Olle Holmberg: Vad gör socialdemokraterna medan högern kidnappar skolan?

”Mot bättre vetande – en svensk skolhistoria” heter en nyutkommen bok om skolan. Författare är Hans Albin Larsson, professor i historia och ofta anlitad av regeringen för uppdrag som gäller skolans omvandling. Han har fungerat som rådgivare, expert i ett antal utredningar och är nu överdirektör för Statens skolinspektion. Hur tänker en inflytelserik person som Hans Albin Larsson om skolan? Det kan man få veta genom att läsa ”Mot bättre vetande”.

Boken är utformad som en lärobok, utan noter och med ett minimum av hänvisningar till andra texter. Men det är en debattbok, som endast nödtorftigt är utklädd till saklig historieskrivning.

IMG_0918Hans Albin Larsson tycker illa om det mesta som han menar att socialdemokraterna har gjort med skolan. Att också liberaler har drivit på utvecklingen får ingen uppmärksamhet. Det är sossarnas fel att läraren har blivit ”social harmoniskapare” istället för kunskapsförmedlare, att de traditionella skolämnena har luckrats upp, att praktiskt-estetiska ämnen har fått en oförtjänt stor roll i skolarbetet, att lärarutbildningen har blivit en tummelplats för pedagogikideologer, att inkompetenta kommunalpolitiker har fått axla rollen som skolhuvudmän o.s.v.  ”Mot bättre vetande” kan ses som ett beställningsverk för att legitimera den nuvarande skolpolitiken.

Hans Albin Larsson är dock mer outspoken än vad politiker oftast vågar vara. ”Mot bättre vetande” ifrågasätter själva fundamentet för det socialdemokratiska och liberala skolbygget, föreställningen om att skolan är till för hela befolkningen och att ”en skola för alla” är till gagn både för den enskilde och för samhället i stort.

Beslutet att genomföra grundskolan skildras närmast som en kupp ”mot bättre vetande”. Det politiska beslutet togs visserligen i parlamentarisk enighet men, menar författaren, utan att man grundligt hade analyserat försöksverksamheter och forskningsrapporter. Den opposition mot beslutet som boken gång på gång hänvisar till kommer från adjunkter och läroverkslärare, de som representerar den gamla skolan, den som nu skulle organiseras om så att den kunde ge hela befolkningen och inte bara ett elitskikt en bättre utbildning.

Det är den sammanhållna skolan som är i fokus för kritiken: Socialdemokraterna nöjde sig inte med att undanröja hinder för arbetarklassens ”begåvningar” och deras utbildning. Partiets missriktade omsorg om ”de svagt motiverade barnen”, ”de skoltrötta”, ledde till att man drev igenom en odifferentierad, sammanhållen skola.

I och med att skolgången genom skolreformerna förlängdes för många elever behövdes fler lärare.  Detta ledde i sin tur, menar Hans Albin Larsson, till en försämring av lärarkvaliteten genom att folkskollärare fick vidareutbildning för att arbeta som ämneslärare vid sidan av de adjunkter som fanns på högstadiet.

”Skoltrötta” och ”svagt motiverade” barn skulle nu få utbildning tillsammans med mer ”begåvade” kamrater. Skolgången förlängdes. Att alla barn skulle gå i grundskolan fick enligt författaren som konsekvens att klassrummets läroprocesser och social fostran kom att uppmärksammas alltmer – och förmedling av ämneskunskaper allt mindre.

Det finns en given lösning på de problem Hans Albin Larsson ondgör sig över: Överge grundskolan! Differentiera skolan med avseende på elevernas begåvning. Låt de barn som är ”svaga” i ett eller annat avseende få slippa att gå i skolan så lång tid som de gör idag.

En annan av regeringens framträdande rådgivare för fram i stort sett samma kritik som Hans Albin Larsson. Hon heter Inger Enkvist och jag har tidigare i artikeln ”Inger Enkvist och den konservativa offensiven mot skolan” diskuterat hennes synpunkter. Enligt Enkvist har det varit ett historiskt misstag att skapa en sammanhållen skola där jämlikhetsideologi är viktigare än kunskap. Man kan inte, menar hon, undervisa elever som inte är intresserade av kunskap och som inte uppför sig lydigt. Det är ”de nya pedagogerna” som medvetet förstört skolans gamla fina kunskapstradition.

Det är den nya skolhögern som talar genom dessa båda författare. I förlängningen av deras kritik tonar en ny skola fram. Högern har ingen förståelse för att skola och demokrati hänger samman, man menar att stora delar av befolkningen saknar förmåga att ta emot grundläggande kunskaper, man talar om traditionell kunskap men aldrig vad denna kunskap ska innehålla eller hur eleverna ska tillägna sig den och man förordar återgång till den utbildning som fanns före förvillelserna under det senaste halva århundradet.

Det är 50-talet som framstår i ett förklarat ljus. Och det är följdriktigt. Det var före de skolreformer som gav det stora folkflertalet tillgång till bättre utbildning.

Det är hit vi har kommit med svensk skolpolitik. Nu ska ”en skola för alla” slutligen överges. Och det sker längs två parallella spår: Ett konservativt spår som backar utvecklingen tillbaka till 50-talet till en skola som tydligt delar upp elever efter förväntad ”förmåga”. Ett nyliberalt spår som i allt snabbare takt säljer ut den gemensamma skolan till stora utbildningskoncerner med ett begränsat intresse för demokratins behov av utbildade medborgare.  Är inte dessa spår oförenliga? Inte alls. Konservatism och nyliberalism har länge samsats inom högern.  Och spåren löper samman: Segregationen tilltar. ”En skola för alla” blir ett minne blott.

Vad gör socialdemokraterna? Var finns den kraftfulla och offensiva politik som blockerar högerns skolprojekt och återtar skolan som ett samhällsbyggande projekt och som ett nav i samhällsutvecklingen och som samtidigt tar itu med skolans svåra framtidsfrågor: Hur skapar man en skola som motiverar barn och ungdomar som idag ser annorlunda på sig själva och världen, vars normer och föreställningar har förskjutits när det gäller auktoriteter, arbete, framtid o.s.v.? Hur skapar man en skola som förbereder för det samhälle som finns nu och det samhälle som man kan föreställa sig kommer i framtiden? Vad för slags kunskaper och förmågor behöver barn och ungdomar för att leva i detta samhälle?

Dessa framtidsfrågor brottas lärarna med dagligen men mycket hjälp får de inte av skolpolitiker eller skoldebattörer.

7 kommentarer till “Olle Holmberg: Vad gör socialdemokraterna medan högern kidnappar skolan?

  1. Politiker har inte mycket kunskap om någonting egentligen. Det är paradoxalt, men sant. Det är bra att du tydligt för fram att grundskolans införande hade fler uppbackare än socialdemokratin. Det glöms ofta bort i politikgrälet. Redan tidigt
    kom faktiskt forskningsrapporter att den sammanhållna skolan, med lätta kurser i vissa ämnen, snarare ökade genomslaget av sociala bakgrundsfaktorer i skolprestationer. En pedagogisk forskare som Siv Fischbein i Stockholm hade
    rentav svårt att få dessa resultat publicerade!

    En skola för alla måste rimligen vara en skola där många lär sig mycket och passerar genom skolåren visare och klikare. Så är ju tyvärr inte fallet i dag. De allra mest lyriska fantasierna om skolans esoteriska väsen måste nog därför överges. Om detta ska ske med en större differetiering eller inte måste diskuteras. Vi får ju inte glömma att inom musiken och idrotten finns ju inte samma hämningar mot att lyfta begåvningar.

  2. Jag har inte läst Hans Albin Larssons bok. Men som jag förstod efterkrigstidens stora skolreform så fanns det ju en mängd faktorer som gjorde att organiseringen av skolväsendet som helhet hade blivit ohållbar: för det första var det alldeles för många aktörer involverade. Det gick inte att få ordning på alla skol- och examinationsformer som fanns och hur dessa skulle utvecklas och samordnas. Sedan har vi efterkrigstidens stora barnkullar som ställde krav på en kraftig utbyggnad av skolväsendet. Realskolan blev under denna tid en oerhört populär skolform. Det var väl hälften av alla elever som gick realskola mot mitten av seklet. Men endast ett fåtal (10%?) tog realexamen. Inte rimligt att köra ”business as usual” med en skolform som inte lyckas examinera sina elever. Slutligen, man upplevde att för få elever valde yrkesinriktade utbildningsvägar och befarade därför att detta skulle leda till brist på arbetare för industrin o.dyl. När enhetsskolan utvärderades så var det ett ständigt aber att de yrkesinriktade linjerna, dvs 9y, inte blev så populära som man hade hoppats, de blev ”icke-val”. Dvs det stora problemet man försökte hantera var ju egentligen att få eleverna och deras föräldrar att välja mindre teoretiska vägar än de gjorde. Kort sagt, det skolsystem som många, likt Hans Albin (vad det verkar), längtar tillbaka till har aldrig funnits. Skolsystemet före grundskolan byggde på att folk, samhällsklasser, huvudsakligen höll sig på sin plats (vilket de slutade göra i början på förra århundradet, vilket som sagt ledde till att man inte kunde köra på utan att förändring krävdes).

  3. Olle skriver: ”att lärarutbildningen har blivit en tummelplats för pedagogikideologer, att inkompetenta kommunalpolitiker har fått axla rollen som skolhuvudmän o.s.v”. Det är korrekt. Kommunpolitiker vet ingenting om hur skolan skall skötas. Redan när kommunaliseringen infördes var protesterna mot den stark. Nu när vi sett vad den fört med sig tror jag knappt den yttersta vänstern försöker försvara den.

    Jag har gått lärarutbildning. De som står bakom den har INTE SJÄLVA TJÄNSTGJORT SOM LÄRARE!
    Vi var åtta erfarna lärare som skulle genomgå en extra lärarutbildning, Jag kom tillbaka från en tjänst som curriculum development expert för UNESCO och min ersättare fick avsluta sitt vikariat innan jag gick in.. Lärarutbildarna hade ingen aning om hur skolan fungerar i realiteten. Vi måste rycka in och lära dem.

    Magnus skriver: ”Det var väl hälften av alla elever som gick realskola mot mitten av seklet. Men endast ett fåtal (10%?) tog realexamen” (Slut citat). Självklart var det så! Realskolans fyra första klasser var en ingång till gymnasiet. Alla som ville gå gymnasiet hoppade från 4an till första ring. De som inte klarade sig bra gick ut realskolan men fortsatte sällan till gymnasiet.

    Skolan har aldrig varit bra. Både vänster och höger har ansvar, men komunaliseringen tvingades fram av vänstern. Den står också bakom sammanhållna klasser som förstör för alla dem som inte orkar hänga med. De underkänns och får gå vidare utan att kunna följa undervisningen.

    De misslyckas varje dag för att de inte fick tid att lära sig läsa och skriva. I jämlikhetens namn pressades de över sin förmåga. De kom ut efter nio år utan att lärt sig läsa och skriva. Utan framtid. Jag har läst hur de berättar att skolan förrått dem. De satt av nio år utan att lära någonting – ständigt hånade.

    Det du kallar jämlikhet är bara likhet. Människor är olika, men du blundar för det och pressar sönder alla dem som behöver mer tid att lära. Du hindrar dem som är intresserade och begåvade att gå fram i sin takt. I jämlikhetens namn måste de stoppas! Alla måste vara lika duktiga/jämlika.

  4. Olle Holmberg avslutar sin artikel med några bra frågor: Vad gör socialdemokraterna? Var finns den kraftfulla och offensiva politik som blockerar högerns skolprojekt och återtar skolan som ett samhällsbyggande projekt och som ett nav i samhällsutvecklingen och som samtidigt tar itu med skolans svåra framtidsfrågor: Hur skapar man en skola som motiverar barn och ungdomar som idag ser annorlunda på sig själva och världen, vars normer och föreställningar har förskjutits när det gäller auktoriteter, arbete, framtid o.s.v. Hur skapar man en skola som förbereder för det samhälle som finns nu och det samhälle som man kan föreställa sig kommer i framtiden? Vad för slags kunskaper och förmågor behöver barn och ungdomar för att leva i detta samhälle?
    Svaret är nog att vill vi uppnå detta – så får vi lärare göra det själva. Socialdemokraterna har kastat in handduken och överlåtit skolan till liberalerna/högern. Vänsterpartiet är tandlöst. Vad som behövs är lärare som börjar engagera sig i skolpolitiken. Lärare som organiserar sig och börjar bygga en folkrörelse för en bra skola för alla. Tragiskt så finns det inga kraftfulla organisationer/partier som driver en progressiv skolpolitik i dag. Det är bara att inse vill vi uppnå Olle Holmbergs vision så måste nog vi lärare börja bygga upp en ny kraftfull folkrörelse för en skola för alla.

  5. Pingback: Vi ska bära men också bygga samhället « Johan Frick

  6. Vill gärna lämna en kommentar angående de resultat baserade på tvillingforskning som jag publicerade i slutet av 70- och början av 80-talet. Tvillingar användes som en metod för att studera arvs- och miljöinflytande och resultaten visade att med ökad frihet i miljön så ökar också inflytandet av individfaktorer (både ärftliga och sociala bakgrundsfaktorer). Vi har i det svenska skolsystemet infört en ökad valfrihet såsom decentralisering av skolan, införande av friskolor, profilval av lärarstudenter, elevers egna ansvar för kunskapsinhämtande etc. Det är därför helt i enlighet med dessa resultat att vi nu ser en skola med ökande variation, större olikheter mellan kommuner och skolor, större olikheter mellan sociala och etniska grupper och större skillnader mellan pojkar och flickor. Detta hade politiker kunnat förutse om man intresserat sig för resultat från denna typ av forskning. I stället säger man sig nu vara förvånad och inför nationella prov och ökad betygsättning för att råda bot på detta.

  7. Jag blir matt när jag läser vad du skriver om denne Larsson. Den förkunnelse som han och Enkvist för fram är inte bara ägnad att cementera de allt för stora klyftor vi nu har i såväl skolan som i samhället, de vidgar dem. Därmed bidrar de till att bädda för att vi här så småningom ska få se liknande kravaller som dem i England.

    Björklund hade i decennier ostört fått hamra in en lögnaktig svartmålning av skolan och en ogrundad flumstämpel på socialdemokratin. Detta kom att bidra till alliansens valseger. I eftervalsanalysen konstaterade Sahlin att socialdemokratin hade hamnat i otakt med väljaropinionen i skolfrågorna och att det var något som hon ville rätta till. Hon offrade partiets ursprungliga övertygelse på röstfiskets altare. Genom överenskommelser med alliansen förlorade socialdemokraterna mycket av det handlingsutrymme de skulle behövt för att kunna föra en kraftfull oppositionspolitik i skolfrågorna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter