Ove Sernhede: Näringslivet, skolan och likvärdigheten

I dagarna släppte Svenskt Näringsliv rapporten Likvärdigheten i den svenska skolan. Rapporten ingår i serien Förbättrad Välfärd och griper in i det senaste decenniets mediala diskussion om ”krisen i den svenska skolan”. Alla politiska läger ger uttryck för oro över att svenska elever presterar allt sämre i internationellt jämförande studier. Den förre utbild­nings­­ministerns argumen­tation om att det var flumskolans fel tas inte längre på allvar av någon.

Forskar­världens analyser pekar istället ut ett antal faktorer knutna till 1990-talets omvand­ling av svensk skola. Centralt i sammanhanget är skolsystemets allt svagare likvärdighet. Skillnaderna mellan skolor har ökat. De högpresterande eleverna går allt mer för sig och elever från resurs­svaga hem går i skolor där de möter sina likar. De fallande skolresultaten i svensk skola är i första hand relaterade till de svag­pres­terande eleverna. De presterar inte bara allt sämre, de har också blivit fler. I en rapport från 2012 hävdar Skolverket att variationen mellan olika skolors resultat mer än fördubblats sedan slutet av nittiotalet och att denna brist på likvärdighet i hög grad är relaterad till det fria skolvalet.

Svenskt Näringslivs rapport menar att skillnaden mellan skolor är ett pseudoproblem. Man säger att ”De stora skillnaderna finns mellan elever i samma skola och i samma klass” och preciserar att ”80-90 procent av spridningen i elevernas resultat kan förklaras av spridningen inom skolor”! Rapporten menar att skoldebatten har fel fokus, den ”stora utmaningen för svensk skola är försämrade skolresultat snarare än bristande likvärdighet”. Rapporten vill lösa upp det av forskningen uppmärksammade sambandet mellan sjunkande skol­resultat och skolsystemets bristande likvär­dig­het!

Den svenska skolan var en gång internationellt aktad för sin höga grad av likvärdig­het såväl som för de höga prestationsnivåerna. De goda resul­taten var i hög grad var en funktion av den sociala blandningen. Hög- och lågpres­terande elever satt i samma klassrum. De från studieovana familjer sporrades av de med studieambitioner och det skapades en ömsesidig förståelse för skilda livsvillkor som byggde broar och skapade social sammanhållning. Forskningen talar om den sociala mixen i klassrummet som kamrateffekten. Skolan fick på detta sätt också en viktig sam­hälls­byggande funktion.

Förståelsen för vad som hände när marknaden tilläts omvandla den svenska skolan omfattas nu av allt fler. Det finns idag en bred opinion mot det fria skolvalets negativa konsekvenser såväl som mot skol­kon­cer­nernas vinster. Politiska krafter verkar också för begränsningar och korrigeringar av de rådande villkoren på skolans område. Svenskt näringsliv är påtagligt stressade av att deras intressen är hotade och går till offensiv. Att man då väljer att fokusera på begreppet likvärdighet är logiskt. Begreppet är centralt i diskussionen om den svenska skolans sjunkande resultat och det kan ges olika innebörd.

Omtolkning av begreppet “likvärdighet”

Rapporten, som författats av ekonomerna David Sundén och Malin Werin, menar att likvärdighet rymmer ”fyra element”. Det handlar om tillgång och kvalitet, om att eleverna skall stimuleras att utvecklas så långt som möjligt och att skolan skall kompensera för skillnader i elevernas olika förutsät­tningar. Den likvärdighets­aspekt som handlar om att de ”begåvade” eleverna måste ges möjlighet att utvecklas ses som eftersatt och bör förstärkas. När det gäller ”kompensation för olikheter i förut­sättningar” så skall denna aspekt däremot ha ”lägre prioritet”, menar man. Skillnader i resultat beroende av bakgrund och förutsättningar är ”förenliga med att den svenska skolan ändå kan värderas vara likvärdig”. Rapportens avsikt är att skriva in begreppet likvärdighet­ i en ny ideologisk kontext. Sundéns och Wirens definition vill ge företräde åt en skolpolitik som legitimerar ökade skillnader mellan elever och som öppnar upp för att skolan skall ges större möjligheter att odla eliter.

1960- och 70-talets skolpolitik slog fast att alla har rätt till en likvärdig utbildning. Att sträva efter en likvärdig skola innebär inte att utbildningen skall vara likriktad eller samma för alla, men vilken skola man går på skall inte vara avgörande för vilka betyg man får, alla skolor skall hålla samma kvalitet. Elevens sociala bakgrund har alltid betydelse för skolresultaten. För att tala om likvärdighet krävs det därför att grupper med svagare förut­sättningar kompenseras genom skolpolitiska insatser. Svenskt Näringslivs förståelse av likvärdighet är relaterad till den i dagens individ­ualiserade samhälle närmast helgade valfriheten. På skolans område innebär detta att föräldrarnas möjligheter att styra över sina barns skolgång stärks. Det gemensammas visioner om rättvisa och social sammanhållning får stå tillbaka för individens rätt att realisera och optimera sina möjligheter.

Svenskt Näringslivs rapport skriver in sig i denna omvandling av det utbildningspolitiska språket. Likvärdighet är, menar man, ett mångtydigt och i grunden svåranvändbart begrepp. Att över huvud taget uttala sig om huruvida likvärdighet försämrats eller förbättrats är problematisk ”eftersom även samhällets värderingar av när skolan är likvärdig också kan ändra sig över tiden”. Att vi i olika studier kan se förändringar i likvärdighet innebär inte, menar Sundén och Werin, ”att det med nödvändighet är skolan som förändrats utan dessa förändringar kan istället vara ett uttryck för att samhället och politiken ”ändrat ambition” (s 11). Skolverket och forskningen har alltså en otidsenlig och bristfällig förståelse för detta begrepp.

Sam­tidigt som det i rapporten hävdas att skillnaderna mellan skolor är ett underordnat problem, irrelevant för likvärdigheten, så läggs det ner stor möda på att diskutera skillnaderna i prestationer mellan skolor. Dessa har, menar man, sin främsta grund i större homo­genitet vad gäller elevsam­man­sättningen, men denna skall inte, som forskningen i huvudsak gör, kopplas till det fria skolvalet utan ”till den ökade boendeseg­regering” (s 40). Rapporten säger också att det är ”troligt att boendesegregationen skulle ökat än mer utan införande av det fria skolvalet” (s 3). Enligt denna logik har alltså det fria skolvalet begränsat skillnaderna mellan skolor! Sundén och Wiren hävdar att Skolverkets förståelse av relationen mellan skolornas allt homogenare elevsam­mansättning och bristen på likvärdighet är ett missförstånd, lika felaktigt som att kamrateffekten har betydelse för elevernas resultat!

Skolverket bygger sina rapporter på forskning som lyft fram bristen på likvär­dighet som central för förståelsen av den svenska skolans negativa utveckling. Rapporten hävdar att ”Den stora utmaningen för svensk skola är försäm­rade skol­resultat snarare än bristande likvärdighet” (s 6). Som om det INTE fanns samband mellan sjunkande skolresultat och skolsystemets likvär­dig­het! Svenskt Näringslivs recept för att förbättra svensk skola är inte oväntat mer av samma medicin som under två decen­nier fått den svenska skolan att sjunka som en sten i de internationella jämförelserna. Rapporten menar bland annat att det är nödvändigt att ytterligare underlätta för etableringen av nya friskolor, att det måste införas en ny nationell skolpeng och att utöka och skärpa upp de nationella proven. På samtliga punkter innebär dessa förslag en förstärkning av den centrala skol­­byråkratin och ett ytterligare omyndig­förklarande av lärarkåren. Sundén och Werin vill se sin text som en forskningsrapport men den är snarare en partsinlaga och en del i Svenskt Näringslivs opinions­bildande verksamhet.

De två senaste decenniernas utveckling av den svenska skolan är relaterad till och invävd i en samhällsutveckling som under samma tid vidgat ekonomiska klyftor och sociala skillnader, just på ett sätt som Svenskt Näringsliv förespråkat. Svenskt Näringsliv är enligt sin egen hemsida ”näringslivets ledande opinionsbildare” som ”arbetar för att förverkliga de mål som en växande företagarrörelse över hela landet formulerar”. Man anser sig ha haft en avgörande roll i det opinions­arbete som banade väg för avskaffandet av arvs- och gåvo­skatten, för att företagens medfinansiering av sjuk­ersätt­ningen nu för­svinner, att förbudet mot säsongsanställningar tas bort och att rätten för deltidsanställda att kräva heltidsjobb stoppas.

När denna organisation talar om likvärdighet finns det anledning att lystra. De visioner Svenskt Näringsliv har för skolan är inte frikopplade från den syn man har på samhället i stort. Den skola och den gemen­samma välfärd som det svenska samhällsbygget visade upp under de expansiva decennierna efter andra världskriget ville skapa en grund för en likvärdig skola och ett rättvisare samhälle. Det som finns kvar av detta bygge har nu Svenskt Näringsliv för avsikt att städa ut. När skolan inte längre är en plats för möten mellan olika sociala världar riskerar kunskaps­ut­veck­lin­gen såväl som de demok­ratiska intentionerna att gå förlorade, en utveckling som Svenskt Näringsliv i det långa loppet inte heller är betjänt av.

(Ove Sernhede är professor vid Centrum för urbana studier, Göteborgs universitet)