Olle Holmberg: Kommunaliseringen – ett försvarstal

Tidningarna översvämmas av artiklar, som talar om hur nödvändigt det är att återföra hela ansvaret för skolan till staten. Kommunaliseringen görs till det avgörande hindret för den goda skolutvecklingen. Bort den, så löser sig allt det andra. Det är den stora organisationsformen man oftast talar om när det gäller skolan. Göran Persson var likadan: ”Varför håller ni på så mycket med skolan? Den är ju färdig nu”, menade han efter det att kommunaliseringen var slutförd. Denna hållning har delvis med avstånd att göra. Ju längre ifrån, ju större tänker man – ju mer storskaliga och storstilade blir planerna och ju osynligare den konkreta praktiken.

Decentralisering

För mig handlade det från början om decentralisering. Kommunaliseringen var ett led i en större fråga om fördelarna med en decentralisering av makten över skolan. Jag var politiskt sakkunnig till Ylva Johansson, som blev skolminister efter valet 1994. Dessutom blev jag ordförande i Skolkommittén, en treårig utredning om skolans inre arbete, vars betänkanden sjöng decentraliseringens lov i alla tonarter. Jag var alltså delaktig i det politiska arbete som stödde kommunaliseringen.

Alla diskussioner om decentralisering som jag kommer ihåg, både i Skolkommittén och på departementet, utgick från skolors och lärares inflytande över skolarbetet. Det var skolornas och lärarnas frirum som var i fokus. Skolan skulle utvecklas genom att man ökade lärares möjligheter att själva bestämma hur verksamheten skulle organiseras, vilket konkret stoff eleverna skulle tillägna sig, vilka metoder som var lämpliga o.s.v. Jag kommer inte ihåg en enda diskussion som lyfte fram statens möjligheter att spara pengar genom att lasta över ansvaret för skolan på kommunerna eller som såg kommunaliseringen som att smart sätt att på allvar få igång nyproduktionen av fristående skolor, sådant som nu dominerar debatten om återförstatligande. Det är möjligt att föreställningarna om decentraliseringens möjligheter var naiva, men jag tror inte det var många som hade en dold agenda, varken bland socialdemokratiska politiker eller skolbyråkrater.

För att öka friheten för lärare och skolor krävdes avregleringar, i det här fallet bestämmelser som flyttade den beslutande makten från en överliggande nivå till nivån under. Det var vad som skedde genom kommunaliseringen, som skulle fungera som ett första decentraliseringssteg. Men lärarnas frirum ökade inte så som det var tänkt. Makten stannade på skolkontoren.

Man skulle ha kunnat gå längre redan från början. Jag ledde under en tid ett projekt på departementet med titeln ”Kommunala friskolor”. Avsikten var att undersöka vad som skulle kunna beslutas på den enskilda skolan istället för på skolkontoret eller i den politiska nämnden. Projektet rann tyvärr ut i sanden, och det var kanske inte så konstigt eftersom kommunaliseringen var så färsk som den var, och få ville satsa på att göra revor i den nyvunna kommunala beslutanderätten. Det var ändå ett intressant försök som bl.a. visar att avregleringar på skolområdet inte behöver vara ett förstadium till privatisering.

Men de ursprungliga intentionerna med decentraliseringen och kommunaliseringen har i stort sett gått åt helvete. Skolor och lärare har i varje fall inte fått mer att säga till om – snarare tvärtom. Och förtroendet för lärare sjunker ständigt.

I inledningskapitelet till Skolkommitténs slutbetänkande, ”Skolfrågor – om skola i en ny tid”, skrev vi om förtroende ­– eller om man så vill om demokrati:

”Själva livsnerven i styrsystemet är förtroende. Rektorer måste ha förtroende för sina lärare och för att de gör ett bra jobb. Politiker måste ha samma förtroende för alla dem som arbetar i verksamheten. Men lärare måste också ha förtroende för att rektorn fattar kloka beslut och för att politikernas avsikter med och krav på skolan är välgrundade och legitima. Och i ett decentraliserat system byggt på förtroende är dialogen det självklara instrumentet för att nå överenskommelser. Det gäller för alla inblandade parter att göra verklighetsbeskrivningar och argument så tydliga och gripbara att den andre förstår och att sammanjämkningar kan ske i ett offentligt samtal.”

Man kan kalla citat som dessa idealistiska i överkant. Men samtidigt rör frågan om förtroende vid demokratins innersta. Utan förtroende återstår bara makt och kontroll. Lärarna fick aldrig något nytt förtroende i den kommunaliserade skolan, och det lilla man hade innan försvann i den centralism som efterhand byggts upp i kommunerna. Kanske är det detta som är den yttersta orsaken till att centralstyrningen har kommit på modet igen. Staten har inget förtroende för kommunerna och kommunerna har inget förtroende för lärarna.

Trots allt – behåll kommunaliseringen av skolan!

Här några punkter som argumenterar för att det bästa ändå är att behålla kommunaliseringen:

1) Lärarnas frirum måste vidgas

Det är lärarna vi måste lita till om skolan ska utvecklas. Lärarna är motorerna i skolutvecklingen. Vem annars?  Politiker, ledarskribenter, skolbyråkrater har varken förmåga eller möjlighet att göra jobbet, det kreativa, fingertoppskänsliga, långsamma, tålamodsprövande jobbet med att förbättra undervisningen. Då är det viktigt att lärare inte begränsas i sin yrkesutövning av regler och propåer som tänkts ut någon annanstans, ovanför, oftast centralt. Om man tror att det är viktigt med verklig decentralisering, att skolor och lärare får mer inflytande, är det en misslyckad idé att återförstatliga skolan. Ingen föreställer sig väl att en framtida decentralisering går från staten direkt till skolor och lärare.

2) Synligare politiker

Jag tror inte att kommunala politiker är mindre angelägna om sin största politiska uppgift – skolan – än vad rikspolitiker är? Dessutom är kommunens skolpolitiker långt kunnigare om skolan sedan kommunaliseringen gett dem tydligt inflytande. Politiker ska inte lägga sig i det som bör vara skolans och lärarnas uppgifter, men det betyder inte att skolan har upphört att vara ett gemensamt, samhälleligt ansvar – och därmed ett politiskt projekt. Gårdagens lärare var inte alltid medvetna om den politiska styrningen, de skolpolitiker som då hade inflytande befann sig på för långt avstånd. Nu har de kommit närmare.

Det finns debattörer som tycker att de kommunala politikerna är alltför okunniga och svaga för att ha ansvar för de kommunala skolorna. Frågan är hur dessa debattörer ställer sig till hela idén med kommunal demokrati. Kanske att politiker är OK om de håller sig i Stockholm.

3) Friskolesektorn – ska den hållas utanför?

Sedan kommunaliseringen genomfördes har utbredningen av fristående skolor exploderat. I Stockholms län går t.ex ca 40% av eleverna i en privat friskola. Om de halvkvädna politiska löften som getts friskolesektorn ska ha någon betydelse efter valet måste friskolorna stå utanför ett eventuellt återförstatligande. Är det verkligen möjligt? Om detta har det inte förts någon diskussion värd namnet. Det gör hela frågan om återförstatligande till plakatpolitik.   

4) Likvärdighet

Många, med Jan Björklund i spetsen, pekar på att likvärdigheten i skolsystemet har påverkats negativt av kommunaliseringen. Skillnaderna mellan kommunerna har ökat, menar man, därför att kommunerna satsar olika på skolan. Det stämmer inte. Det är den s.k. mellanskolvariationen som har ökat, alltså att skolorna inom en kommun uppvisar stora skillnader vad gäller resultat. Skillnaderna mellan kommunerna är däremot relativt oförändrade över tid. Mellanskolvariationen har med tillkomsten av friskolor och fritt val att göra och inte med kommunaliseringen.

5) New Public Management

Om man centraliserar och flyttar makt tillbaka till staten, kommer NPM att försvinna då? Nej, inget av de stora partierna har några systemkritiska invändningar. Man kan nog räkna med att den nyliberala samhällsutvecklingen fortsätter. Det längre avståndet mellan styrande och styrda kommer tvärtom att kräva ännu fler manualer, matriser, rapporteringssystem, kontroller, utvärderingsmetoder o.s.v. Kunskapsfrågorna trivialiseras än mer.

Hur kommer läroplaner och kursplaner att se ut om de ska underlätta den centraliserade kontrollen? Troligtvis ökar kraven på tydlighet och räknebarhet. Kampen för ”likvärdighet” kan när den förs från central nivå innebära en större likriktning av undervisningen med klara regler för hur det ska undervisas för att man ska kunna jämföra.?

6) Fördelningen av resurser görs bäst av kommunen

Jag är fullständigt övertygad om att det är i kommunen som kunskapen finns om de sociala förändringar i det omgivande samhället som kräver förändrad resursfördelning. Den kunskapen finns inte i ett nationellt centrum. Det är svårt att fördela och omfördela resurser efter skolornas behov. Det är t.ex. inte lätt att flytta resurser från en kommundel till en annan, från en skola till en annan. Skulle det gå lättare om besluten togs i Stockholm? Ett återförstatligande skulle med all säkerhet leda till ett generellt system, som var mer eller mindre okänsligt för förändringar inom kommunen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

25 kommentarer till “Olle Holmberg: Kommunaliseringen – ett försvarstal

  1. Mycket läsvärt och intressant. Från många håll känns rop på förstatligande som en ryggmärgsreflex som inte alltid verkar genomtänkt. Själv är jag obestämd, men lutar åt att förstatligande inte nödvändigtvis skulle leda till förbättringar som inte enklare skulle kunna göras redan i nuvarande system.

    En intressant sak med denna text är att de negativa (oönskade) effekterna av de reformer som genomfördes relateras till interntionerna och de på förhand önskade effekterna. Det är precis en sådan reflektion som jag skulle vilja se även när det gäller Olles förra ämne progressivismen. Se min kommentar där.

    En sak som inte nämns i den här texten (och som kopplar ihop min kommentar ovan med kommunaliseringsperspektivet) är Skolverkets och tidigare skolöverstyrelsens roll i att, kan man nog säga, dogmatisera vissa pedagogiska idéer. Detta borde historikerna titta närmare på. Hur var det te x med det så viktiga ”individuella arbetet” som bara något decennium senare hade förvandlats till en styggelse.

  2. Skönt att läsa en nyanserad röst. Vi som arbetade i den statliga skolan minns ingenting av det som nu utlovas av likvärdighet och rättvisa. Tvärtom var det utmärkt att få såväl politiker och byråkrater ned på tillgänglig nivå. Nu finns några att ställa till ansvar. Styrningen från Skolverket är modern och intelligent, går inte att jämföra med kolossen Skolöverstyrelsen. Skolinspektionen skulle kunna fungera väl, men har fått fel fokus som paragrafryttare.
    En återöverföring till staten skulle kanske inte vara dålig, bara kostsam och onödig. Och hur blir det med rektors makt? Den har bara ökat under de år som gått, senast i nya skollagen blivit närmst total. Är det staten som ska styra rektorerna, utan inblandning från de lokala politiker som kan behoven?
    Det är tyvärr lite typiskt svensk skoldebatt att det hellre talas om organisation, ekonomi och regler än om undervisningen och kunskapssynen.

  3. Åh, äntligen en samlad mycket initierad och korrekt beskrivning om bakgrunden och avsikterna med kommunaliseringen! Tack Olle Holmberg! Ett större frirum för de professionella – lärare och skolledare – var huvudskälet till varför Lärarförbundet var positivt inställda till decentraliseringen av styrningen av skolan.

    Detta inlägg borde kunna bli en debattaratikel i ngn av morgontidningarna!

    Gunilla Runnquist, f d förhandlingschef i Lärarförbundet och tidigare redaktör till http://www.lararnashistoria.se

    • I verkligheten blev lärarnas friutrymme mycket mindre efter kommunaliseringen. Trenderna sköljde in över skolan från hobbypolitiker som gärna ville peta i detaljer och tyckte de visste bättre än lärarna. Rektorer rekryterades för sina hårda nypor inte för din kunskap om skolan.

  4. Kommentar till Olle Holmberg inlägg Kommunalisering – ett försvarstal
    Efter att ha lämnat grundskolan, både den statliga och den kommunala känns det angeläget att dels ta upp frågan om kommunaliseringens effekter på skolan och frågan om staten som huvudman. Jag tar mig friheten att utifrån ett lokalt perspektiv tillföra några synpunkter.
    Den frihet för lärarna Olle Holmberg såg framför sig i och med skolans kommunalisering har snöpts inte minst genom hur politikerna hanterar skolornas ekonomiska förutsättningar inom den totala budgeten. Skolan har blivit en budgetregulator. Pengar som borde kommit skolan till godo används, trots skollagen, till att fylla andra angelägna kommunala behov.
    Från min göteborgska horisont har jag som skyddsombud sett det på nära håll. Den kunskap om skolan som, enligt Olle Holmberg kommunala politikerna har, har fått vika för tvånget att ha ekonomin i balans. Några fruktbara diskussioner har inte kunnat föras, argument har förbigåtts. Intresset för skolfrågor har varit obetydligt. Att fritidspolitiker varken hinner eller kan engagera sig i alla frågor har jag förståelse för, men någon borde ha känt ansvaret. Någon skoldebatt i mer allmän form saknas både på kommunal nivå och tyvärr också bland skolledare och bland lärarna.
    Beträffande de propåer som hörs om att åter få staten som huvudman, så bör nog dessa ses som en reaktion på hur kommunerna/stadsdelnämnderna sköter sitt ansvar för skolan.
    Den tidigare statliga styrningen hade också sina avigsidor.
    För egen del anser jag mer av ideologiska skäl att grundutbildningen (grundskolan) borde vara en statlig angelägenhet. För övriga skolformer har inte huvudmannaskapet samma betydelse.
    Slutligen – Elevernas attityder gentemot skolan är helt avgörande för framtiden. I det fallet har alla, inte bara politikerna, utan du och jag ett stort ansvar.
    Palle Larsson, adjunkt, fil.mag. och före detta kommunal grundskollärare

  5. Jag har ju inte till de som tror att allting blir bättre med ett förstatligande men jag påpekar att nuvarande upplägg där kommunerna motarbetar staten är rent förkastligt och något vi bara måste ändra på. Försvaret är inte så starkt på någon av punkterna men jag bryr mig bara om att kommentera två stycken.

    DECENTRALISERING – I och med att Kommunförbundet/SKL tog så mycket plats så åstadkoms ingen som helst decentralisering. Det enda som hände var att kompetensen minskade hos de som skulle styra skolan.

    LÄRARNAS FRIRUM – Kommunalisering var ett förödande slag mot lärarnas frirum och människosyn och kunskapssyn åkte runt som piskor tillsammans med hot om uppsägning så att lärare inte ens vågade säga vad de tyckte. Arbetslag, PBL, tema, portfolio … kavalkaden över metoder och trender där hobbypolitikerna velat peta i lärarnas hur kan göras väldigt lång.

  6. Angående kommunpolitikens intresse för och kompetens att ansvara för skolans utveckling och skolans ledning (rektors roll) samt vikten av förtroende som nämns, läs den SNS-studie som Professor Olof Johansson och Docent E Nilfors ..Rektor- en stark länk i styrningen av skolan presenterade i oktober 2013.

    Studien visar bland annat följande:

    :
    • Bland rektorerna anser 43 procent att politikerna i utbildningsnämnden saknar tillräcklig kompetens för att utveckla skolan, samtidigt anser bara en knapp tredjedel av de ansvariga nämndpolitikerna att rektorerna har den kompetens som krävs.
    • Varannan rektor upplever att de saknar kontroll över viktiga beslut om skolans ekonomi och personal.
    • Rektorerna upplever en maktlöshet i relation till politikerna. Bara 11 procent av rektorerna anser att de kan påverka besluten i den politiska nämnden.

    Lägg dessutom till att enligt en helt nyligen genomförd studie av Skolverket uppvisar nästan 60 procent av skolans huvudmän ett svagt eller inget intresse alls för rektorers studier inom det statliga befattningsprogrammet för rektorer.

    Om dessa resultat är korrekta pekar det mot en mycket dyster framtid när det gäller kommunledningens intresse och ansvar vad gäller skolans utveckling.

  7. Ja, du (Olle Holmberg) rannsakar dina och dina närmastes insatser för kommunaliseringen av skolan. Det är bra, men måste trots allt tas som den partsinlaga det faktiskt är.

    Du konstaterar med stor klarsyn att: ”de ursprungliga intentionerna med decentraliseringen och kommunaliseringen har i stort sett gått åt helvete. Skolor och lärare har i varje fall inte fått mer att säga till om – snarare tvärtom. Och förtroendet för lärare sjunker ständigt.”

    Och du minns inte att någon hade såg det som en stor sparreform …

    ”Jag kommer inte ihåg en enda diskussion som lyfte fram statens möjligheter att spara pengar genom att lasta över ansvaret för skolan på kommunerna eller som såg kommunaliseringen som att smart sätt att på allvar få igång nyproduktionen av fristående skolor, sådant som nu dominerar debatten om återförstatligande. Det är möjligt att föreställningarna om decentraliseringens möjligheter var naiva, men jag tror inte det var många som hade en dold agenda, varken bland socialdemokratiska politiker eller skolbyråkrater.”

    Men detta diskuterade vi som arbetade ute på skolorna med stor frenesi. Vi slogs mot Lärarförbundets naiva tro på ”decentraliseringen” som ideologisk patentmedicin, som då var förhärskande. Att den diskussionen inte nådde utbildningsdepartementet eller fördes där är ganska begripligt. Ni omgav er med ja-sägare och ville föra fram de ”goda och anständiga argumenten”. Men att Göran Persson tänkte i dessa banor är glasklart.

    Ett förstatligande (obs! av grundskolan) skulle innebära en stor avlastning för kommunerna genom att de skulle slippa ansvaret för skolornas ekonomi och lärarnas löner. Däremot förlorar de en hel del ekonomiska muskler, för att skolan är en så stor budgetpost i kommunerna. Det är nödvändigt för att återställa en rimlig likvärdighet i de offentliga skolorna. Men problemet med friskolorna skulle bestå, och det ”fria skolvalet” är en annan nyckelfaktor som måste hanteras. Hur vet jag inte, men att så måste ske är för mig uppenbart.

    Om vi vill ha en rimligt likvärdig grundskola?

    PS. Filar just nu på ett blogginlägg om Kunskapsrörelsen på min blogg (www.lindelof.nu), som varit uppe här i flera intressanta inlägg.

  8. Ett bra inlägg. Några kommentarer Knut Lindelöfs kommentar om Göran Perssons förhoppningar om att kommunaliseringen skull spara pengar för staten är nog korrekt. Att sen de sakkunniga i utredningen inte fick veta det stämmer nog också. B Gustavsson skriver om en studie som hävdar att ”Bland rektorerna anser 43 procent att politikerna i utbildningsnämnden saknar tillräcklig kompetens för att utveckla skolan, samtidigt anser bara en knapp tredjedel av de ansvariga nämndpolitikerna att rektorerna har den kompetens som krävs.
    • Varannan rektor upplever att de saknar kontroll över viktiga beslut om skolans ekonomi och personal.
    • Rektorerna upplever en maktlöshet i relation till politikerna. Bara 11 procent av rektorerna anser att de kan påverka besluten i den politiska nämnden.” Finns ingen anledning att misstro detta – men skulle det ändras av ett förstatligande? Knappast.

    En annan viktig effekt av kommunalisering är möjligheten att påverka de lokala politikerna, möjligheten att på lokalplanet mobilisera en opinion för att rädda skolor och få ökade anslag. Här i Hässleholm är skolpolitiken minerad mark. Politikerna vill lägga ner vissa skolor men de törs inte, speciellt ett valår. För det vet att medborgarna kommer att protestera. De okunniga politikerna försökte lägga ner ett antal program på min gymnasieskola efter förra valet. Men vi fick igång kollegiet, skolledarna, näringslivet och eleverna i en kampanj som innehöll insändare, uppvaktningar, ”telefonterror” av BUN-ledamöterna osv. Kampanjen lyckades, alla program blev kvar. Men nedskärningarna på den andra kommunala gymnasieskolan genomfördes. De nedskärningarna genomfördes därför att lärarna där inte protesterade. Lärdomen är protest lönar sig. Är betydligt enklare att organisera ett försvar av skolan om den är lokal. Betydligt svårare att organisera en folklig opinion till skolans försvar om den är statlig. För om skolan förstatligas så kommer de statliga nedskärningspolitikerna att väga pengar till skolan mot det sjunde jobbskatteavdraget eller tredje rot-avdraget.
    Utöver det – skall vi lärare få ett frirum – måste vi ta det själva, ingen kommer att ge oss frirummet. Vi måste höja våra röster gentemot skolledare, BUN – politiker, skolverket, skolinspektionen,Björklund och Baylan. Hur vi skall få lärarkåren att våga börja höja sin röster är en annan fråga – men om inte det sker så kommer skolan att gå åt helskotta. Oberoende om den är kommunal eller statlig.

    • Henrik: om jag skall spela djävulens advokat: Har du funderat på möjligheten att nedskärningarna på den andra skolan skedde _för att_ ni protesterade så mycket att ni fick behålla alla era program? Jag kan nog tycka att för att demokrati skall fungera (vilket är tveksamt om den gör på kommunal nivå) så är det rimligt att politiker får ta vissa beslut. Att t ex lägga ned skolor (eller program) borde vara typiska sådana beslut, men just dessa beslut möter nästan alltid det slags motstånd från de det berör. Samtidigt skapas sällan eller aldrig något tryck på kommunpolitiker när det gäller mer generella frågor om skolan. Så vitt jag vet har det t ex inte någonstans i skrivits debattartiklar där lokala politiker ställts till svars för PISA-raset. Men antalet artiklar på som angriper det som ett nationellt problem räknas i hundratal. Det framställs ofta som kommunernas fel, men man klagar på det nationellt. Ett mycket intressant fenomen. En analys av detta är just att kommunaldemokratin inte fungerar. Det blir för mycket ”not in my back yard”-stuk. När det berör en personligen så bråkar man (oproportionerligt mycket) men annars bryr man sig inte.

  9. Det vore intressant att jämföra med Obama/Duncan’s promotion av de så kallade charter schools som ersättning av local public schools i USA i demokratiseringens /decentraliseringens namn : de får lika mkt pengar men är total friställt från att följa federal eller delstatlig regulering. Resultatet är trist: man ökar i stället för att motarbeta de ekonomiska, sociala och kulturella o-jämlikheter, som reproducerar sig i all lokal trevnad.

  10. Förutsättningarna för kommunerna att skapa en likvärdig skola är väldigt olika. Kommunala skolpolitiker drivs mer av hänsyn till kommunens ekonomi än till skolans pedagogiska verksamhet om de inte experimenterar med olika organisationsmodeller för hyror och beställar- utförarnämnder. Friskolorna kör sitt eget race. Prognoserna är dystra. Stat och kommun är väl olika sidor av samma mynt. Det borde vara möjligt att finna en rimlig ansvarsfördelning med målet att alla medborgare ska få en bra utbildning.

  11. Ola Helenius: Visst har jag funderat på den möjligheten. Men jag är fullständigt övertygad om att det inte var en faktor i beslutet. Anledningen är bland annat att nedskärningsförslagen på bägge skolorna presenterades samtidigt. De togs på samma BUN-möte. Huvuddelen av besparingarna var dessutom tänkta att tas på min skola. Resultat av protesterna blev att endast en mindre del av BUNs föreslagna besparingar genomfördes. Svaret är det enkla – kamp lönar sig.

    Satt själv med i olika uppvaktningsomgångar av de politiska partierna. ( En liten udda detalj, i dessa lägen är det bra att sverigedemokraterna finns. Som sanna populister som endast hålls samman av sin rasism är de beredd att tillmötesgå vilken lokal sakpolitisk opinion som helst. De var med andra ord ”lättsvängda”. Det hade röstat för besparingar i BUN men ändrade sig snabbt:) Men de andra partierna var desto mer svårsvängda, framför allt miljöpartiet och moderaterna. Men genomgående så hade svårt att värja sig mot saklig kritik.

    Jag skulle inte jämföra elevers,föräldrars och lokalsamhällets protester för att bibehålla en fungerande välfärd med ”Not-in-my-backyard” rörelsen. Att avfärda lokalprotester som NIMBY är nedlåtande. För givetvis så kommer allt försvar av välfärden börja med lokala protester. Människor reagera när de drabbas. Så fungera det. Sen får vi som anser att det behövs nationella insatser försöka komma på ett sätt att knyta ihop alla dessa lokal ad-hoc rörelserna till ett gemensamt nationellt försvar av skola och välfärd. Men all kamp börjar lokalt.
    Självklart så ställs inte lokalpolitikerna till svars för PISA resultaten. Det har ingenting med brister i lokaldemokratin att göra. Det har att göra med att ingen vet hur PISA resultaten ser ut på kommunalnivå. Skulle PISA resultaten presenteras nedbrutet på kommunnivå så skulle nog dina efterlysta debattartiklar dyka upp.

  12. Ytterligare ett argument för att trots allt behålla kommunaliseringen. Ett dåligt beslut som fattas inom kommunen drabbar bara den kommunens elever. Ett dåligt beslut som fattas av landets skolminister drabbar landets alla elever. Man har hastat fram en lång rad reformer som fått förödande konsekvenser för många elever.

  13. Visst fanns det en hemlig agenda. Det var Kjell-Olof Feldt som initierade kommunaliseringen. Enligt Feldt hade skolan i slutet av 80-talet, när antalet elever minskade, för stora kostnader för lärare och lokaler. Statens regler och byråkrati hindrade kommunerna från att anpassa skolans organisation till nya förutsättningar. Finansdepartementet ville ta bort detaljstyrningen och hålla nere kostnaderna för lärarna. Allt detta skriver Feldt om i sina politiska memoarer Alla dessa dagar … (sid 349 – 354).
    Utbildningsdepartementet (Bengt Göransson) stretade emot men anpassade sig efterhand (Göran Persson) till intentionerna från finansen.
    Lärarna hade inom läroplanernas ramar ett totalt frirum före kommunaliseringen. Efter kommunaliseringen fick vi även lokala skolplaner och arbetsplaner som började sätta gränser för hur lärarna skulle arbeta. Skolforskare, övertaliga skolbyråkrater från de nedlagda länsskolnämnderna och SÖ, konsulter och annat löst folk nästlade sig in i kommunerna och började ge kommunerna råd om lärarersättande arbetssätt. Kommunförbundet (SKL) gav instruktioner om att ta ut mer tid av lärarna och på så sätt hålla kostnaderna nere. Lärarhögskolorna omprogrammerades att anpassa sig till de nya villkoren. Äntligen skulle vi få lärare för den nya skolan. De lärare som hade utbildats under 60- och 70 talen började mobbas. De var ju kontaminerade av den gamla skolan.

    Lönerna jämnades ut. Alla lärare skulle vara lika. Lektorerna ansågs överkvalificerade. Merit- och behörighetsreglerna gjordes luddiga. Rektorerna behövde inte ha lärarutbildning, men de fick ett verktyg i de individuella lönerna för att hålla lärarna i schack. För de nya lärarna var lärarutbildningen nödvändig. Dock var det inte så noga med ämneskunskaperna, eftersom de skulle kunna undervisa lite var som helst i skolans organisation. De aningslösa lärarfacken omdefinierade lärarrollen till att lärarna skulle vara handledare.

    Skolans kommande problem låg inbakade i de skolbeslut som togs under 40- och 50-talen. Matematikkunskaperna började försämras redan under 60-och 70-talen. Kritiska och varnande röster fanns, men de tystades ner. Då var det jag och alla andra adjunkter som fick skulden. I dag är det Jan Björklund som får skulden för att det ”gått åt helvete”.

    Visst är det fantasieggande att tänka sig en vision om ett frirum för lärarna som Olle Holmberg skisserar i sin artikel. Lärare med makt över hur verksamheten skall organiseras och makt över det pedagogiska arbetet, utan möjlighet för klåfingriga och lärarföraktande politiker att lägga sig i hur lärarna arbetar.
    Ungefär som det var på den tiden skolan var statlig.

  14. Hur kan svenska skolan behålla högt kvalité om svenska elever har inte ens övningsböcker så att det räcker till alla och jag som lärare förbrukar min dyrbara tid till att stå vid kopiator för att kopiera böcker istället för att ge stöd de svagaste eleverna i klassen! Detta är helt korkad och ingen nämner detta i debatten, utan mest handlar det om proffesionella lärare, de finns men de kan inte undervisa för organisation är dålig och pengar räcker inte till det nödvändigaste!

  15. I min profession som slöjdlärare använder jag fortfarande utrustning som inhandlades på den tiden skolan var statlig. Då fanns medel att inhandla högkvalitativ utrustning till skolan. Därefter har allt strypts till en ynklig nivå.
    En mer passande rubrik till Olles inlägg vore ”En dåres försvarstal”

    • Jag undrar bara exakt hur de mekanismer som skulle göra att staten skulle ge skolan mer pengar ser ut. Jag vet att det har varit store nedskärningar inom skolan efter kommunaliseringen, men 90-talet var ju inte heller någpn ekonomisk dans på rosor rent generellt. En statlig verksamhet som järnvägen jublar inte heller över sina ekonomiska villkor. Detta är alltså en geniun fråga, inget raljerande från min sida. Men samtidigt menar jag att svaret att det var bättre förr, ett förr som råkar sammanfalla med statlighet, inte duger.

      • Jag tror att en statlig huvudman skulle tvingas upp till bevis på ett helt annat sätt. Den skulle inte med ena handen skicka ut direktiv om att strunta i ämnesbehörighet och med andra kunna hävda att vi har fina kvalitetsmål för alla ämnen. När ett problem blev tillräckligt stort och omtalat så skulle den inte komma undan med att låta det rinna ut i sanden.

        Den viktigaste förbättringen skulle dock vara att maktkampen SKL regeringen skulle kunna avslutas och sådana allianser som Lärarförbundet och SKL har skapat skulle försvinna och resultatet lönepåslag som inte varit sakligt grundade utan del av politisk kohandel, de skulle försvinna.

  16. Jag tror inte att en statlig styrning i sig är lösningen på alla problem, och jag tror inte att en helt statlig styrning är önskvärd heller. Däremot tror jag på en stabil, statlig finansiering av skolan, kombinerat med ett starkt självbestämmande. Då skulle vi komma ifrån skolan som budgetregulator. Statliga friskolor, om du så vill.

    • Väldigt välformulerat! Ju fler politiker som varit inblandade desto mindre frihet och utveckling för skolan. Nu gör vi oss av med hobbypolitikerna i kommunerna men den makt de haft ska ut till de enskilda skolorna, den ska inte skickas uppåt.

  17. Skolan är dyr som den är men vad kostar det inte både för samhället och individen att så många misslyckas? Med mer långsiktiga mål skulle landets ekonomi bli mycket bättre. Politiken är ett hinder när den borde vara en vägröjare.

    • Ett så korrekt konstaterande. Kommunalisering som ett sätt att spara pengar på skolområdet det kan verkligen bli dyrt inför framtiden.

  18. Instämmer till fullo i Kjell Tormods historieskrivning 18/1 angående skolans utveckling/avveckling ty
    jag var med ( Adjunkt, ma/fy ) och upplevde raset under åren 1967-2006 ! Finns fortfarande med
    som volontär på en gy-skola och upplever ett sorgligt tillstånd i skolan. Ett återinförande av statlig
    reglering av skolan bör ske snarast !

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter