Johanna Ringarp: Enkvist dömer ut alla skolpolitiska reformer sedan 1950-talet

Inger Enkvist har varit en flitig skoldebattör det senaste decenniet. Inte minst har hon kritiserat pedagogisk forskning. Men hennes egen bok målar med stora penseldrag en historia över skolpolitiska reformer i Sverige. Johanna Ringarp finner den tesdrivande och i brist på såväl vetenskaplig metod som förankring i utbildningshistorisk forskning. (red.)

Förklaringen till att svenska elever får sämre resultat i kunskapstester tycker sig Inger Enkvist ha funnit i grundskolans införande och dess prioritering av sociala mål före kunskapsmässiga sådana. Men hennes studie av skolreformerna 1962–1985 saknar en egentlig metodgenomgång och man får intrycket av att Enkvist valt ut den litteratur som stärker hennes tes.

De svenska elevernas kunskapsresultat i bland annat Programme for International Student Assessment (PISA) har diskuterats flitigt de senaste tio åren, inte minst efter att resultaten försämrats från och med mätningen 2003 för att vid 2012 nå den lägsta nivån. Sverige var då det land som hade det kraftigaste kunskapstappet av de 33 OECD-länder som ingick i studien (Skolverket, 2013). Resultatet fick alla – politiker, medier och allmänheten – att ställa sig frågan hur det kunde ske? När började nedgången? Kort sagt vad låg bakom kunskapsfallet eller den svenska skolans kris?

Inger Enkvists De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem är ett inlägg i just den debatten. Med utgångspunkt i främst utredningsmaterial och propositioner går Enkvist igenom skolreformerna från införandet av grundskolan 1962 fram till beslutet av Lärarutbildningsutredningen (LUT) 1974. Enkvist ser i dessa beslut ett kunskapsförakt som också spillde över på enskilda ämnen, till exempel det svenska språket, som inte längre fick en lika framträdande plats som det haft tidigare.

Hennes tes är följande: Förfallet i den svenska skolan har sitt ursprung i införandet av grundskolan och dess inriktning mot sociala mål i stället för kunskapsmål. Parallellskolans avskaffande innebar också enligt Enkvist att möjligheten till elevdifferentiering togs bort. Det i sin tur innebar att de studiebegåvade fick stå tillbaka för att alla skulle få en likvärdig utbildning. Samtidigt, vilket kommer i skymundan i Enkvists beskrivning, fanns allmän och särskild kurs i en del ämnen kvar långt efter grundskolans etablering. Frågan vad en likvärdig utbildning ska betyda diskuteras heller inte, vilket är problematiskt eftersom frågan om en skola för alla och likvärdighetsbegreppet har varit och är starkt sammanflätade.

Likvärdighet är dock ett begrepp med många bottnar. Främst bör det i utbildningssammanhang ses som ett politiskt begrepp, som också har fått ge utrymme för olika tolkningar under den period som Enkvist undersöker. Under grundskolans första decennier innebar likvärdighet oftast att alla elever skulle ges möjlighet till lika utbildning oavsett var i landet de bodde. Grundskolan som en landsbygdens reform passar in i den förståelsen, även om senare forskning har visat att det trots de politiska intentionerna var stora skillnader beroende på vilken kommun man bodde i. Under 1970-talet förändrades innebörden till att betyda att likvärdigheten skulle handla om att alla barn skulle ha rätt till en utbildning som passade dem, det vill säga lika möjlighet. Denna individualisering av grundskolan tar också Enkvist upp utan att diskutera den utifrån likvärdighetstermer. I stället fokuseras på att det fanns en motsägelse mellan individualiseringen och grundskolans paroll om en allmän sammanhållen skola.

Grundskolans etablering var bara det första steget av en ”kulturrevolution light”. De fortsatta reformerna och utredningarna på skolans område såsom Grundskolereformen (Lgr69), Gymnasiereformen (Lgy70), SIA-utredningen och Lgr80 samt förändringarna av lärarutbildningen var enligt Enkvist alla tecken på att det fanns en konsensus bland etablissemanget att fortsätta på den inslagna vägen – mot utbildningssystemets avgrund.

