Maria Jarl: Onyanserad debatt om återförstatligande av skolan

Tjugo år efter att skolan kommunaliserades argumenterar nu flera partier för att skolan åter ska förstatligas – Folkpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Även Lärarnas riksförbund argumenterar för att ansvaret för skolan ska återföras till staten. Förslaget har inget stöd inom regeringen, men statsministern utesluter inte att regeringspartiernas överenskommelse om att låta skolans huvudmannaskap vara kan rivas upp inför valet 2014.

Är det möjligt att återförstatliga skolan? Är det bra att göra det?I dag är kommunerna ansvariga för skolans styrning och de får ofta skulden för skolans bristande kvalitet och likvärdighet och för att läraryrkets status och attraktionskraft har försämrats. I debatten hävdas till exempel att skolpolitikerna detaljstyr verksamheten, att politiska prioriteringar snarare än skolornas förutsättningar och behov styr resurstilldelningen och att förvaltningen endast tar ekonomiska hänsyn.

Kommunaliseringen av skolan i början av 1990-talet bestod av tre stora reformer som i ett slag förändrade kommunernas ansvar på skolans område: 1) mål- och resultatstyrning infördes, 2) statsbidragssystemet förändrades och 3) det totala arbetsgivaransvaret för lärar- och skolledartjänsterna överfördes till kommunerna. Det blev en kommunal uppgift att besluta hur verksamheten ska bedrivas och organiseras för att leva upp till de nationella målen. Statens öronmärkta bidrag till skolan slopades. Istället fick kommunerna en påse pengar av staten som de ska fördela mellan olika kommunala verksamheter. Kommunerna blev också ansvariga för lärares och rektorers anställningsvillkor och löner.

Förslaget om ett förstatligande kan ses som ett sätt att vrida klockan tillbaka, till en situation då saker och ting fungerade bättre. Men är det troligt att dagens problem löses om man återtar en gammal lösning? För att nysta upp detta problem måste vi fråga oss vad de partier som nu argumenterar för ett statligt huvudmannaskap i detalj menar med att återförstatliga skolan. Vilket ansvar ska egentligen återföras till staten? Är det en återgång till ett nationellt ansvar för den ekonomiska styrningen som åsyftas? Ska vi överge mål- och resultatstyrningen? Eller ska lärar- och skolledartjänsterna åter göras statliga?

Vilket ansvar ska återföras till staten?

Enligt partiernas utbildningspolitiska program tycks det i första hand vara ett ökat statligt ansvar för ekonomin som åsyftas. Likvärdigheten i skolan har minskat menar man, och en av anledningarna sägs vara att kommunerna satsar olika mycket pengar på skolan. En likvärdig skola förutsätter ett ökat statligt ekonomiskt ansvar. Folkpartiet menar att en nationell skolpeng bör införas. Vänsterpartiet ser ett ökat statligt ansvar som ett sätt att garantera alla skolor ”likvärdiga ekonomiska och kompetensmässiga förutsättningar” (Vänsterpartiet 2010).

Däremot förefaller inte målstyrningen vara ifrågasatt. Folkpartiet menar visserligen att målstyrningen har fungerat ”halvbra”, men att den var ”rätt tänkt” och en given utgångspunkt för debatten är därför att målstyrningen ska vara kvar (Folkpartiet 2009). Vänsterpartiet betonar vikten av att många beslut fattas så nära skolan som möjligt, och tycker att nationella mål med en tydlig resultatuppföljning är bra.

Men när det gäller ansvaret för lärar- och skolledartjänsterna är det påfallande tyst. Beslutet 1989 att överföra det totala arbetsgivaransvaret från stat till kommun var kontroversiellt, och omgärdat av protester och strejker från lärarfackligt håll. Beslutet röstades igenom av en knapp riksdagsmajoritet bestående av socialdemokrater och vänsterpartister. I en debattartikel inför Folkpartiets landsmöte 2009 skrev visserligen Jan Björklund och ytterligare två representanter för partistyrelsen att ”med ett statligt huvudmannaskap följer att staten blir arbetsgivare och uppdragsgivare till de lokala skolledningarna” (Björklund, Odenljung & Strandberg 2009), vilket kan tolkas som uttryck för en ambition att förstatliga skolledartjänsterna. Huruvida en återgång till ett statligt arbetsgivaransvar är det som åsyftas är emellertid höljt i dunkel.

För vilka delar Sverigedemokraternas efterfrågar ett ökat statligt ansvar går inte att utläsa.

Är det möjligt att återförstatliga skolan?

Oavsett vilket ansvar som är tänkt att återföras till staten bör frågan ställas om det alls är möjligt att återgå till det styrsystem som en gång var. Samhället har förändrats. Det är svårt att vrida klockan tillbaka när man väl har ändrat färdriktning. Under den tid som har gått sedan kommunaliseringen har det till exempel skett en explosion av fristående skolor. Men friskolornas roll i sammanhanget diskuteras aldrig.

För tjugo år sedan betraktades ett ökat kommunalt ansvar för skolan som en förutsättning för ökad valfrihet. Först efter att riksdagen hade fattat beslut om kommunaliseringsreformerna var tiden redo för att skriva in i skollagen att föräldrar ska ha rätt att välja skola till sina barn och för att införa en individuell skolpeng. De här två besluten var startskottet för en snabb tillväxt av fristående skolor. Men innebär ett ökat statligt ansvarstagande för skolan att valfriheten har spelat ut sin roll? Är det verkligen möjligt att återförstatliga skolan och samtidigt behålla valfriheten och friskolorna? Dessa frågor behöver också synliggöras och diskuteras för att den pågående debatten om ett återförstatligande ska bli trovärdig och något mer än ett retoriskt knep i kampen om väljarna.

(Maria Jarl, universitetslektor i utbildningsvetenskap vid Göteborgs universitet, och aktuell med boken Skolan och det kommunala huvudmannaskapet (Gleerups, 2012)

Referenser:

Björklund, J., Odenljung, H. & T. Strandberg (2009) Vi vill att staten återtar ansvaret för skolväsendet.  DN Debatt 2009-10-20.

Folkpartiet (2009) Dags att sikta ännu högre. Utbildningspolitiskt program antaget vid Folkpartiet liberalernas landsmöte 2009.

Vänsterpartiet (2010). Allas rätt till kunskap. Vänsterpartiets utbildningspolitiska program.

Sverigedemokraterna (2011) Skolpolitiskt inriktningsprogram. Sverigedemokraterna 2011.

 

 

 

7 kommentarer till “Maria Jarl: Onyanserad debatt om återförstatligande av skolan

  1. Vi var möjligen lite otydliga i vårt skolpolitiska program, som ju skall vara ett övergripande dokument. I budgeten har vi preciserat oss lite mer, enligt följande:

    ”Sverigedemokraterna menar att staten snarast ska återta huvudmannaskapet för den svenska skolan. Trots
    ett massivt motstånd från den svenska lärarkåren och deras fackföreningar, genomfördes
    kommunaliseringen 1991. Detta har visat sig vara ett stort misstag. Precis som Lärarnas Riksförbund
    menar Sverigedemokraterna att ett förstatligande av skolan framförallt ska innebära att staten dels tar på
    sig ansvaret för finansieringen av skolan (det ska inte vara möjligt att använda de statliga pengarna för
    annat än syftet), dels fungera som arbetsgivare åt lärare och rektorer. Vidare ska staten garantera
    likvärdighet till exempel vad gäller skolledning, studie- och yrkesvägledning, speciallärare,
    undervisningsmaterial, elevvård, skolmåltider och kompetensutveckling.”

    Robert Stenkvist Politisk sekreterare SD

  2. Självklart är det möjligt att förstatliga skolan, det handlar om politisk vilja, samt att det är en fråga om hur långt ner i botten man önskar köra den kommunala skolan innan ett förstatligande kommer att upplevas som en direkt nödvändighet. Den tid som en gång var, som du säger, är förbi. Man måste titta framåt. Ett nytt statligt huvudmannaskap för skolan bör inbegripa en arbetsgivarpolitik för de offentliga skolornas lärare och rektorer. Skolan bör finansieras av staten, som ju sätter upp målen. Undervisningsuppdraget ska löpa från stat direkt till lärarna, utan ombväg via kommunhuset (detta har redan idag förbättrats genom nya styrdokument), och resurserna till skolan måste regleras så att undervisningen skyddas. Idag mjölkas skolan på pengar via kommunal administration och dyra lokaler. Detta kan staten faktiskt sätta P för.

    Precis som du säger har vi ett annat samhälle idag, jämfört med hur landet låg för 20 år sedan. Friskolorna är väl det tydligaste exemplet på detta. Dessa varken kan eller bör förstatligas. Däremot vore det rimligt att friskolorna finansierades via staten istället för via kommunerna – i likvärdighetens namn. Likaså bör det finnas en reglering av resurserna till friskolorna så att undervisningen skyddas även här, precis som för de offentliga skolorna.

    Med tanke på det avtal som alldeles nyligen slutits mellan lärarfacken och Sveriges Kommuner och Landsting kommer frågan om ett nytt statligt huvudmannaskap för den svenska skolan att slå ut i full blom lagom till valet 2014. På så vis kan man säga att det avtal som lärarna idag är missnöjda med kanske på sikt kommer att visa sig mer lyckosamt än man idag kan ana. Lite väl optimistiskt kanske, men jag kostar på mig att spekulera i det.

  3. Mycket intressant analys av de olika delarna i ett förstatligande. Skolan fungerade inte på något sätt oklanderligt innan kommunaliseringen och ska vi göra förbättringar så måste frågan hur förstatligandet ska göras absolut förklaras ingående. Det finns absolut ett handlingsalternativ där man istället tittar på hur ett kommunalt huvudmannaskap ska förbättras.

    Det enda som för mig som är helt klarlagt är att en parallell semi-statlig organisation som SKL som lägger sig i mängder av detaljfrågor kring hur undervisningen ska bedrivas, det är inte något positivt för svensk skola.

  4. Tror inte heller att förstatligande garanterar någon lösning, och att det är omgärdat av problem. Men nuläget är ohållbart. Tycker vi ska ifrågasätta vårt tänkande från grunden. Vad är friskolor fria från? Vill vi behålla friskolor nu när vi vet konsekvenserna – d.v.s. ökande segregering? Vill vi att de ska gå med vinst och dränera systemet på pengar? Valfrihet – vem har haft ett val hittills? Tror vi ska börja med att ifrågasätta koncepten och naiviteten som finns och har funnits.

  5. Intressant artikel. Om en nationell skolpeng införs som FP vill så innebär det i princip extra pengar till de riskkapitalägda friskolorna. Det blir helt enkelt lönsammare att bedriva friskolor och det kommer givetvis startas fler friskolor. Knappast ett effektivt sätt att förbättra svensk skola.
    Anledningen till att skolorna fick mindre resurser vid kommunaliseringen var att staten inte kompenserade kommunerna fullt ut för deras ökade kostnader. kommunaliseringen var som bekant ett sätt för staten att spara in pengar. Det var den bristande kompensationen som dränerade skolorna ekonomiskt och inte själva kommunaliseringen.
    Om staten tar på sig ansvaret för finansiering av skolan så förändras också skolan från en kommunalkostnad till en kommunalkassako. Lär inte ta många minuter efter statens kostnadsövertagande innan kommunerna kommer att införa sk marknadshyror. Ett välbeprövat kommunalt recept för att flytta riktade statsbidrag till den allmänna kommunkassan. Kommunalt eller statligt kan kvitta – däremot så måste friskolorna bort.

  6. Inte ens 1989 fanns det övertygande argument för kommunaliseringen av lärarkåren.
    Vilka var de, i så fall? Kommunaliseringen genomfördes aldrig på de villkor som GP
    ställde upp i samband med riksdagsbeslutet. T ex övergavs inom något år principen om
    öronmärkta bidrag från staten till kommunerna. Att lärarnas relativlöner idag är ett skämt
    betyder förstås att kommunpolitiker inte tycker att utbildning är en viktig kommunal angelägenhet.
    Den avgörande frågan är inte då eller nu utan om skolan skall vara ledd av expertis (byråkrati)
    eller direkt av politiker som det är nu. Med ordinarieskap och tarifflöner avskaffades garantierna
    för opartisk betygsättning. Men det är riktigt att det är svårt att veta hur man skall förändra
    när så mycket gått snett. Som Nestius minnesvärt sammanfattade: (s) uppfann flumskolan,
    de borgerliga partierna gjorde det möjligt att tjäna pengar på den.

  7. Pingback: Maria Jarl: Onyanserad debatt om återförstatligande av skolan | Skola och Samhälle | Digitala verktyg för lärandet. | Scoop.it

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter