Nicklas Mörk: Värdeorden i kunskapskraven – upplösningen, del 2

I en artikel i förra veckan problematiserade Niklas Mörk bedömning utifrån hur kunskapskraven är formulerade. Han efterlyste stora förändringar i bedömning och betygssättning. I veckans artikel fortsätter han diskussionen genom att ifrågasätta bland annat värdet av matriser, återkoppling och dokumentation (red.)

I första delen av den här texten föreslog jag en formulerad medelprestation i varje ämne vilken kalibreras genom nationella prov i åtminstone de teoretiska ämnena för att stävja skolmarknadens negativa effekter. Här följer ytterligare idéer som relaterar till förslagen på förändringar av kunskapskraven.

  • Inga krav på konkretisering av kunskapskrav åläggs lärare vid planering eller bedömning då läroplanen enbart är lärarens arbetsdokument.
  • Kvalitet konkretiseras genom undervisningen kopplat till innehållet.
  • Grunderna för betyget ska läraren fortfarande ange till eleven vilket alltså enligt förslagen ska ta sin utgångspunkt i hur väl eleven presterar i förhållande till den formulerade medelprestationen och de bedömningsaspekter som är aktuella i ämnet.

Mitt förslag är att skarpt förtydliga att läroplanen enbart är lärares arbetsdokument. Undervisningspraktiken har sedan LGR11 infördes kommit att innehålla alldeles för många inslag där kunskapskraven yttras som en slags helig text till elever både i början, under tiden och i slutet av arbetsområden. Matriserdominerar kommunikationen av dessa krav både till elever och vårdnadshavare och fungerar som ett slags konstgjort redskap med tanken att eleven ska förflytta sig mellan rutor av olika formulerade grader av ett kunnande. Jag vill mena att det inte är så inlärning fungerar. Kunskap inrymmer så mycket mer än att förflytta sig mellan rutor och bocka av kunskaper. Kvalitet handlar om så mycket mer som t.ex. anpassning till kontext/sammanhang och liknande. Undervisning krävs för att en elev ska förstå vad som behövs för att kunna något med en viss kvalitet, där räcker inte matrisen till. Det är genom undervisningen konkretiseringen sker. Det behöver kopplas till elevernas förförståelse och till aktuellt innehåll, alltid. Kunskapskraven har tyvärr i många fall också kommit att konkretiseras och kopplas till minsta lilla uppgiftsnivå när de faktiskt är tilltänkta att beskriva en kunskapsnivå vilken en elevs kunskaper ska ställas i relation till i slutet av en termin i hela ämnet. Det har lett till att vi dränker eleverna i återkopplingsom de inte hinner processa. Vi skapar stress. Frågan handlar återigen i grunden om vilken tillit vi ska ha till läraren i systemet. Och visst vill vi hellre att läraren ska planera en adekvat undervisning än att planera för att ha ryggen fri?

Det är inte rimligt att idag ha ett system som så godtyckligt rangordnar elevers kunskaper som godkända och icke godkända i olika ämnen. Jag har förståelse för när en elev får ett streck som betyg på grund av bristande närvaro eller när en elev deltagit i undervisningen så kort tid att betygsunderlag saknas. Varför ska begreppet “icke godkänt” bort? Kraven på lärare att säkerställa att en elev når minst betyget E är skyhöga, för att inte säga oerhört pressande. Det är lärare som lastas när de sätter betyget F. Sällan (aldrig!) ifrågasätts en lärare för ett felaktigt E än vid ett korrekt F. På många håll tvingas lärare idag genomföra listor av “extra anpassningar” och dokumentera dessa först när en elev riskerar att inte nå betyget E, trots att behovet i själva verket är särskilt stöd enligt lärarens bedömning. Då spelar det inte någon roll hur många anpassningar läraren har “inbyggda” i sin vanliga undervisning.  Utöver det har vi en speciallärarbrist i skolan. Faktum är att det finns en kategori elever som inte har förutsättningarna att uppnå de sk. fastställda kraven för betyget E i alla ämnen hur mycket vi än vill det och oavsett anpassningar och stöd.

Den ökade arbetsbelastning i form av extra dokumentation och åtgärder som läraren står själv (utöver eleven och vårdnadshavarens besvikelse) är ett starkt incitament för att sätta ett högre betyg än elevens kunskaper motsvarar. Förutom det riktar det in undervisningen till att anpassas till de elever som kan minst med följden att kunniga elever lämnas i sticket. Bara det faktum att mer tid ägnas till dokumentation som visar att eleven fått stöd än den som ägnas till själva stödet säger mig att något är fel. Om det icke godkända betyget avskaffas behövs ändå krav som ska vara uppfyllda av eleven för att komma in på gymnasieprogram. Kanske bör betyget F också ge några meritpoäng? Exakt hur det ska se ut kan man leka i tanken med och jag är långt ifrån någon expert i hur det ser ut där. Kanske behövs krav på betyg i specifika ämnen (särskild behörighet) beroende på vilket program det gäller utöver gallring efter meritpoäng? Eller kanske borde det finnas en minsta meritpoäng som krävs för intag?

Idag talar skolmyndigheterna och politiker över blockgränserna inte om marknadsskolans negativa effekter, bara att de finns. Än mindre ser jag handling. Det finns en politisk låsning när det gäller att diskutera skolpeng, skolval och individualisering på allvar. Samtidigt ser frågan om skolval inte ut att ändras oavsett vad som händer i vinstfrågan. Vågar vi inte diskutera de konsekvenser som marknadsskolan medför i sin helhet kanske mina förslag åtminstone kan vara ett steg på vägen. Det är dags att vi tar mod till oss, lägger upp dessa möjligheter på bordet och vågar diskutera förslagen förutsättningslöst utifrån vad vi vill att skola ska vara och vilka val vi tvingas göra gemensamt då. Det kan inte ske bakom stängda dörrar på en myndighet utan tvärtom, genom en transparent process med innehåll som vilar på vetenskaplig grund och som tar sin utgångspunkt i skolan nuläge med både de problem och möjligheter som finns. Politiken behöver vara delaktig, gränsöverskridande, då det kan krävas lagändringar vid en större förändring. Skolan är en nationell angelägenhet och läraryrket är världens viktigaste yrke!

 

Nicklas Mörk är lärare i matematik och SO-ämnen på Fröviskolan F-9 i Lindesbergs kommun. Detta är andra delen av två, ursprungligen publicerad i en längre version på Nicklas Mörks blogg En lärares tankar om skolan. 

 

Referenser:

Wigforss, Frits (1938). Betänkande med utredning och förslag angående intagning av elever i första klassen av de allmänna läroverken och med dem jämförliga läroanstalter [Elektronisk resurs]. Stockholm: Nord. bokh. i distr

Skolreformer i praktiken: hur reformerna landade i grundskolans vardag 2011–2014. Bilaga 4 (2015). Stockholm: Skolverket

 

5 kommentarer till “Nicklas Mörk: Värdeorden i kunskapskraven – upplösningen, del 2

  1. “Inga krav på konkretisering av kunskapskrav åläggs lärare vid planering eller bedömning då läroplanen enbart är lärarens arbetsdokument.

    Kvalitet konkretiseras genom undervisningen kopplat till innehållet.”

    Hear, hear! Ljuv musik i mina öron. Varför krångla till det? Vad skall det vara bra för?

  2. Utmärkt klartänkta och uttömmande artiklar. Fann på bloggen i facebook ”Skolutveckling och lärande för framtiden” en serie filmer av Gunnar Hultegren i samma ämne där han på ett dråpligt och effektivt sätt klär av de värsta betygsivrarna med Måhl i spetsen. Artiklarna får mig att associera till ett eget inlägg i debatten ”Hur tänker dom, skolhöjdarna?” http://www.perackeorstadius.se/pdfArtiklar/hurTankerDomSkolhojdarna.pdf
    Kjell, delar helt din fråga. Varför har vi betygen? Visst är det så att de fungerar som sorteringsinstrument för att göra vårt samhälle ändå mer tudelat. Men de leder också till att väldigt många elever lider av stressrelaterad psykisk ohälsa. Att omkring 20 000 elever om året lämnas i ett utanförskap där många spårar ur till kriminalitet, drogmissbruk, prostitution etc. Att oerhört mycket skoltid går åt för att mäta kunskapen i stället för att skapa den. Att många elever som misslyckas i skolan tappar självförtroendet, framtidstron och lusten att lära etc.
    Visst skulle man kunna ha en skola utan graderade betyg. Se vidare artikel ”En betygsfri skola – varför inte?” på sidan 82 http://www.perackeorstadius.se/pdfBocker/tumskruvsfabrikenV.pdf

  3. Både Per Edward Gill och Nicklas Mörk tar upp kunskapskraven och man har utifrån en kritisk granskning olika förslag till lösningar. Båda tycks vara anhängare av relativa betyg. Detsamma gäller för övrigt Gunnar Hyltegren. Ingen av dessa tre är anhängare av en betygsfri skola som Per-Acke Orstadius inbillar sig. En betygsfri skola har prövats och den leder bara till bristande motivation, bristande kunskapskontroll och därmed också brister i progressionen.

    Det behövs förändring. Bort med osäkerhet på vad som förväntas. Luddiga s k kunskapskrav leder alltför ofta bara till för mycket floskler. De otydliga förväntningar skapar stress hos eleverna. Är det månne den postmoderna relativismen som spökar? Alla åsikter och fakta är lika mycket värda enligt det synsättet. Ett problem är dock att läraren och eleven är två olika individer och kan ha hur olika syn som helst på det mesta. Skolan har ändå en uppgift att fostra demokratiska individer, som Gill skriver. Då behövs en gemensam syn, en respekt för fakta, för kunskaper och för vetenskapen. Skolan bör också förvalta kulturarvet.

    Det behövs ett rejält nytag helt enkelt. Kunskapsrelaterade betyg bör ersättas med relativa betyg. Därmed ska de s k kunskapskraven avskaffas i styrdokumenten. Ett demokratiskt samhälle behöver en gemensam kunskapsbas med statligt granskade läromedel som grund och det framför allt i hela grundskolan, i varje årsklass och i varje ämne. Så har man gjort i de mest framgångsrika skolländerna. Tillgången på bra läromedel är förmodligen den främsta förklaringen till att man har så bra studieresultat i tigerekonomierna.

  4. Äntligen en artikel som tyder på kunskap om hur undervisning ska bedrivas. Undervisningen kan inte planeras och genomföras med utgångspunkt från något annat än det centrala innehållet och ämnets karaktär.

    Nicklas idèer påminner starkt om det relativa betygssystemet och den syn på kunskap och undervisning som rådde då. Jag instämmer helt i att betygskriterierna bör avskaffas och att betyget icke godkänd ersättes med särskilda behörighetskrav, precis som i det relativa betygssystemet, men då måste de nationella proven konstrueras efter helt andra principer eftersom det inte längre är ett målrelaterat system. Här kan PISA och TIMSS tas som en förebild. Provkonstruktionen sker i princip ungefär som i vårt gamla relativa system, men betydligt mer vetenskapligt och med möjlighet att jämföra kunskapsresultat över tid, som var en svaghet i det gamla relativa systemet. För den intresserade kan googlas på PISA 2003 (sid. 48).

    Trots att många, även politiker, inser att något måste göras kommer pedagogiska etablissemanget att starkt motsätta sig en avveckling av det målrelaterade betygssystem. Man har byggt upp undervisningsmetoder kring det med formativ bedömning och bedömning för lärande där utgångspunkten är förmågor och kunskapskrav i stället för innehåll och ämneskaraktär. Förmågor faller ut av god undervisning och det finns inga genvägar till det.

  5. Att formulera krav så eleven i förväg förstår vad den ska lära sig är rena moment 22. Omöjligt. Att i så stor utsträckning arbeta med matriser för att bedöma kunskap är rent felaktigt då kunskap oftast bygger vidare på annan kunskap.

    Några av de sämsta sakerna i vår betygssättning formuleras snyggt av Niclas Morck och bättre strategier föreslås.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter