Olle Holmberg: Vad ska man med kulturen till i skolan?

För mer än tio år sedan publicerades resultatet från en enkät till 8 000 elever med frågor om Förintelsen under andra världskriget, om det mångkulturella samhället, om muslimers rätt att bygga moskéer i Sverige o.s.v. Det är den undersökningen Sven-Eric Liedman nämner i sin artikel  ”Sinne för tiden” som S.O.S. publicerade några dagar före jul.  Även om undersökningsresultaten kan tolkas på olika sätt och också nyanseras framträdde ändå en oroande bild. Eleverna uttalade en brist på tilltro till det demokratiska styrelseskicket, och enkätsvaren innehöll många negativa attityder till andra kulturer. T.ex. sa drygt en tredjedel av eleverna att de inte var helt säkra på att Förintelsen verkligen ägt rum. Hur ska man tolka detta? Vad är skolans ansvar?

Det är svårt att tro att problemet är att elever inte fått någon undervisning, när det gäller dessa frågor. Den uppfattningen framfördes annars i debatten. Det är säkert inte fråga om en djärv hypotes, om man säger att alla elever som gått igenom grundskolan har blivit undervisade om nazismens grymheter, judeförföljelserna och Förintelsen, eller att alla har läst om det demokratiska styrelseskicket, om regering, riksdag och kommuner. Men materialet har på många skolor malts ner i den kvarn för inlärning som skola ibland är. Det är en sak att dessa ting tagits upp i undervisningen. Det är en helt annan sak om elever blivit berörda av vad de tagit del av, om de påverkats av vad de läst eller hört; det är en annan sak om de över huvud taget kommer ihåg. För att detta ska ske behövs mer. Då behövs elevernas egen aktiva medverkan, deras nyfikenhet, allvar, glädje, engagemang. Det är väl detta som undervisning handlar om – att göra människor så berörda av det som tas upp i undervisningen att kunskapen integreras i dem, förbinds med deras erfarenheter, blir till något de själva äger istället för att ägas av läraren eller en träaktig lärobok.

Vad gör man då? Eleverna måste ju känna till det demokratiska styrelseskicket och 1900-talets mörka historia. Det är inte så enkelt. Det är inte så enkelt att ”beröra”. Det kräver helhetsanalyser av läromiljö och lärosituationer. Det man utan vidare kan säga är att lärare knappast är hjälpta av de råd som Hans Bergström, DN:s chefredaktör, framförde när han kommenterade rapporten den gången. För honom var åtgärderna självklara:

Nästan vilken lärare som helst skulle enbart utifrån de fem inledningsmeningarna i vår regeringsform kunna bygga upp en serie högst intressanta lektioner, med påtagliga historiska illustrationer. /-/ Tyvärr: det måste nu gå ut en generalorder om att grundskolan ska lära ut grunderna för svensk demokrati, däribland att alla ska ha gått igenom regeringsformen. Skolan har på egen hand inte förstått eller klarat uppgiften.[1]

Alla som har minsta kontakt med skola och skolarbete fattar att det har i varje fall inte den som skrivit dessa rader. Man skulle kunna skratta åt alltihop – om det inte handlade om allvarliga saker.

Demokrati, respekt för andra kulturer, medkänsla, solidaritet, sådant låter sig inte beordras eller faktareproduceras fram. Blir eleven inte berörd är allt bara yta, snabbt bortglömt, utan rötter.

Det är i detta sammanhang som diskussionen om ”skolan och kulturen” borde ha sin mest givna plats.

Här kan man skönja grundproblemet i det som är skolans förhållande till kulturen, till skapandet, till det estetiska. När det handlar om kunskap, det som skolan är till för att utveckla hos sina elever, spelar t.ex. de ”praktisk-estetiska ämnena” i en annan och lägre division än övriga ämnen. De klumpas samman i en grupp under en egendomlig beteckning, något som understryker att dessa ämnen är något för sig, något som finns och får finnas i skolan, men som egentligen inte har med skolans huvuduppgifter att göra. Man räknar inte med att t.ex. drama, bild och musik har ett kunskapsvärde i djupare mening, som något som kan förändra elevers sätt att uppfatta och förstå verkligheten. Därför behöver dessa ämnen sina särskilda banérförare och påtryckningsgrupper, som slåss för kulturen i skolan: ”Herregud, vi behöver ju kultur i skolan också!” Vadå ”också”?

Det finns visserligen kulturutredningar som säger vackra saker om en skapande skola med eleverna och kulturen i centrum, men det är nog bara munväder. När det kommer till kritan, när man diskuterar skolans ”kris” och elevernas bristande kunskaper, är det ingen som kommer på tanken att nämna så perifera ting som drama t.ex.

Lena Aulin, Jan Thavenius m.fl. har i ett forskningsprojekt vid Lärarutbildningen på Malmö högskola, ”Kulturen i skolan”[2], försökt förstå vilken roll kultur/estetik har i skolarbetet. De har använt sig av tre begrepp i sina analyser, tre dimensioner av kulturanvändning i skolan:

  • Marknadsestetiken: Skolarbetet fungerar som en del av den marknad som konsumerar upplevelseindustrins produkter. Det mesta sker på marknadens villkor. Skolan accepterar motvilligt elevernas fascination för det kulturutbud som ständigt omger dem i media, i reklam, i design o.s.v. och låter den populära kulturen bli en del av skolarbetet – men utan reflektion, utan analys, utan kritik – enbart som upplevelse och sysselsättning.
  • Den modesta estetiken: Å ena sidan ska eleverna komma i kontakt med ”den goda kulturen”, den hallstämplade och godkända, den som setts som motvikt mot ”kommersialismen negativa verkningar”. Å andra sidan måste skolarbetet ibland vara lustfyllt och skapande om eleverna alls ska orka gå kvar i skolan. Arbetet med” den goda kulturen” och ”de skapande aktiviteterna” kan ofta bli till estetisk formalism, utan riktning och innehåll. Det handlar mer om att förmedla kulturarv och ge eleverna lustupplevelser, mindre om att ställa detta i relation till vad som pågår i livet och verkligheten.
  • Den radikala estetiken: Konsten kan utmana och ifrågasätta. Den kan vända företeelser upp och ner, låta det till synes naturliga bli onaturligt, det till synes självklara bli problematiskt. Den kan visa på möjligheter och utopier. I den radikala estetiken tar skolan vara på den förändrande kraft, som konsten kan ha. Med en öppenhet som tål både osäkerhet och motsägelser kan elevernas nyfikenhet på och frågor om världen gestaltas och bearbetas. I den radikala estetiken är både form och innehåll centrala.

Det är inom ramen för den radikala estetiken som ett skapande och kritiskt skolarbete skulle kunna genomföras, ett skolarbete som präglas av lust och glädje, som erbjuder  eleverna en yttrandefrihet värd namnet – och som berör dem och utvecklar deras kunskap.

Detta är naturligtvis en utopi. Men det är ”en älskvärd utopi som inte är inriktad på att förverkliga en redan färdig plan utan på att skapa en öppenhet där olika planer kunde diskuteras. En demokratisk utopi om en plats där unga människor kunde undersöka sina handlingsmöjligheter och komma underfund med vad de vill ta ansvar för.”[3]

Vi är mycket längre ifrån en sådan utopi än vi varit tidigare. Idag är situationen värre än någonsin för ”en skapande skola”. Den skolpolitik som nu bedrivs har ingenting med skapande att göra. Den handlar om disciplinering, faktareproduktion och kontroll. All estetik sitter trångt – oavsett rubricering. Den kunskapssyn som på förvånansvärt kort tid tagit över i det offentliga samtalet talar enbart om hur mängden fakta inom olika områden ska kunna öka i det som är elevernas ”behållare” för kunskap.

Den utredning som föregick omarbetningen av läroplan och kursplaner, Tydliga mål och kunskapskrav i grundskolan (SOU 2007:28), ger ett nästan parodiskt övertydligt exempel på denna kunskapssyn. Utredningen diskuterar kursplanemålens tydlighet och menar att det bara leder till diskussioner som tar för lång tid om lärarna måste tolka kursplanemålen. Målen ska i stället vara så entydiga att man direkt begriper vad som avses! Tolkning är egentligen en onödig verksamhet. Om bara saker och ting är tydliga tillräckligt behövs ingen tolkning.

Vad har kultur att göra i sådan omgivning?


[1] Bergström, Hans, ”Grundskolan har misslyckats”, i Dagens Nyheter den 13 juni 1997

[2] Aulin-Gråhamn, Lena, Persson, Magnus, & Thavenius, Jan, Skolan och den radikala estetiken. Studentlitteratur, Lund 2004

Aulin-Gråhamn, Lena & Thavenius, Jan, ”Kultur och estetik i skolan”, Rapporter om utbildning 2/2003, Malmö högskola, Lärarutbildningen,

[3] Thavenius, Jan, ”Den radikala estetiken” i Persson, Magnus & Thavenius, Jan, ”Skolan och den radikala estetiken” i Rapporter om utbildning 1/2003, Malmö högskola, Lärarutbildningen, s 73f

2 kommentarer till “Olle Holmberg: Vad ska man med kulturen till i skolan?

  1. VARFÖR KULTUR I SKOLAN?
    Som jag ser det har kultur med identitetsbildning, demokrati och yttrandefrihet att göra.
    En motkraft till allt som skall mätas, fragmenteras och uppdelas.
    Även när det gäller psykosociala frågor som mobbning, empatisk förmåga och våldsbenägenhet
    definierar och schemalägger skolan.. Vi har demokrati på fredag och livskunskap på tisdag.
    Det är dömt att misslyckas. Det är märkligt att svenska lärare har så dålig självkänsla att man tar till
    färdiga paket om hur man hanterar till exempel mobbning. En himla massa pengar går åt till utbildning
    av alla dessa GÖR SÅ HÄR SÅ LÄR SIG ELEVERNA ATT FÖRSTÅ. Människan är ju inte någon maskin där man kan inprogrammera vissa beteenden och sen utvärdera.
    Vad har hänt de sista 20 åren? Har det skett någon positiv utveckling? jag tycker inte det.Snarare tvärtom. Vi går nu tiilbaka och letar efter lösningar från 60 och 70talen. Det gör vår skolminister också.

    Människan är unik. Genom all forskning vet vi att det lilla barnet kommunicerar och lär utifrån sin
    omgivning. Barnet är i sig aktivt skapande och vill lära!
    Som alla människor lär barn när de utsätts för intressanta frågor och fenomen som utmanar deras tänkande.
    Vad är förtryck? Finns det förtryck i vår klass?
    Skönlitteraturen kan för eleverna synliggöra och bekräfta egna erfarenheter.

    Som jag ser det är ett demokratiskt arbetssätt en förutsättning för utveckling.
    När barn möter skolan bär de med sig många kunskaper och erfarenheter som inte skolan
    använder. Barn har reflektioner och tankar om allt i vår omvärld.
    För att förstå kulturens betydelse i skolan tror jag att vi som lärare måste ha insikter om det vidgade
    språkbegreppet. Det vill säga att vi förstår att använda talet,leken,bilden,skrivandet,läsandet och dramat som uttryck för vad eleverna vill berätta och att det sker i kunskapsutvecklande meningsfulla sammanhang.
    Elevernas uttryck är språkliga och kommunicerar med omvärlden.. De ställer frågor som läraren måste vara lyhörd inför.
    Att gestalta med bilder är för de yngre eleverna självklart. Där visar de vad de upplever känner och tänker.
    Att utgå från barns föreställningar, från vad de vet kan och förstår är grunden för ett demokratiskt arbetssätt. När de blir synliga i sina bilder och i sitt berättande får de yttrandefrihet.
    När barnen börjar skriva, frågar de ofta – måste jag rita också? Då svarar jag – ja det måste du!Det är just i skarven mellan förskola och skola, mellan bilden och skrivandet som uttrycksmedel, som jag som lärare
    kan välja.Vill jag att eleverna skall utveckla sitt bildspråk,sitt form- och färgspråk och sina förmågor att
    gestalta vackra egna böcker där de själva väljer sin lay out, där förmågor att skriva vackert och intressant
    blir lustfyllt , då väljer jag det frirummet för barnen där de känner att de utvecklar något alldeles själv.
    Elevernas bildutveckling är mycket intressant. Man häpnar inför förmågorna de utvecklar. I sina bilder
    blir de synliga för sig själva och andra. I den här processen sker en identitets bildning. Ett sådant arbetssätt
    hindrar eleverna att utveckla en konsumtionsidentitet, där prylarna visar vem man är.
    I stället för att fylla i de otaliga förproducerade läromedlen som förlagen tillhandahåller är eleverna själva
    delaktiga i att utveckla sin kunskap och sin omvärldsuppfattning.
    Det visar sig att när eleverna vänjer sig att alltid illustrera den text de skriver, utvecklar de ett helt eget bildspråk.Bilden kompletterar texten och visar andra kompetenser hos eleven. Och som lärare lär jag mig mycket genom att se deras bilder.
    De upplever sig själva som författare och illustratörer.
    Då är det lägligt att samtala och visa skönlitterära böcker och synliggöra författare och illustratörer som är väl kända och som många är bekanta med.
    Varför skriver man? Vad är det som gör att vissa författare blir väldigt mycket lästa till exempel Astrid Lindgren? Känner ni till böcker som hon har skrivit? Vad är det som är bra med hennes böcker? Illustrerar hon också sina böcker?
    Utifrån deras egna bilder kan man visa etablerade konstnärers bilder hur de berättar.
    – Titta på den här bilden! Vad tycker ni att den berättar?
    På samma sätt betraktar vi varandras bilder.
    Jan har satt upp sin bild med häftmassa. – Vad ser ni i min bild? Vad tycker ni att den berättar?
    Barnen lär sig att tolka och de märker att alla tolkar olika. Varför tolkar vi så olika?
    Barnen kommer själva fram till att vi tolkar utifrån våra erfarenheter.

    Så menar jag att man kan börja arbeta med kultur i skolan.
    Lyssna på den här musiken. Sitt alldeles stilla!
    Vilka bilder får ni i era huvuden när ni lyssnar. Vad tycker ni att musiken berättar?
    Kan man skriva musik? Finns det någon av er som kan läsa musik?
    Dom som skriver musik kallar vi för kompositörer. Känner ni till någon kompositör?
    Ni skall nu få lyssna till en kompositör som heter Mozart. Han levde för länge sedan.
    Han älskade att komponera och spela piano och fiol. Han började skriva musik när han var fem år.
    Hans musik kan vi nu läsa och spela till, Över hela världen spelas hans musik.

    Att arbeta med drama. Varför finns det teater? Kan man lära sig något genom att se eller spela teater?

    När eleverna börjar i årskurs 4 förändras ofta deras skolliv. De kompetenser och insikter som de har erövrat om sig själva och världen avstannar. Nu fragmenteras deras bildskapande. De upplever att skapande verksamhet är barnsligt. Nu finns bild på schemat. Nu blir skoltiden uppdelad i bitar och många lärare har inte förmåga att få alla dessa bitar att bli begripliga!
    Vad händer nu med elevens självbild? Om inte eleven i fortsättningen ges förutsättningar att förstå sig själv och sin omvärld, blir det massmedias,dataspelens och konsumtionens identitetsbildande människosyn som gäller.

    Och det bara är så, att gestalta kunskaper med alla våra språk är förutsättningen för att förstå hur det är att vara människa och medmänniska och det är förutsättningen för kultur i skolan.

    Ulla Wagner, lärarfortbildare författare

  2. Fortsättning följer! Jag funderar!
    Varför kan inte någon beskriva VARFÖR kultur är viktigt. Detsamma gäller att läsa böcker! VARFÖR är det viktigt att läsa böcker? Vi lärare måste ju ha klart för oss varför -eller hur? Vi måste kunna beskriva för oss själva vad litteratur är bra för och kultur! Och vi måste kunna föra en diskussion med våra elever utifrån en egen övertygelse. Annars blir ju undervisningen enbart ytlig och hjälper inte eleverna att förstå att texter och konstverk,dramatik, och dans kan vidröra något i ens inre som kan användas och omvandlas till något nytt! Jag har en känsla av att från och med årskurs 4 är man inte direkt intresserad. Det finns ju bildtimmar och musiktimmar så det får de lärarna fixa. Men lärare måste ju ändå FÖRSTÅ vikten av kultur eftersom det speglas i deras förhållningssätt.
    De lärare som är intresserade kan ju exempelvis läsa och försöka förstå BIFROSTSKOLANs pedagogik på Jylland. Deras arbete har en tydlig övertygande kulturprofil till och med årskurs 10. Waldorfpedagogiken har också intressanta teorier varför kultur är viktigt och varför färg,form,arkitektur,
    rörelse,ljus och upplevelser är viktigt för mänsklig utveckling. Freinet ser också bilden som viktig i lärandet.
    Framförallt är Reggio Emilia pedagogiken mycket intressant och kan användas i alla årskurser eftersom det hela tiden handlar om hur människan upplever och lär.
    När jag på lärarhögskolan diskuterade dessa skolors synsätt på undervisning frågade studenterna varför de aldrig fick ta del av dessa teorier på högskolan?
    Jag har en känsla av att lärare på högstadiet och gymnasiet inte är intresserade eller så är det så att kultur
    ingår inte i deras verklighetsbild av skolan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter