Martin Westin: En missbrukad synvända

Zarembas artikelserie om skolan fortsätter i DN. Den senaste artikeln handlar om elevernas (bristande) läskunnighet. Zaremba berättar en saga om hur några få hjältar bekämpar de onda. Hjältarna är en forskare med ett lästest, en vaktmästare med skinnväst, en förvaltningschef med elevernas bästa för ögonen och en politiker som anser att sociala strukturer saknar betydelse (alla hjältarna är män). De onda utgörs av Skolverket, Pedagogiska magasinet och några ansiktslösa pedagoger, rektorer och lärare. Sagan är ganska osammanhängande. Diverse insinuationer och haltande förklaringar till skolans påstådda sönderfall passerar förbi. Hjältarna kämpar mot de onda och segrar slutligen. Zarembas förenklingar och felslut skulle vara lite rörande om det inte vore för det genomslag hans artiklar brukar ha.

IMG_3300Det är inte alldeles enkelt att följa Zarembas resonemang, men jag förstår det som att hans ärende är att se till att skoldebatten fortsätter att handla om flum kontra ordning. Risken med detta är att det politiska samtalet fortsätter att uppehålla sig vid förenklade motsättningar istället för att nyanseras och fördjupas. Det är inte vad svensk skola behöver.

I artikeln berättas en solskenshistoria (Zarembas egen beteckning) om Haninges skolors färd från förfall till ordning. Haninges förvaltningschef, Mats Öhlin, en av hjältarna, har vänt situationen i Haninges skolor från sämst i Sverige till en situation där det inte finns någon ”skillnad i kunskaper mellan barnen till rik och fattig, svensk, somalier eller grek”. Lite svårt att förstå hur Zaremba vet det, men så berättas sagan. Zaremba skriver att Öhlins linje handlar om fokus på kunskap, fler och tidigare prov och höga krav på eleverna.

I början av Öhlins tid som förvaltningschef ledde jag en utredning som skulle ligga till grund för kommunens skolutveckling. Genom utredningen lanserade vi begreppet synvända för att samla ansträngningarna för att förbättra situationen i Haninges skolor. I artikeln nämns i förbifarten att Öhlin använder begreppet när han föreläser om sina och Haninges framgångar. Det intressanta är att de tankar och idéer om skolutveckling som vi lyfte i utredningen vilar på en annan teoretisk och värdemässig grund än Zarembas artikel.

Rapportens inledning summerar hur vi tänkte. Jag väljer därför att citera den i sin helhet.

”En förskollärare i förskoleklassen uttrycker sig så här om de elever som riskerar att inte nå målen.

Alla vi människor föds ju inte alls med samma kapacitet. Så det kan ju inte vara lärarens uppgift att se till att alla, där föräldrarna tycker att dom ska gå här, ska uppnå målen. […] Får man den sortens elever med den sortens problem kan man ju inte hjälpa till nånstans.

En arbetslagsledare i förskolan säger följande om de barn som riskerar att inte nå målen.

Vi tittar först och främst på oss själva väldigt mycket och på miljön. För vi tycker ändå att många gånger har vi kanske fokuserat för mycket på barnen, problemet hos barnet. […] Sen gör vi en handlingsplan och bestämmer vem som ansvarar för vad kring det här barnet. […] Och så försöker vi förändra i miljön och tänka om, hjälpa till i rutiner. För vi tror ändå att vi behöver ändra oss, att insatsen behöver vara hos oss och i miljön för att ge det här barnet stöd.

De två citaten illustrerar två synsätt som bygger på skilda teoretiska utgångspunkter och på motsatta tolkningar av förskolans och skolans uppdrag. Bakom det första citatet kan man ana en traditionell psykologisk-medicinsk förståelse av människor. Människor är födda med olika förmågor som sätter gränser för hur de kan utvecklas. Tanken om att barns och elevers förmågor följer en normalfördelning kan anas: en viss andel av befolkningen har svag kapacitet; en viss andel normal kapacitet och en viss andel hög kapacitet. Människor har fått egenskaper från födelsen som i liten utsträckning kan påverkas under livets gång. Denna, ofta outtalade, utgångspunkt leder fram till att skolans uppdrag uppfattas vara begränsat till att ge förutsättningar för elever med normal eller hög kapacitet att nå målen i kursplaner och läroplaner. De elever som av skolans personal definieras tillhöra de med låg kapacitet uppfattas vara förutbestämda att inte kunna utvecklas och lära enligt styrdokumentens intentioner. Det är ett synsätt som går helt emot det uppdrag som formuleras i förskolans och skolans styrdokument.

Det andra citatet kan kopplas till teorier som betonar sociala och kulturella perspektiv på människan. Det antyder att människor hela tiden förändras, konstruerar sig och konstrueras i relation med den sociala miljön. Ett barn eller en elev blir till i relation med andra människor. Då blir det, som citatet visar, viktigt för pedagoger att vända blicken mot sig själva för att frilägga vilka (medvetna eller omedvetna) teorier som ligger bakom hur de bemöter barn och elever. Eftersom de uttalade och outtalade förväntningarna påverkar barnet eller elevens möjligheter och begränsningar. Detta synsätt ligger i linje med förskolans och skolans uppdrag: att ge förutsättningar för alla barn och elever att lära sig och utvecklas mot målen för utbildningen. Blicken är vänd mot hur pedagogerna kan ändra förhållningssätt, bemötande, pedagogiska material, krav, organisationsformer med mera för att ge barn och elever bättre förutsättningar att utvecklas och lära. Därigenom ges ett utrymme för pedagogisk utveckling som kan leda till goda lärandemiljöer.

Under utredningens gång har dessa två synsätt ställts mot varandra. I de intervjuer som vi gjort är det psykologiska och medicinska perspektivet – fokus på barnens och elevernas inneboende brister – dominerande. Det andra synsättet – fokus på att skapa goda lärandemiljöer – tonar fram i ett fåtal intervjuer. Det som krävs för att alla barn och elever i Haninge ska ges förutsättningar att utvecklas och nå målen för utbildningen i förskolor och skolor är en radikal synvända bland alla personalkategorier inom barn- och utbildningsförvaltningen. En synvända från att se brister och tillkortakommande hos barn och elever till att ifrågasätta och förändra lärandemiljöerna i förskolor och skolor.”

När Zarembas artikel jämförs med det resonemang vi förde i utredningen blir skillnaderna tydliga. I Zarembas artikel nämns att Öhlin gjorde en ”snabbgranskning” när han blev förvaltningschef i Haninge.  Zaremba är inte så noga med detaljerna så jag vet inte om det är vår utredning han avser. Den visade i alla fall, enligt Zaremba, att ”… De lärare som avstod från att lära ut och övergick till att ”handleda”, stod högre i kurs och hade bättre lön. Det var svårt att se var daghemmet slutade och skolan började. Det var samma chef för bägge – och närapå samma pedagogik. Lärarnas förväntningar på barnen låg under deras mogenhetsnivå. Och de visste inte vad eleverna lärt sig eftersom det ansågs olämpligt att testa deras framsteg. Många menade att deras främsta uppgift var att se till att barnen trivdes. Då skulle kunskapstörsten komma.”

Jag kan konstatera att Zarembas artikel uppenbarligen inte handlar om den synvända vi förespråkade i Haninge.

(Martin Westin är utbildningskoordinator och fil. mag. i statsvetenskap)

10 kommentarer till “Martin Westin: En missbrukad synvända

  1. Det är fascinerande att de som genomförde synvändan i Haninge valde mer traditionella undervisningsmetoder än ni som förespråkade den. Synvändan kring elevers möjligheter var viktig och den har både ni som föreslog och de som genomförde stor heder av. Det är dock intressant att reflektera kring hur viktigt ni tycker det är att allt ska göras enligt ert recept. Kanske bör ni inta en mer lyssnande attityd till de som genomför saker i praktiken.

  2. Man vet inte om man ska skratta eller gråta när man läser Zarembas artiklar. När det gäller skola och pedagogik är det som alltid fullt möjligt att inte vara påläst, att inte ha satt sig in i fältet, att vara ologisk, svinga sig vilt mellan olika osammanhängande ståndpunkter och inte ens vara saklig.

    Jag undrar i mitt stilla sinne om Westin försökt (i så fall förgäves kan man förmoda) att få in detta modesta klarläggande i Dagens Nyheter? Tack hur som helst för att du orkat ta dig samman och skriva något som klarlägger basala perspektiv inom pedagogik. Hoppas att Zaremba själv läser och lär.

    Gunilla Granath

  3. ”Det är inte alldeles enkelt att följa Zarembas resonemang”.
    Nej inte ditt resonemang heller. Menar du att Zaremba i sin artikel anser att det inte är värt att satsa på elever som saknar talang? Eller att han inte vill befrämja utvecklandet av lärmiljöerna?

  4. Tack för kommentarerna!

    Jan, jag vill gärna lyssna och lära. Kritiken i artikeln är riktad mot Zarembas bristfälliga journalistik. För de flesta som genomför saker i praktiken har jag all respekt.

    Gunilla, känns som vi läste Zaremba på ett liknande sätt. Tack för stödet!

    coolaliaz, Zarembas artikel är svår att greppa, men mitt huvudintryck är att han är angelägen om att fortsätta ställa flum mot ordning i skoldebbatten. Det är förenklat och leder fel. När det gäller synvändan är min poäng att Zaremba beskriver det som om hårdare krav, fler prov och tydligare hierarkier är receptet för att lösa skolans problem. Det vi var ute efter i utredningen var något helt annat: att förflytta fokus från att se elever som problematiska till att problematisera lärmiljöerna i skolan. Om den synvändan blir verklighet frigörs kraft för förändring.

    Martin

  5. Var kan man hitta uppgifterna om de strålande resultat som Haninge fått av Synvändan? Intentionerna är ju vällovliga och det första intrycket (t.ex. att läsa i Pedagogiska magasinet http://www.lararnasnyheter.se/chefledarskap/2006/10/16/mats-vander-synen-pa-haninge) är ju att fokus flyttats till att se att undervisningen är det som måste förbättras. Det tror jag vi alla instämmer i att är viktigt.

    Det jag själv reagerar på är att i Zarembas reportage så får man intrycket att det är kontrollen, ordningen och redan som fixat till det och inte undervisningen. LUS framställs som en metod som på två år trollat fram lärare som kan lära barn att läsa för att de ”ställer högre krav” lite odefinierat. Jag får också intrycket av att Zaremba tror att det är LUS som förändrar undervisningen och inte lärarna.

  6. Pingback: Svavelosande skolskildring – vem behöver fakta? : Lärarlistan

  7. Intressant artikel. Jag hade gärna önskat att den blev lite mer utvecklad på slutet (efter det sista citatet ur DN-artikeln), den känns lite rumphuggen på slutet. Detta ej menat som kritik 🙂

  8. Hej Martin!

    Jag råkade ha semester när Zarembas artiklar publicerades och kunde inte ge mig in i debatten då. Så det fåt bli nu i stället.

    Du är naturligtvis fri att framföra vilka åsikter du vill, men inte att förvrida fakta. Jag uppskattade din medverkan i den kartläggning som fick namnet ”Det behövs en synvända!” år 2006. Du var en av tre personer som arbetade med utredningen, men hade inget uppdrag att leda den. Varifrån har du fått det? Det var jag som gav uppdraget att genomföra kartläggningen.

    Denna kartläggning är fortfarande ett av de grundläggande styrdokumenten för arbetet i Haninges skolor och går att läsa på Haninge kommuns hemsida: http://www.haninge.se/upload/7058/19281_Synvanda_utan%20bild.pdf

    På något sätt blandar du ihop mina åsikter och Zarembas. Det är lite märkligt. Jag och flera andra har intervjuats av Zaremba. Men mina ståndpunkter är mina. Zarembas åsikter är Zarembas.

    På vilket sätt jag skulle avvika från ”Synvändan” är oklart. Jag har fortfarande samma åsikt i frågan som jag framförde i förordet till kartläggningen:

    ”Det är inte eleven det är fel på, utan möjligen på vår egen verksamhet. Ett sådant synsätt leder till ett ständigt sökande efter nya sätt att ordna verksamheten och miljön i skolan så att den passar alla elever.”

    Det är ett sökande vi fortsätter med.

  9. Mats,

    Min text handlar om Zarembas bristfälliga artikel, inte om det arbete du/ni bedrivit i Haninge. Jag ”förvrider inte fakta” när det gäller utredningen. Jag designade metoden och analysverktygen, genomförde merparten av datainsamlingen och skrev rapporten. På det sättet ledde jag utredningsarbetet.

    Martin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter