Magnus Hultén: PISA PISA på väggen där…

Det finns ett klassiskt psykologiskt experiment. En klass får veta att de med blå ögon är bättre än de med bruna. Vad händer? Jo, bland annat börjar de med blå ögon visa på bättre skolprestationer medan de med bruna ögon sänker sina.

Jag tänkte på Jane Elliotts klassiska experiment när jag läste om den senaste PISA-undersökningen och diskussionen som följt på den. Vår internationella konkurrenskraft minskar när det gäller matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Trots fyra år med kunskap i fokus. Trots fyra års ansträngningar. Trots fyra års manglande av hur dålig lärarutbildning, blivande lärare, skola och elever är…

Under de besök jag gjort i skolor på senaste tiden har jag skrämts av hur genomsyrad skolan är av talet om lågpresterande elever och lågpresterande områden: ”Ja, det finns ju många lågpresterande i klassen”, ”Ja, eleverna som kommer hit är från lågpresterande områden”, ”Ja, vi har ju några elever med diagnoser i den här klassen” o.s.v.

Den svenska skolans självuppfattning är i dubbel mening underordnad: svenska elever presterar dåligt jämfört med andra länders, men i synnerhet presterar elever från sämre områden dåligt.

Det är i sammanhanget intressant att läsa hur våra ledande dagstidningar SvD och DN kommenterar att skolresultaten fortsätter att sjunka trots fyra år med ”deras” skolpolitik.

Ja, Björklunds idé att det svenska skolsystemet skulle vara som en supertanker som tar ett decennium eller mer att vända, den är de flesta sunt nog avvaktande eller rentav kritiska till. Så långsiktig var inte ens Sovjetunionens skolpolitik. Det ska bli intressant att följa hur länge DN och SvD kommer att backa upp skolpolitiken om vi inte ser en snar vändning (en som dock aldrig kommer att ge upp hoppet om att den inslagna vägen är den rätta vägen är en av chefsarkitekterna bakom kravpolitiken, Hans Bergström, vars senaste inlägg gjordes på den signerade ledarsidan i DN den 15/12).

Av alla analyser och kommentarer så slås jag av hur få som diskuterar vad PISA egentligen mäter (ett undantag är Heidi Avellan, Sydsvenskan, i Godmorgon världen söndagen den 12/12). När jag läser PISA-rapporten blir det tydligt hur komplicerat ramverk testen bygger på. Testen är oerhört ambitiös i såväl vilka kunskaper som mäts som i den exakthet som omgärdar de bedömningar av dessa kunskaper som görs. Man får intrycket av att det är ett instrument som kan se in i ungdomars hjärnor och förutsäga deras framtid.

När jag utmanar mig själv med de exempel på PISA-uppgifter som finns i rapporten förstår jag först inte alls sammanhanget för frågorna. Vad är provmakarna ute efter här? Vad vill de att jag ska svara och hur? Ta en av de enklare frågorna, frågan i naturvetenskap om träning.  Den lyder ”Vad händer när musklerna tränas? Ringa in ‘ja’ eller ‘nej’ efter varje påstående”. Så följer bland annat påståendet ”Fetter bildas i musklerna”.

Frågan är alltså om fett kan bildas i musklerna medan dessa tränas, och även om jag inte kan hitta svaret så torde det vara tänkt att rätt svar ska vara nej. Men – alltså – fett måste väl kunna bildas även när man anstränger musklerna? Det jag vet, eller tror mig veta, är att musklerna i första hand använder socker för att få energi. I andra hand används fett, eftersom det är mer energikrävande att omvandla fett till energi jämfört med socker för kroppen. Men samtidigt, kan inte socker och fett samtidigt som de konsumeras av musklerna lagras upp och bildas? Processen är väl inte ensidig, eller? Nu är jag långt ifrån någon expert på hur metabolismer och jämvikter ser ut i relation till muskler, men låt oss säga att jag slänger i mig en hamburgermeny på McDonalds och sedan springer till bussen. Borde inte fett kunna bildas då, dvs trots att jag ”tränar”? Rimligen borde man kunna hitta tillfällen då kroppen producerar fett trots att man ”tränar den”.

Och på den vägen är det med många, kanske de flesta frågorna i en studie av det här slaget, i synnerhet i relation till naturvetenskap. När vardag och vetenskaplig kunskap blandas ihop blir det ofta mycket svårt som elev att hitta rätt kontext för frågan.

Frågorna i PISA-testet känns till stora delar som en högst märklig pseudoverksamhet: ”Gissa vad frågeställaren tänkt på?” I fallet om träning och fett kan man tänka sig att frågemakarna vill testa om eleven lärt sig att träning motverkar fetma. Fetma är ett världsproblem och givet att PISA-testet mäter vad det utger sig för att mäta, nämligen att det är ett mått på hur du kommer att klara dig som medborgare, så kommer jag som är osäker på om det finns omständigheter som gör att fett kan bildas när människan tränar, med stor sannolikhet att bli fet och dö i förtid som en konsekvens av denna min okunskap.

Sanningen att säga, vet någon varför det är bra att toppa PISA-statistiken mer än att det alltid är bra att ligga först när det kommer till tävlingar? När får vi se studier som på ett trovärdigt sätt kan visa vad dessa provresultat betyder för samhällsutveckling och medborgarskap?

Nåväl. Den senaste PISA-studien kommer att bidra till att skolan befäster sin krisposition, och jag kan bara konstatera att jag inte kunde valt ett mer engagerande och stimulerande område att verka i. Jag gick i grundskola i betongförorten Hammarkullen utanför Göteborg 1977-1986 och fick stödundervisning i svenska under låg- och mellanstadiet. Skillnaden på min skolgång jämfört med idag är att mina lärare sökte sig till förorten av egen vilja. De ville jobba med oss, de trodde på oss. Något i det progressiva 1970-talet har gått förlorat. Likväl, jag älskar att slå underifrån!

(Magnus Hultén är lärare och forskare vid Stockholms universitet)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter