Karin Berg: Låt skoldebatten handla om eleverna

Snart är det valår, vilket brukar betyda ett ökat fokus på skolan. Handlar verkligen diskussionen om skolan om dem som skolan är till för – eleverna? Karin Berg argumenterar för att debatten måste skifta fokus från lärare till elever. (red.)

Vi står inför ett valår och inom kort kommer den politiska diskussionen om skolan att öka i intensitet. Skolan är en av de viktigaste samhällsbyggande institutionerna. Ett samhälle med välutvecklat skolsystem är ett gott samhälle med friska välmående medborgare. Därför är det också av yttersta vikt att vi hela tiden diskuterar och utvecklar skolan. Det är ju på så vis vi utvecklar samhället. Men handlar verkligen diskussionen om skolan om de som skolan är till för, eleverna?

Diskussionen om skolan kritiseras ofta för att leta syndabockar. Lärare har rykte om sig att vara gnälliga och därför inte stolta över sitt yrke. Som stolt lärare blir jag ofta provocerad av sådana påståenden men istället för att slå ifrån mig i affekt har jag funderat en del på hur vi som profession talar om vårt yrke och hur vi påvisar problemen vi står inför. Hur vi talar om problemen spelar roll för hur problemen sedan gestaltas av media. Medias gestaltning spelar roll för hur opinionen uppfattar problemen och opinionen spelar i sin tur roll för hur politiken sedan väljer att angripa problematiken. Är det kanske så att vi som yrkeskår talar annorlunda om våra problem än andra kårer?

Låt mig visa på ett konkret exempel. Googlar du “Lärarbrist” och läser de tio första artiklarna på temat kommer du att få läsa om att lärarbristen leder till att lärare får arbeta dubbelt. Lärare får en försämrad arbetssituation med sämre förutsättningar, större klasser och sämre arbetsmiljö till följd. Artiklarna fokuserar uteslutande på lärarnas situation. Inte med en mening skrivs det om vad följden blir för de elever som blir utan matte-lärare i lärarbristens spår. Självkritiskt kan jag tycka det är märkligt. Det är ju för eleverna vi finns och det är för eleverna som vårt arbete spelar roll. Det är på eleverna som artiklar om lärarbrist borde fokusera.

Googlar du istället “BB- brist” får du i de tio första artiklarna läsa om kvinnor som blir nekade kejsarsnitt, om kvinnor som tvingas föda i Finland och om hur rädda gravida kvinnor är för att inte få plats på BB när det är dags att föda. I en bisats i dessa artiklar står det sedan om den självklart tuffa arbetsmiljö barnmorskorna står inför. Alla människor står sig själva närmast. Diskussionen om BB- bristen lyfter fram de i samhället som drabbas främst nämligen mammorna som ska föda medan diskussionen om lärarbristen inte alls handlar om eleverna. Kanske är det inte konstigt att mammor går i riksmarsch mot BB-krisen men inte en enda tycks protestera mot det faktum att deras barn några år senare inte kommer att ha utbildade lärare när barnen börjar skolan.

Jag är medveten om att det är svårt att jämföra olika yrkesgrupper och deras förutsättningar. Barnmorskor är en yrkeskår som trots svåra förhållanden historiskt alltid fått tacksamma tillrop i födelseannonser och förlossningsberättelser. De är ju varje dag med och delar de mest fantastiska ögonblick en människa får vara med om. De allmänna berättelserna om lärare är mycket mer blandade och det beror förmodligen på att elever och lärare möts över tid och läraren blir en del av livet under en lång period. Romaner, filmer och tv-serier bär alla berättelser om läraren och inte sällan är läraren antagonisten. Det är inte så konstigt att vi som yrkeskår hamnar i försvarsställning.

Dock tror jag det är av yttersta vikt att vi som yrkeskår får diskussionen om skolan att handla om dem vi är till för, nämligen eleverna. Om vi alltid drar våra resonemang ett steg längre när vi beskriver de problem vi ställs inför och inkluderar konsekvenserna för elever i vår problembeskrivning, så kommer vi engagera opinionen i våra frågor. Får vi diskussionen att handla om vilka konsekvenser olika politiska beslut får för våra elever står vi dessutom upp för vårt yrke och vår yrkesstolthet. Att elevernas utbildningskvalitet garanteras är en förutsättning för utvecklingen av vårt välfärdssamhälle är en viktig poäng som vi inte nog kan understryka.

När en skola inte lyckas rekrytera tillräckligt många mattelärare får de befintliga lärarna undervisa mer med den konsekvensen att undervisningen blir sämre och att eleverna på sikt kommer att prestera sämre i matematik. Det får i sin tur konsekvenser inte bara för eleverna själva utan för hela samhället. Om en kommun av besparingsskäl fyller skolorna med elever till bristningsgränsen för att utnyttja lokalerna till max, så kommer det att påverka schemaläggningen på skolan. En schemaläggning som fokuserar på utnyttjande av lokaler istället för på elevernas lärande kommer att skapa sämre förutsättningar för eleverna.

Genom att alltid sätta eleverna i centrum för våra diskussioner om läraryrkets förutsättningar skapar vi en grund för att det aldrig mer går att skylla lärarna för försämrade PISA- resultat. Istället kommer verksamheten att kunna diskuteras och belysas utifrån elevperspektivet. På så vis hamnar problemen hos dem som är satta att lösa dem, nämligen huvudmän och politiker. Får eleverna de bästa av förutsättningar får även lärare det.

Aldrig har väl någon hört talas om att vårdkrisen är läkarnas, sjuksköterskornas eller undersköterskornas fel? Men det är inte heller så konstigt. Diskussionen om vårdkrisen handlar om patienterna och dess säkerhet. Det är dags att vi låter alla diskussioner om skolan alltid handla om vilka konsekvenserna är för eleverna och deras rätt till utbildning. Först när vi gör det kommer vi få opinionen helt och fullt på vår sida och när vi får det kommer inget kunna stoppa oss från att påverka politiker att ge eleverna de bästa av förutsättningar.

 

Karin Berg är lärare i svenska och religion på Schillerska gymnasiet i Göteborg. Hon har länge deltagit aktivt i skoldebatten där hon drivit frågan om vikten av skolans likvärdighet och var med och grundade tankesmedjan Skolsmedjan som arbetar för att skolan ska bli en lärande organisation. En gång i veckan sänder hon också podden Skolsverige ihop med Jacob Möllstam.

 

6 Comments on “Karin Berg: Låt skoldebatten handla om eleverna

  1. Väl formulerat! Viktigt när du skriver om stoltheten över att vara lärare. Det är den som också kan medverka till att lärare inte låter sig bjuda vad som helst.

  2. Du gör flera viktiga poänger och med ens framstår det så tydligt hur narrativet formas. Smart och friskt uppfordrande!

  3. Karin,

    Roligt när en lärare talar om sig själv som ”stolt lärare”!
    Det tycker jag att vi har anledning att göra i långt större utsträckning än vad som sker och detta utifrån min egen forskning.

    När du skriver om hur andra talar om skolans ”problem” upplever jag att de egentligen inte förstår skolans verklighet – och så blir det – som du skriver – media som genom sina gestaltningar driver opinionen och politikern framför sig på ett sätt som i slutändan drabbar lärarna och på ett sätt som snarare skapar än löser problem.

    Som jag ser det är ett grundläggande problem verklighetsbeskrivningen. Har man missförstått skolan och dess verklighet är det omöjligt både att komma med saklig och meningsfull kritik, och att komma med politiska förslag om hur den ska förbättras.

    När jag var projektanställd på Försvarshögskolan klargjorde en major för mig att ”arméns uppgift är att strukturera kaos”. Min spontana reaktion blev en tanke: men det är ju precis det vi lärare också gör!

    Jag började läsa böcker om kaosteori och fann att kaos kännetecknas av oförutsägbarhet. Ett annat ord som har med kaos att göra är självorganisering – att det ur kaos kan uppstå ordning, nya mönster – emergenser.

    Och det är detta som är kärnan i skolans verksamhet: att vi lärare skapar sådan ordning att det kan uppstå självorganisering och emergenser i elevernas huvuden – vi kallar dessa emergenta mönster förståelse och ordningen i deras huvuden och kroppar kallar vi kunskap.

    Vi lärare tar varje år emot nästan hundratusen nya helt unika barn – tänk vilken oförutsägbarhet detta innebär! Efter ett antal år lämnar de skolan och kan börja hjälpa till med att sköta vårt gemensamma samhälle – ett av världens framgångsrikaste. Att generation av generation av unga människor klarar av detta är lärarnas förtjänst – det är vi som har strukturerat allt detta kaos, inte bara i klassrummen utan också i deras huvuden! Som lärare har vi all anledning att känna oss stolta över vad vi själva och våra kollegor utför!

    Att vi strukturerar kaos innebär en hög grad av oförutsägbarhet och detta gör vårt yrke mer till konst än hantverk eller teknik. När jag har analyserat lärares tysta kunskap har jag funnit mönster och dem kallar jag till följd av oförutsägbarheten undervisningskonster. Ett problem för skolan är när omgivningen inte förstår vilka förutsättningar lärarna behöver för att kunna utföra dessa undervisningskonster. Ett annat problem är att vi saknar ett yrkesspråk som synliggör för oss själva och omgivningen vad skola och undervisning är. Mitt bidrag till den ändan kallar jag “trenätskan” – se https://metodik.education

  4. Berg tar upp en oerhört viktig fråga. Vart tog eleverna vägen i skoldebatten och skolutvecklingen. Mottot för läroplanen för grundskolan 1980 var eleven i centrum. Men det var då det. Barnets bästa skall alltid komma i främsta rummet står det visserligen i Barnkonventionen. Men i vår skola idag är det inte barnets bästa som kommer i främsta rummet. Där kommer lärarna, faktakunskaperna, betygen, föräldrarna, disciplinen, kraven och bestraffningarna i främsta
    rummet.

    Det är många som påverkar skolbesluten. Politiker, ämbetsmän, journalister, tidningsredaktörer med flera. Många beslutsfattare tycker sig vara säkra på vad man ska göra för att eleverna ska lära sig bättre. Deras säkerhet växer med kvadraten på avståndet till de skolsvaga eleverna. De lutar sig mot information de fått om skolor i andra länder som lyckats hävda sig bra i Pisa. De drar i spakar. Auktoritära skolledare. Mera betyg. Mera katederundervisning. Karriärlärare. Fler mattelektioner. Hårdare skolkkontroll. Bättre disciplin och hårdare straff. Ingen av dessa åtgärder leder till att eleverna lär sig bättre. Tvärtom. De gör att eleverna både lär sig sämre och mår sämre.

    Att man inte är särskilt intresserad av vad eleverna och lärarna tycker och tänker visade sig vid sammansättningen av den skolkommission som skulle komma till rätta med problemen i skolan: Fem höga befattningshavare vid våra universitet, tre fackliga ledare, tre skolchefer på olika nivåer, en representant vardera från näringslivet och elevkåren. Ingen ”vanlig” elev och ingen aktiv lärare. Dessa ledamöter har olika lojaliteter och sinsemellan motsatta intressen i skolan. Därför har de förslag de kunnat enas om blivit urvattnade och till intet förpliktigande.
    En mängd viktiga beslut om skolan skulle ha blivit annorlunda om eleverna och lärarna fått bestämma. Några exempel på detta finns i artikeln

    http://perackeorstadius.se/pdfArtiklar/otankbartOmSkolan.pdf

    • Per,

      Jag instämmer helt med dig! Undrar om inte skolkommissionens sammansättning rentav kan vara en speglig av det byråkratiska system som Axel Oxenstierna skapade på 1600-talet och som på det stora hela taget har ”tjänat oss väl”. Men det är en sak att styra ett land, en annat att se till att enskilda barn lär sig det de ska. Detta kan nog varje enskild människa inse men hur ska det byråkratiska systemet på ett framgångsrikt sätt kunna hantera hundratusentals unika individer?

      Jag har ett (embryo till) förslag. När jag var mellanstadielärare brukade jag i slutet av veckan dela ut tomma papper till eleverna och be dem att på den ena sidan skriva sådant som de hade tyckt varit bra med mig och min undervisning under den gångna veckan och sedan vända på papperet och på dess andra sida skriva sådant som de tyckte var dumt eller dåligt. Ofta innehöll framsidan inga större överraskningar – jag hade ju försökt ge dem en bra undervisning och nu visade det sig vanligen att jag hade lyckats ganska bra. Däremot var det alltid med viss bävan jag vände papperet och där fick veta både det ena och det andra om mig själv – sådant som hade kunnat vara pinsamt om det inte hade varit för att mina elever ju redan kände till detta.

      Tänk om alla rektorer förväntade sig ett motsvarande papper av alla sina lärare, skolhuvudmännen av sina rektorer, kommunerna från sina skolor och Skolverket från kommunerna? Många papper blir det förstås – men vi kanske kunde göra det digitalt? Och tänk vilket enormt datamaterial skolforskarna skulle få att gå igenom på längden och bredden! Tala om verklighetsförankrad forskning!

  5. Gunnar. Tack! Ditt förslag påminde mig om hur jag under några år tog till vana att någon gång i terminen ta med mig mina elever till ett café på andra sidan gatan. Där fick grupper av elever vid var sina bord enas om vad som varit bra/dåligt med mig och undervisningen sedan sist och skriva ner det. På det sättet minskades risken för fjäsk i kommentarerna. Jag fick mycket för mig nyttig information på det sättet. Tror att omdömena till rektorerna och politikerna och de styrande ämbetsmännen skulle ges större tyngd om de skrevs av flera lärare osv i grupp. Risken för fjäsk kan ju förekomma på dessa nivåer också.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »