Olle Holmberg: Lärarnas vän

Tove Klette är folkpartistiskt skolkommunalråd i Lund. Hon intervjuades i Sydsvenskan (24/1) om lärarnas arbetssituation: alltför många administrativa uppgifter, utvärderingar, mängder av skriftliga omdömen o.s.v. Sådant har ökat stressen och hindrat lärarna från att göra det lärare är till för – undervisa elever. Tove Klette är kritisk. ”Så kan det inte vara,” säger hon och utlovar krafttag mot det som hindrar lärare att vara lärare. ”Politiker ger lärare hopp”, utropar tidningen.

Det är jättebra att lärarnas arbetsförhållanden tas upp till granskning så att de kan förändras. Tove Klette tar visserligen åt sig hela äran även om politiker från andra partier drivit frågan länge. Men sådant får tålas för den goda sakens skull.

Men – det som är intressant i den här lilla berättelsen är att Tove Klette är en framträdande folkpartipolitiker. I den förvandling av skolan som skett de senaste åren – och som ökat lärarnas administrativa arbetsbörda – har hennes egen partiledare varit primus motor.

Skolan av idag kan ses som en nyliberal skapelse. Inte bara för att stora delar av skolväsendet har privatiserats. Den styrningsideologi som är förhärskande brukar kallas New Public Management, en marknadsfilosofi med rötter i det privata näringslivet. Med denna ideologi som instrument omvandlas offentlig sektor i nyliberal riktning.

Flera utmärkande drag i NPM har stor betydelse för hur arbetet organiseras och upplevs – t.ex. i skolan. Man har gått från lagstiftade regler för verksamheten till utvärdering av uppsatta mål. Professioner får mindre att säga till om, ”företagsledningar” mer. De professionella blir mer av ”konceptslavar”, som levererar det ledningen vill ha levererat. Kontroll blir det centrala begreppet, kontroll av att de direktiv som utfärdats av den överliggande nivån verkligen har utförts i verksamheten – i vårt fall i skolan.

Det sätt som de professionella kommunicerar sitt arbete och sina resultat uppåt är hela tiden skriftligt. Lärarna skriver, dokumenterar, fyller i, tillverkar rapporter. Det är inte fråga om några längre resonemang och fördjupade analyser. Huvudpoängen är att man ska kunna räkna det man har gjort och det eleverna har lyckats med, så att man kan jämföra. Det finns inte plats för de mer komplicerade sammanhang, som annars är typiska för en så sammansatt verksamhet som utbildning. I den offentliga diskussionen om den skola som ständigt omtalas som en skola för kunskap är det fantastiskt att upptäcka att kunskap egentligen aldrig diskuteras! Om man inte menar lösryckta faktabitar eller arbete med matriser förstås. I det eviga mätandet, räknandet, kontrollerandet och utvärderandet har själva kunskapsfrågan trivialiserats intill genansens gräns.

Med NPM och den ökade makten för ledningen följer krav på standardisering och enhetlighet. Verksamheterna blir lättare att hantera då. Lättare att styra. Lättare att förutsäga effekter av. Lättare att kontrollera och utvärdera. För att inte tala om hur mycket lättare det blir när ledningen inte behöver sätta sig in i så många olika saker, utan kan hålla sig till några få som alla underställda ska utföra.

Standardiseringen/enhetligheten kräver modeller, metoder, manualer som kan följas så att alla helst gör likadant. Komet, Skolkomet, McKinsey, Qualis, BFL, Quadricepsprogrammet , Portfolio har jag tidigare skrivit om. Sydsvenskans artikel om lärarnas arbetsbörda har tillfört ett nytt namn: Unikum.

*

Tove Klette ”vill se över om lärarna verkligen behöver skriva alla omdömen (i Unikum) som de gör i dag” och hon fortsätter: ”Det är väldigt oroväckande. Vi måste på något vis ta fatt i det. Unikum får man verkligen se över. Det förväntar jag mig att presidierna i varje skolnämnd tar upp.”

Man kan fråga sig om detta är ett utspel av en naiv politiker som inte riktigt har koll på att det är hennes eget parti som har skolan på entreprenad och som står bakom den utveckling som skett under senare år. Men så är det nog inte. Tvärtom är det smart att ställa upp som lärarnas vän och ondgöra sig över något som bara är ett symtom på en mycket större sjuka, en sjuka som man aktar sig att tala om.

Sådana utspel görs ju också nationellt numera. Utredningar är beställda. De ska undersöka vad man kan göra för att minska lärarnas administrativa arbete. Ska vi slå vad om att dessa utredningar inte kommer att gå till botten med det onda. Lärarna kommer att fortsätta som konceptslavar; de kommer inte att få ett större frirum och mer av inflytande över sitt arbete. Några mindre symtom kommer att åtgärdas.

Men efterhand utvecklas nya.

 

 

 

 

 

 

11 Comments on “Olle Holmberg: Lärarnas vän

  1. NPM är ett exempel på hur näringslivet med statens hjälp koloniserar det civila samhället/kulturen, som borde grundas på en frihetsprincip och inte på profitprincipen – i enlighet med Cohen & Aratos idé om civilsamhället som jag skrev i min artikel om staten, marknaden och civilsamhället den 24/1.

  2. NPM är varken ny eller liberal. Styrprincipens närmaste släkting är den form av byråkrati som gjorde det möjligt för sovjetstatens nomenklatura att formulera, övervaka och utvärdera sina femårsplaner. Troligen leder systemens inneboende logik till att även NPM så småningom knäcks under sin egen tyngd. Kanske börjar det gå upp även för svenska öststatsliberaler.

  3. Du tar upp kunskapsfrågan som enligt dig aldrig diskuteras. På sätt och vis har du rätt. Frågan om kunskap kringgås genom att begreppet splittras till att handla dels om ytlig s.k. faktakunskap dels om djupare liggande kunskap, som oftast inte närmare specificeras. På det sättet görs den djupare kunskapen till något mystiskt, onåbart och därmed helt omätbart (utom vid s.k. formativa bedömningar uppenbarligen!). Det är faktiskt så att kunskap består både av namnkunskap och sådan kunskap som behövs vid kritiskt tänkande. Jag brukar be studenterna att berätta om Karl XII:s tid utan att använda fakta och endast med de finare, djupare kunskaperna. Försök själva!

  4. Det hade varit intressant att följa ett antal lärares tidsschema under en 6 månaders period.
    Att studera vad som prioriteras och vad som för det pedagogiska arbetet framåt.. Det pedagogiska samtalet för de elever som behöver mer.
    Att se vad det är som styr och hur måluppfyllelesen når resultat.
    Att slutligen få höra om detta stämmer med deras vision av att vara lärare

  5. Tack Olle, en mycket träffsäker artikel!

    Du sätter fingret på en rad viktiga förändringar och trender i dagens skolpolitik/-debatt. Kontroll, “konceptslaveri” och standardisering är nu också en del av en global trend i skolvärlden. Här en film med Pasi Sahlberg på TEDtalks:

    http://www.youtube.com/watch?v=TdgS–9Zg_0

    Två funderingar dyker upp i mitt huvud:

    1) Kan vi förstå de tre fenomenen som uttryck för något större och bakomliggande? Du antyder detta i slutet när du skriver om “en mycket större sjuka”. Jag blir nyfiken på vad detta är för sjuka och hur vi kan kritiskt reflektera över denna. En inte färdigtänkt tanke från min sida är att den övergripande mekanismen är en marknadisering av skolområdet, men också av samhället i stort, vilket delvis avspeglar en förskjutning av makt mellan näringsliv och stat. Individen ses allt oftare som centralinstans. Kollektiva intressen får stå tillbaka. Varför ska vi ha en värdegrund i skolan om inte för att samhället ska fungera etiskt hållbart? Ändå får den delen av våra styrdokument ytterst liten uppmärksamhet.

    Men behöver detta vara dåligt? För vem i så fall? Här skulle jag gärna se hur skoldebatten tog fasta på konsekvenserna av marknadiseringen och blev skarpare i sin analys.

    2) Vad kan förklara eller ge insikt i frånvaron av alternativ till de fenomen du tecknar? Ser vi till Diane Ravitch eller skolutvecklingen i England så är de flesta skolpolitiska förslag breda överenskommelser över partigränserna. Varför låter Ibrahim Baylan, Tomas Tobé, Lotta Edholm och Jan Björklund så lika?

  6. En del think tanks i USA laborerar med tre former av makt: hard power, soft power och sticky power. Hard power är den statliga maktformen manifesterad i polis och militär; soft power är kulturella maktformer typ ideologier, ideal, värderingar. Sticky power är ekonomisk makt. De tre maktformerna korrelerar som synes med stat, kultur/civilsamhälle och näringsliv. Jag skulle säga att det handlar inte om en “förskjutning” av makten från staten till näringslivet, utan om att alliansen mellan hard och sticky power har tagit en annan form.

  7. … och tack Karl Asp för tipset om den fantastiska TED-föresläsningen med Pasi Sahlberg. Den skall jag sprida till min “disciplar”. GERM som Sahlberg talar om är väl helt enkelt ett annat sätt att beskriva New Public Management. Helt genialt också att “accountability” är vad som återstår när “responsibility” tas bort. Historien om björfaran och löparskorna är fångar ju också konkurrenssamhälle i ett nötskal. Tack för tipset Karl.

  8. Denna ständiga administration, som Ture Sventon skulle sagt. Eller var det Ville Vässla? Allt nog är det något tröttsamt att ständigt höra att lärare skulle vara befriade från att dokumentera sitt arbete. Verksamheter som ständigt rättar fel utan att ta reda på varför det går fel kommer alltid att ha tidsbrist för att göra vad de ska.

    Om det blir administrativt betungande är det inte styrdokumenten som är orsaken. Utan klåfingriga hobbypolitiker och skolförvaltningar som inte förstått sin plats i livet efter den 1 juli 2011. Skollagen har inte krävt ett speciellt dokumentations sätt. Bara att det ska dokumenteras.

    Det är upp till varje enhet (förskola och skola) att själv välja hur man vill dokumentera. I och för sig underlättar det om huvudmannen bestämt en struktur på den övergripande nivån hur den ska gå till. Det är i princip bara två typer av dokument som behövs. Ett måldokument för att styra den pedagogiska verksamhet och ett resultatredovisning.

    Dessutom är det rätt befängt med synen som Olle Holmberg framför i sin artikel. Skolan är mål- och resultatstyrd sedan 1991 när regeringen Carlsson införde kommunaliseringen under Göran Perssons ledning. Dessutom är det intressant att man åter skyller skolans problem på skolvalet. Om jag ska tolka det här med att byta skolan har den en effekt på studieprestationerna som är -0,34 enligt Hatties metaanalyser. Alltså långt under brytpunkten på 0.40.

    Däremot kan jag hålla med Olle Holmberg på en punkt. Om man ska ägna sig åt systematiskt kvalitetsarbete (vilket är ett lagkrav) ska det vara efter vetenskapligt beprövade metoder. Ingen av de uppräknade är det. Mig veterligen är det bara utmärkelsemodeller, som SIQ-modellen eller dess systrar internationellt, som är vetenskapliga. De bygger på årtiondens forskning kring Totel Quality Management – TQM.

    För övrigt kan följande länk vara intressant att studera: http://www.pluraword.blogspot.se/2013/01/kunskap-eller-forstaelse.html

Lämna ett svar till Ingegerd Wärnersson Avbryt svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »