Klas Lindelöf: Det nationella IV-traumat

På 90-talet uppstod inom svenskt skolväsende en obekant situation där en ny kategori medborgare, benämnda som obehöriga elever, tillkommit som en konsekvens av ett reformerat betygssystem. Dessa elever kunde inte komma in på något av de nationella programmen eftersom de var underkända i ett eller flera av ämnena svenska, engelska och matematik. På många gymnasieskolor samlades små grupper av lärare och skolpersonal till seminarier och rådslag för att söka riktlinjer i en tillskapad verksamhet som fått namnet IV (Individuella Programmet).

Vid den här tiden fanns ett skolborgarråd i Stockholm som såg sin gyllene chans att göra politik av de obehöriga eleverna. Han hävdade (felaktigt) att de obehöriga eleverna var ett resultat av sossarnas flumskola, tog sedan armkrok med forskaren Bo Sundblad och torgförde (felaktigt) påståendet om att en fjärdedel av landets 15-åringar inte kunde läsa. På dessa påståenden formulerades några enkla utgångspunkter för en slagfärdig skolagenda som skulle bära honom ända till posten som utbildningsminister 2006. IV-programmen blev tidigt skolborgarrådets främsta pejorativa måltavla.

När IV introducerades, avdelade ledningen på många skolor ett lärarlag som fick fria händer att skapa ”något” som fungerande utan att störa den allmänna ordningen. IV kom mestadels att verka i det tysta, ofta mer eller mindre exkluderad från en större skolgemenskap. I det tysta uträttades dock storverk av modiga lärarlag som växte med svårigheterna och över tid förvärvade en rik bank av erfarenheter. Eftersom IV var en utsatt verksamhet, sökte IV-programmen tidigt samverkan med sina motsvarigheter på andra skolor. Nätverk uppstod som till en början var mestadels stödjande, men som blev stabila utvecklingsmotorer då ”Myndigheten för skolutveckling” skapades och bidrog med överblick, kunnande och resurser. Ur denna process uppstod under 2000-talets första år vad man kan kalla för en nationell IV-modell där fem verksamhetsmässiga huvudspår gradvis växte fram som lösningar på lokala problem:

-PRIV    Det programinriktade IV riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.

-IV-grund    Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.

-IVIK    Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.

-Yrkes-IV    Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.

-Förstärkt IV    Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder.

För ett skolborgarråd från Stockholm utgjorde IV-programmen alltjämt ett rött skynke. Jan Björklund hade en bit in på 2000-talet vuxit i den rikspolitiska skolkostymen och investerade en hel del av sitt mediala utrymme åt att förbanna IV-programmen. Dessa var i sin tur, genom sin marginaliserade ställning, en tacksam och försvarslös måltavla. Ett retrospektivt axplock av Björklunds uttalanden visar närmast på en besatthet av ämnet,

– Gymnasiets individuella program har varit det svenska skolväsendets mest misslyckade insats. Man lägger ner miljarder kronor varje år i Sverige på att försöka lära 16-17-åringar att läsa och skriva när vi borde göra de insatserna redan i grundskolan. Vill man gå vidare på gymnasiets utbildningar måste man kompletteringsläsa. Det blir ett frivilligt tillägg till grundskolan om man vill gå vidare till gymnasiet efteråt.

– Många av eleverna som idag går på individuella programmet skulle mycket väl kunna gå en praktisk utbildning med lägre teoretiska krav.

– Att stödundervisningen på gymnasiet har den största gruppen av elever är ett tecken på väldigt stora problem. Väldigt många elever lämnar grundskolan utan tillräckliga kunskaper. Det är mycket bekymmersamt… Mer än 85 procent av eleverna faller ifrån efter vägen och det kallar jag ett stort fiasko.

– Men IV har misslyckats. Det har blivit en samlingsplats för elever med inbördes väldigt olika behov. Här finns alltifrån studiemotiverade ungdomar som saknar något enstaka betyg till studietrötta ungdomar med stora kunskapsluckor. IV är i dag ett av gymnasiets största program och endast en mycket liten andel av eleverna på IV-programmen lyckas få ett slutbetyg från gymnasiet.

– Gamla IV ska bort. Vi måste stoppa utslagningen från gymnasiet.

2006 blev Jan Björklund utbildningsminister. Med blytunga förväntningar på sina axlar skulle han nu omsätta sitt lättsmälta tankegods i praktisk skolpolitik. I direktiven till utredningen om en ny gymnasieskola, Gy09, var IV avskaffat. Björklund fick en del försynta frågor gällande obehöriga elever i den nya gymnasieskolan och hade inget bättre svar än utredaren Anita Färm, de fick väl gå ett extra år i årskurs nio. Eftersom denna lösning fullkomligt ångade av bristande realism låg den olösta frågan om obehöriga elever kvar och skavde i utredningen. Tidsramar sprack och Gy09 blev Gy11. Jan Björklund måste ha hoppats på att problemet skulle upplösas i intet eller genom en snilleblixt från någon av de utredare, statsvetare, ekonomer och jurister som omgav honom.

Frågan om de obehöriga eleverna bör ha satt utbildningsdepartementet under svår press. För första gången i IV:s femtonåriga historia började makthavare att intressera sig för hur systemet fungerade i praktiken och departementets statssekreterare skickade sina unga påläggskalvar för att på plats ”i verkligheten” ta reda på hur saker och ting egentligen förhöll sig. IV kartlades in i minsta detalj och de nyvunna kunskaperna gav nödvändig input till den gymnasieutredning som i elfte timmen kunde framlägga förslag på hur IV skulle avskaffas. För obehöriga elever skulle finnas fem spår;

-IMPRO         En programinriktad variant som riktade sig till elever som endast saknade något enstaka behörighetsgivande ämne. I princip integrerades dessa elever i ett nationellt gymnasieprogram men fick parallellt undervisning i det saknade grundskoleämnet.

-Preparand     Vände sig till elever som saknade fler grundskoleämnen och sågs vara i behov av något som kunde liknas vid ett tionde skolår.

-Språkintroduktion      Vände sig till elever av utländsk härkomst som vistats en kort tid i Sverige och av den anledningen behövde kompletterande studier.

-Yrkesintroduktion      Vände sig till vad som kan kallas skoltrötta, eller svårmotiverade elever, där anställningsbarhet genom något år av yrkespraktik varvat med teori kunde ses som en framkomlig väg.

-Individuellt alternativ   Var en starkt individualiserad studieform som främst vände sig till elever med påtagliga funktionshinder.

Sim Salabim, IV borta. Den som nu tycker sig drabbad av deja vu hallucinerar inte. Vad som skapats inom ramen för Gy11 är en exakt blåkopia av det IV-system som växte fram genom lokala tillämpningar under några år på 2000-talet. Jämfört med den IV-modell som finns beskriven tidigare i denna text är det endast ordet IV som bytts mot andra beteckningar. Jan Björklund avskaffade IV genom att avskaffa själva ordet. Längre än så sträckte sig inte de nya skolreformatörernas fantasi, kompetens och föreställningsförmåga.

”Men vad gäller en utbildningsväg istället för IV-programmet, så är jag övertygad om att dagens IV-elever skulle kunna gå färdigt skolan med goda resultat om de fick en mer individuellt anpassad utbildning,” kommenterar Jan Björklund i ett pressmeddelande 28 september 2009. Idag vet vi att den obehöriga gruppen, som inte längre får kallas IV-elever, vuxit lavinartat de senaste åren. Som ansvarigt statsråd kan Björklund inte gärna anklaga den förda skolpolitiken, utan lägger skulden på lärarnas oförmåga att sätta korrekta betyg.

Jan Björklund har effektivt underblåst ett nationellt IV-trauma genom att beskriva IV i termer av misslyckanden och hotfull statistik. Genom att avskaffa ordet, men behålla systemet har han egentligen bedragit opinionen. Det kan te sig egendomligt att det nya IV, som inte får heta IV, fungerar sämre än det gamla IV trots att det är två likadana IV vi pratar om. Det finns dock en viktig skillnad. Gamla IV växte fram organiskt genom att lokala problem fick lokala lösningar och att dessa lösningar spreds bottom-up inom professionen. Vid en given tidpunkt i IV:s utveckling, kopierades, reglerades och juridifierades detta system enligt patenterad kontrollbehovsmodell för att presenteras som en innovation av utbildningsministern. Genom att skapa ett statiskt system, bygger man in samma problem som återfinns i andra regelstyrda verksamheter, nämligen en obenägenhet att utvecklas i takt med att omgivningen förändras. Det mesta talar därför för att det nya systemet kommer att fungera allt sämre över tid.

(Klas Lindelöf är verksam skolledare på gymnasienivå sedan många år)

 

8 kommentarer till “Klas Lindelöf: Det nationella IV-traumat

  1. Ett stort tack för en träffsäker och upplysande belysning. Klas Lindelöf öppnar en black box, ett öppnande som även har sin rättmätiga plats på exempelvis DN:s debattsidor. Genomlysningen är av allmänt intresse, då beskrivningen av IV får ses som ett exempel på ministerns del i den mediala beskrivningen av en skola i fritt fall.

  2. En bra artikel! En liten korrigering bara; de obehöriga har inte växt ‘lavinartat’ senaste åren. Med sådan retorik hamnar man i samma bås som den i artikeln hårt kritiserade. Andelen av dem som slutar 9an som inte är behöriga till gymnasieskolans nationella program har ökat från omkring 10% till omkring 11% (för två år sedan). Genom ändrade behörighetskrav 2011 kom andelen att uppgå till nu senast dryga 12%.
    Det är illa nog att andelen ökar hela tiden och att det är den elevgrupp med kanske den svagaste ställningen som drabbas, elever med utländsk bakgrund.
    Godkänd eller inte, behörig eller inte, det som är svårast att svara på är vad man ska göra för att få bättre studieresultat bland de barn där motivationen att läsa är minimal och skolmiljön homogent ofördelaktig.

  3. Bra Klas!

    Det som jag tar med mig mest av texten är hur sorgligt det är när diskussionen om eleverna inte orkar mer än att hitta på nya namn på redan otillräckliga lösningar. En slagkraftig politiker (fast jag tycker nog att problemet är större än så, vilka jobbar t ex åt Björklund?) kan alltså inte uppnå mer och uppdraget att verkligen förstå eller undersöka vad de här eleverna behöver går om intet.

    Vem (eller vilka) är skickade att diskutera detta?

  4. En utmärkt tidslinje över den tragiska IV-historien. Varför har IV vuxit?
    Jag menar att det var ett politiskt beslut att införa SIA-skolan och ta bort resurserna från lågstadiet på 70-talet. I en åk-etta från 1972 hade en lågstadielärare 30 undervisningstimmar/vecka i sin tjänst. I åk 1 gick barnen 20 lektioner/vecka, 10 lektioner i helklass och 10 lektioner i halvklass. Klassläraren i åk 1 hade alltså 10 lektioner i helklass och 20 lektioner i halvklass. Ingen klass fick bli större än 24 elever, ty då skulle klassen delas i två nya helklasser. Detta kontrollerades av Länsskolnämnden och denna myndighet följde upp, så att alla statliga undervisningspengar lades på på lärartimmar.
    Fråga en äldre lågstadielärare/LL om de lämnade några elever ifrån sig som inte kunde läsa och skriva?? Jag tror de lyckades nästan till hundra procent. De gamla LL som jag känner i Kronobergs län säger att de lärde alla elever läsa!!
    Idag kan en åk-ETTA se ut hur som helst, men vad alla dagens ettor har gemensamt är: MINDRE PENGAR.
    Stölden av resurser och lärartimmar från lågstadiet till högre stadier har alltså resulterat i ett 1/4-, ½- eller 3/4- utbildat proletariat i Sverige, tillsammans med en alltför stora grupp utländska elever.
    En ny politisk fråga gäller obehöriga elever. Ska man kunna förklaras obehörig i en obligatorisk medborgarskola i Sverige? Mitt svar är nej!

  5. Jag vill förstärka Anders Lindströms kommentar. I samband med kommunaliseringen skedde också den stora ekonomiska åtstramningen i den svenska ekonomin. Då rök alla halvklasstimmar över en natt och plötsligt försvann lågstadielärarens unika möjligheter att följa upp varje elevs kunskapsutveckling. Det tar alltid lång tid att bygga upp system och utforma verksamheter men att riva ner går ytterst snabbt. Därefter går det sällan att komma tillbaka med den kvalitet som tagits bort. Det här med halvklasstimmarna är en av de stora förklaringarna till nedgången i läs- och skrivförmåga. Inte den enda, men en av de viktigaste.

  6. Kommentar av Bo Sundblad:

    Det är angeläget och viktigt att som Klas Lindelöf gör i SoS ta upp en diskussion om IV och dess efterföljare. Det är ett stort problem som vållar onödigt lidande för många elever. En konstruktiv diskussion skulle kunna leda till en rad förändringar inte minst genom ett systematiskt förebyggande arbete i grundskolan, som, vilket alltfler äntligen börjar inse, handlar om elevernas läsutveckling i grundskolan.

    Som många, utom Klas Lindelöf, säkert minns har jag aldrig påstått att ”en fjärdedel av landets 15-åringar inte kunde läsa”.
    Däremot att mycket tyder på att strax under 30 % av de elever som sökte in till gymnasieskolan hösten 1994 hade en läskvalitet som var så låg att de hade svårt att förstå en artikel i tidningen Metro. Grunden för uppgiften var att vi manuellt gått igenom alla elevers avgångsbetyg i ämnet svenska i åk 9 vt 1994 i Stockholm.

    Det var inget löst påstående utan hade en empirisk grund.
    Sedan slutet på 70-talet år har jag kritiserat att man inte precisera vad man menar med ”inte kan läsa”. Då handlade det om Hans Grundin studie från 1975 och “15 % Funktionellt illitterata”. Han använde medelvärdet på ett visst lästest i åk 6 som definition dvs elever som kunde läsa. I debatten påstod man att 15% av eleverna inte kunde läsa. Det var sakfel redan när man sa det.

    Den kvalitet i läsningen jag försökte ringa genom att exemplifiera med Metro stämmer ganska väl med vad som framgår av Skolverkets Rapport 115 “Grunden för fortsatt lärande”.

    Den svenska rapporten från International Adult Literacy Survey – IALS – är en studie som OECD och Statistics Canada har genomfört om vuxnas läs-, skriv- och räkneförmåga. Sverige, USA, Canada, Tyskland, Polen, Schweiz och Nederländerna har deltagit.
    I den rapporten påpekas särskilt att i delen “Läsning löpande text” (“Prose literacy”) borde nivå Nivå 3 ”Att kunna dra slutsatser som inte motsvaras av en ordagrann formulering i texten” borde var den nivå på läskvalitet som svensk grundskola borde ta ansvar för att eleverna har med sig då de lämnar grundskolan. De ansvar borde preciseras som ett tydligt ansvar och åtagande för varje skolhuvudman. 7.5 %i nivå 1 och 20.3% i nivå 2 dvs 27.8% var inte upp i nivå tre. Men detta handlade om vuxna def som mellan 16 och 65 år
    Rapporten kom samma år jag försökte exemplifiera den nödvändiga läskvalitén med Metro.

    Idag har vi en stabil empiri i vårt land och internationell i denna fråga. Det finns en i verkligheten utanför eleven existerande kravnivå (en slags realiakravnivå) på läskvalitet i svensk gymnasieskola oberoende av program som definieras av läroböckerna. Många är idag medvetna om att yrkesprogrammen ofta har svårare texter. Dessutom påpekar alla branschorganisationer ständigt att realiakravnivån på läsningen på arbetsplatsen är högre än vad avgångselever klarar av.

    Också internationellt börjar bilden bli mycket tydlig. Elever som inte ges rätten att nå denna läskvalitet få stora problem direkt efter gymnasieskola och resten av livet.

    Jag håller med Agneta Färm om att problemet med IV i stor utsträckning har sin lösning i grundskolan, som har ansvar för att se till att alla elever utvecklar den läsförmåga som är en av flera nödvändiga förutsättningar för att klara en gymnasieutbildning.

    Att konstruktivt diskutera möjligheten att förbättra elevernas läskvalitet i grundskolan är en av flera viktiga möjligheter som står till buds för den som förbättra situationen för elever i IV ( idag -PRIV -IV-grund –IVIK -Yrkes-IV -Förstärkt IV)

    Hur kan vi från olika håll bidra till att en sådan diskussion blir saklig och konstruktiv och framåtsyftande?

    Bo Sundblad

  7. Jodå, jag minns. “Bo Sundblad har inte undersökt gymnasisters direkta förmåga att läsa Metro och förstå dess innehåll, eller att räkna procent. Men genom att välja ett så pass provokativt exempel vill han visa vad eleverna som lämnar grundskolan med ettor och tvåor i bagaget i realiteten kan.
    Enligt det relativa betygssystemet, med betygen 1-5, skulle 7 procent av eleverna få ettor och 24 procent tvåor. Alltså ungefär en tredjedel.” Ur DN 1996-02-15. Man kan diskutera hur saklig, konstruktiv och framåtsyftande diskussionen blev, om skolan mådde bra av att bli politiskt slagfält. Men jag håller med om att behovet av en sådan diskussion fortfarande är mycket stort.

  8. Pingback: Ettårig gymnasieskola « samtider

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter