Nicklas Mörk: Värdeorden i kunskapskraven – upplösningen, del 1

Äntligen har betygskriteriernas formuleringar kommit upp på dagordningen, konstaterar Nicklas Mörk, som nu manar till handling. Detta är första deltexten av två som problematiserar, analyserar och också bjuder på konkreta förslag på hur förutsättningar för bedömning och betygssättning kan förändras (red).

 Värdeorden i kunskapskraven har nått vägs ände och därmed också blivit en politisk fråga. Tyvärr efterfrågas sällan lärares åsikter om frågor som rör skolan trots att det faktiskt är vi som håller undervisnings- och bedömningspraktiken levande. Istället är det när ropen kommer från andra intressenter som frågan kommer upp på dagordningen. Slagord utifrån om att kunskapskraven måste bli mer konkreta är nu vanliga. Men är lösningen på skolans problem verkligen så enkel?

Marknadsstyrningen av skolan får näring av tanken om att man kan sätta upp mål både för skolan som helhet och för den dagliga undervisningen och sedan justera under tiden beroende på marknadens efterfrågan. Elever och vårdnadshavare har genom systemet och samhällsandan iklätt sig rollen som kunder och har blivit marknadsstyrningens korsriddare istället för att bli den svenska demokratins och bildningens väktare. Detta system fungerar inte och jag kommer i den här texten resonera kring betyg och kunskapskrav och föreslå en gångbar väg framåt med utgångspunkt i läget för den svenska skolan idag. För mig är skolan ett fundament för den svenska demokratin där bildning och kunskapsutveckling står i centrum. Jag föreslår därför följande:

  • Att nuvarande kunskapskrav tas bort helt
  • Ett ämnesspecifikt krav formuleras för varje ämne vilket ska beteckna en tänkt medelprestation (jmfr. Finlands system).
  • Läraren ställer genom en helhetsbedömning elevens kunskaper mot det formulerade kravet vid betygsättning.

Jag har skrivit många texter tidigare om problem med värdeord i kunskapskraven. Värdeorden fungerar inte i praktiken (Skolverket 2015, 63). Progressionen i alla ämnen beskrivs med progressionsord som är lika i alla ämnen. Betygssystemets omöjliga konstruktion tvingar lärare att bedöma och beskriva elevernas kunskaper med obegripliga begrepp i relation till de kunskaper de ska utveckla, vilket Skolverket också uttryckt i sin utvärdering av reformerna.

Det går helt enkelt inte att fixera betygsnivåer genom att koppla dem till tydliga skriftliga redogörelser utan att kunskaperna som åsyftas blir triviala och en avprickning i praktiken. Tyvärr har lärplattformsföretagenändå försökt och lyckats tjäna pengar på detta när idén om att allt kunde kommuniceras genom matriser slog igenom. Det har varken lett till att elever har lärt sig mer eller att vårdnadshavare vetat mer om vad deras barn kan.

“Det är sannolikt omöjligt att genom allmänna uttryck så precisera den kvalitativa godhet som fordras för de olika betygsgraderna, att betygen därigenom kunna bli jämförbara” (Wigforss 1942, 53).

Med samma argument kan idén om att formulera en tilltänkt medelprestation för en elevs kunskaper negligeras. En formulerad medelprestation behöver ha en viss abstraktionsnivå för att betyda något. Den måste direkt eller indirekt inrymma de bedömningsaspekter som lärare tar hänsyn till vid bedömning samt relationen till det centrala innehållet. Samtidigt är det lärarens erfarenhet, bedömarkompetens, ämneskunskaper och lärarkårens samlade kunskap om elevers kunskaper som blir grunden för vad som kommer betraktas som en medelgod prestation i förhållande till det skrivna i alla fall.

Är idén om medelprestation en återgång till relativt betygssystem? Nej, för dagens betygssystem är också relativt. Då kunskapsnivåer i ett ämne inte stringent kan formuleras och särskiljas genom korta formuleringar sätts elevernas kunskaper idag i relation till lärarens förståelse av värdeordet i kunskapskravet. Båda systemen utgår alltså från lärares erfarenheter och kunskaper om en kunskapsnivå som växer fram och fastställs i praktiken. Men nivån behöver också kalibreras. Jag föreslår följande:

  • Medelprestationen kalibreras i de teoretiska ämnena genom de nationella proven (NP)
  • En gräns sätts för hur mycket elevernas betyg får avvika från resultatet på proven över en viss tid på kommun- eller skolnivå.

Resurser avsätts för att de nationella proven ska hålla hög jämförbar kvalitet över tid och för att skolor inte ska kunna tävla om elever (skolpeng) genom att sätta höga betyg godtyckligt bör möjligheten till avvikelser regleras. Detta bör inte gälla på gruppnivå där det givetvis ska kunna finnas grupper som i genomsnitt presterar både under och över en medelprestation. Kanske behöver bara själva medelprestationen kalibreras och avvikelserna från denna kontrolleras? På klassnivå kalibreras betygsnivåerna genom att lärarens erfarenhet av bedömning hela tiden byggs på, genom diskussioner inom ämneslag men också genom kollegiala samtal i vardagen och vid bedömning av de nationella proven.

Ett syfte med nationella proven idag är att stödja likvärdig bedömning men statistik visar att skolor hanterar och beaktar resultatet på proven mycket olika. Nationella proven fyller därmed inte sin funktion. Man kan argumentera för att de nationella proven riskerar att styra undervisningen för mycket men i ett läge där skolor tävlar om elever behöver betygen fixeras och relateras till något. Eftersom betygen har en gallrande funktion blir allt annat djupt orättvist då konkurrens om elever är ett incitament för glädjebetyg. Idag har garanten för likvärdig bedömning i någon mån blivit “kollegialt lärande”, där lärare förväntas sprida kunskap mellan varandra. Jag tror det är en svag bas att förlita sig på nationellt.

Jag medger att jag slits mellan olika tankar i denna fråga och skulle önska att vi i lärarkåren skulle klara frågan själva där vår utbildning och erfarenhet i yrket får vara en bas och en organisation där nya lärare efter en gedigen lärarutbildning välkomnades in i yrket med stöd av erfarna kollegor fanns på plats. Kanske kommer vi dit så småningom när lärarbristen är över och konkurrenssituationen som följer med skolmarknaden är ett minne blott? Jag har idag dock inga andra kreativa idéer än att nivåerna behöver fixeras med hjälp av nationella proven, så länge incitamenten för att sätta felaktigt höga betyg finns kvar och lärarbristen ökar.

 

Nicklas Mörk är lärare i matematik och SO-ämnen på Fröviskolan F-9 i Lindesbergs kommun. Detta är första delen av två, ursprungligen publicerad i en längre version på Nicklas Mörks blogg En lärares tankar om skolan.

 

Referenser:
Wigforss, Frits (1938). Betänkande med utredning och förslag angående intagning av elever i första klassen av de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter [Elektronisk resurs]. Stockholm: Nord. bokh. i distr

Skolreformer i praktiken: hur reformerna landade i grundskolans vardag 2011–2014. Bilaga 4 (2015). Stockholm: Skolverket

En kommentar till “Nicklas Mörk: Värdeorden i kunskapskraven – upplösningen, del 1

  1. Det jag saknar i artikeln är ett resonemang om vad betygen ska vara till för. När betygssystemet reformerades på 1990-talet fanns en strävan att i kursplaner och betygskriterier beskriva vad ungdomar faktiskt behöver kunna för att komma vidare i livet och sina studier. Ett icke godkänt betyg riktades då i lika hög grad mot skolan som mot eleven. Men när betygen ändå behöll sin funktion som sorteringskriterium för antagning till gymnasium och högskola förfelades den tanken. Nu handlar det av allt att döma bara om sortering.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter