Olle Holmberg: Konkurrens eller samarbete?

”Weʼre impressed by the Cambridge Reviewʼs evidence. We like the ideas. We want to take them forward. But we darenʼt do so without permission from our Ofsted inspectors and local authority school improvement partners.”

Så säger flera engelska lärare i diskussioner med forskarna bakom Cambridgerapporten. De vill gärna, men… Detta är kanske det mest nedslående med ett i övrigt överväldigande positivt offentligt mottagande. Undantaget i hyllningskören är annars politikerna. De flesta politiker håller inte med om slutsatserna i Cambridgerapporten. Politikerna vill alltså inte se några alternativa lösningar – och lärarna vågar inte!

I de elva komprimerade rekommendationer som forskarna arbetar med i sin utåtriktade verksamhet handlar de sista, nr 10 och 11, om makten över skolan och det som försiggår i skolan.

CPR har arbetat med sina rapporter sedan 2006 samtidigt som skolpolitiken har befunnit sig i konstant och snabb förändring. Det har varit svårt t.o.m. för heltidsforskare att hänga med i svängarna – och hur har det då inte varit för lärarna?

Under denna tid har makt hastigt förskjutits mot centrum.  Detaljregleringen av lärarnas undervisning har tilltagit. Ofsted (Office for Standards in Education), den myndighet som inspekterar och betygsätter alla offentliga skolor, har fått ett allt större inflytande. Ursprungligen var tanken att Ofsted förutom att utvärdera skolor också skulle stödja skolutveckling, men efterhand har myndigheten helt gått över till att kontrollera och standardisera skolornas verksamhet. Det är ofstedinspektörerna som måste ge lärarna i citatet ovan ”tillåtelse” att arbeta på ett sätt som de själva vill och som forskare menar är till gagn för elevernas kunskapsutveckling! Men det är inte bara på statlig nivå som man tagit över beslut och initiativ från lärarna. På lokal/kommunal nivå har ”political cheerleaders or enforcers” drivit ”den enda vägens politik” utan att bekymra sig särskilt mycket om de erfarenheter och kunskaper som finns bland yrkesverksamma lärare.

Samtidigt som retoriken talar om partnerskap och lokalt engagement har resultatet blivit räddhågade skolor som konkurrerar med varandra och slår vakt om sina företagshemligheter. Det är självklart att ett sådant system varken kan ge tillräckligt stöd till skolutveckling eller till enskilda lärare.

Cambridgerapporten rekommenderar i punkt 10 att skolor får hjälp att arbeta i partnerskap med varandra och med det omgivande samhället, hjälp att utbyta idéer och erfarenheter och att identifiera lokala utbildningsbehov och utbildningsmöjligheter.

 

I punkt 11 rekommenderar man att balansen mellan regering, statliga myndigheter, kommuner och skolor återskapas så att ett demokratiskt samspel garanteras: skolor och lärare bör återfå den professionella frihet och självständighet som är nödvändig för att kunna driva verksamheten, statliga myndigheter och kommuner bör i större utsträckning än idag vara rådgivande och stödjande i skolornas utvecklingsarbete.

Utvecklingen i Sverige är på väg åt samma håll som den engelska. Det vi saknar är en kritisk motrörelse liknande den forskargrupp som står bakom CPR, inflytelserika forskare med stor integritet som har förmåga att med omfattande empiri i en mängd forskningsrapporter utmana en skolpolitik som håller på att gå snett. I Sverige har man istället lyckats med det politiska tricket att utmanövrera de pedagogiska forskarna, som av naturliga skäl har en hel del erfarenhet av hur skolan i Sverige har utvecklats. Ministern har med monoman envishet upprepat att dessa forskare av olika skäl är oanvändbara när det gäller att förbättra skolan. De är för dåliga, för politiserande, för flummiga. Media har hängt på och de skolpolitiska förändringarna har kunnat genomföras utan någon omfattande analytisk och kritisk debatt.

Jag är inte säker på att svenska lärare skulle vara lika ängsliga för överheten som många av de engelska lärarna tycks vara. Men det kanske är en tidsfråga. De artiklar som Eva-Lotta Hultén har skrivit för S.O.S. och som baseras på intervjuer med rektorer visar att en ”tystnadens kultur” börjar breda ut sig också i den svenska skolan. Makten utövas uppifrån och ner, nationellt och kommunalt. Skolor och lärare har – alltmer i detalj – att rätta sig efter direktiv från överliggande nivåer.

Det allvarligaste med förändringarna i Sverige (och i England) hör samman med denna centralistiska och managementorienterade utveckling. Lärarna börjar alltmer förlora i professionell status. Deras arbete kontrolleras och byråkratiseras, utrymmet för ett professionellt omdöme blir trängre, självständigheten gröps ur.

Inrättandet av Skolinspektionen i Sverige är ett intressant exempel på en utveckling som inte litar på eller räknar med skolans personal. Behovet av en statlig skolinspektion är självklart inte minst om retoriken om ett decentraliserat skolväsende ska kunna upprätthållas. Men man kan utforma inspektionen på ett sätt som stödjer skolutveckling (se min artikel höstas). I Sverige har man istället försökt kopiera Ofsted i England – kontroll utan tanke på att lärare och rektorer måste vara delaktiga om förbättringar ska åstadkommas.

I ett remissvar till den utredning om förstärkt utbildningsinspektion som föregick Skolinspektionen listar områdesstyrelsen för utbildningsvetenskap vid Linköpings universitet fyra punkter som bör beaktas i ett inspektionsarbete:

Låt rektor och personal vara delaktiga i själva granskningen

Låt rektor och personal vara delaktiga i analys och tolkning

Låt rektor och personal få ta ansvaret för utvecklingsplanerna

Avsätt resurser (för utvecklingsarbete inom lärarnas tjänstgöring)

Detta har departementet inte lyssnat på. Men så är det också pedagoger som står bakom.

5 kommentarer till “Olle Holmberg: Konkurrens eller samarbete?

  1. Som jag uppfattar problemet, så måste det vara möjligt för lärarna att hävda sin professionalism med stöd från fackligt håll. Lärarfackets uppgift måste vara, att hävda lärarnas rätt att utöva sitt yrke enbart utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet i överensstämmelse med, hur man inom varje annan disciplin handlägger praktiska frågor av detta slag. En alltför hård politisering av skolan utgör inte endast ett hot mot våra utbildningsinstitutioner. Vad värre är hotar det att ifrågasätta själva grunden för vårt demokratiska samhälle. Kulturlivet måste liksom hela vårt undervisningsväsende kunna erbjudas den frihet, som krävs för att en sund utveckling på detta område ska kunna möjliggöras. All politisk inblandning i kulturlivet hotar att hämma allt vad fria personliga initiativ och positiv utveckling heter.

  2. På ett sätt ligger Sverige före England, men tyvärr inte på ett bra sätt. Kommunaliseringen av skolan decentraliserade skolan javisst men den lämnade fältet helt fritt för lokala småpampar att gå in i skolan och detaljreglera. Berättelserna om tiden efter kommunaliseringen är som om de kom från andra sidan järnridån med hela apparaten igång för att tysta lärare, likforma deras sätt att arbeta och tvinga dem till lydnad att . De är verkligen fyllda med angivare och att gå bakom ryggen och ogenomtänkta långtidsplaner som inte fungerade. I och med att kommunerna upptäckte att deras kompetens inte räckte till så började de centralisera via SKL och det blev dags för de storslaget förenklade budskapens tid där sen olika skolfrälsare kunde göra stora pengar.

    Cambridge Primary Review ger mycket stöd för den politik som regeringen genomför med en breddad uppföljning och fokus på kunskapsuppdraget. Det enda område där den går tvärtemot regeringens poltik är det fria skolvalet och jag hoppas där att alla våra riksdagspartier läser på noggrant, för på just det området är majoriteten stor för en fortsättning.

    En av mina stora käpphästar är ett starkare samarbete mellan skola och skolforskning men tyvärr tror jag att bitterheten bland lärare, mot skolforskare som har hängt ut oss som förändringsobenägna och allt möjligt annat, kan vara för stor för att det ska kunna inträffa på många år. Jag kan inte låta bli att konstatera att många skolforskare nu får skörda det de själva sått när det stack kniven i ryggen på lärarna. Med mängder av positiva minnen från min lärarutbildning mm så tycker jag att det är sorgligt men varför gjorde så många skolforskare detta?

  3. Pingback: Olle Holmberg summerar « Tysta tankar

  4. Jag missade en viktig kommentar. Vid skolinspektionens granskning av min skola så var de tre första av de fyra Linköpingspunkterna uppfyllda. Den fjärde kommer i och med nya skollagen.

  5. Skolan är ett knepigt ställe. Jag tror inte det finns många skolor som har en pedagogisk debatt. Även om alla lärare vet och även rektor att enskilda lärare gör ett för eleverna förödande arbete så är man tyst. Följer man inte politikers och tjänstemäns beslut är man illa ute. Man befinner sig i tystnadens kultur. Vid ett tillfälle för länge sedan vägrade jag att genomföra ett diagnosprov som beslutats av politiker. Jag vägrade eftersom det var dåligt och utgick inte från den forskning som var aktuell. Det blev ett himla liv. Jag skrev brev till länskolnämnden och till politikerna och ville ha ett samtal om diagnosprovets innehåll. Jag hade själv varit delaktig i utarbetande av ett diagnos- material på SÖ som var aktuellt. Tidningarna återgav mina brev och journalister kom till skolan. Men vi på skolan visste vad vi gjorde. Skolchefen kom ut till oss och hävdade att vi tänkte fel. Länskolnämnden kom och försökte övertyga oss att vi måste genomföra provet. Vi ställde en massa frågor och det visade sig att vi hade djupare kunskaper än både länskolnämnd och skolchef. Och rektor var rädd och förstod inte något. Förståsigpåarna hade åtskilliga möten på grund av vår vägran och det beslöts att jag skulle sägas upp från min tjänst eller så skulle jag få lägre lön. Då skrev jag ett räligt brev till länskolnämnden och krävde ett svar på de frågor som jag ställt om deras uppdrag mm.Jag förväntade mig svar inom två dagar annars skulle jag gå till Sveriges ledande tidningar. Klockan 21 på lördagskvällen ringde länskolchefen och bad om ursäkt. De hade tänkt om och jag skulle naturligtvis inte mista min tjänst. Diagnosprovet lades ner i hela kommunen. Det hör till saken att alla lärare, de flesta i alla fall, var helt övertygade att diagnosprovet var förödande dåligt och ville protestera men vågade inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter