Skola och SamhälleOlle Holmberg: Om flum
Vad är flum egentligen? Jag tänker försöka göra några enkla bestämningar och ett radikalt perspektivbyte mot slutet.
När jag var ung var det flummigt att befinna sig i ett tillstånd där man var påverkad av hasch. Det gav en upplevelse av eufori och samhörighet men också av oklar och svävande verklighet. De som var flummiga hade långt hår och gillade världsfreden och den allomfattande kärleken. Men flum har efterhand kommit att beteckna andra fenomen utanför haschdimmorna. De som talat om flum har oftast riktat kritik mot skola och utbildning. Skolan är dålig därför att det som sker där är flummigt, säger man.
Betydelsen av begreppet flum är dock undflyende. Det används om så mycket att det är svårt att få grepp om vad det egentligen betyder. Jag har googlat på nätet, sökt på flum* läst en bråkdel av 125 000 träffar som fanns på svenska sidor! Det mesta handlar om skola och utbildning. Men begreppet flum preciseras sällan. Det används som allmänt uttryck för det man ogillar i skolpolitiken eller i skolan. Som om alla visste vad flum var.
Ändå kan man se grova mönster.
Flum handlar om mjuka värden, inte sällan om sådant som psykologer anses stå för. ”Ta bort alla flummande psykologer, psykiatriker och andra psykopater ur rättsväsendet och ge de kriminella STRAFF”, sägs i ett inlägg, som för ovanlighetens skull inte handlar om skola. Mjuka värden kopplas till vekhet och därefter är det nära till slapphet. Det är för slappt i skolan, säger många, och menar att allt är slappt från elevernas kroppshållning till de obefintliga kraven på prestationer. Ibland talas om flum när det handlar om sådant som verkar svårbegripligt. Det intressanta är att flummigheten då alltid rör områden, som kan klassificeras som samhällsvetenskap eller humaniora. Naturvetenskap och teknik, hur obegripliga de ibland än framstår, har ingenting med flum att göra. – Ibland blir t o m hela discipliner flummiga: ”Kan man tänka sig något mer flummigt än idéhistoria!”, utropar en bloggare.
Men närmare ett innehåll måste man kunna komma!
Ordlistor och uppslagsböcker ger kortfattade försök till preciseringar. I Svenska akademins ordlista är den som är flummig ”intellektuellt oredig”. Flumpedagogik förklaras i SAOL med ”utan krav på fasta kunskaper”. I Nordstedts svenska ordbok står flumpedagogik för ”pedagogisk riktning som betonar personlighetsutveckling på bekostnad av inlärning ”. För att i någon mån förtydliga denna sista något kryptiska uttolkning har man satt ”nedsättande” som förklaring efteråt. I Pedagogisk uppslagsbok – Från A till Ö utan pekpinnar, som Lärarförbundet gett ut, är ordet/orden försiktigtvis inte alls med.
Men särskilt klart blir det inte: Vad är ”fasta kunskaper” och vad är motsatsen? Personlighetsutveckling – kan man tänka sig den skild från inlärning? Tankereda är lättare att förstå, man måste ha ordning och reda i tänkandet. Men är tänkandet bara ”reda”?
Ett sätt att komma närmare begreppets kärna är att studera det som inte anses vara flum eller som till och med anses avhjälpa flum. När man gjort det kan man gå i motsatt riktning och göra ytterligare preciseringar av begreppet.
Alltså: Om vi håller oss till det stora applikationsområdet för begreppet flum, skola och utbildning, så kan man fråga sig hur motsatsen till flum beskrivs. Hur gör man för att avhjälpa flummet och vad är det för slags skola som då framträder?
Eftersom vi har en regering som tagit som sin uppgift att bekämpa flummet är det intressant att se hur tänkandet bakom ”icke-flum” ser ut. Jag har i den här texten valt att koncentrera mig på två viktiga nyskrivna betänkanden, som rör hur den goda skolan kan skapas, betänkanden som vidareförs i propositioner. Betänkandena eller utredningarna handlar om kontroll av skolan och mål i skolan. ”Tydlig och öppen – förslag till stärkt skolinspektion” heter det ena och ”Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan” det andra.
Skolinspektionsutredningen utgår från att det nu skapas en ny myndighet som ska se till att landets skolor fortlöpande inspekteras av staten. Ett stort antal statligt anställda inspektörer kommer att gruppvis skickas ut på inspektionsuppdrag till enskilda skolor. Och det kommer att gå till så att inspektörerna i förväg läser i sig på skriftligt material om kommunen och skolan, sen kommer man på ett endagsbesök, intervjuar rektor, lärare, elever och kommunens tjänstemän. Därefter åker man hem och författar en rapport som sen kommuniceras med rektor. Därefter blir inspektionsresultatet offentligt.
Det inspektionsutredningen diskuterar är hur denna inspektion ska gå till – och varför.
Det är ett självklart krav, tror jag, framför allt i ett starkt decentraliserat styrsystem att staten har bra koll på utvecklingen, åtminstone i ett land som har den politiska kultur som Sverige har. Dessutom kan inspektioner utgöra ett utvecklingsincitament för skolor. Skolan får input utifrån, någon som ser vad man gör, som reflekterar över och har synpunkter på verksamheten.
Det är i beskrivningen av några centrala aspekter av inspektionens arbete som man kan finna nycklar till förståelsen av hur man tänker när man ska motverka flummet.
Sanningen
Det finns i hela utredningen en föreställning om att inspektörerna ska söka den odiskutabla och objektiva sanningen om tillståndet i skolan och kvaliteten på den verksamhet som pågår där. Denna grundhållning präglar hela betänkandet och anger själva utgångspunkten för inspektionens arbete: ”En skolhuvudmans eller skolas material bör inte kunna leda till olika tolkningar beroende på vem som gör analysen”. Det betyder, säger man, att oavsett vilken inspektör som genomför t.ex. en intervju bör han eller hon komma till samma resultat. Och i detta ”samma” resultat finns ”sanningen” innesluten.
(Jag ska här inte diskutera huruvida man kommer åt ”sanningen” med inspektörer som är ”operatörer” av ett objektivt system. Om det överhuvudtaget är möjligt så leder det helt säkert till en trivialisering av inspektionsresultaten så att endast det mest uppenbara och räknebara blir föremål för inspektionens intresse – och det mesta av det viktiga innehållet i skolan faller utanför.)
Tolkning
Jag ska istället kommentera ett begrepp som utredningen har oändligt svårt för. Det är begreppet tolkning. Tolkning, i den mån tolkning överhuvudtaget behövs, ses som något som är oberoende av den som tolkar. Egentligen är tolkning onödig. Om bara saker och ting är tydliga tillräckligt behövs ingen tolkning, tycks man mena. Tydlighet är därför ett mantra i båda utredningarna.
Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan (SOU 2007:28) diskuterar kursplanemålens tydlighet. Utredningen menar att det bara leder till diskussioner som tar för lång tid om lärarna måste tolka kursplanemålen. Målen ska i stället vara så entydiga att man direkt begriper vad som avses! De får inte vara skrivna på en abstrakt och generell nivå, något som skulle öppna för personliga tolkningar. (Det beror förstås på vad man lägger i ”personliga” kan man invända. Lärare är inte bara personer vilka som helst, de är medlemmar i en profession, som staten vänder sig till för att få uppdrag utförda. Men det är en annan diskussion).
Likvärdighet
Under lång tid har likvärdighet diskuterats som begrepp i samband med verksamheten i svenska skolor. Om det ska finnas ett rörelseutrymme på den enskilda skolan och hos de enskilda lärarna så kan inte all undervisning på alla skolor se likadan ut. Det betyder att man inte kan tala om ”lika” utan måste tala om ”likvärdig”. Både process och resultat måste vara likvärdiga för att den svenska skolan ska vara jämlik och rättvis. Det har f.ö. alltid funnits ett rörelseutrymme för den enskilde läraren oavsett decentralisering! Utan det kan läraren inte genomföra den konkreta undervisningen.
Man hade kunnat vänta sig en utförlig redovisning av hur man ser på begreppet likvärdighet i en utredning som så ofta återkommer till det. Någon sådan redovisning finns inte. Däremot kan man av skrivningarna sluta sig till vilken betydelse utredningen lägger i begreppet. ”Likvärdighet” betyder helt enkelt ”samma”. Inspektörernas bedömningar ska vara så ”samma” som möjligt. Det gäller för inspektionen, och det gäller förmodligen också i förlängningen för skolan.
I en kort passus om nationella prov säger utredningen att svårigheter uppstår eftersom den undervisning som har getts elever vid olika skolor inte har varit densamma. Även om det inte sägs rakt ut, så kan den underförstådda meningen vara att det bästa och mest effektiva vore om alla elever vid samma tid i samma ämne hade precis samma undervisning.
Jämförbarhet
Inspektionsbetänkandets likvärdighetsdiskussion handlar egentligen om jämförbarhet. Om man ska kunna jämföra resultat bör de vara ”samma”. I ett perspektiv där tolkningar är bannlysta och entydighet ska råda blir det tekniska problemet hur man ska få ett jämförelsematerial som ger upphov till otvetydiga slutsatser naturligtvis avgörande. Man måste i slutändan kunna räkna fenomen och vara säker på att dessa är precis likadana. (Sven-Eric Liedman talar därför om uppkomsten av ”pseudokvantiteter” när det gäller skolans mest centrala kunskapsinnehåll.)
Fakta
Tydlighet är som redan sagts det dominerande begreppet i utredningarna. Ordet tydlig och dess varianter förekommer på 125 ställen i skolinspektionsutredningen och det översvämmar utredningen om mål och kunskapskrav i grundskolan (346 träffar). Intressant är att ett ord som demokrat och dess varianter endast har 1 (en!) träff i skolinspektionsutredningen, trots att demokratifrågor borde vara en viktig aspekt av det som ska inspekteras.
Enligt läroplanen ska skolan ”ansvara för att eleverna inhämtar och utvecklar sådana kunskaper som är nödvändiga för varje individ och samhällsmedlem”. Men i den diskussion som föranleds av detta övergripande kunskapsmål, som utredningen också citerar, nämns ingenting om kritiskt tänkande, demokratisk kompetens som tolerans och empati, metoder att tillägna sig och använda ny kunskap, överblick och sammanhang, möjligheter att ta initiativ och ansvar, förmåga till dynamiskt tänkande eller mångkulturell kompetens. Det är som om dessa förmågor inte hade ett dyft med kunskap att göra.
Slutsatsen är att båda utredningarna tycks se fakta, säkra, fasta, oföränderliga fakta, som det som eleverna ska tillägna sig i skolan, eller snarare reproducera i skolan. Därför är det också fakta – och stoff – som tydligt ska anges i kursplanerna.
Omvänd summering
Vad säger dessa resonemang om hur man ser på flum? Ja, flum representerar naturligtvis motpolen till: Omedelbar begriplighet, fakta, fast kunskap, reproduktion, oföränderlighet, entydighet, säkerhet, likhet, sanning/sanningen, jämförbarhet, räknebarhet
Tillsammans med den diskussion jag fört tidigare får vi därför ett stort antal ord och begrepp som kan kopplas till det som sägs vara flum.
- tolkning förståelse
- förändring mångtydighet
- skillnad osäkerhet
- mjuka värden vekhet (bräcklighet)
- svårbegriplighet oredighet
- personlig personlighetshetsutveckling
- likvärdighet
- produktion
Men – och det är min poäng – ekar inte dessa ord och begrepp av en annan tillhörighet också? Jo, många av dem liknar grundläggande värden i en akademisk kunskapssyn!
Jag har gått in på universitetens och högskolornas hemsidor för att i visioner och måldokument försöka urskilja vad som ses som akademiska kunskapsvärden. Jag har också läst en del intressanta skrifter från Högskoleverket om vad ”högskolemässighet” är. Det som skrivs i dessa sammanhang har stora likheter med det som i andra sammanhang (läs: politiska, massmediala) betecknas som flum.
Inom akademin är kunskapssökande att ge sig ut i de marker där man inte riktigt förstår, där fenomen bara kan skönjas, men med oklara gränser och ogripbara samband. Det är då man har behov av att tänka, inte bara klara och rediga tankar, utan oklara, ofullgångna, ofärdiga. I ett inlägg om ”högskolemässighet” talar Marie Demker, statsvetare från Göteborg, t.o.m. om ”bräcklighet” som ”vetenskaplighetens grundläggande definierande värde”. Det helt avgörande i den akademiska kunskapssynen har med tänkande att göra, med den process som är kunskapsbildningens motor. Och motsatsen är att inte tänka alls, inte behöva tolka, få serverat, presenteras för sanningar, reproducera.
Flum kan alltså ha mycket att göra med tänkande. Det är det som nu ska utrotas i skolan. Man får hoppas att inte högskolan står näst i tur.
Till sist: Flum eller inte flum, det är viktigt att ibland påminna sig hur barn och ungdomar kan se på sin skolgång. För dem är skolan är inte bara en förberedelse för livet, en föreberedelse som vuxna med pannan i djupa veck kan betrakta från olika perspektiv. Skolan är livet självt för de barn som går där, varje dag, varje år i ett helt barn- och ungdomsliv. En rolig kommentar till våra vuxna ambitioner med elevernas vistelse i skolan ger en liten kille i åk 7 i Ingegerd Tallberg Bromans m.fl. studie ”Flickorna och fysiken”. Avsikten var att undersöka om naturvetenskapliga studier skulle gynnas av könsuppdelad undervisning. I samband med undersökningen gjordes intervjuer med grundskoleelever. När den här pojken tillfrågades om han skulle kunna tänka sig att undervisningen omorganiserades så att pojkar och flickor läste var för sig utbrast han: ”Menar du att pojkar ska vara för sig och flickor för sig. Då är det ju ingen mening alls med att gå i skolan!”
(En mycket kortare version av texten har varit publicerad i tidskriften Arena 1/2009)
24 Comments on “Olle Holmberg: Om flum”
Lämna ett svar till cwaste Avbryt svar
STÖD SKOLA OCH SAMHÄLLE!
Skola och Samhälle är en ideell förening. Vi som arbetar med S.O.S. gör det helt utan ersättning. Alla bidrag till en fortsatt kritisk debatt om skola och lärarutbildning mottages tacksamt!
Swisha till: 123 589 43 73
Bra skrivet och tänkt!
På bloggen Flumpedagogen bedrivs en kamp för att återerövra ordet och ge det en positiv laddning.
Där kan du även beställa den klassiska FLUMPE-tröjan
http://flumpedagog.wordpress.com/
Du har förtjänat en hederströja!
Fantastisk och inspirerande läsning! Jag stärks ytterligare i mitt val att kalla mig “flumpedagog” efter att ha läst din text.
Tack! 🙂
Pingback: Definitionen av ”flum” « Flumpebloggen
Bra! Det du berättar om de två utredningarna och att demokrat (med dess varianter) får bara 1 träff gör saken tydlig. Som jag ser det har skolan två uppdrag: demokrati och kunskap. Och det är väl alldeles självklart att båda begreppen kan diskuteras. Men det har redan varit ganska tydligt – och är det än mer nu – att den nuvarande regeringen betonar kunskapsuppdraget på demokratiuppdragets bekostnad . Kanske gjorde den förra regeringen motsatsen …
Tack! Det är få som har skadat skolans rykte så illa som Jan Björklund i sitt frekventa användande av ordet “flumskolan”. Han har underminerat i stället för att underbyggt. Därför är denna text otroligt viktig, och bör publiceras i alla stora dagstidningar! Men that will be the day när riktiga pedagoger får komma till tals i den skolpolitiska debatten…
Pingback: Korvstoppning, TP och flum « Sökarens skoltankar
Det är en mycket viktig debatt du här lyfter fram. Därför bjuder jag som seminarieledare genast in dig och Jan Thavenius till Malmö högskolas utbildningsvetenskapliga seminarium så att ni kan utveckla och diskutera era tankar vidare med lärare och forskare på seminariet . Vi ses den 22 februari kl 15.15-17 på Orkanen. Roligt om också andra som läser denna kommentar kommer med och diskuterar.
Vill lyfta fram ett historiskt exempel på detta förhållningssätt och hämtar följande från Wikipedia, uppslagsordet Kväkare:
“Kväkare är en beteckning på medlemmarna i den kristna rörelsen Vännernas samfund, vilken har sitt ursprung ur den mer radikala grenen av reformationen (liksom anabaptister, amish, mennoniter och hutteriter).
Kväkare är ursprungligen ett öknamn (Quaker på engelska betyder ’skälvare’, ’skakare’, och ursprunget till ordet är omtvistat), men rörelsen har tagit detta öknamn till sig och har inget emot att kallas kväkare. ”
Kvävkarna fick Nobels fredspris 1947, så de har tydligen kvaliteter som skulle kunna motivera en mer smickrande benämning!. Att man likväl har accepterat sitt öknamn tyder på både god sjävkännedom och god självkänsla.
Pingback: Folkhögskolepedagogik « Sökarens skoltankar
En alldeles utmärkt artikel av OH. Debatten har funnits i decennier. När Svingtby för många år sedan utsatte ett antal skolledare för ett urplock av 10 “fasta kunskaper” typ ‘tre kännetecken på hackspettens tunga’ – alla hämtade från låg-mellanstadiet, var det få som hade mer än två rätt av 10! Om skola allena skulle handla om reproduktion skulle inte en utveckling av nya kunskaper ö.h.t. vara möjlig. Den som förespråkar disciplinskola (batongpedagogik) á la Björklund är hopplöst sent ute. De nyare generationernas människor gillar inte att bli dompterade. De vill mötas med respekt och kräver motiveringar för varför man ska göra saker och ting i skolan. Hårdare tag är ingen framkomlig väg. Jag har efter ett långt pedagogiskt liv kommit fram till några tämligen enkla teser om vad skola handlar om. Skola handlar om mellanmänskliga möten. För att möten ska kunna fungera måste det finnas en ömsesidighet och respekt – annars uppstår ingen relation. Och så måste man vara överens om varför man möts – i t.ex. ett klassrum. Detta som vissa skulle kalla “flum” har fungerat i hela mitt yrkesliv som lärarutbildare.
Jag håller med alla andra. En utmärkt artikel. En intressant analys. Inga invändningar mot sakinnehållet. Ändå är det något som saknas, som finns där under ytan och som artikeln inte berör. Om nu Jan Björklunds budskap är så totalt omöjligt och intellektuellt ohederligt, hur ska vi då förklara att han faktiskt har vunnit skoldebatten, sopat mattan med arbetarrörelsen?
Per Sundgren
just nu lärarutbildare på Södertörn
Det är klart att det är som Per Sundgren säger. Den enda vägens politik är ohotad. Varför? Jag tror att en möjlig förklaring är att det inte förs någon debatt om vad som är skolans problem, bortsett från de enkla beskrivningar som passar med åtgärder som redan är planerade. Patienten behöver inte undersökas eftersom det bara finns en medicin.
Skolan har problem även om det finns de som förnekar och skyller på massmedia. Och det vore konstigt om det vore problemfritt med tanke på de påfrestningar skolan utsatts för genom samhällsutvecklingen under de senaste årtiondena. – Vilka kunskaper och förmågor behöver eleverna tillägna i skolan med tanke på det samhälle som finns nu och det samhälle som kommer? Hur undervisar man elever som är så uppenbart annorlunda än gårdagens elever var, som ser annorlunda på sig själva, på framtiden, på lydnad, på arbete o.s.v? Hur gör lärare som inte har samma automatiska auktoritet som forna tiders lärare hade? Inte kan dom hoppas på riksdagbeslut som bestämmer att allt ska återgå återgå till hur det var förr. – Men det förs ingen debatt om dessa ting idag. Skola och samhälle har i offentligheten glidit isär. Också i de positiva bilderna av barns och ungdomars utbildning framställs den ”goda skolan” som vore den en ö utan förbindelse med det samhälleliga fastlandet.
Det är inte lätt som en plätt att reformera skolan. Därför behöver vi ett nytt samtal om vari problemen består, ett ansvarfullt på allvar-samtal, som kan utveckla alternativ till den enda vägens politik. Tänk om det är så att den medicin som nu marknadsförs så intensivt kommer att göra patienten ännu sjukare?
“Flumskolan” är ett politiskt slagord, som det inte lönar sig att argumentera emot. Jämför med Mona Sahlins ständigt upprepade att regeringen infört en “stupstock”. Inte vet hon vad en stupstock var; hon tycker att det låter häftigt, helt enkelt. Beskyllningen attt nuvrande regering vill utrota tänkande i skolan är ett lika grovt som avslöjande uttalande.
Dumheter! Tänkande som inte är redigt ÄR flum.
Även exempelvis tolkning, förståelse, mångtydighet, osäkerhet måste kunna formuleras på ett redigt och genomtänkt stringent vis.
Holmberg låtsas – eller är just – ”flummig” i sin utläggning. ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”
Pingback: » Vad är “flum”? Bollplanket
Jag tror att pendeln har slagit mellan ytterligheter: brist på arbetsro i skolan har skapat starka krav på bättre ordning (och studiero). Jag tycker att det är bra att Björklund har försökt göra något åt detta. Ja, jag har förstått att jag sticker ut hakan nu. 😉 Jag gillar också att man nu åter får uttrycka vikten av ämneskunskaper.
Samtidigt är det bra att debatten nu nyanseras. Hur ska vi skapa en kreativ miljö för våra elever och hur ska vi kunna hjälpa dem att bli mer kunniga och tro på sina förmågor? Vår utmaning är alltså: Hur ska vi kunna hjälpa våra elever att uppnå förmågor och kunskaper att känna sig stolta över? Förmågor och kunskaper som gör att de känner att de är kompetenta, att de har något bidra med … Och jag tror att vi behöver kunna få arbetsro för att kunna koncentrera oss, kunna bearbeta, tolka, reflektera … och jag tror att eleverna behöver ledare (lärare) som kan sina ämnen och därmed kan inspirera och stötta … för att de ska nå ända dit.
Det räcker inte att som lärare vara trevlig att snacka med, man måste ha ett intressant och relevant innehåll också. Jag läste ett intressant inlägg om detta i Sydsvenska Dagbladet 24/2 2010, av Merete Mazarella: “Läkare med gränser. Kommunikationsproblem banar väg för kvacksalvare” (Tyvärr går inlägget, som publicerades på Kultursidan, inte att hitta på tidningens nätupplaga.) Mazzarellas inlägg handlar om vår syn på vilka kunskaper och kompetenser vi anser är viktiga. En del verkar tycka att det är ok att man kvacksalvar som lärare, men kanske inte som läkare? Mazzarella skriver bl a att hon hört en av lärarna säga till sina läkarstudenter, när de var nästan färdiga för arbetslivet: “Det viktigaste är att ni är bra på kommunikation så klarar det sig nog med resten.” Det handlar återigen om pendeln tycker jag. Ytterligheterna. Vi behöver lärare och läkare som både är bra på att kommunicera och som har djupa ämneskunskaper.
Tack för ett välformulerat, tankeväckande och intressant inlägg!
Jag som aldrig någonsin tyckt om ordet. A-M
Hej igen! Jag påstod i mitt förra inlägg att Björklund vunnit skoldebatten. Inte för att han har rätt eller för att jag sympatiserar med hans skolpolitik, utan för att arbetarrörelsen fört en sådan bedrövlig skolpolitisk linje. Låt mig bara återge ett par erfarenheter från föräldramöten som jag bevistat som förälder och som politiskt verksam inom vänstern. När föräldrar har tagit upp problem med bristande ordning har de genast fått stöd av borgerliga politiker, medan arbetarrörelsens partier med kraft tagit avstånd från vad de kallat för militär disciplin och majorsfasoner (majoren Björklund). Och föräldrarna har suttit där som andra fån och inte begripit någonting annat än att partier, som inte vill ha lite ordning och reda, dom kan vi inte ha något förtroende för . Och så var den debatten förlorad för arbetarrörelsen, eftersom ingen längre ville lyssna på vad dess företrädare eventuellt hade att säga om det är skolans viktigaste frågor, hur vi ska få våra ungdomar att bli reflekterande och kunskapssökande medborgare. Har sedan betygsfrågan kommit upp har speciellt vänstern haft ytterligare en möjlighet att totalt distansera sig från det ganska sunda tänkande som delas av så där 99 procent av föräldrarna. Dessa blockeringar har gjort att de goda idéer som ibland har funnits hos arbetarröelsen sällan har fått gehör hos dem som har egen erfarenhet av skolverkligheten.
Mycket välskrivet! Din slutsats är helt suverän, visst är det så att akademiker bör tänka sig för innan något avfärdas som enbart flum. Varmt tack Olle!
Tack för ditt grävjobb – jag hade precis i tankarna att formulera en text med samma syfte. Nu behöver jag inte det utan kan ta avstamp i din text istället. Tack för det!
Jag måste dock bestämt avvisa tanken på att “adoptera” uttrycket flumpedagogik och göra det till något eftersträvansvärt. Jag tror mera på den väg som kommentaren “Miroslav” börjar staka ut, dvs att visa likheterna mellan det akademiska (och det konstnärliga!) förhållningssättet och det arbetssätt som nedlåtande betecknas flumpedagogik.
En fenomenologisk och hermeneutisk syn på lärandet där dialogen mellan lärare och elev sätts i fokus kan vara en god hjälp på traven för att höja statusen på den pedagogik som inrymmer ett utvecklande av människan i ett demokratiskt samhälle.
Vem blir först med att formulera de utmanande kvalitetskriterier för det goda lärandet som vårt skolsystem är i ett sånt skriande behov av? Vem blir den som lyckas vända fokus i debatten från fixering vid resultat på bekostnad av kvalitet i lärandeprocessen till ett fokus på att hitta de processer som leder till bästa resultat?
Härmed inbjuder jag er alla till att anta denna galet spännande och djupt meningsfulla utmaning!
Intellektuell oreda kan jag kalla flummigt!
Hej Olle!
Long time no seen.
Artikeln om flum passar väl in i den kritik som svenska skolan och universitetet med rätta utsätts för.
Fick artikeltipset genom Liedmans härliga bok, Hets!
Tots att jag är pensionär numera, jobbade till 67, är jag fortfarande lika engagerad i skoldebatten.
Det finns grupper av yngre lärare som är emot stolligheterna, tack och lov!
Björklunds betygssyn bygger ju på den här föreställningen att allt går att mäta och väga. Snarare är det ju så att man kan mäta det som går att mäta. Oftast är detta ointressant!!
Skolans, gymnasiets, problem, är bl.a. dels att man inte riktigt vet vad man ska lära ut, dels att undervisningsgrupperna är för stora. Hade själv förmånen att de sista 7-8 åren arbeta med små grupper, 5-8 elever!!
vh
Christer
M
När kommer praktikan som ger oppositionen ett tydligt alternativ för att förnya skolpolitiken?
Eftersom Jan Björklund även är minister över högskolor och universitet saknar jag hans användning av begreppet “flum” för att beskriva deras utbildningar och deras forskning. Eftersom Björklund med flera ser en motsättning mellan flum och kunskap så undrar jag hur de ser på IPCC-rapporten som FNs klimatpanel lade fram i fredags 27/9 2013. Är det flum eller är det kunskap? Vad är det som säger att det är flum respektive kunskap? Eller är det något annat?
Om elever ska ha tydlig återkoppling till hur de ligger till i relation till kunskapsmålen kan ju inte kunskapsmålen bygga på flummig forskning. Då måste det väl krävas en forskning med säker kunskap, inte en forskning med ett sannolikhetsintervall. Eller handlar kunskap om de vetenskapliga metoder som forskaren använder, kursplanerna i Lgr 11 tyder på det. Forskningsmetoder är ett sätt för att nå kunskap, dvs. de är processinriktade. Dock är process inte samma som kunskap, vilket bl.a. föranledde Jan Björklund att ta bort processmålen i skolan. Kvar finns då forskningsmetoder.
Men om nu elevernas kunskapsmål bl.a. innebär en användning av relevant/a forskningsmetod/er måste eleven få återkoppling hur hen lyckas med detta. Och då får vi en knepig situation där Skolverket ger direktiv, ramar och/eller kriterier över undervisningsmetoder. För om målet är t.ex. att eleven ska använda samhällsvetenskapliga forskningsmetoder för att undersöka samhället krävs det väl att mål eller kriterier inriktas på detta. Samtidigt klampar Skolverket då in på lärarprofessionens revir genom att ange eller föreslå de metoder som läraren ska använda i sin undervisning (vilket några lärare har påpekat i diverse bloggar).