Majken Humle: Det minst dåliga är det mest väsentliga vi har gemensamt

Demokratin måste återerövras för varje ny generation och skolan är den självklara arenan för detta. Majken Humle belyser de viktiga frågorna om demokrati, valfrihet, individualism och segregering. (red.)

Demokratin – i skolan liksom i politiken – är inte starkare än den bindning som finns till människors värderingar och handlingar. Demokratiska förhållningssätt måste därför återerövras med varje ny generation. Skolans praktik och vardag är den självklara arenan för detta. Totalitära och dogmatiska styrelseskick är ytterst medvetna om både utbildningsväsendets och kulturens betydelse för att upprätthålla sina värderingar bland befolkningen. Fundamentalister nöjer sig inte med utmärkta resultat i kärnämnena.

Demokratisk parlamentarism är det minst dåliga styrelseskicket, enligt Churchill – ett styrelseskick som inte är enkelt att navigera i praktiken. Om reglerna bryts, t ex om ett parti inte röstar på sin egen budget i riksdagen, uppstår turbulens som emellertid ska lösas enligt de parlamentariska reglerna. Demokrati i skolsammanhang kan inte definieras och hanteras lättvindigt. I likhet med andra liknande ord – kunskap, kvalitet, utveckling, omsorg, för att inte tala om ordet kärlek – är det ord som vi inte kan undvara. Demokratifrågorna kan gestaltas i exempelvis delaktighet, inflytande, åsiktsfrihet, ömsesidigt respekt, jämställdhet, jämlikhet, ansvar, skyldighet, representativitet.

Individualism är betydligt svårare att inlemma i demokratin men är möjlig att härbärgera inom ramen för ett samhälleligt demokratiskt system. Om individualismen tränger ut demokratin har vi inte längre ett gemensamt samhälle. Individualism existerar inte i en diktatur. Paradoxen är att individualismen kan bana vägen för en diktatur (som inte tillåter individualism).

Möjligheten att välja skola balanserar mellan individens frihet och skolan som samhällsbärande och samhällsbyggande institution. Jag skriver ”möjligheten att välja”. Ofta talas om ”frihet att välja”. Friheten finns endast för en mindre del av Sveriges föräldrar och elever. I stora delar av landet reser elever varje dag till och från den enda skola som finns, kanske fem mil bort. I andra delar av landet finns möjligheten att välja bort och välja till skola. I åter andra delar av landet får man hålla tummarna för att en skola kommer att finnas kvar inom rimligt avstånd. Jag ser inte att det är en demokratisk utveckling.

Barn är underordnade de vuxna. Barn är bortom frihet och ansvar. Ändå talar vi ofta om barndomen som en frihetens tid. Är det inte enbart ansvarsfriheten som är det speciella – i vår del av världen? Hur kan elever kumulativt praktisera den demokrati de sedan ska upprätthålla som vuxna, hur kan de erfara det svåra att ha ett ansvar och ta konsekvenserna för fattade beslut? Får de aldrig möjligheten att ta fullt ansvar för gemensamt fattade beslut ger vuxenvärlden dem möjligheten att behålla barndomens privilegier. Kompromisser, lyssnande, hänsyn, beslutsfattande är besvärliga och tidskrävande processer. Elevers inflytande, delaktighet och makt – anpassat efter deras ålder – är en del av kunskapsprocessen i ett demokratiskt samhälle.

För att återknyta till inledningen; demokratin i samhället är fylld av paradoxer. Mångfald kan leda till segregering, frihet för den ene kan bli ofrihet för den andre, pluralism måste tillåta de yttringar som kan bli demokratins undergång, jämlikhet måste utjämna ojämlikhet och således behandla människor olika. Politiska beslut förutsätter ofta en förenkling men den förenklingen kan inte ske i så hög grad att vi utgår från att människorna i Sverige är vaccinerade mot odemokratiska krafter och styrelseskick. Sådant kan förändras över en natt, bokstavligen. Det gäller att ständigt vakta och återerövra demokratin, vi ska inte inbilla oss något annat.

Skolan kan – med mätningarna – som en oavsiktlig bieffekt underminera demokratin och alla människors lika värde. Skolan har historiskt både bidragit till att människor skapat sig en framtid och till ”vårt förakt för svaghet”( Harald Ofstad 1972). Det var inte länge sedan den synliga skamvrån förbjöds. Hur giriga kan vi vara på elevers prestationer och resultat inom normen (betyg E) utan att det kostar oss vårt demokratiska samhälle? En skola (ett samhälle) som uppmuntrar tävlan och konkurrens lär oss inte att samarbeta för någonting gemensamt. När talar någon skolpolitiker om skolan som samhällsbyggande institution vilken ska föra demokratins värden vidare? Inte endast rara örter och miljökänsliga djurarter riskerar att utrotas i en marknadsekonomi.

Majken Humle har arbetat med skiftande uppdrag inom utbildningsväsendet