Karl Asp: Baylan och betydelsen av bra lärare

Idag skriver Ibrahim Baylan på DN Debatt. Det är i mina ögon efterlängtat med inlägg som kan bilda motvikt till den annars högröstade liberala politikens vision om skolan. Men efter att ha läst Baylans rätt oprecisa debattinlägg är jag mer modstulen än innan.

Baylan presenterar fyra punkter för en bättre skola. Han vill stärka lärarna i deras uppdrag, stärka rektorernas pedagogiska ledning, prioritera basfärdigheterna läsa-skriva-räkna och slutligen sätta likvärdigheten i fokus. Till att börja med är det tjatigt att ännu en gång läsa om lärarens betydelse. Baylan skriver:

”Det finns inget viktigare för en elevs resultat än att de möter en riktigt bra lärare.”

Här väcks min misstänksamhet. Det är sannerligen på modet bland politiker, forskare och skoldebattörer att påminna om betydelsen av en bra lärare – trots att det borde vara närmast omöjligt att tala om exakt vad en bra lärare är.

Jag ska problematisera Baylans utsaga genom att jämföra två olika förutsättningar för skolans uppdrag:

IB-gymnasiernas elever (studerar på ett internationellt gymnasieprogram). Där går ambitiösa elever som förväntas klara av svåra studier i ett högt tempo. Efteråt väntar goda framtidsmöjligheter: eleverna har en internationellt gångbar examen som värderas högt i många sammanhang.

Lärarens betydelse måste ses mot denna bakgrund. Missförstå mig rätt – jag är övertygad om att IB-gymnasiernas lärare är oerhört kvalificerade, men deras elever är också kvalificerade och lärarna behöver t.ex. inte lägga ner energi på att tala om varför eleverna ska studera.

Motivationen kommer, så att säga, av sig själv. Dessutom lägger dessa elever ansenlig tid på att läsa, göra läxor, förbereda redovisningar etc. De är alltså i hög grad engagerade i sitt lärande.  Är det då lärarens förtjänst att eleverna lär? Var går gränsen mellan lärarens betydelse och elevens eget ansvarstagande för sitt lärande? Vad lär eleven som ett resultat av sina ansträngningar och vad lär eleven genom läraren?

Ove Sernhedes (mfl.)  forskning visar på en annan bild av skolprojektet. Han skriver i nättidningen “Skola och samhälle” följande:

“Att vara ”invandrare” innebär att man är missgynnad på arbetsmarknaden och på bostads­marknaden, att som ung bli behandlad av polisen på ett annat sätt än de unga från villakvarteren, att samhället ser ner på deras föräldrar som får ta de jobb som ”svenskarna” inte vill ha, o.s.v. Så när skolan hävdar allas lika möjligheter är det något som motsäger dessa elevers egna erfarenheter och detta gör att skolan inte framstår som helt igenom trovärdig. Detta gör att elevernas engagemang i skolan sviktar och att närvaron kan ses som ett uttryck för en form av ytanpassning. Skolsituationen präglas av ambivalens och något egentligt motstånd innanför skolan väggar utvecklas inte, men inte heller en helhjärtad identifikation med skolans uppdrag.” (Sernhede, 2011, min kursivering)

Här finns alltså en stor skillnad mellan olika elever: en del identifierar sig helhjärtat med uppdraget (IB-gymnasiet), medan andra elever inte gör det (förortseleverna). Vilken betydelse får betydelsen av en  ”bra lärare” mot bakgrund av dessa två exempel på identifikation med skoluppdraget?  Vilken räckvidd har egentligen lärarens betydelse för elevernas resultat?

Jag skulle alltså i motsats till Baylan säga att det finns många saker som är viktiga för att en elev ska nå goda resultat:

–      att skolprojektet värderas högt av eleven

–      att skolprojektet bedöms som trovärdigt i elevens ögon

–      att eleven får den tid och den lärarkompetens som behövs

–      att eleven umgås med många andra elever med olika bakgrund och intressen

–      att eleven anstränger sig

–      att eleven har goda socioekonomiska förutsättningar

–      att hemmet är intresserat och engagerat i elevens skolgång

Lärare är oumbärliga, men deras betydelse är knappast ensamt avgörande för elevernas resultat. Vad får det för konsekvenser om vi reducerar den komplexa bilden av skolan till att i princip enbart handla om lärarens betydelse?

Att allt annat är betydelselöst?

Referenser:

Borelius U, Sernhede O. Förorten, skolan och ungdomskulturen: reproduktionen av marginalitet och ungas informella lärande. Göteborg: Daidalos; 2011.

På webplatsen Skola och Samhälle (www.skolaochsamhalle.se) finns sedan tidigare publicerat:

http://www.skolaochsamhalle.se/skolpolitik/ove-sernhede-forortens-unga-och-skolan/

http://www.skolaochsamhalle.se/skolpolitik/ove-sernhede-forortens-unga-och-skolan-2/

(Karl Asp är utbildad musiklärare och doktorand i musikpedagogik vid Lunds Universitet.)

11 Comments on “Karl Asp: Baylan och betydelsen av bra lärare

  1. Det är knappast en bra lärare eleven behöver för att nå goda resultat utan många bra lärare. Fokus på läraren är inte helt lyckad. Eleven behöver en bra skola. Utbildningen är ett lagarbete. En bra skola har inte bara duktiga pedagoger utan hela personalen är skicklig och kan upprätta den nära kontakt med hemmen och eleverna för att skapa motivation för framgångsrika studier.

    Baylan får ursäkta att hans trovärdighet inte är särskilt hög. Socialdemokraterna påbörjade nedmonteringen av en likvärdig skola med hög kvalitet genom kommunaliseringen och en utarmning av lärarutbildningen. De har också bidragit till den ökade segregering och förskingring av skattemedel som friskolesystemet i dess nuvarande form har lett fram till. Baylans insatser som minister var svaga vilket inte förvånar då skolan var ett lågprioriterat område för den regering han satt i.

    Skolans kris har inte uppkommit ur tomma intet och är inte bara resultatet av den politik som förts från 2006. Allt är inte heller kris. För att skapa förutsättningar för snabba förändringar behövs en bred samverkan mellan partierna med hjälp av sakkunnig expertis. Baylan tycks föredra ett ordkrig.

  2. Att Baylan kommer tillbaka är en dålig nyhet. Men visst är läraren viktig. Vilka egenskaper hos läraren som har störst tyngd beror naturligtvis på vilka discipler h*n har. IB-gymnasister är välmotiverade och vill lära sig, där är lärarens djupa ämneskunskaper kanske viktigare än de pedagogiska insikterna, för IHM-elever, som betalar själva eller har bidrag från sina företag, behövs starka personligheter, med kunskaper och diplomatisk finess och för ungdomsskolans elever behövs psykologisk insikt och ämneskunskaper förutom didaktisk kompetens.

    Den jämförelse som görs i artikeln är grovt missvisande och frånhänder läraren det stora ansvar som dock vilar på denna. Det finns en stark tendens i debatten att lärare alltmer antar rollen som några som pekar uppåt och utåt och säger “Vi lyder bara order”.

  3. Jag är inte alldeles, alldeles säker på att det är en nära kontakt med eleven som skapar motivation för lärande. Möjligen skapar det motivation för att befinna sig i skolan, vilket kanske är en förutsättning för det lärande som kan ske inom skolans ram. Men man bör akta sig för att tro att närhet är ett allena saliggörande mirakelmedel. Åtminstone måste man problematisera begreppet närhet. För mig har det under lång tid varit ett lika omhuldat som oreflekterat modeord som någonsin till exempel “bra lärare” och som jag ser det, innebär närhet ett närmande till föräldraskapet med alla de komplikationer som det kan medföra. Jag tror att en del av det beteende som elever idag kan uppvisa mot lärare, faktiskt har sin grund i den påbjudna närheten och likheten med föräldrarskapet. Barn-förälderrelationen blir en vardaglighet som inte gynnar respekten för vare sig skolan som institution eller lärarens auktoritet. I övrigt håller jag med tidigare inlägg, Baylan är inte nämnvärt trovärdig. Tyvärr. /Stella, gymnasielärare

  4. Det mest pinsamma med Baylans inlägg är vad han väljer att tiga om. Inte ett ord om den dramatiska förändring som det fria skolvalet och friskoleexplosionen förorsakat. Uppenbarligen har han som företrädare för (s) bestämt sig för att detta är en olämplig fråga att ta upp. Skolmarknaden ska inte rubbas. Sedan störs jag också av dessa locktoner att de duktiga lärarna i de framgångsrika skolorna ska få högre löner. Hur kommer detta att bedömas? Vill vi ha en ökad spridning av lönerna? Baylan köper här tankar om ett karriärtänkande som passar väl in i den nuvarande regeringens skolpolitik. Vad skönt det var förr i tiden när jag inte behövde fundera på om mina kolleger hade högre eller lägre lön än jag. Vi gjorde så gott vi kunde. Och självklart var en del duktigare, men våra behov var desamma.

  5. Karl! Du skriver:” att eleven får den tid och den lärarkompetens som behövs” (slut citat). för att lyckas.

    Det är viktigt att skolan anpassas till eleven inte tvärtom som nu. Elever skall få studera efter sina förutsättningar och de skall aldrig underkännas. Ett misslyckat prov måste alltid analyseras och eleven få försöka igen. Elever måste få den tid som behövs! (Som du framhåller). Nu får de inte det.

    Samma gäller lärarkompetensen. Den måste vara garanterad och passa elevens sätt att tänka. Nu är många lärare komplett inkompetenta. Det finns lärare som tvingas undervisa i ämnen de inte alls behärskar för att fylla en “schemalucka”. Det saknas en matematiklärare och någon som kan mindre matematik än eleverna själva tvingas in för att någon skall tjänstgöra som matematiklärare.

    Eleven måste få den lärarkompetens som behövs. Sanningen är – FAST FÅ VET DET – att det finns ämnesområden inom vilka det finns mycket få kompetenta lärare – där bristen är större än 50%.

    När Jan Björklund tror att Sverige kommer att hävda sig bättre i matematik om lärarna har katederundervisning, så vet han inte att de lärare som misslyckas gör det för att de inte är utbildade matematiklärare utan helt “rudis” i matematik. De kan inte undervisa. Det gäller mer än hälften av alla som kallas “matematiklärare”. De är tvingade att undervisa utan att kunna så mycket som eleverna.

    Elever måste få den lärarkompetens de behöver! (Som du skriver).

    Karl! Du har så rätt, men den tiden elever behöver finns inte med den organisation skolan har och den lärare eleven behöver finns inte längre kvar nu när lärarna i no-sektorn flyr och inga nya kommer till.

    DU BEGÄR FÖR MYCKET! Skolan måste omorganiseras för att elever skall få den tid de behöver. Lärarnas ställning och lön måste förbättras betydligt för att elever skall få de lärare de behöver. Svensk skola kommer att bli allt sämre – det finns ingen framtid med den politik som förs i kommunerna.

  6. Baylan & Bergström:

    Att försöka vara ett alternativ till den bestående skolpolitiken, men istället med mimetisk precision kopiera den politiken han själv vill vara alternativet till är inte bara patetisk det är mycket beklagligt med tanke på de oerhörda svårigheterna som den svenska skolan plågar sig igenom just nu. Att anklaga regeringen för en obsolet skolpolitik och sedan kopiera den, är tveklös tragikomisk, mer tragisk än komisk förstås!

    Alla de fyra reformerna som Baylan föreslår är i grunden väl odefinierade och därmed lätt att beteckna som populistiska klyschor som sedan 2003 har alliansen och i synnerhet Björklund uppmärksammat de senaste åren. Lärarleg, lärarlyft samt den största av alla klyschor: ”Det finns inget viktigare för en elevs resultat än att de möter en riktigt bra lärare.” Och nota bene, att upprepa alla dessa gamla floskler utan att konkret säga hur man går till väga med sådana reformer, är bara ett uttryck för tom retorik.

    Den enda anvisning, för man kan inte beteckna som reform, i Baylan artikel är att istället för att sänka krogmomsen, ge de pengarna till skolorna.

    Men i vilken form upplyser han oss inte.

    Varför ingen i sammanhanget påpekar eller åberopar de samhälleliga faktorer som skakar om grundläggande värde i det ekonomiska systemet i svallvågorna efter de liberala (?) fundamentalisternas kollaps.

    Varför ingen annan heller upplyser att vi lever i ett land med mycket utbildning men låg både bildning och intellektuell begär att analyserar livsvärlden?

    Och varför ingen annan (förutom sociologerna S Bauman, R Sennett och några till), upplyser att detta dysfunktionella konsumtionssamhälle har sin del i skulden också för skolans misstag.

    När vuxna både lärare, föräldrarna m.fl. har ett så pueril förhållande till ett intellektuellt förhållande till livsvärlden, och ersätter analys med populistiska klyschor som senast H Bergström i DN och Baylan i samma tidning, hur kan man förvänta sig att skolans elever skall lyftas till ett av de mest lustfyllda mänskliga begären. Viljan till att lära att lära?

    Enbart som ett litet exempel; på 80 talet var personal rummen i skolorna, ett seminarierum, där diskussioner om pedagogiken, världen, globaliseringen diskuterades utifrån litteraturen i ämnet. Idag, för att citera en kollega, sysslar man med kommentarer av pueril praktisk natur, om lärarnas konsumtions vanor, som inköp av stugor, renoveringar av köket, metarenoveringar av renoveringar och andra banala ämnen utan särskilt intellektuell värde.

    Sedan har samma individer mage att klaga på ungdomarnas ovilja att lära, när den otidsenlig instrumentaliserade undervisning som erbjuds, varken är lustfylld eller fyller ett konkret syfte.

    Arma elever!

    Det var inte bättre förr men det är sämre nu!

  7. Betoningen av lärarens roll i undervisningen är fortlöpande en bekräftelse på hur fast vi sitter i våra yrkesroller när det gäller att styra och ställa. Att undervisning och lärande måste utgå och dirigeras utifrån pedagogens maktposition ifrågasätts sällan när skolans innehåll och mål granskas. Det har alltid varit en självklarhet att ansvaret för lärande och måluppfyllelse utgår från den som skall leda arbetet framåt mot ett på förhand utstakat mål. Om detta kan anses vara en demokratisk metod förenlig med våra samhälls- och vuxenideal i allmänhet diskuteras mer sällan. Och detta trots att stora samhällsförändringar ständigt äger rum. Skolan är till sitt innehåll i stort sett detsamma sedan folkskolans start på 1850-talet.

    Det är därför föga förvånande att kritiken mot skolan ofta drabbar lärarna och mindre sällan metodiken, pedagogiken eller det faktum att att vi har en konstruerad ämnesindelning som inte existerar någon annan stans i samhället. För utan ett väl fungerande ämnesschema skulle förmodligen kaos råda i våra skolor. Det framstår därför som något av en nödvändighet att läraren likt en dirigent leder ut- och inlärningsarbetet mot de strikt uppsatta målen.

    Visserligen har denna möjlighet dykt upp gång efter annan att lärarrollen skulle kunna få karaktären av handledare och coach. Men det verkar inte som om någon riktigt tagit detta förslag på allvar. För vem skulle då hålla i taktpinnen och dirigera eleverna mot de högt uppsatta målen kan man undra. Ett nytänkande på detta område låter sig inte göra så länge som en väletablerad pedagogik under ledning av en väl inkörd pedagog härskar.

    Möjligheten att låta eleverna själva ta ansvar för sitt lärande och sin utbildning har mycket svårt att slå rot i en sedan länge förlegad skolvärld som har svårt att anpassa sig till den stora världen utanför skolan. Att utgå från elevernas egen undran över frågor som rör den stora världen och låta dessa själva bestämma över hur de tillsammans skulle kunna komma fram till sina svar rimmar illa med den sedan hävd väletablerade uppfattningen att någon måste ansvara för att rätt information når rätt adressat och att denna information kan upprepas korrekt vid rätt tillfälle av så många som möjligt. Om denna information kan anses vara korrekt och relevant behöver därför aldrig ifrågasättas eftersom den ansvarige framstår som en auktoritet på området ifråga. Vem avgör då under dessa speciella förutsättningar hur mycket av informationen som förädlats till kunskap. Vem bryr sig då om hur mycket av det som förvandlats till kunskap man egentligen kan lita på? Ja, vem kan egentligen lita på vem?

    Om och när något går snett i undervisning och utbildning borde hela skolan läggas under luppen och skärskådas. Detta är självfallet en stor och ansvarsfull uppgift som ännu ingen lyckats ta itu med. Därför är det naturligt om det råkar bli det mest iögonfallande som råkar bli föremål för vår granskning: läraren som förmedlare av information. läraren som upprätthållare av god ordning och disciplin, läraren som måluppfyllare och läraren som utvärderare av elevernas individuella prestationer. Men så länge vi låser fast oss i denna uppfattning om hur en idealbild av en lärare skall utformas och utvärderas så har omöjliggjort en vidareutveckling av undervisning och lärande i våra skolor. Det är dags att lyfta blicken och våga sen en möjlig förändring av lärarrollen och därmed en utveckling av pedagogiken inom överskådlig tid.

  8. Stefan!

    Du skriver: “Möjligheten att låta eleverna själva ta ansvar för sitt lärande och sin utbildning har mycket svårt att slå rot i en sedan länge förlegad skolvärld som har svårt att anpassa sig till den stora världen utanför skolan.” (Slut citat)

    Bland kunniga lärare är det tvärtom vanligt att elever får ta ansvar för sitt lärande och sin utbildning. Det stora målet är ju att “Lära för livet”. I livet finns inga katedrar. Men läraren måste hela tiden följa eleven kritiskt och konstruktivt. Eleven lär då genom sina misstag, men bara – OM DE FÖLJS UPP!

    Mina erfarenheter kommer från gymnasium och högskola. Det är möjligt att lärare på lägre stadier inte låter elever ta ansvar ofta nog, eller om de gör det, inte följer upp elevens eget lärande. Det är som du säger viktigt att elever får ta ansvar och ännu viktigare att läraren verkligen följer upp elevens eget lärande – om inte blir det helt misslyckat.

  9. Stella Sjögren kommenterar nära kontakt med eleverna och hemmen. Men den höga frånvaro som många elever utvecklar efter hand blir första målet anser jag att se till att eleverna är i skolan och förstår att varje träningspass är viktigt. Med nära kontakt menar jag inte lärarna ska bli extra föräldrar och eleverna deras barn. Föräldrarna har sin roll som föräldrar och lärarna sin som lärare men tillsammans kan de verka de för att skolans uppdrag och ställning skall bli tydlig. Den gode läraren har väl alltid varit sina elevers coach som instruerat och gett feed back, funnits där när eleverna behöver support. Skolan och föräldrarna måste ha krav och förväntningar men utifrån elevernas förutsättningar och behov. Uppdraget är svårt. Utan elevernas förtroende och vilja att satsa på sitt lärande funkar skolan dåligt.

  10. Tack för många goda kommentarer och reflektioner. Att ungdomsskolan engagerar och, när den är sjuk och inte fungerar som förväntat, upprör är ett sundhetstecken. Det finns en aningslös historielöshet i mycken skoldebatt. Det var möjligtvis inte bättre förr; det kan vi inte avgöra om vi inte känner till hur det var, eller för att vara tydligare: vi behöver känna till något om den mångfald sätt den pedagogiska berättelsen kan skrivas fram. Om vi inte lär av våra historier blir vi tvingade att upprepa dem, säger George Santayana.
    Den aspekt jag vill peka på här är det som någon ovan kallar ‘närhet’, ett begrepp som för tankarna vidare mot relationellt lärande och pedagogisk filosofi (kunskapshistoria). Under 1900-talet inleddes en explosionsartad utveckling av utbildningsväsendet, vilket i grunden förändrade förutsättningarna för att genomföra utbildning. Behovet av massutbildning har försatt skolsystemet i svårhanterbara dilemman. I den pedagogiska forskningen har man länge visat på att intellektuella relationer som fungerar bra är inbäddade i sociala relationer. Den storskaliga utbildningsindustrin har använt ekonomiska modeller från företagsvärlden och skapat tillstånd av alienation och frustration både bland lärare och bland studenter. Men skolan låter sig näppeligen beskrivas i marknadsekonomiska termer och det är inte ’the god of Economic Utility’ som styr elevers motivation, skriver Postman, och elever går inte i skolan för att skaffa sig en framtida kompetens, ”to make a living” utan för att lära sig ”make a life”. Här kan vi lägga till John Deweys insikt att livet inte finns framför en därute någonstans. Man lär inte för livet. Istället är skolan för människorna verksamma inom utbildning i hög grad livet och inte något slags förberedelse för ett framtida liv. Dewey talar även om lärande som transaktionellt och menar med detta att när man väljer att lära sig något väljer man samtidigt förändring av alla inblandade. Lärare och elever/studenter är inte fasta roller utan ombytliga förhållningssätt, personæ som växlar efter behov och situation. Det vill säga att alla de som de facto lär sig något i ett undervisningsförlopp (i Paolo Freieres terminologi ’educators’ och ’educatees’) är i humboldsk anda förenade i ett utvecklingsprojekt där ämnets form och stoff är redskap. Närheten är alltså inte familjär eller ett substitut för föräldrar; närheten är istället kontakten med ämnets stoff (det vi ser på) och de språk och andra redskap vi brukar för att bearbeta ämnet (det vi ser med). Så långt så gott, men dessa insikter är ändå sorgligt otillräckliga. När vi ser på något med vissa perspektiv så utvecklas vi i en forskningsgemenskap där våra reaktioner på förloppet är i fokus. Vi blir bättre på att vara oss själva m. h. a. mänsklighetens samlade vetande och erfarenheter. När vi därtill samtalar om dessa förlopp utvecklar vi vår förståelse för hur världen fungerar och hur vi kan förbättra densamma. Det är förmågan att skapa dessa samtal som avgör hur ’bra’ en lärare är. Om man vill kan man kalla dessa samtal för ämnesberättelser som likt alla goda berättelser inbegriper de som framför dem. Om skolan inte kan hjälpa elever/studenter att vara med och aktivt och lustfyllt skriva dessa berättelser är den, i Postmans ord ”houses of detention, not attention”.
    Utbildning är m. a. o. ett redskap för bildning, ett enskilt och gemensamt tillblivande. Dewey säger:
    ”Kunskap är en humanistisk kvalitet, inte för att den handlar om mänskliga verk från det förgångna utan för det den gör för att frigöra mänsklig intelligens och mänsklig förståelse. Allt stoff som leder till detta resultat är humant och det som inte gör det är överhuvudtaget inte något bildningsstoff”.

  11. Jag ville bara tacka för alla kloka och tänkvärda inlägg som ni har bidragit med!

    Vad roligt det är när diskussionerna fortsätter med så hög kvalitet!

    Tack igen och med förhoppningen om mer!

Lämna ett svar till Stefan Svedberg Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »