Ove Sernhede: Förortens unga och skolan

Runt om i Västeuropa pågår en utveckling som avskiljer de stora städernas invandrartäta bostadsområden från det övriga samhället. Dessa förorter är på olika sätt socialt utsatta, det vill säga de präglas av hög arbetslöshet, stort bidragsberoende, låga inkomstnivåer och höga ohälsotal. De är också inbegripna i en process där områdena och de som bor där nedvärderas och utpekas som avvikande. De här omständig­heterna har en direkt inverkan på ungas gemenskaper såväl som på skolans verksamhet.

Många ungdomar i dessa utsatta områden lever i en värld präglad av marginaltillvaro och utanförskap. Skolan har här svårigheter att erbjuda en ingång till det svenska samhället. Den är inte självklart den plats där dessa ungdomar utvecklar kunskaper om och förståelse för sin samtid. Det finns en del forskning som tyder på att skolan snarare kan förstärka upplevelsen av att inte vara delaktig.

Barn och unga från storstädernas kommunala förortsskolor framstår allt mer som det nuvarande skolsystemets förlorare. Antalet skolor där mellan fyrtio och sextio procent av eleverna lämnar nionde klass utan behörighet till gymnasieskolan ökar. Den PISA undersökning som presenterades hösten 2010, såväl som Skolverkets rapport från 2009: Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?, visar att skolan inte förmår kompensera för den allt påtagligare sociala skiktningen. Vi står inför en situation där stora delar av dagens unga från de mest utsatta stadsdelarna i de tre storstadsregionerna riskerar att tappa tilltron till samhället och därmed hamna i ett tillstånd av permanent marginal­isering.

För tjugo år sedan var likvärdigheten i svenska skolor mycket stark (Skolverket 2009). Elever med olika familje­bakgrund presterade naturligtvis olika, så utbildningsnivå inverkade på elevernas resultat. Men villabarnen satt tillsammans med höghusbarnen i samma klass och alla fick en någorlunda jämbördig chans till lärande i skolsituationen. Idag är situationen en annan: ”tala om för mig i vilken stadsdel din skola är belägen så skall jag tala om för dig vilket betyg du har”. De olika betygsnivåerna kan därigenom i det närmaste ses som ett mått på segregationen. Skolan är inte längre en och samma skola för alla och skolan i storstaden är inte längre en plats för möten mellan olika sociala världar. Därigenom riskerar en viktig aspekt av det som var den svenska grundskolans demokratiska intention gå förlorad.

Skolan i storstäderna är inte längre en plats för skapandet av social sammanhållning, mycket talar för att den snarare bidrar till att befästa klyftor och skillnader. Också på europeisk nivå är dessa skillnader påtagliga och i olika policydokument från EU har hävdats nödvänd­igheten av att, inte minst inom utbildnings­systemet, minska de sociala skillnaderna och stärka den sociala sammanhållningen. Exempel på detta är EU:s Social Agenda (2005-2010), The Strategy for Social Inclusion och Europa 2020:s uttalade målsättning om att minska segregationen (inclusive growth).

Det har under de senaste decennierna i de tre storstadsområdena skapats bostadsområden som blivit stämplade som avvikande och stökiga (”territoriella stig­matisering­s­­processer”). Det har naturligtvis också drabbat de unga och skolan. I Stockholm, Göteborg och Malmö finns utsatta områden där majoriteten av barnen växer upp i familjer som, enligt Rädda Barnens studier, lever under fattigdomsgränsen. Enligt ungdomsstyrelsens FOKUS 08En analys av ungas utanförskap – var trettiofem procent av de unga mellan 20-25 år i områden som Hjällbo och Rosengård varken i arbete eller i studier.

Mot den bakgrunden är det knappast förvånande att de tre storstadsområdena under 2009 och 2010 skakats av upplopps­liknande aktioner där grupper av frustrerade unga tände eld på bilar, kastade sten och brandbomber mot polisen osv. Aktioner som vi tidigare sett runt om på den europeiska kontinenten, men som vi trodde den svenska välfärdsstaten var befriad ifrån.

Varför uppfattar då så många unga i de stora städernas förorter inte skolan som en länk till eller en väg in i samhället? Skolan utgör inte den självklara arena där de unga utvecklar självrespekt, kunskap och förståelse för sin egen samtid. I dessa förorts­områden utvecklar de unga egna kulturer och multietniska gemenskaper som handlar om sökande efter tillhörighet, trygghet, närhet, mening och identitet. Men de uttrycker också behovet av en annan omvärlds­förståelse än den skolan tillhandahåller.

I en följande artikel kommer jag att ge min tolkning av förhållandet mellan förorternas unga och skolan.

Litteratur

Ove Sernhede, Förorten, skolan och ungdomskulturen. Göteborg: Daidalos 2011.

Skolverket, Vad påverkar resultaten i svensk grundskola. Stockholm: Fritzes 2009.

Ungdomsstyrelsen, Fokus 08. Om ungas utanförskap. Stockholm: Ungdomsstyrelsen 2008.

Artikeln ingår i en längre text med hänvisningar till den forskning som framställningen bygger på. Den hittar man i Läraryrkets interkulturella dimensioner, Stockholm 2011.

*

(Ove Sernhede är professor i socialt arbete vid Göteborgs Universitet.)

16 kommentarer till “Ove Sernhede: Förortens unga och skolan

  1. Dystert. Och artikeln speglar nog en realitet. Men jag skulle vilja att artikeln började där den slutar. För huvudfrågan på kortare sikt är om skolan kan betyda något positivt i dessa förortsområden, trots allt. Vill vi komma tillrätta med boendesegregationen som ligger som en botten ,ovanpå vilken fritt skolval o.d. kommit, så har vi en rätt tung uppgift, där få förslag ens förts fram i debatten.

  2. ELEVER ÄR OLIKA OCH DET SKALL SKOLAN TA HÄNSYN TILL!

    I svensk skola är det elevens ålder som styr vilken utbildning hon får. Det borde vara elevens förutsättningar som styr.

    Det är just genom att blunda för olikheterna som samhället ökar klyftorna. Jag skall förklara.

    En tolvårig elev, som kommer från en plats i Afrika med strider och i princip ingen skola, sätts i skola med andra tolvåringar FÖR JÄMLIKHETENS SKULL. Men denna elev har aldrig lärt sig läsa, skriva eller räkna – hon är analfabet. Den olikhet som man blundar för ökas ytterligare när analfabeten självklart misslyckas.

    Om skolan i stället givit eleven svensklektioner och sedan antingen placerat honom/henne i första klass eller i en specialutbildning, så hade eleven lärt sig läsa och skriva.

    Just viljan att i jämlikhetens namn ställa samma krav på elever som i verkligheten inte är “jämlika” (har samma förmåga) krossar invandrare och lämnar dem arbetslösa.

  3. Samhället dras ut allt mer, de välbeställda får mer tillgångar och de med sämre inkomster får allt mindre. Människor som är beroende av det gemensamma i vårt samhälle får allt mindre del av just det gemensamma. Penningen styr allt mer i valfrihetens namn.

    Visst hade vi ojämlikhet även under 70-talet men, precis som Sernhede skriver, gick ofta höghusebarnen i samma klass som villabarnen, om sådana områden fanns i närheten av skolan, eftersom det var det geografiska avståndet till skolan som avgjorde.
    Nu gäller valfriheten. Elever i alla åldrar förflyttar sig, eller förflyttas, varje morgon och eftermiddag för att gå på en ”bättre” skola. Avsikten med denna valfrihet är inte att öka demokratin eller fostra nästa generation till demokratiska individer. Valfriheten är ett säljargument i en kommersialiserad marknad.
    Förlorarna i all kommersialisering är de som inte har egna medel, eget kapital och även de som inte är tillräckligt insatta i marknaden. I ett samhälle som har stor tillgång av vård, skola omsorg för alla dess invånare gör att en ”gemensamhets-känsla” är möjlig i t ex ett klassrum. Med vår alltmer marknadsanpassade skolsystem får vi inom skolan ett ”vi och dom -tänkande”. Samma ”vi och dom-tänkande” präglar även diskussionen om förorterna.

    De lever i ett ”utanförskap”. Utanförskap associerar till Rinkeby (Stockholm), Bergsjön (Göteborg), Rosengård (Malmö). Är boende i Östermalm/Bromma (Stockholm) eller Särö/Billdal (Göteborg) innanför? Innanför vadå? Det är mer renhårigt att beskriva de som bor i de först nämnda delar av storstäderna med de ord som Sernhede beskriver så bra i inledningen: de ”socialt utsatta”.
    Vänd istället på begreppen!
    Innanför: Så länge det finns en gemensam offentliga omsorg om varandra är de som inte har arbete, är sjuka, är gamla innanför i vårt samhälle, de är med oss. Vi tar hand om varandra.
    Utanför: De som vill vara borta från oss vanliga dödliga och skapa sina egna små paradis för sig själva. Ett liv som kräver egna resurser, men ger en önskad isolering. Tyvärr får dessa pengar idag från det gemensamma (skattemedel) för att skapa sig sitt ”utanförskap”

    Samtidigt som skolor idag får skolpeng för att de har en speciell profilering som den insatta föräldern skickar sina barn till, får inte eleverna, i den socialt utsatta förorten, modersmålsundervisning än mindre studiehjälp på sitt modersmål, något som elever med svenska som andraspråk är så hjälpta av. Frågan är om skolorna i de utsatta områdena, skolor med elever från flera språkgrupper, skolor med små resurser har reell möjlighet att utföra ett arbete som är önskvärt, eller står i relation till de mål som beskrivs i alla styrdokument. Vilka mål är realistiska för en skola med 80 språkgrupper, ibland inga engelskalärare, endast resurser för några elevers studiehjälp, inga skolvärdinnor eller skolvärdar, få overheadapparater som fungerar?

    Uppväxt som jag är i en förort på 70-talet är jag medveten om att polisens närvaro var inte favoriten då heller och bilbränderna sker idag även i de mindre orterna även om dessa inte skapar rubriker. Men troligen frodas en större frustration idag än tidigare i förorterna. Upploppen har sin reella bakgrund. De socialt utsatta är utsatta för den ekonomiska politiken, de har inte valt sin ekonomiska knapphet, varken den personliga eller skolans resurssvaghet. Det är ett politiskt val som andra har gjort, inte de som bor i Bergsjön mfl. Särdragningen av samhället stärks av att man ser dessa ungdomar som om de levde i ett ”utanförskap” istället för att både analysera de ekonomiska förutsättningarna och försöka hitta vägar tillsammans med ungdomarna hur vi kan stärka resurserna i dessa skolor.

    Litteratur
    Skolinspektionen 2010:16 Språk och kunskapsutveckling för barn och elever med annat modersmål än svenska.
    Skolverket 2002. Flera språk – fler möjligheter – utveckling av modersmålsstödet och
    modersmålsundervisningen. Stockholm: Skolverket.

  4. Väntar med intresse på nästa artikel och håller helt med Kirsti. Frågan är vad kan vi lärare göra för att vända den här utvecklingen? Nu kanske någon invänder – skall vi göra det också? Svaret är ja det skall vi. Det ingår i läraruppdraget – här kommer ett citat från de yrkesetiska principer som Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund antog tillsammans 2001.

    Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning
    – påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna

    http://www.lararforbundet.se/web/yrkesetik.nsf/doc/005324D7?opendocument#L%C3%A4rares%20samh%C3%A4llsuppdrag

    Med andra ord det är bara att sätta i gång. Helt enkelt ett brott mot de yrkesetiska principerna att inte engagera sig mot den ökade segregationen, för segregationen försvårar elevernas lärande.

    Men givetvis så är det lättare sagt än gjort – har definitivt inte alla svar men en del idéer om vad vi skulle kunna göra.
    Vi har ett mycket kraftfullt vapen i våra händer, nämligen undervisningen. Låt oss fylla lektionstiden med undervisning som utgår från elevernas verklighet av segregationen. Deras berättelser i svenskan, matematiklärarna kan låta eleverna räkna på inkomstfördelningen i sverige, låta dem göra statistiska undersökningar på ekonomiska skillnader mellan olika stadsdelar utifrån offentlig statistik osv. Samhällslärarna skall givetvis förklara varför dessa skillnader har uppkommit. Vi lärare kan inte ensamma förändra världen men vi kan i vårt dagliga arbete beväpna eleverna med argument som möjliggör för dem att agera för en politisk förändring.
    Vi måste också börja kämpa för ett återförstatligande av hela skolvärlden – inklusive friskolorna. (Lärarnas riksförbunds förslag om en statlig skolpeng är helt förkastligt). Vi får blogga, skriva insändare och gå ut på gator och torg och upplysa om nackdelarna med marknadslösningar inom skolan. Här i Hässleholm är vi några engagerade individer som har aktivt börjat bekämpa de lokala friskolorna. Vi delar ut flygblad vid gymnasiemässorna och besöker även friskolornas “öppna hus” där vi delar ut flygblad om hur usla de är. Vi har startat en blogg “Dödskolelistan” som vi försöker få eleverna att besöka inför gymnasievalet, genom bland annat affischera så mycket vi hinner i hela Skåne Nordost.

    Finns säkert många fler förslag – om vi slår i hop den samlade lärarkraften så kan vi nog bygga en kraftfull gräsrotsrörelse för en bra skola och emot segregation

    http://dodskolelistan.wordpress.com/

  5. Kirsti Forsén! Menar du att de utsatta ungdomarna skall få allmoser i stället för en utbidning som ger bra jobb?

  6. Henrik Hedman skriver:”Låt oss fylla lektionstiden med undervisning som utgår från elevernas verklighet av segregationen.”

    Utbildningen skall utgå från elevens förmåga i första hand. Den skall lära för livet, vilket primärt betyder ge ett bra jobb. Det som dessa ungdomar saknar är jobb! Har Henrik hört talas om ungdomars arbetslöshet? Det betyder utslagning!

    Se till att elever lär sig svenska språket får en utbildning som för till jobb. Detta är något helt annat än att älta med dem om deras segregation. Det är att göra slut på segregationen!

  7. Pingback: Att kunna se bortom problemen « ©lektorio

  8. Göran Tullberg: Jag vet vad arbetslöshet är för något. Och jag tror inte för ett ögonblick att det är de dåliga kunskaperna i svenska språket som förhindrar invandrarna att få ett jobb. Har undervisat alldeles för många invandrare för det. Många av dem både pratar och skriver bättre än sin svenska klasskamrater. Men lik förbannat får de inga jobb. Genom att skylla invandrarnas arbetslöshet på dåliga kunskaper i det svenska språket säger man också att arbetslösheten är deras eget fel. Ta er i kragen och lär er svenska – så får ni nog jobb. Den typen av resonemang kan nog hjälpa sverigedemokraterna att värva röster men det gör ingenting åt problemet.
    För att kunna bygga en kraft som motverkar den segregeringspolitik som har förts i Sverige det senaste kvartsseklet måste vi stärka dem som har drabbats av den. Ett viktigt första steg är att göra dem medvetna om att den starka segregationen i Sverige är resultatet av den förda politiken – inte av deras dåliga svenskkunskaper

  9. Kan man ur min text utläsa att jag skulle vara för allmosor? Ber om ursäkt om ni uppfattat det så, självklart fungerar inte allmosor. De pengar från våra gemensamma skatteinkomster till staten som idag går till privata skolföretag kan ju kallas allmosor om man vill. Skattefinansierade “privata” skolföretag är jag emot.
    Till Tullberg: Visst ska undervisning utgå från elevernas förmåga. Men det säger inget om undervisningens innehåll. Jag har arbetat med invandrarelever i fyra år där vår undervisning har varit upplagd precis som Henrik Hedman beskriver. Det är ingen omöjlighet. OCH språkutvecklingen går fortare om eleverna är engagerade i innehållet vilket de är när det handlar om deras (och vår gemensamma) värld. Ingen är för ett ”ältande om segregation”.

    Jag har studerat svenska som andraspråk nu i 45poäng. Förutom ren lingvistik, det svenska språket, har kurserna berört elevernas bakgrund, orsaker till migration, svårigheter att lära sig ett nytt språk, attitydproblem både mot svenskan och sitt modersmål mm, ett antal gånger. Däremot har vi aldrig berört ekonomi. Det är tabu att prata om ekonomi för att förklara vår värld.

    Läste igenom flera års nummer av den av många prisade pedagogiska tidskriften som ges ut av Lärarförbundet (detta var några år sedan). Tidskiften tar upp många intressanta ämnen. Ett flertal artiklar har jag läst några gånger. Det tog tid innan jag såg vad som fattas. Aldrig en artikel som berör pengar. (detta var som sagt några år sedan, så det kan ju ha ändrats). I skolans värld skall vi följa styrdokumenten men inte gräva i den verklighet vi lever i. Vi skall inte ställa oss frågan om det är möjligt att verkställa det vi är ålagda. I analysen av skolan, både i lärarutbildningen och nu i svenska som andraspråk, saknas en sammanställning av de resurser som skolorna har. Det är inte intellektuell hederligt agerande att bortse ifrån de materiella resurserna.

    Tyvärr har Tullberg fel i att det räcker för eleverna att lära sig svenska för att de skall få jobb. Diskrimineringen fortsätter på många fronter. Men det är en annan artikel och visst vore det bra om alla ungdomar, även i Bergsjön trodde, dessutom med en korrekt analys, att de kan få jobb i framtiden. Men så ser inte verkligheten ut.

  10. Henri och Kirsti säger att invandrarelever diskrimineras för att de inte är svenskar. Det kan möjligen gälla någon enstaka gång. Men mer än hälften av invandrareleverna misslyckas i gymnasiet: Det är därför de har svårt på arbetsmarknaden.

    Läs: http://www.dn.se/nyheter/sverige/invandrare-klarar-skolan-samst

    Citat: “Av de elever som kom till Sverige efter 1998 och har föräldrar som bara har grundskoleutbildning misslyckades tre av fyra med att komma in på ett nationellt program i gymnasiet”

    Citat: “Någon, jag vet inte vem, har bestämt att det tar fyra terminer att lära sig svenska, konstaterar Anders Ydebrink, biträdande rektor på Hovsjöskolan. Det är fånigt statiskt, precis som om a l l a lär sig svenska på lika lång tid.”

    Det beror i hög grad på skolans urusla organisation och brist på flexibilitet. Invandrarelever kräver bättre organisation och större flexibilitet än vad flertalet andra elever gör. Skolan måste anpassas bättre till elevers förutsättningar.

    Det finns massor av läkare och sjuksköterskor i svenska sjuhus. De diskrimineras inte – de har de kunskaper som krävs. Att elever “diskrimineras” innebär att de inte har de kunskaper de skall ha. De diskrimineras genom att de får underbetyg.

    Det är fullt möjligt att det finns invandrarelever som talar, förstår och skriver bra svenska, men det är nog fler som inte gör det. Det är dessutom så att de måste kunna svenska redan första dagen i den vanliga skolan. Efter ett eller två år har de kommit efter och lär de sig språket då, så är det för sent.

    De elever som kommer hit utan vare sig svenskkunskaper eller grundutbildning måste få en lång introduktion. De som snabbt lär svenska och dessutom har gedigna grundkunskaper får inga svårigheter.

    Jag hade en elev från öststaterna som talade perfekt svenska efter en eller en och en halv månad. Hon tog dubbla läkarexamina. Hon blev både kirurg och psykolog. En hyperinteligent elev som älskade utbildning och verkligen lyckades. Hon läste till laboratorietekniker i kemi för mig.

  11. När förortsungdomarna kommer till skolan möts de av en kvinnodominerad
    medelklassvärld. Detta upplevs säkert av många ungdomar som en fortsättning på det samhälle som kväst dem.
    Det är svårt att tänka sig hur vår lärarkår ska kunna predika mångfald när de inte uppvisar detta själva. Ungdomar ser och förstår, men vi vill att de ska lyssna och omedelbart begripa..

  12. Hedman & co bör nog omedelbart ompröva utgångspunkterna för sin dödskallemärkning. Skälet är enkelt. Gymnasieutbildning tilldelas resurser enligt olika fördelningssystem, se t.ex Skolverkets riksprislista. “Värdet” på en utbildningsplats kan dessutom skilja med flera tusen beroende på lägeskommun. Naturbruksprogrammet, som hamnar högt i Hedmans rankinglistor får dubbelt så mycket per elevplats jämfört med samhällsprogrammet. Det gör nödvändigtvis inte ett naturbruksgymnasium till en mer önskvärd utbildning än ett gymnasium som domineras av samhällsvetare. Det finns en mängd ytterligare variabler som komplicerar det hela än mer. En impopulär skola med lågt söktryck kan bli populär i Hedmans ranking därför att de elever som blivit kvar är stödkrävande och gynnade av olika fördelningssystem. M.a.o rent kontraproduktivt.

    Jag förstår att syftet är gott, men detta riskerar att bli väldigt fel.

  13. Nja – du missar nog en del. Visst finns det problem i tolkningen av rankingen. Tex att yrkesutbildningar får ett större anslag per elev än de studieförberedande och därmed kan ha en högre lärartäthet. Det gör att gymnasier som domineras av yrkesutbildningar tenderar att ha en högre lärartäthet än gymnasier som domineras av studieförberedande program. Men jämför man nyckeltalen mellan fristående skolor som domineras av yrkesprogram med kommunalskolor som domineras av yrkesprogram så uppvisar de kommunala skolorna bättre nyckeltal. Sak samma om man jämför fristående skolor som domineras av studieförberedande program med kommunala skolor som domineras av studieförberedande program.
    De studieförberedande skolorna gynnas däremot i gruppen”behörig lärare”. Det är helt enkelt betydligt lättare att få tag på utbildade kärnämneslärare än yrkeslärare. Så i en grupp så har de studieförberedande skolorna en fördel och i en annan grupp har de yrkesförberedande en fördel. Men när eleverna fundera på vilken skola de skall gå på så jämför de skolor som har naturvetenskapliga programmet med andra skolor som har det naturvetenskapliga programmet. De jämför inte naturvetenskapliga programmet mot fordonsprogrammet.

    Ytterligare en variabel som kan komplicera rankingen är att en nystartad skola som får få elever i början kommer att uppvisa en höglärartäthet. Däremot så får en sådan skola alltid lågt på andelen behöriga lärare. Ganska självklart för med få lärare så kan man inte täcka upp så många ämnen om de inte var och en av lärarna råkar vara behöriga i stort antal ämnen.

    Det är inte en slump att vi skriver att en ”dödskalle” kan vara en slump. Men har en skola två eller flera så skall man se upp.
    Givetvis så är dödskolelistan en förenklad beskrivning av varje enskild skola. Men utöver att dela ut dödskolelistan så har vi också börjat blada in ”Checklistan för en välutrustad skola”. De bägge tillsammans gör att vi kan ha ett spännande samtal med eleverna och föräldrarna när vi delar ut bladen på gymnasiemässan och de olika skolornas öppna hus. De flesta blir mycket glada åt den information vi sprider – föräldrar och elever upplever valet som mycket frustrerande. De har endast skolornas egna påkostade reklambroschyrer och deras öppna hus att bedöma skolorna utifrån. Vår information kanske har vissa brister men den är betydligt objektivare än den som skolorna ger ut. Det är faktiskt information från skolverks hemsida som vi delar ut.
    Men jag tar tacksamt emot förslag om hur listan skall kunna utvecklas och även på konkreta förslag på hur vi på andra sätt kan bekämpa vinstintressena utöver att blogga och skriva insändare.

    Systemet med riksprislistan och olika lokala ersättningar är också ett kapitel för sig som det kan finnas anledning att återkomma till. Men avslutar med en liten berättelse om hur man tjänar pengar på ersättningssystemet. Naturbruksprogrammet är gymnasieskolans dyraste program. Ganska självklart utifrån de mycket stora kostnaderna som verksamheten dras med. Tex djurhållningen följer inte läsåret, kor, hästar och grisar måste skötas 365 dagar om året av anställd personal. Traktorer och andra lantbruksmaskiner är inte billiga köpa in och underhålla. Ladugårdar och andra byggnader skall underhållas och skötas. Mycket av undervisning måste ske i extremt små grupper. Svårt att lära ut traktorkörning i storklass.
    Det här har vissa entreprenörer insett och har startat upp “Naturbruksprogrammet med inriktning smådjur.” Dvs hund, katt och kanin. Djuren tar eleverna med sig själva – inget behov av djurskötsel 365 dagar om året. Behövs inga stora ladugårdar eller dyra maskiner. Det räcker med en tom ouppvärmd gammal maskinhall eller större lada. Utöver det så behövs det några hundburar och lite agility utrustning. En mycket billig utbildning som ger stora förtjänster eftersom skattebetalarna får hosta upp enligt riksprislistan. Den är avsedd att täcka kostnaderna för att driva ett riktigt naturbruksprogram. Utöver det så kan man undra om vi behöver så många hundskötare.

    Du skriver ” En impopulär skola med lågt söktryck kan bli populär i Hedmans ranking därför att de elever som blivit kvar är stödkrävande och gynnade av olika fördelningssystem. M.a.o rent kontraproduktivt.” Här hänger jag inte med – förstår faktiskt inte vad du menar. Förklara gärna.

  14. Tack Henrik. De Björklundska innovationerna enl Gy11 är blåkopior av vad som åstadkommits inom ramen för gamla IV-system. Genom att omettiketera anser man sig ha avskaffat IV. Flera av elevkategorierna har i kommunala fördelningssystem genererat stor peng per elev. Idag kan eleven betecknas IMYRK ed och vara tämligen dyra i drift.

  15. Pingback: Baylan och betydelsen av bra lärare « Karl Asp

  16. Pingback: Att se vinnaren i förorten! | ©MMR - Monika M Ringborg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter