs och det har jag alltid ställt mig frågande till. Men det verkar gå av sig själv, lärare menar att “så här har vi alltid gjort”, eller så tycker de att det är praktiskt och sedan finns det ju läromedel som talar om när man ska läsa ett visst område. Och mina erfarenheter är att lärare generellt är läroboksstyrda, till och med studieböcker med fyller-i-övningar finns som tillgång så att man riktigt slaviskt kan följa den utlagda lokala kursplanen. Nu har det till och med blivit så att Lgr 11 än mer talar om när man ska ta upp ett visst stoff.

    Men skolan har ännu större problem. Elever lär sig utantill och mekaniskt, lär sig inte tänka själv och lär sig inte att förhålla sig kritiskt till det de lär sig. Givetvis finns det undantag, men dessa problem är stora. Det är just när man följer upp elevernas resultat som deras brister kommer fram i ljuset och man kan diskutera huruvida den pedagogik och metodik som används är bra eller inte. Låt oss aldrig hoppas att katekesen kommer tillbaka!

  26. Pingback: Skolans värstingmotor!

  27. Tack för en bra artikel.
    Jag tror att det är debatten som är det viktiga för att belysa och lyfta kunskapsmål, skola etc och det har du verkligen lyckats med.Det är sällan man läser så långa kommentarer till blogginlägg. Alla vill lägga till, dra ifrån i inlägget samt analysera begrepp. Underbart!

    Pär Engberg
    Gotland

  28. Eftersom det verkar svårt att komma fram till ett gemensamt svar kanske det är lika bra att kika i facit:

    Skolinspektionens rekommendationer

    Skolinspektionen lyfter fram flera exempel på åtgärder som rektor och lärare kan vidta för att öka elevernas möjligheter att nå goda resultat.

    •Utveckla en trygg relation med varje elev.
    •Ha höga förväntningar på varje elev.
    •Se varje elev som en individ och låt varje elevs bakgrund och erfarenheter vara utgångspunkt för undervisningen.
    •Låt elevernas olikheter vara en tillgång i undervisningen och ge utrymme för gemensamma reflekterande samtal.
    •Samarbeta med andra lärare och genomför ämnesövergripande projekt.
    •Se till att läraren har kunskap om olika arbetsmetoder och sätt att lära.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter