Ove Sernhede: Unga i kommunala förortsskolor är skolsystemets förlorare.

I de stora städernas förorter är det många elever som inte ser skola och utbildning som en väg till arbetsmarknad och in i samhället. Ove Sernhede analyserar och diskuterar varför. (red)

Alla har rätt till en likvärdig utbildning, men det innebär inte att alla får det. Det finns i dag ett stort antal skolor där mer än hälften av eleverna lämnar årskurs nio utan behörighet till gymnasieskolan. Alla dessa skolor ligger i utsatta stadsdelar kännetecknade av mångdimensionell fattigdom.

Medierna, som i olika sammanhang gärna uppehåller sig vid våldet i förorten, uppmärksammar aldrig det symboliska våld som ligger i att omkring hälften av eleverna i de kommunala skolorna i nordöstra Göteborg inte ges de förutsättningar som krävs för behörighet till gymnasiet. Att på detta sätt, år efter år, bli bortsorterade kan inte uppfattas på annat sätt av de unga än att de tilldelas status som andra klassens medborgare.

Göteborg är en stad där inkomstskillnader och livsvillkor är så skilda att staden glider isär. Samhörigheten mellan de välbärgade villaområdena i väster och stadsdelarna i nordost är obefintlig. Den av kommunen beställda studien över de senaste 20 årens utveckling visar att segregationen liksom avståndet mellan rika och fattiga ökar. Villkoren för att bedriva undervisning i de mest utsatta stadsdelarna är präglade av dessa ojämlika förhållanden, de unga är medvetna om och märkta av dessa skillnader. Många uppfattar att skolan inte är till för dem, att skolan är en del av det Sverige man inte har tillträde till. För vissa innebär detta en utmaning som man bestämmer sig för att anta. Andra, alltför många, går in i den tillskrivna rollen som förlorare. De dåliga resultat dessa skolor brottas med handlar inte om att lärarna missköter sitt jobb, tvärtom. Det är inte heller ledarskapet i skolan som sviktar och inte är det bristen på pedagogiskt nytänkande som är problemet. Självklart är resultaten relaterade till bristande resurser. Mer resurser till dessa skolor skulle göra skillnad, men vi måste också lyfta blicken och se hur skolan skriver in sig i ett större sammanhang.

I Stockholm, Göteborg och Malmö finns utsatta områden där majoriteten av barnen växer upp i familjer som, enligt Rädda Barnens återkommande studier, lever under fattigdomsgränsen. Den medeldisponibla inkomsten i en stadsdel som Hammarkullen i Göteborg har mellan 1990 och 2006 ökat med 6 procent medan den ökat med 176 procent i villaförorten Hovås. En man från miljonprogramsområdena i Angered lever statistiskt nio år kortare än en man från villaförorterna i väst. Ungdomsstyrelsens undersökningar visar att 35 till 40 procent av dem mellan 20 och 25 år i de mest utsatta stadsdelarna, varken arbetar eller studerar.

Varför uppfattar så många unga i de stora städernas förorter inte skolan som en länk till eller en väg in i samhället? Varför utgör inte skolan den självklara arenan för att skaffa sig den utbildning som krävs för att kompensera den marginaliserade sociala position dessa unga förortselever befinner sig i? Varför är inte skolan den plats där de unga från dessa utsatta områden utvecklar själv¬respekt, kunskap och förståelse för sin egen samtid, såväl som ambitioner för sin framtid?

Dessa frågor är av största vikt om vi vill förstå bakgrunden till de fallande skolresultaten i utsatta stadsdelar. Det märkliga är att ingen ställer dem. I vårt forskningsprojekt Omvärlden och skolan, som resulterade i Skolan, förorten och ungdomskulturen (Daidalos 2011), fokuserade vi på relationen mellan skolans formella lärande och de ungas informella lärande i några utsatta förorter. Här finns en utgångspunkt för att börja nysta i detta frågekomplex.

I vår studie framkom en dubbelhet i elevernas sätt att förhålla sig till skolan. Å ena sidan uppger man att man trivs bra i skolan – det är förhållandevis få som skolkar, här finns kamraterna och det sociala livet. Skolan uppskattas för att den är en trivsam miljö, lärarna betraktas som schyssta vuxna, man får ett mål lagad mat varje dag, och många betonar att lärarna är de enda etniska svenskar man träffar över huvud taget. Å andra sidan är det uppenbart att jakten på höga betyg inte står lika högt på agendan som i andra skolor. Vid de studerade skolorna saknade 55 respektive 62 procent av eleverna som lämnade årskurs nio tillräckliga betyg för att söka till gymnasieskolan. Skolan och utbildningssystemet verkade inte vara av central betydelse för dessa elevers framtidsplaner, även om man i samtal med lärarna bedyrar motsatsen. Det finns en uppgivenhet som grundar sig i att man tror sig veta hur arbets- och bostadsmarknaden ser ut för ”en blatte från förorten”. De ser inte sällan sin kommande försörjning knuten till de möjligheter som familj, släkt och andra kontakter kan ge.

Mot bakgrund av vår forskning är det rimligt att anta att dessa elevers relation till skolan handlar om att skolan i hög grad uppfattas som en moderlig och omvårdande institution. Detta i en bostadsmiljö där de sociala insatserna rustats ner och den relativa fattigdomen dominerar och där stadsdelens rykte framkallar underlägsenhetskänslor. I skolan finns ett omhändertagande från samhällets sida som på ett plan är lika för alla barn och unga och detta tycks framkalla en viss vila, frid och förnöjsamhet. Skolan är därför inte som i innerstadens medelklassområden, en plats där man tar ett avstamp för att förkovra sig och via betyg skaffa sig position för avancemang i det svenska samhället. Det är hos de äldre, arbetslösa ungdomarna som frustrationen tas ut mot skolan genom bränder, inbrott och vandalisering. I de intervjuer som jag i tidigare studier gjort med äldre ungdomar som lämnat skolan och som ingår i olika ungdomskulturella grupperingar har det framkommit hur vilsen man känner sig när man slutar skolan utan betyg och framtidsplaner. Man saknar den omsorg och trygghet som skolvardagen utgjorde. Saknaden efter skolan omvandlas till en vrede inför det egna tillkortakommandet. Skolan blir en representation för det Sverige som är stängt för dessa unga.

En annan viktig utgångspunkt rör det ”symboliska våldet” som bland annat samhällsforskaren Pierre Bourdieu har diskuterat i relation till skolan. Med det begreppet vill han visa hur utbildningssystemet är en del av den sociala reproduktionen. Till exempel hur etablerade föreställningar om det självklara i olika sociala gruppers över- respektive underordning förs vidare till eleverna via den ”dolda läroplanen”. Det symboliska våldet handlar alltså om hur maktens strukturer görs osynliga. Men olika studier visar att man kan tala om ett ”partiellt genomskådande” av skolan bland eleverna i förorten. Många unga i förorten tror inte på skolans sätt att tala om allas lika möjligheter eller att alla kulturer är lika mycket värda. De uppfattar att det svenska samhället gör skillnad på människor och människor. Att vara invandrare innebär att man är missgynnad på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden, att man som ung blir behandlad av polisen på ett annat sätt än de unga från villakvarteren, att samhället ser ner på deras föräldrar som får ta de jobb som ”svenskarna” inte vill ha. Så när skolan hävdar att Sverige står för allas lika värde och möjligheter så är det något som motsäger dessa elevers egna erfarenheter och detta gör att skolan inte framstår som helt igenom trovärdig.

Ytterligare en viktig aspekt handlar om de ungas förståelse av och relation till sina bristfälliga skolprestationer. Trots det partiella genomskådandet inordnar sig merparten av eleverna i skolvardagens ordning. Skolan är, enligt forskaren Ann Runfors, ett exempel på hur social degradering går till i ett välmenande samhälle, inom en välmenande verksamhet som utbildning. Hur förklarar man för sig själv och omgivningen att man inte når upp till de uppställda målen? I den befintliga forskningen tycks det finnas fog för att förstå detta på olika sätt. Det finns en tydlig tendens att lägga skulden till det egna skolmisslyckandet på sig själv. Man kommer från en ”dålig stadsdel” och är därmed också själv ”dålig” eller mindre begåvad. Dessa elever utvecklar en syn på sig själva som ”loosers”.

Vi står inför en allvarlig situation. Delar av dagens unga i de tre storstads¬regionerna är på väg att tappa tilltron till samhället. Men hur skapar man en rättvis skola i ett orättvist samhälle? Är det möjligt? Den dominerande politiska retoriken har en endimensionell och instrumentell kunskapssyn. Men mer tester, förfinade kontroll- och åtgärds¬program, nya raffinerade betygssystem och specialinsatta superpedagoger löser inte de problem skolan i dag står inför. Den alarmerande utvecklingen mot bristande likvärdighet och försämrade prestationer bland unga i utsatta stadsdelar är ytterst ett samhällsproblem som inte kan lösas av lärarna. Vad som krävs är en ansvarstagande politik som syftar till att skapa likvärdiga goda studiesociala villkor för alla elever. Det måste till insatser som förmår bryta de mönster av social skiktning och segregation som leder till degradering av de grupper som tvingats ut i den urbana periferins bad-lands.

Ove Sernhede. Professor, Göteborgs Universitet  (Artikeln har tidigare publicerats i en längre version i Pedagogiska magasinet nr 1 2013.)

5 Comments on “Ove Sernhede: Unga i kommunala förortsskolor är skolsystemets förlorare.

  1. Precis så. Jag brukar tala om “den läkande skolan”… men om vi inte lever i ett “läkande” samhälle så… I Halmstad kommun lever ca. 1500 barn i barnfattigdom. Kul. “Skolan är, enligt forskaren Ann Runfors, ett exempel på hur social degradering går till i ett välmenande samhälle, inom en välmenande verksamhet som utbildning.” Ove, har du mött politiker som tagit er forskning på allvar, som förstått?

  2. Oerhört viktig text som jag hoppas att fler läser.

    Framförallt om det är angeläget med en djup analys av skolans problem och möjligheter. Min erfarenhet är att politiker, tjänstemän och debattörer (av olika skäl) inte ser komplexiteten och strukturella svårigheter i skolan vilket gör det svårt att också se framtida lösningar på de utmaningar vi står inför.

    En parallelltext av Sten Svensson i “Lärarnas Nyheter” berör detta där han problematiserar John Hattie:

    “Trots att eleverna är huvudpersoner finns ingen djupare analys av den bredd och de problem som eleverna i varje klass uppvisar. Den typiske elev som Hattie beskriver är den välmotiverade eleven som arbetar hårt för att nå målen för lektionen. Ibland gör hon fel eller missuppfattar något men kommer då raskt på banan igen efter en återkoppling från läraren. Men vad gör läraren med elever som skolkar, som kommer för sent, som inte har med sig böckerna, som inte är intresserade av lektionen eller som bråkar? Tänk om det är flera elever i klassen som fungerar på det viset, vad gör läraren då? Om det nämner han inte ett ord.”

    Länk: http://www.lararnasnyheter.se/pedagogiska-magasinet/2013/04/29/standigt-denne-hattie

    Därför är det viktigt att bredda analysen av skolans problem och förstå den som något mer än endast klassrumspraktiken.

    Tack Ove!

  3. Jag är mycket ambivalent inför den här artikeln. Jag håller helt och hållet med om att segregationen är det största problemet för den svenska skolan och nog en av de ändor man måste börja i.

    Men samtidigt blir undervisning och pedagogik helt osynliggjort i artikeln. Jag tror inte problemet för elever i de utsatta skolorna är att de har “gett upp” och identifierat sig med en förlorarroll. Rent empiriskt undrar jag också om det finns stöd för detta. Den lägre graden av måluppfyllelse redan på nationella prov i åk 3, skulle då bero på att dessa elever redan anser sig som i förväg utslagna på arbetsmarknaden (och andra delar av samhället)?

    Det tror jag inte på (det tror jag inte Ove Sernhede gör heller, men man kan få det intrycket av artikeln). Snarare handlar det om att skolan behöver bli bättre undervisning med mer stöttning och tydlighet, och med stor medvetenhet om hur kognitiv och språklig utveckling hänger ihop. Vi behöver helt enkelt bli bättre på ett språkutvecklande och samtidigt ämneskunskapsutvecklande undervisningsmodeller.

    Motivation är en mycket viktig faktor och jag tror också att den kan påverkas negativt av ett utanförskap, som hela tiden förstärks av ökande klyftor. Men om vi inte också börjar se på vad undervisningen kan göra utifrån de faktiskt givna förutsättningarna, så kommer vi inte heller vidare. Vi behöver angripa problemet på två fronter samtidigt.

  4. Varje samhälle får den skola det förtjänar! Och just nu ser det väldigt illa ut i Sverige både vad gäller skola och sam-hälle, det senare med väldigt lite av ‘sam-delen’. När situationen är sådan då skapar människor andra ‘samhällen’ eftersom vi behöver sammanhang. I sociologin betyder samhälle ungefär en grupp av individer som lever förenade av ett nätverk av sociala relationer. När skolans nätverkande funktion försvinner då uppstår den situation som Ove beskriver i dagens delade sam-hälle. Så det är hög tid att ett humant och solidariskt samhälle och en skola som bygger på en kritisk samhällsanalys upprättas.

Lämna ett svar

Obs! Kommentarer begränsas till 500 tecken (inklusive blanksteg).

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Din e-postadress behövs för godkänd kommentar. S.O.S. sparar e-postadresser, men vidareförmedlar dem ej. På begäran kan din e-postadress tas bort ur vårt register, varvid kommentar/kommentarer raderas.

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Malin Tväråna
Magnus Erlandsson
Sara Hjelm
Janna Lundberg
Gunnlaugur Magnússon
Hanna Sjögren
Ola Uhrqvist

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

ISSN 2001-6727

KONTAKTA OSS

    Translate »