För att förklara hur detta var möjligt, väljer Enkvist att främst fokusera på reformatörerna och debattörerna som såg till att den stegvisa omvandlingen av svensk utbildning kunde ske från 1950 och framåt. Förändringen personifieras genom Alva Myrdal, Stellan Arvidson, Olof Palme, Sixten Marklund, Torsten Husén, Donald Broady, Ulf P. Lundgren med flera. Alla är de personer som både utbildningspolitiskt intresserade och en initierad allmänhet känner till från andra skildringar av det svenska samhällets utveckling och förändring under de senaste femtio åren, antingen i egenskap av kända politiker eller som utbildningsexperter eller forskare. I Enkvists arbete framträder flertalet dock som en intellektuell elit, som utan egentligt intresse för utbildningsväsendets bästa, ser till att nedmontera det svenska utbildningsväsendet och kväva alla försök till att bibehålla Sverige som en bildnings- och kunskapsnation.

Det går att säga mycket om Enkvists beskrivning av utvecklingen och även om hur det kommer sig att en bok på detta tema och angreppssätt kommer just nu. En anledning kan vara att tidsandan i dag skiljer sig mycket åt från dåtidens samhällsdebatt. Exempelvis drev Jan Björklund (L) både under sin tid som politiker i Stockholms stad i mitten av 1990-talet och sedan än mer tongivande som utbildningsminister just på för kunskapsskolans återkomst. Ytterligare exempel är de artiklar på ledar- och debattsidor som på senare år har kopplat den svenska skolans kris till de progressiva, pedagogiska idéernas starka genomslag på utbildningspolitikens område (se exempelvis Jonas Linderoth i Dagens Nyheter 24/8 2016; Gabriel Heller Sahlgren i Göteborgs-Posten 30/12 2015 samt inte minst Inger Enkvist själv i Svenska Dagbladet 4/7 2016 och 1/12 2015). Detta sammantaget medför förvisso att det även fortsättningsvis är av vikt att, liksom Enkvist, undersöka skeendet bakom utbildningssystemets förändring.

Min största invändning mot boken handlar emellertid om brister i framställningen. Förutom att den är ostrukturerad och osammanhängandet – ibland återkommer diskussioner och hänvisningar som redan har behandlats tidigare – förefaller Enkvist utgå från politikers och pedagogers stora inflytande utan att egentligen studera vilken effekt deras tankar faktiskt fick. Här menar jag att det finns möjlighet till mer forskning och det är glädjande att se att det även sker. Ett färskt exempel är Mattias Börjessons avhandling Från likvärdighet till marknad som lades fram vid Örebro Universitet i slutet av förra året. Det ger i sin tur intrycket av att Enkvist är så övertygad om sin tes om skolans sjunkande kunskapsnivå att hon missar att visa på vilket sätt det har skett eller att problematisera hur man ska se på att det inte bara har handlat om ett kunskapstapp.

En annan brist handlar om metod. För trots att analysen härrör från forskningsprojektet Arvet efter 1968 som finansierats av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse saknas en egentlig metodgenomgång. Det i sin tur gör det svårt att veta hur urvalet av de texter och tidskrifter som refereras till har gått till och vad som medvetet har valts bort. Det ger i sin tur intrycket av att Enkvist är så övertygad om sin tes om skolans sjunkande kunskapsnivå att hon missar att visa på vilket sätt det har skett eller att problematisera hur man ska se på att det inte bara har handlat om ett kunskapstapp. Exempelvis visade det stora kunskapstestet Second International Mathematics Study (SIMS 1980) att svenska elevers kunskaper var på samma nivå som vid den tidigare mätningen First International Mathematics Study (FIMS 1964) och att de sedan förbättrades markant till Trends in International Mathematics and Science Study (TIMSS) 1995.

Ytterligare en svårighet med studien är att tidigare forskning till stor del lyser med sin frånvaro, den litteratur som nämns används i framställningen som exempel för att förstärka den tes som Enkvist driver. Det ska här emellertid sägas att det finns problem med en del av den tidigare forskning som finns. Mycket av det som har skrivits om de första utbildningsreformerna är skrivna av personer som själva var delaktiga i genomförandet av grundskolan, som exempelvis Sixten Marklund och Åke Isling. Men det finns likväl andra forskare och forskningsöversikter som studien hade kunnat ta spjärn emot och relatera till, exempelvis Gunnar Richardsons Svensk utbildningshistoria (2010) eller Esbjörn Larssons & Johannes Westbergs (red) Utbildningshistoria – en introduktion (2015). För att förtydliga min poäng, kommer här några exempel.

Försöksverksamheten som föregick Grundskolebeslutet 1962 beskrivs i boken, genom hänvisning till Marklund, som en köpehandling där staten köpte kommunerna genom statsbidrag och mindre klassdelningstal. I arkivmaterial från Försöksverksamheten som finns i Skolöverstyrelsens arkiv går det dock att se att många kommuner faktiskt aktivt ansökte om att vara med, för att på så sätt kunna behålla skolorna på landsbygden och därigenom ett levande centrum även utanför de större städerna. I många av dessa ansökningar ställer också näringslivet i bygden sig bakom förslaget. Även i Stockholm, som måste te sig stark nog att själv välja väg, var man snabb med att införa försök med enhetsskolan i de södra delarna av staden. Att då enbart tala om lockmetoder från statens sida ter sig något ensidigt. Och hur ska man då också förstå att allt fler kommuner valde att delta i försöken?

Ett annat exempel är Enkvists framställning av Skolöverstyrelsen som beskrivs som en myndighet full av skolreformsaktivister. Här skulle diskussionen kunna lyftas genom att väga Enkvists världsbild mot den analys som Bo Rothstein ger i Den socialdemokratiska staten – Reformer och förvaltning inom svensk arbetsmarknads- och skolpolitik (1986). Rothstein menar att till skillnad från den nyinrättade Arbetsmarknadsstyrelsen var Skolöverstyrelsen en traditionell ämbetsmyndighet, där de gamla ämbetsmannaidealen levde kvar och som därför var svårare att förändra. Av den anledningen, menar Rothstein, lyckades socialdemokraterna med sina arbetsmarknadspolitiska mål, men misslyckades med sina utbildningspolitiska strävanden. Hur denna analys passar in i Enkvists påståenden vore intressant att höra mer om.

Ett intressant spår som Enkvist driver och som borde ha kunnat diskuteras mera i boken, men också i andra sammanhang, är pedagogernas påverkan på utbildningspolitiken. Hur stor har den varit under perioden som här undersöks? Och vilken betydelse har det att det i ett litet land som Sverige är relativt lätt att gå mellan att vara forskare, utbildningsexpert och myndighetsperson med ansvar för skolfrågor? Frågorna i sig skulle även kunna vidgas till andra välfärdsområden, men att utbildningsfrågor är något som i stort sett alla anser sig kunna ha en åsikt om och att man från statligt håll även under perioder med ökad decentralisering av sektorn inte har kunnat låta bli att gå in och detaljstyra, gör området kanske extra skört. Men att, som i Enkvists fall, måla med så stora penseldrag och utdöma alla utbildningspolitiska reformer från 1950-talet fram till i dag, ter sig i detta sammanhang minst sagt bekymmersamt.

Krisen i den svenska skolan är som sagt ett återkommande diskussionsämne. Debatten som sådan är relevant, men den saknar ofta en djupare förankring i den traditionella historievetenskapens kunskap om skolväsendets framväxt och förändring. I stället för att ta avstamp i aktuella rön inom utbildningshistorisk forskning, hämtar debatten alltför ofta stöd i föreställningar om samhällets allmänna förfall och ibland med det egna minnet som främsta referens. Det Enkvists studie bidrar med i det sammanhanget är framför allt fler frågor som kräver fortsatta studier innan de kan bli besvarade.

Johanna Ringarp, fil. dr i historia, Uppsala universitet och föreståndare för Samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola.

 

Artikeln har tidigare varit publicerad i tidningen Respons 2/2017. http://tidskriftenrespons.se/recension/tesdrivande-om-det-svenska-kunskapsfallet/

 

4 kommentarer till “Johanna Ringarp: Enkvist dömer ut alla skolpolitiska reformer sedan 1950-talet

  1. Mycket bra och klokt resonerat. Själv har jag arbetat aktivt i den svenska skolan på både högstadiet och gymnasiet, dels som lärare, dels som skolledare, under 40 år och känner verkligen inte alls igen mig i den svartmålning av skolan som bland andra Inger Enkvist envist och ihärdigt dessvärre gör sig skyldig till. Vad är det för struntprat om kunskapsförakt? Kunskap har ALLTID stått i centrum och varit den självklara utgångspunkten. Däremot har det rått delade meningar om hur man bäst och effektivast överför den kunskapen till eleverna, och då och då har bl. a. en återgång till “gammaldags” katederundervisning framförts som ett viktigt krav. Då missar man att inse att vi lever i en annan tid med naturliga och självklara krav på medinflytande för eleverna, naturligtvis i olika grad beroende på ålder och mognad, något som dock inte alls betyder att lärare ska ta ett steg tillbaka och “låta eleverna bestämma.” Läraren har varit, är och förblir centralfigur i all skolundervisning. Men att inte ta tillvara elevernas egna kunskaper och erfarenheter är ett oförsvarligt resursslöseri. Det är min erfarenhet att elever som upplever att de blir tagna på allvar och blir lyssnade på inte heller saboterar undervisningen. Och läraren är den som har ett stort och viktigt ansvar för att genom sitt agerande skapa en så bördig kunskapsmylla i klassrummet som möjligt. Det är bl. a. detta som gör lärarens klassrumsarbete både intressant och spännande. Men att återgå till undervisningsmodeller från ett annat sekel är vare sig ett möjligt eller önskvärt alternativ.

  2. Vad tycker Johanna Ringarp? Det är väl den stora frågan efter att ha läst inlägget. Finns det problem i svensk skola och har det skett några missgrepp över huvud taget? Inger Enkvists bok är inriktad på att beskriva socialdemokratins missgrepp i skolan och det är ju en brist att inte motsvarande sammanställning finns över de borgerliga partiernas missgrepp. Jag ska ta upp tre reflektioner.

    Ringarp tar upp svenska grundskolans förgrundsgestalter. Tanken verkar vara att ingen skugga ska falla över dem. Men många av dem propagerade ju för enskilt arbete och de var för en nedvärdering av undervisningen. Så endera var de fel ute eller så har den moderna forskningen fel som betonar vikten av undervisning. Skolverkets aktuella utvärderingar pekar också på att förgrundsgestalterna var fel ute genom att man menar att för stor andel enskilt arbete är det stora felet i svensk skola.

    Sedan har vi grundskolereformen. Tanken var kanske god, men implementeringen var en katastrof. Reformen gällde årskurs 7-9, men samtidigt infördes progressiv pedagogik i årskurs 1-6, med ordentligt sänkt studietakt där som följd. Reformen förfuskades därigenom. Dessutom följdes reformen av många mycket allvarliga missgrepp som språklaboratorier, självinstruerande häften i matematik och den nya mängdläran. Vilka var ansvariga för alla dessa missgrepp, det är förstås en intressant fråga?

    Andra allvarliga missgrepp döljs bakom förskönande floskler. 1970-talets individualisering beskrivs som ”lika möjligheter”. Det jag tänker på är den vulgära individualiseringen, som innebar att eleverna skulle studera i egen takt t ex med det självinstruerande materialet i matematik. När det uppdagades att vissa elever bara kommit halvvägs efter nio år i grundskolan fick experimentet avbrytas och så sopades det hela under mattan i vanlig ordning.

  3. Skolans stora problem är att en femtedel av eleverna misslyckas med att få tillräckliga betyg för att få gå ett gymnasieprogram. En rad självutnämnda experter uttalar sig om detta problem med en säkerhet som ökar ju längre de befinner sig från de elever som misslyckas. Från sin upphöjda position som professor i spanska på universitet förkunnar Enkvist i en debattartikel med titeln »Bryt med flumpedagogiken” att skolan mest liknar en djungel, där de starkastes vilja råder. Att någon avskaffat respekten för inlärning. Att lärarna inte längre ger eleverna några kunskaper, utan låter dem bli autodidakter. Att lärarna inte längre bryr sig om ordning och reda i klassrummen. Att eleverna bara får lära sig sådant som de tycker är roligt. Och så vidare. Det är ingen hejd på hur korkade och illvilliga skolans tjänare är enligt Enkvist.

    Man skulle kunna ta hennes stolligheter med en axelryckning om det inte vore så att hon betraktas som en auktoritet av många reaktionära skoltyckare från den gamla Kunskapsrörelsen och ges stort utrymme i massmediadebatten. Att hon har väldigt lite på fötterna i skoldebatten framgår av min artikel http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/okunnigtOmSkolan.pdf

  4. Tack för en intressant artikel.

    Här kommer några funderingar, som inte är förankrade i någon vetenskaplig metod.

    Det fanns många fina tankar i 1946 års Skolkommissions betänkande (SOU 1948:27).

    Läraren skulle vara en ”bildad människa” och ha ”grundliga kunskaper i sina ämnen”.
    ”Självfallet måste tyngdpunkten liksom hittills läggas vid själva kärnan i lärargärningen: konsten att undervisa”.
    Men samtidigt som Skolkommissionen skriver fram läraren som en bildad förebild i klassrummet tonas lärarens roll ner, … ”auktoritetsskolan skall ersättas av en aktivitetsskola, där lärjungen känner sig ha medansvar i det dagliga skolarbetet.” ”Enligt kommissionens mening är den gradvisa omvandlingen av vår svenska skola från en skola med övervägande läxförhör till en skola, inom vilken lärjungarnas självverksamhet i högsta möjliga grad utnyttjas, ett väsentligt mål för den nu föreslagna omdaningen av vårt undervisningsväsen.”
    Detta är kanske embryot till att ställa läraren åt sidan och lyfta fram elevens ”eget arbete”.

    Försöksverksamheten inför den nya skolan startade hösten 1949 med 14 kommuner. De var inte slumpmässigt utvalda utan handplockade av kommissionens ledamöter eller av folkskolinspektörer som hade lokalkännedom. Konkurrensen om platserna var hård. De utvalda partilojala och entusiastiska pionjärkommunerna kunde skriva in sig i skolhistorians. I Björkhagens skola gjorde senare lärare och rektorer olika karriärer i skolbyråkratin. Men man kan ju fråga sig vad den lilla skolan i Hiteaniemi med 2 600 invånare norr om Haparanda kunde lära oss som började jobba i miljonprogrammets förortsskolor i slutet av 60-talet?
    I dag skulle vi kunna säga att försöksverksamheten var riggad och tillrättalagd. För den delen också forskningen kring implementeringen av läroplanerna, som påstod att lärarna saboterade skolreformerna.

    En senare socialdemokratisk skolforskare hävdade att skolans främsta uppgift var socialisering och inte kvalificering.

    Skolans problem och försämrade resultat började redan från starten. Första larmrapporten om matematiken kom i mitten av 60-talet. I slutet av 70-talet diskuterade Alva Myrdal med Torsten Husén problemen i skolan och varför det ”gått snett”.

    Lgr 62:s 25-års jubileum i Folkets Hus 1987 blev ett enda långt tvådagars haveriseminarium om skolans problem.

    Ja, varför blev det inte som det var tänkt?

    Socialdemokraternas kommunalisering av skolan blev spiken i skolkistan. Därmed försvann alla regler för den likvärdiga utbildningen och det blev fritt fram för det kommunala godtycket.
    Torbjörn Tännsjö redovisar i sina memoarer hur ytterst nära det var att kommunisterna valde att rösta mot kommunaliseringen av skolan.

    Varför är det så känsligt för vänstern att diskutera de olika skolreformernas misslyckanden?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter