Jonas Aspelin: En tredje väg för skolan

Jonas Aspelin försöker i denna artikel ange en tredje väg mellan den “traditionella lärarcentrerade skolan” och den “progressiva elevcentrerade skolan”, mellan “kunskapsskolan” och “omsorgsskolan”. Aspelins konstruktiva försök bör kunna leda in i en diskussi0n om vad dessa begrepp egentligen står för och hur man kan upptäcka möjligheter att komma ur retoriska motsättningar och utveckla verksamma strategier för skolutveckling. S.O.S. har tidigare diskuterat progressivismen bl.a. för att skilja agnarna från vetet. Vi hoppas att S.O.S. får in nya artiklar, som borrar djupt i signalorden och finner bryggor mellan dem. (red)

Ett startskott för den skoldebatt som rasade förra våren var utbildningsminister Jan Björklunds debattartikel ”Dags för läraren att åter ta plats i skolans kateder” (DN, 2011-03-13). Under samma tid kom Maciej Zarembas artikelserie i Dagens nyheter under rubriken ”Hem till skolan”. Båda talade för ett återupprättande av traditionell undervisning och dito lärarroll. Något som väckte starka reaktioner hos många var ministerns uttalande att ”Den under lång tid förhatliga ’katederundervisningen’ måste återigen bli vanligare i svenska klassrum.”

I svensk dagspress svarade en del positivt på budskapet om den återupprättade traditionella skolan. Peter Wolodarski (DN, 2011-04-17) talade för ökade krav och förväntningar ”på exempelvis innantillinlärning och repetition”. Per T Ohlson (SDS, 2011-04-24) ifrågasatte – i linje med Björklund och Zaremba – det utbildningspolitiska klimatet och påstod att ”Den som knystar om fördelarna med att plugga in elementära fakta avfärdas som katedertyrann”. Inger Enkvist (DN, 2011-04-06) kritiserade svensk pedagogik för att sedan länge ha ”fokuserat på arbetsmetoder och hjälpmedel, främst självständigt arbete, grupparbete och datoranvändning, och sett läraren bara som en hjälpande hand i bakgrunden”. Andra intog en kritisk hållning till Björklunds och Zarembas artiklar. Sven-Eric Liedman (DN, 2011-04-27) försvarade den progressiva pedagogiken och skrev att den traditionella förmedlingspedagogiken nu åter behärskar svensk skolpolitik, med Zaremba som vältalig förespråkare. Sigbrit Franke (DN, 2011-05-31) fann utbildningsministerns debattartikel inkonsekvent i det avseendet att han å ena sidan talar för att val av undervisningsmetod bör fattas av lärare och å andra sidan föreskriver katederundervisning – ett begrepp som Franke för övrigt, i likhet med andra debattörer, avrådde ministern ifrån att använda.

Björklunds marsartikel innehöll två tänkvärda meningar som mig veterligen inte berördes i den efterföljande debatten. I början står det att: ”Det mest avgörande i skolans verksamhet är mötet i klassrummet mellan lärare och elever. Det är kvaliteten i dessa möten som avgör skolans kunskapsresultat”. Dessa påståenden har stöd i aktuell utbildningsforskning, exempelvis följande:

I sin omfattande meta-metaanalys Visible learning (2009) undersöker John Hattie vad som utmärker undervisning som främjar elevers studieprestationer. Han talar för en tredje väg vid sidan av den traditionella, lärarcentrerade och den progressiva elevcentrerade, en väg som man skulle kunna kalla kommunikations- eller relationsorienterad. I en övergripande kommentar skriver Hattie att: “Genom denna boks kapitel har vikten av relationer, förtroende, omsorg och trygghet betonats” (min översättning). I en skandinavisk undersökning som letts av Sven-Eric Nordenbo, och bland annat resulterat i rapporten Laererompetanser og elevers laering i förskole og skole (2008), förs relationskompetens – förmågan att träda i relation med enskilda elever – fram som utmärkande drag hos framgångsrika lärare (tillsammans med didaktisk kompetens och ledarskapskomptetens). Lennart Grosin har i sin forskning visat att framgångsrika skolor kännetecknas av en syntes mellan den traditionella kunskapsskolan och den omsorgsskola som började utvecklas på 1970-talet. Sådana skolor prioriterar, menar Grosin, kunskapsmål, men inser vikten av gemensamma sociala spelregler och inte minst respektfulla och förtroendefulla lärare-elev-relationer. Skolverket har i en rad rapporter visat på det inflytande som lärares sociala kompetens och nära, personliga relationer mellan lärare och elev har för elevers lärande. I rapporten Om skolors olikheter och deras betydelse för elevernas studieresultat (2005) konstaterar man t.ex. att skolor med hög måluppfyllelse kännetecknas av samtidiga satsningar på kunskapsmål och social omsorg, av få och nära relationer mellan lärare och elever samt en organisation som underbygger förtroendefulla relationer.

Forskning som den nämnda inriktas på att förklara hur olika faktorer påverkar elevers prestationer. För att närma sig de möten mellan lärare och elev som utbildningsministern berör i sin artikel, behöver man (förstås) genomföra kvalitativa studier och därtill sätta in ämnet i ett relevant teoretiskt sammanhang. I min nyss utgivna artikel ”How do relationships influence student achievement?” (International Studies in Sociology of Education, No.1, 2012) – använder jag Kenneth Gergens relationella teori i det syftet. Jag menar att det inte går att tala om elevers prestationer utan att beakta undervisningens relationella kvaliteter.

Utbildningsministern borde skriva en ny debattartikel där han utvecklar sin idé om kvaliteter i mötet mellan lärare och elever som avgörande för skolans kunskapsresultat. Läroplanens inledande kapitel, där skolans värdegrund och uppdrag formuleras och där det bland annat står att ”Skolan ska sträva efter att vara en levande social gemenskap som ger trygghet och vilja och lust att lära” skulle kunna ge ideologisk riktning åt inlägget. Det skulle vara ett inlägg som går i linje med vad de flesta lärare redan inser. I en eventuell efterföljande debatt skulle man kunna diskutera vad en syntes bortom den traditionella kunskapsskolan och den moderna omsorgsskolan innebär, och man skulle kunna föra fram exempel från skolverkligheten på hur en sådan syntes redan nu förverkligas. Bilden av svensk skola skulle ljusna om diskussionen tog avstamp i en sådan syntes, istället för i det snäva mätbarhetstänkande som har dominerat den globala utbildningsdiskursen sedan ett femtontal år.

Svensk skola är framgångsrik när det gäller att kombinera kunskapsuppdraget och det sociala uppdraget och har förutsättningar att bli en internationell förebild i det avseendet.

(Jonas Aspelin fil.dr. i sociologi, docent i pedagogik vid Malmö högskola)

9 kommentarer till “Jonas Aspelin: En tredje väg för skolan

  1. Den som försöker göra en nationell positionsbestämning vad som är att föredra mellan å ena sidan en ”traditionella lärarcentrerad skola” och en ”progressiv elevcentrerad skola” å den andra, kan inte undgå att först utreda, vad som är själva målsättningen med skolan över huvud taget. Vari består egentligen avvägningen mellan rent personliga intressen och samhällets intressen?

    En annan omständighet som också kräver en omfattande analys är vilka faktorer, som påverkar elevers lärande och hur vi på bästa sätt kan säkerställa en miljö som tar största möjliga hänsyn till dessa faktorer. Vi vet idag, vilken betydelse som elevers intresse, nyfikenhet och motivation har för elevers lärande. Den avgörande frågan blir därför: hur kan vi gestalta undervisningen, för att på bästa sätt tillmötesgå elevernas intresse, nyfikenhet och motivation. Av central betydelse framstår då, vad läraren i varje undervisningssituation gör och hur han/hon gör det. Vilket undervisningsmaterial kan användas? Vilken metod är lämpligast? Hur ska eleverna arbeta och med vad för att nå uppställda mål? Hur kan läraren effektivast hjälpa eleverna nå dessa mål? osv. Det handlar med andra ord om rent konkreta frågor som kräver rent konkreta svar. Inte vad som är bäst för läraren utan vad som är bäst för eleven.

    Ytterligare en omständighet behöver klargöras, innan en positionsbestämning kan göras. Valet mellan “kunskapsskola” och “omsorgsskola” kan inte avhandlas som om valet stod mellan äpplen och päron, vilket man lätt förleds att tro när dags- och veckopress lättfärdigt lägger vantarna på ett tungt ämne som detta. Begreppet individualisering glöms gärna bort, när generaliseringarna duggar tätt på tidiningarnas debattsidor. Att de högpresterande eleverna inte har samma behov av lärarledd undervisning som de lågpresterande eleverna tycks inte spela någon roll, när frågan om vad undervisningen bör/skall innehålla, hur den bör/skall utföras och vilken roll läraren bör/skall ha avhandlas. Här dras alla över en och samma kam: alla skall enligt Björklund med flera ha katederundervisning eller så anses all katederundervisning vara hopplöst omodernt!

    En annan möjlighet vore ju att diskutera frågan vilka elever, som tjänar på en mer ”traditionell lärarcentrerad skola” och vilka som tjänar på en mer ”progressiv elevcentrerad skola”. Naturligt vore det att tänka sig att de lågpresterande skulle tjäna mer på det förstnämnda alternativet, medan de högpresterande borde tjäna mer på det senare alternativet. Att denna möjlighet inte tycks ha satt några påtagliga avtryck i skoldebatten förefaller minst sagt anmärkningsvärt. Minst lika anmärkningsvärt är det, att landets utbildningsminister kan uttala sig i sakfrågor utan att söka eller inneha något som helst stöd i form av tidigare eller pågående skolforskningsresultat. Ändå ingår det ju som en av skolans viktigaste uppgifter att lära eleverna vikten av att inhämta så saklig, relevant och allsidig information som möjligt innan denna kan förädlas till kunskap. Men sedan gäller det också att kunna förvalta kunskapsuppdraget som sagt, vilket ju inte alltid är det lättaste!

  2. Mycket välskriven och balanserad artikel. Ja det finns en helt uppenbar medelväg som faktiskt de flesta lärare praktiserar då den leder till bäst resultat. Det som alla duktiga lärare gör, det duger liksom inte när skolprofeterna ska hålla hov och hävda att just de har lösningarna.

  3. Instämmer – äntligen en välskriven och balanserad artikel som poängterar den gyllene medelvägen, byggd på det som framgångsrika lärare faktiskt redan gör i sitt dagliga värv. För framgångsrika lärare är det självklart att god undervisning bygger på god undervisningsrelation och att man därför inte kan separera kunskap från omsorg. Samtidigt är det lika självklart att det inte räcker att satsa på omsorgen, målet måste vara kunskapstillväxt.

    Svedbergs fundering kring frånvaro av skoldebatt utifrån det självklara att olika stödjer olika är också intressant. Likaväl som man får prata om lärstilar har det sällan setts som särskilt korrekt att påstå att elever utifrån olika bakgrund konkret skulle gynnas av olika upplägg och utgångspunkter.

  4. Pingback: Ta möten på uppstuds « Välkommen till verkligheten

  5. Pingback: Mentorskap till alla? « Tankar om forskningen i skolan

  6. Pingback: Min drömskola « En friskolelärares perspektiv

  7. Pingback: Medelvägen? – finns den? | Syn på lärande

  8. Pingback: Jonas Frykmans syn på skolans roll | Syn på lärande

  9. Pingback: Kunskapsskola och/eller omsorgsskola? | Syn på lärande

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter