Olle Holmberg: Ordning och reda

Per Sundgren menar att vänsterpolitiker alltid protesterar när Björklund talar om ordning och reda i skolan och att de därmed kommer i konflikt med föräldrar, som naturligtvis vill ha just ordning och reda. Björklund framstår som den ende som har självklara krav på att det ska vara lugnt och tyst i klassrummen om eleverna ska kunna lära sig något. Det leder bara till anklagelser för flum, menar Sundgren, om man börjar tala om auktoritär uppfostran och militär ordning istället för att bejaka kraven på studiero.

Är det verkligen på det här sättet? Kan det vara så enkelt? Ett slagord föder ett annat, och den med det bästa slagordet vinner?

P1030369Det blir värre och samtidigt intressantare när man flyttar över från politiker till lärare. Mediadebatten har ju i huvudsak handlat om flummiga lärare som sägs vägra genomföra den ordning och den reda som ministern förespråkar.

Det finns inte två lag i skolan, ett som vill ha ordning och reda och ordentliga kunskaper till eleverna, och ett annat lag som inte vill det. Alla vill. Den stora frågan är hur det ska gå till. Det alla (nästan alla) kan vara överens om är att lugn i klassrummen inte skapas genom riksdagsbeslut och kraftfulla ministrar. Det är i klassrummet det ska ske. Men i klassrummet har livet blivit svårare – inte minst för lärarna.

När jag gick i realskolan (där ett urval av befolkningen gick på den tiden) kunde vår svensklärare stå vänd mot fönstret och drömmande se ut på omgivningen medan han föreläste om litteratur. Hela lektionen! Vi antecknade flitigt även om vi förde viskande samtal om vad som skulle hända i helgen. Även om denna scen så här långt efteråt framstår som mer idyllisk (?) än den var så är ett säkert: Mycket har förändrats när det gäller förutsättningarna för lärares arbete i skolan. Och de viktigaste förändringarna som skett har inte sin väsentliga grund i några nya progessiva idéer om undervisning eller några propåer från myndigheter eller några radikala regeringsbeslut.

En av de viktigaste förändringarna gäller eleverna. Barn och ungdomar är inte likadana som de var på 50-talet. De är socialiserade på annat sätt. Det moderna livet har omskapat dem.

Denna socialiseringsprocess ser olika ut om man tar hänsyn till kön, klass, bostadsort o. s. v., men den innehåller ändå en tydlig generell tendens. Vill man lite våghalsigt trycka samman den kunskap som finns om hur unga människor idag ser på sig själva, sin omvärld och sin framtid i ett enda uttryck så skulle man kunna säga: De är inte i lika hög grad som tidigare generationer beredda att förtränga det närvarande för det kommande. De är i högre grad inriktade mot här och nu. Presens. Psykologer skulle säga att ungdomar av idag i högre grad söker omedelbar behovstillfredsställelse. Om det är så är det naturligtvis inte oproblematiskt. Det är på gott och ont. Men det får under alla omständigheter stor betydelse för skolan. Barn och ungdomar är inte beredda uthärda i skolan i väntan på ett bättre liv, något som vi i någon mening gjorde och än mer våra föräldrar.

Elever är känsliga seismografer för de förändringar som pågår ute i samhället och bär med sig dessa förändringar in i klassrummet. Nya erfarenheter, normer, hållningar, sätt att se på arbete, plikt, lärande, framtid, sig själva – en mer självreflekterande, själviakttagande, och kanske mindre självsäker generation av elever – hur ska skolan planeras för dem? Hur ska vi få dem att lära sig? Hur skapa ordning och reda?

Om det nu är på det här ”moderna” sättet så måste det till andra metoder för att återföra skolan till ordningen, den gamla ordningen, hör man allt oftare. Om inte eleverna vill så måste vi tvinga dem, säger en alltmer högröstad opinion på tidningarnas debattsidor. Men det är inte lika lätt att tvinga längre – bara för att nu anknyta till en av alla de normförskjutningar som skett..

Jag höll en gång ett föredrag för lärare om socialisationsförändringar bland barn och ungdom. En mellanstadielärare avbröt mig under föredraget för att ge ett belysande exempel på att eleverna förlorat respekten för auktoriteten, läraren. Hennes berättelse handlade om ett museibesök. Hon hade förberett besöket noggrant i förväg och stod med hela klassen intill sig och talade om vad montrarna innehöll och vad föremålen en gång använts till. Efterhand tunnades skaran vid hennes sida ut, och snart stod endast de mest välartade eleverna kvar och lyssnade på vad fröken hade att säga. Resten for omkring i hela muséet; de var i källaren och undersökte lagerutrymmena, de var i entrén och köpte glass, de åkte hissen upp och ner mellan utställningshallarna. När hon fick syn på några elever vid hissen ropade hon ilsket till dem: ”Nu slutar ni springa omkring och kommer hit med detsamma!” Eleverna stannade till ett ögonblick, såg vänligt på henne, tycktes tänka ”hon måste nog säga sånt, det ingår väl i befattningsbeskrivningen”, vände sen på klacken och fortsatte att åka hiss!

Lärarauktoritet är inte sådant som man kan införa genom att klubba kommunala eller statliga beslut och sedan implementera!

Traditionen i skolan var stark ännu för lite mer än ett halvsekel sedan. Den stödde läraren och byggde under hans sociala roll. När mina lärare trädde in i klassrummet representerade de skolan med stort S, bar med sig skolans självklara myndighet, dess ritualer, dess skrivna och oskrivna regler. Mycket av det som skedde i skolan var givet av traditionen. Det hade naturligtvis betydelse för oss elever. När vi satt i våra bänkar på 50- och 60-talen så uppreste vi oss inte mot Ordningen i skolan. Skolan var som den var. Den var oundviklig. Ett naturfenomen. Man argumenterar inte mot åskväder. Man tar skydd och väntar tills det dragit över.

Idag är allt annorlunda. Framför allt är eleverna annorlunda. Heterogenitet. Skiftande bakgrunder.  Normförskjutningar. Ingen ”enhetskultur” att luta sig mot. En galopperande segregering i hela skolsystemet som gör det särskilt svårt att arbeta i många skolor.

*

Om jag vore lärare så skulle jag bli skitförbannad på dessa ständiga uppmaningar om att ”nu får ni skärpa er, nu måste vi ha ordning och reda i klassrummen”.

Det riktigt stora problemet med dagens skoldebatt är att ingen talar om vad moderniseringen av samhället betyder för skolan, varken om vad eleverna ska lära sig för att kunna leva i dagens och morgondagens samhälle eller hur skolan ska kunna motivera och undervisa de barn och ungdomar som inte passar in i de halvsekelgamla mallarna.

Istället talar man om ordning och reda – som om det vore en fråga om att vilja. Nej, bedrövligt är det!

11 kommentarer till “Olle Holmberg: Ordning och reda

  1. Ja precis så är det. Skolan ser i stort sett ut som den gjorde för femtio år sedan och vi har ungefär samma förutsättningar. Vi befinner oss i en skolsal med minst 20 elever och en lärare som ska få alla dessa individer med nästan lika många kulturella bakgrunder att prestera någon slags skolresultat, som många av dem dessutom inte har den minsta lust att göra. Det moderna barnet har andra behov och ställer andra krav som vi ”gamla” har svårt att förstå.
    Detta blir den stora utmaningen och här hjälper inte drill och diciplin.

  2. Jag blir glad och stimulerad av att läsa ett så bra inlägg som Olle H:s kring de här viktiga frågorna. Till min förvåning blev jag också glad i förmiddags när jag lyssnade på panelen i God morgon världen i P1. Med anledning av de sjunkande resultaten i PISA sa Heidi Avellan från Sydsvenskan att lösningen INTE är att kopiera Finland, med tanke på att den finska skolan har så starka inslag av traditionell ”pluggskola”, och så talade hon om styrkor som den svenska skolan har och där den finska brister. Pluggskola är knappast det eleverna behöver för att kunna möta behoven i dagens samhälle, sa hon. Heidi A är uppvuxen i Helsingfors och arbetat på YLU och Hufvudstadsbladet, och det får ståndpunkten extra tyngd av.

  3. Kan bara hålla med Olle Holmberg om att livet är annorlunda idag. Visst obstruerade vi som gick i skolan på 50- och 60-talet. Det var då som nu, mot de lärare som inte bar med sig en, om jag får kalla det så, naturlig pondus och respekt. Att kunna respektera vuxna var något som man fick med sig från sina föräldrar. Då som nu fanns det föräldrar som av olika anledningar inte kunde ge sina barn vare sig stöd i skolan eller i sin fostran. Den stora skillnaden är att världen är så mycket större nu och att det via alla möjliga medier finns många aktörer som på sina sätt, både kan och vill ”fostra” våra barn och ungdomar. Vi som arbetar i skolan måste förhålla oss till detta. Att vara lärare är en pågående process. Den processen är numera mycket snabb. Ett flexiblare förhållningssätt till skoldagens utseende, inlärning och relationen till elever och föräldrar är nödvändigt. Detta utesluter inte som jag ser det tydliga regler och konsekvenser i tillvaron för oss alla i skolan.

  4. Det jag tyckte att Sundgren ville peka på var att vänstern har tenderat att inte anse att arbetsron i klassrummet är ett problem. I stället borde man vara ense om att det är ett problem – på många håll! – och ägna kraften åt att argumentera om hur och vad och vem, inte om. Jag är övertygad om att ordningen eller arbetsron är ett problem för alldeles för många elever och särskilt de som har de sämsta skolförutsättningarna. Att det sen inte finns några enkla lösningar ‘uppifrån’ och inte i klassrummet heller är ju en annan sak. Något som ganska många skulle hålla med om. Det finns en form av svikt när det gäller elementär social kontroll och relation mellan vuxna och unga. Den borde pratas mer om. Den är värst i de utsatta områdena.

  5. Över lag så upplever jag att ”skitsnackandet” om och mellan vuxna blivit vanligt och fullt accepterat idag. Det påverkar oss alla men det påverkar våra barn allra mest. Jag menar inte att vuxna alltid ska hålla ihop emot barn, inte alls, men det är heller inte en bra utveckling när lärares och rektorers auktoritet totalt urholkas genom att föräldrar sinsemellan och inför sina barn talar nedvärderande om dem. Elever som dagen efter ett mycket välbehövligt EVK kommer och berättar att mamma ändå tycker att rektor är en idiot – inför hela klassen. Då blir de överenskommelser man gjorde så mycket mindre verkningsfulla. Eller ”min mamma säger att matteläraren verkar superdålig” hur får man då eleven att göra sitt, när problemformuleringen redan är klar – läraren är kass!
    Vill man som vuxen och förälder göra det bästa för sina barn, tala med lärarna och rektorn om det du tänker, inte med dina barn!

  6. Pingback: Ordning och reda är omöjligt | Björn – om skola och utbildning

  7. Jag hoppas att det beror på det kalla väder vi haft i maj och att vi har haft fullt av spännande utmaningar och att det inte beror på min ålder vilket många hävdar.Myndigheten har under åren tagit fram flera rapporter som dessvärre visar på att barn och unga inte alltid har så mycket att säga till om. Det innebär inte att man som elev alltid kan få sin vilja igenom men man har kunnat säga vad man tycker och fått en rimlig förklaring varför slutresultatet blev på ett visst sätt.

  8. Ett tydligt regel/struktursystem på en skola i ett klassrum är en förutsättning för att skapa ett flexibelt lärande och en utmanande undervisning för alla elever. Man måste veta ramarna som elev för att bli trygg och kunna fokusera på den innehållsliga delen enskilt och tillsammans med övriga elever.

  9. Jag tycker nog att vi inom skolvärlden skulle hjälpas åt att problematisera ”ordning och reda” för vad är det vi vill uppnå, knappast tysta elever? Vi vill förstås minska konflikter mellan elever så att ingen far illa men vi är ju också medvetna om att konflikter är en väg till erfarenheter så vi eftersträvar också möten mellan olikheter. Vi vill förstås möta elever med behov av studiero, tid för reflektion och vila från en miljö där det händer mycket men samtidigt vill vi använda dynamiken hos de större grupperna för att ge mycket stimulans till alla elever.

    Vi kan å ena sidan se hur det kraftiga informationsflödet gör eleverna mer fokuserade vid nuet än tidigare generationer men samtidigt ser vi också hur de kan ägna mycket tid och kraft för att någon gång i framtiden skaffa sig en bra position i ett datorspel, ett datorspel som har ett mycket ”tydligt regel/struktursystem” och som Ewy Dahlin skriver ovan behöver vi också ha ett bra fokus på detta som lärare.

  10. Du skriver ”Lärarauktoritet är inte sådant som man kan införa genom att klubba kommunala eller statliga beslut och sedan implementera!”

    Det stämmer naturligtvis.
    Samtidigt är det ju så att de signaler som politiker, lärarutbildare och pedagogikforskare ger är oerhört viktiga.
    Tyvärr har alla dessa kategorier misslyckats under lång tid.
    När nu Björklund pekar på att det behövs studiero för att nå resultat, är det många lärarutbildare och pedagogikforskare som känner sig trängda. Istället för att diskutera sakfrågor angriper de Björklund med nedvärderande tillmälen som ”major Björklund”, militär ordning, kadaverdisciplin osv.
    Hur skulle det vara med lite självrannsakan, Olle Homberg m.fl.?

  11. Karl Karlsson menar att ”några” känner sig trängda av Björklunds pekande. Jag är en av dem, verksam som (framgångsrik) lärare och skolledare sedan två decennier. Har med fantastiska kolleger haft förmånen att verka i pedagogiska sammanhang där studiero uppstått ur ömsesidig tillit och förstärkning. Tillit är inte så dumt, bättre än misstro. Kan ingen berätta det för Björklund? 2008 upphörde tyvärr allt nationellt skolutvecklande arbete i Sverige. Ett sovjetinspirerat och genombyråkratiserat inspektionsförfarande gavs i dess ställe oinskränkta förutsättningar att helt fokusera på skolans brister samt medialt efter egentillverkad måttstock kommunicera tillståndet hos varje skolenhet i riket. Initiativet var Björklunds. Klart att jag känner mig trängd. Skolinspektionen leds av en socionom med bakgrund hos polisen. Av inspektionsprotokoll (ligger på deras hemsida) framgår tydligt att man inte gör någon skillnad mellan vad som lagstadgats (lag) och vad som önskas (plan). Hur enskilda åtgärdsprogram har formulerats väger tyngre än vad som händer i klassrummen. . .Klart man känner sig trängd. Känslan är att jag ska överge professionell övertygelse och framgångsrika skolutvecklande erfarenheter för att stattera som politisk kanonmat åt charlataner? Nej tack!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter