Pär Engström: Tankar kring lärarens återkomst

Linderoths bok Lärarens återkomst är motsägelsefull och oklar om både lärarroll och kunskapsteori, skriver Pär Engström. (red)

I boken Lärarens återkomst hävdar Jonas Linderoth att lärare i Sverige har anammat ett konstruktivistiskt tänkande vilket har medfört att den instruerande, visande och berättande läraren har försvunnit och istället har läraren blivit handledare. Det har i sin tur medfört att PISA-resultaten har sjunkit.

Jag får dock inte riktigt ihop Linderoths resonemang. Han hävdar å ena sidan att lärarutbildningen är kravlös och att lärarstudenterna inte lär sig något där. Å andra sidan menar han att lärarstudenter utsätts för en undervisning som innebär att de okritiskt tar till sig ett konstruktivistiskt synsätt på undervisning. Ett synsätt som de sedan som lärare använder i sin egen undervisning – samtidigt som de också blir förvirrade.

Om det stämmer, att lärarstudenterna inte lär sig något på lärarutbildningen, borde detta resultera i att studenten i sin lärarroll reproducerar det undervisningsmönster som redan finns i skolan, dvs. den lärare som Linderoth menar har försvunnit.

Om lärarstudenterna däremot tar till sig ett konstruktivistiskt tänkande under sin utbildning, borde denna utbildning istället vara mycket effektiv i att förmedla detta synsätt. Så effektiv att lärarstudenterna sedan som lärare agerar förändringsagenter för att förändra ett befintligt undervisningsmönster. Detta förutsätter i sin tur att konstruktivism som idé leder till att läraren blir handledare, vilket jag inte uppfattar är givet. Bland annat eftersom konstruktivism innehåller flera olika komponenter och att det är endast en viss kombination av dessa komponenter som leder till läraren som handledare.

Det finns en annan motsägelse i Linderoths resonemang. Han nämner inget om kvaliteten på ämnesstudierna i lärarutbildningen. Alla exempel på dålig utbildning hämtar han från utbildningsvetenskap. Samtidigt hävdar han att djupa ämneskunskaper är avgörande för att den instruerande, berättande och visande läraren ska fungera funktionellt.

Som en lösning på problemet med den konstruktivistiska lärarrollen erbjuder Linderoth ett alternativ som innebär att den instruerande, berättande och visande läraren återupprättas. Han lanserar ett teoriförslag som är hämtat från ekologisk psykologi som i sin tur har hämtat tankegångar från evolutionsteorin.

Men denna fråga borde väl kunna hanteras praktiskt, till exempel att lärare tar till sig kunskaper från andra lärare som har behållit eller anammat en lärarroll där läraren instruerar, berättar och visar. Varför måste detta praktiska problem gå omvägen via en teori? Min gissning blir då att Linderoth har, förutom att beskriva och ge lösningsförslag på skolans problem, en tredje avsikt med sin bok, att försöka lösa ett teoretiskt problem som hänger samman med pedagogikämnets idétraditioner. Linderoth ägnar en stor möda med att försöka bena isär dessa idétraditioner.

Som sociolog gör jag vid denna läsning en koppling till sociologins idétradition och ett av sociologins teoretiska huvudproblem, nämligen att det inrymmer två tillsynes oförenliga synsätt. Å ena sidan är sociologi en beteendevetenskap där människan förutsätts ha emotioner, någon form av egen vilja, reflektionsförmåga som gör det möjligt att planera och genomföra egna projekt och som också gör det möjligt att individen blir ansvarig för sina handlingar. Med detta synsätt kan vi förstå människor och deras handlingar och vi kan också förstå hur samhällsförändringar är möjliga. Agent och aktör är begrepp som försöker att täcka in detta synsätt.

Å andra sidan är sociologi en samhällsvetenskap som förklarar att samhället består av sociala och kulturella strukturer som reproduceras till kommande generationer. Med detta synsätt kan vi förklara hur olika institutioner, organisationer, stater, idéer, handlingsmönster (t.ex. inom undervisning) etcetera. består över tid. Mycket i skolans formella uppdrag hamnar inom detta synsätt. Det vill säga skolan blir en, av flera, garanter för att samhället reproduceras. Inom sociologin har detta lett till teorier som försöker inkludera båda synsätten.

Den ekologiska psykologin, såsom den presenteras av Linderoth, uppfattar jag försöker lösa ungefär samma problem – hur samverkar människa, som här betraktas som ett av flera djur, och omgivning med varandra? Samtidigt som teorin också försöker att lösa kunskapsproblemet med att subjektiva människor eller djur har möjlighet att skapa någon form av objektiv kunskap.

”Vi kan nämligen förutsätta att de olika arternas kroppsliga system för att uppfatta och samverka med världen är funktionella i förhållande till objektiva egenskaper beträffande hur välden är konstituerad” (Linderoth 2016, s. 146).

Som sociolog skiljer jag dock på om de objektiva egenskaperna består av natur eller kultur. Naturens egenskaper, t.ex. ett träds egenskaper, kan en människa förutse på ett helt annat sätt än hen kan förutse en kulturs egenskaper, t.ex. pengars egenskaper. Pengar har endast en funktion om fler människor än jag tror på att de har en funktion. Trädets egenskaper är däremot oberoende av om människor tror på dessa egenskaper eller inte. Att likställa människa och djur riskerar dessutom att trivialisera samhällets komplexitet. Ett samhälle är resultatet av människors interaktioner. Dessa interaktioner har inbegripet alltifrån krig till samförstånd. Det Linderoth inte berör är vad i detta samhälle som skolan förväntas reproducera och vad som inte är önskvärt att reproducera.

Linderoths ekologiska perspektiv är tänkt att användas i undervisningen på så sätt att läraren erbjuder en lärandemiljö där eleverna får möjlighet att ”differentiera och särskilja olika delar av det omgivande informationsfältet” (s. 150). Det vill säga genom att instruera, berätta och visa erbjuder läraren eleverna att ta del av ett ämne där eleverna utvecklar en allt bättre förmåga att urskilja delar och också att utnyttja dessa delar funktionellt i olika sammanhang. Detta synsätt kan sammanfattas med nedanstående citat:

”En kunnig historiker är en person som är inställd på att göra fina urskiljningar när hen läser eller lyssnar till andra människors utsagor om det förflutna och möter historiska artefakter (såväl texter som objekt). Baserat på dessa urskiljningar kan hen delta i den historiska diskursen. […] Teoretiska ämnen är således något man utövar – inte en samling kunskapsbyggen som ligger och dammar i ett mentalt lager” (s. 158-159).

Linderoths tankar om urskiljningsförmåga bedömer jag som det mest intressanta i boken. Här tror jag att det finns en del matnyttigt för skolan och för lärare att ta till sig. Samtidigt saknar jag ett självkritiskt förhållningssätt från Linderoth till det ekologiska perspektivet. Vilka olösta problem finns i detta synsätt? Om Piagets tankar har lett till att läraren ska handleda – vad kan då inte tankar inspirerade från evolutionsteorin leda till?

Pär Engström är filosofie doktor i sociologi, universitetslektor i utbildningsvetenskap och ämnesansvarig för samhällskunskap för ämneslärare. (red)

 

12 kommentarer till “Pär Engström: Tankar kring lärarens återkomst

  1. Positivt att du Pär Engström tar upp Jonas Linderoths bok. Dock är det väl ingen anledning att ifrågasätta stämningarna på 1990-talet om att läraren inte skulle undervisa. Den tendensen hade funnits i flera decennier före 1990-talet med förbud mot katederundervisning mm.

    En skola med väldigt lite undervisning blir en följd av flera faktorer och inte bara indoktrineringar på lärarhögskolan. Svensk skola har gjort allt för att försvåra lärarnas undervisning. Skolmognadstestet avskaffades 1975. Nu skulle skolomogna elever kräla på golvet och skrika, allt för att försvåra lärarnas undervisning. Elevernas kunskapsskillnader har ökat i klasserna. Allt för att försvåra eller omöjliggöra lärarnas undervisning. Till och med blinda och döva skulle tryckas in i de vanliga klasserna för att göra läraryrket till ett helvete. Elever släpps vidare till nästa klass hur lite de än kan. Det visar att vi varken har en nationellt likriktad skola eller en kunskapsbaserad skola. Det som återstår att göra för läraren är att sätta eleverna i enskilt arbete.

    Hur många gånger har man inte hört lärarstudenter kritisera lärarutbildningarna? Det är alltid utbildningsvetenskapen som får kritik. Flera lärarutbildare verkar har förläst sig på John Dewey. Man pratar om demokrati och elevdemokrati men i det egna agerandet liknar man mest bokstavstrogna fundamentalister som inte förmår anpassa teorierna till verkligheten.

    Pär Engström verkar tro på konstruktivismen. Det är den gamla vanliga faktaresistensen och oförmåga att ta tills sig nya vetenskapliga rön. John Hattie har undersökt olika undervisningsmetoder och skamgränsen är d=0,40. Problembaserat lärande kommer endast upp i d=0,15. John Hattie skriver följande: ”Varje år föreläser jag för studenter i lärarutbildning och upptäcker att de redan är indoktrinerade med mantrat ’konstruktivism är bra och strukturerad undervisning är dålig’”. Det är alltså inte bara i Sverige som felaktiga och ovetenskapliga teorier sprids på lärarutbildningarna.

    Jonas Linderoth tar upp och slår ett slag för det ekologiska perspektivet. Han gör det för att teorin bäddar för att läraren genom denna teori återfår huvudrollen. Han gör det för att det visa att det finns andra alternativa teorier och synsätt än de teorier som hittills predikats och som fört svensk skola mot det kunskapsmässiga bottenträsket. Samtidigt befinner sig läraryrkets popularitet i ”all time low”.

    Pär Engström verkar ha missförstått den ekologiska teorin, som Jonas Linderoth slår ett slag för. Den ekologiska teorin ser kunskapen som en del av lekamen. Man kan jämföra med hur John Hattie starkt betonar behovet av automatisering, medan flumpedagoger tidigare i alla fall sa att eleverna inte bör lära sig multiplikationstabellen. Det är inte svårt att se vilka som hade fel och vem som har rätt.

    Linderoth inför begreppet affordans. Den ekologiska teorin värderar högt den undervisande läraren och behovet av faktakunskaperna. Det är slående att se hur likartade resonemangen är som Jonas Linderoth och John Hattie för fram. Hattie slår ett slag för det finstämda samspelet mellan läroprocesser (kognitiva processer) och kunskaper (främst faktakunskaper). Kunskaper ska helst inte ligga och damma utan behandlas av läroprocesserna. Vilka frågeställningar som kommer upp kan dock ingen veta, så det är bra för eleverna att ha goda faktakunskaper och en bred bildning.

    Svensk skola har i stället fastnat för Blooms taxonomi och teorin om ”4F”. Det är vetenskapligt felaktiga teorier enligt John Hattie och man har blandat ihop kunskaper och läroprocesser till en enda osmaklig gröt. John Hattie har dömt ut Blooms taxonomi och teorin om ”4F” är en förenklad version av nämnda taxonomi. Teorin om ”4F” är den teoretiska grundvalen för Lpo94 och har fört svensk skola ner till det internationella bottenträsket.

  2. Jag uppskattar mycket att du, Pär, här försöker att erbjuda förnuftets röst i en debatt som präglas mer av religiösa övertoner än av kritisk-rationell reflektion. Bara kommentaren ”Dock är det väl ingen anledning att ifrågasätta stämningarna på 1990-talet om att läraren inte skulle undervisa. Den tendensen hade funnits i flera decennier före 1990-talet med förbud mot katederundervisning mm.” säger nästan allt. Man bör inte ifrågasätta att läraren inte skulle undervisa, man får inte ifrågasätta att det fanns ett förbud mot katederundervisning” – och den som gör det ändå kan vänta sig den spanska inkvisitionen på hembesök.

    Jag uppskattar också att du synliggör de utbildningsfilosofiska antaganden i Linderoths text, och deras inre motsättningar. OM man kan skriva att lärarutbildning både hjärntvättar studenter och inte lär dem något – då måste det ju finnas ett resonemang bakom som gör båda resonemangen möjlig, Jag skulle gärna vilja veta mer om detta resonemang, men då krävs det kanske att debatten förs i den akademiska ton som du anslår. Och det blir kanske lite svårt …

  3. Pär

    Det har aldrig skrivits in i skollagen att katederundervisning är förbjudet, men sen 90-talet är det informellt förbjudet från högsta ort. Under 90-talet (som skolminister) reste Ylva Johansson land och rike runt och uppmanade lärarna att ”stiga ner från katedern” för att låta eleverna inhämta kunskaperna på egen hand. Det är det som sker i dagens skola!

    Om man kallar det konstruktivistiskt eller ej spelar ingen roll, det är verkligheten i klassrummen som påverkar lärandet. Problemet är att förklarande, instruerande, härledande, berättande, diskuterande …… förekommer i alltför liten grad.

    Jag har inte läst Linderoths bok och har därför inga synpunkter på hans idé hämtad ur ekologisk psykologi. Jag instämmer i att det finns motsägelser i boken om du har tolkat honom rätt. Du skriver att han tar alla exempel på dålig utbildning från utbildningsvetenskap och att han inte nämner kvaliteten på ämnesutbildningen. Det är märkligt eftersom det i första hand är ämneskunskapernas kvalitet som brister och som i princip gör det omöjligt att framgångsrikt bedriva den undervisningsform som Linderoth eftersträvar.

    Du har fel ingångsinformation när du drar dina slutsatser och de blir därför, enligt min mening, helt fel. Sen början av 90-talet har, som en följd av reformer i slutet av 80-talet, undervisningsformerna successivt gått mot elevers eget lärande. Du skriver ”Om det stämmer, att lärarstudenterna inte lär sig något på lärarutbildningen, borde detta resultera i att studenten i sin lärarroll reproducerar det undervisningsmönster som redan finns i skolan, dvs. den lärare som Linderoth menar har försvunnit”. Det undervisningsmönster Linderoth efterfrågar dominar inte längre, dels därför att lärarnas bristande ämneskunskaper gör metoden omöjlig och dels därför att såväl politiker som företrädare för det pedagogiska etablissemanget bannlyst undervisning från katedern. Jag hade i slutet av 90-talet fantastiskt skickliga kollegor vid gymnasiet som vid utvecklingssamtal kategoriserades som bakåtsträvare därför att de inte anammade de nya undervisningsformerna.

    Du skriver vidare ”Om lärarstudenterna däremot tar till sig ett konstruktivistiskt tänkande under sin utbildning, borde denna utbildning istället vara mycket effektiv i att förmedla detta synsätt. Så effektiv att lärarstudenterna sedan som lärare agerar förändringsagenter för att förändra ett befintligt undervisningsmönster”. De tas emot med öppna armar och behöver inte förmedla den konstruktivistiska metoden – den är väl etablerad.

  4. Jag tackar för de tre kommentarer som min artikel hittills har fått.

    Då jag uppfattar Linderoths bok som ett inlägg för att stimulera en debatt om skolan är det kanske inte i första hand eviga sanningar och självklarheter som är i fokus utan just de underliggande frågorna som är av intresse.

    En sådan fråga berör relationen mellan lärarutbildning och skolans praktik. Denna fråga menar jag att Linderoth inte utreder tillräckligt. En av hans stora poänger är att det är ett avstånd mellan lärarutbildning och skolans praktik. Det vill säga att lärarutbildningen säger en sak, medan erfarna lärare säger en annan sak. Om Linderoth har rätt faller Hans-Gunnar Liljenvalls påpekande om att den konstruktivistiska metoden är ”väl etablerad”. Nu kan det ju vara så att det samtidigt existerar ett antal lärarroller ute i skolorna och att i vissa skeden harmonierar en viss typ av lärarroll med statliga direktiv i andra skeden inte. Detta leder i sin tur till frågor om professionell autonomi och statlig styrning. Detta berör dock inte Linderoth.

    En annan fråga berör lärarutbildning som en högskoleutbildning. Linderoth ger på slutet av sin bok lärarutbildarna upprättelse då han konstaterar att hans förslag på högskoleundervisning just nu inte är genomförbart på grund av ekonomiska och tidsmässiga faktorer. Dock avgränsar han denna fråga som en specifik lärarutbildningsfråga. Att högskola och universitet i Sverige och i västerlandet har genomgått stora förändringar, utifrån en förändrad politisk-ekonomisk styrning, och att dessa förändringar oundvikligen villkorar vad som är möjligt i en lärarutbildning som ingår i denna högskola berör inte Linderoth.
    Här skulle jag önska att forskare anlade ett bredare perspektiv, som sedan smalnade av. T.ex. konstaterar Bernt Gustavsson, professor i pedagogik, att synen på kunskap kom i västerlandet att börja ändras år 1971 i och med inledningen av digitaliseringen. Kunskap kom, i vissa aspekter, att ses som en vara på en marknad.

    En annan fråga är hur synen på lärande kan kopplas samman med synen på undervisning. När Linderoth hävdar att en lärare förutsätts kunna mer än sina elever i ett ämne kan detta knappast vara en kontroversiell fråga. Men hur eleven lär sig är väl, som jag ser det, inte helt klarlagt – om det är det undrar jag varför det ändå pågår forskning i vitt skilda discipliner runt om i världen om lärande. John Hattie och Jonas Linderoth har säkert en del gemensamma ståndpunkter om undervisning, men har de det om lärande? Hattie referar inte på något ställe i sin bok till Gibson och andra som Linderoth nämner inom den ekologiska psykologin.

    Slutligen, om lärare ska ha en teoretisk grund i sin undervisning som bygger på den ekologiska psykologin, så bör väl denna grund synas i sömmarna? Vad är det som den ekologiska psykologin förklarar och vad är det den inte kan förklara?

    • Jag uppfattar det som att Per Engström har missförstått Linderoth på flera punkter. Jag ska peka på en nedan som är av grundläggande betydelse för hur Linderoths bok kan förstås.

      Engström verkar framhålla att även det ekologiska kunskapsperspektivet har problem. Det tror jag att Linderoth är medveten om. Vi bör förstå Linderoths bok och lanseringen av det ekologiska kunskapsperspektivet som ett alternativ av flera. Det Linderoth säger är att vi inte kan låsa fast oss när det gäller vilken kunskapsteoretisk utgångspunkt vi har eftersom kunskapsteorin är ett filosofiskt fält där det inte råder någon konsensus i frågorna. Det ekologiska perspektivet erbjuder ett rimligt alternativ och detta perspektiv medför andra pedagogiska slutsatser.

      Pedagogisk praktik och undervisning i pedagogisk praktik bör därför inte byggas utifrån en kunskapsfilosofisk ståndpunkt utan istället utifrån studier av vad som fungerar väl. Hattie presenterar några sådana studier. Att skilja på framgångsrik undervisning och framgångsrikt lärande som Engström verkar göra i kommentaren ovan är något märkligt.

  5. Jag kanske bör utveckla vad Linderoth nämner om ekologisk psykologi och som kan vara värt att diskutera. Som Johnny Wieweg påpekar är begreppet ”affordanser” centralt.

    ”Affordanser är omgivningens egenskaper så som dessa är relaterade till djurs (inklusive människors) förmågor, det sätt som omgivningen erbjuder en varelse att agera” (Linderoth 2016, s. 148).

    Om vi sätter detta i ett sammanhang får vi ”Miljön förutsätter därför ett djur, på samma sätt som ett djur förutsätter en miljö. De utgör ett odelat par” (s. 145).

    Detta menar jag inte är en självklar kunskapsteoretisk ståndpunkt. Denna kunskapsteori betraktas dessutom som en realistisk kunskapsteori. Dels menar jag att det kan vara problematiskt att hela tiden betrakta miljö och människa som ett ”odelat par”, dels menar jag att skolämmnen, t.ex. fysik, som inte ingår i Gibsons miljöbegrepp riskerar att negligeras. Exempelvis skriver Linderoth följande (med referens till Gibson):

    ”Världen innehåller allt från atomer till galaxer. Men dessa utgör extrema företeelser som människan inte kan omfatta perceptuellt” (s. 145).

    Vad säger fysiker om denna kunskapssyn?

    Linderoth framhåller även skillnader gentemot Piagets konstruktivistiska syn.

    ”Till skillnad från Piagets teori som accentuerar interaktionen med omgivningen, förutsätter inte den ekologiska psykologin att individen berikar sinnesintrycken med sina inre modeller. informationen om affordanser är direkt; den finns där att upptäcka” (s. 155).

    Vad säger ni om ovanstående?

    • Några reflektioner kring det du Pär Engström skriver. Först vill jag påminna om att rapporterna från TIMSS och PISA presenteras inom kort. Det lär bli en mycket depressiv läsning. Jonas Linderoth vill ju att fackpedagogerna ska granska sig själva och se vad som gått fel, men det är väldigt lönsamt för en del fackpedagoger att skriva böcker till lärarutbildningarna eller att få föreläsningsuppdrag och många fackpedagoger verkar mer måna om det egna inkomsterna än om skolans väl och ve.

      Det är klart att man kan ha synpunkter på den ekologiska teorin som Linderoth slår ett slag för. Syftet verkar vara att visa att det finns andra synsätt än det konstruktivistiska. Jag tycker att det finns likheter med John Hatties resonemang även om Hattie inte nämner Gibson. John Hattie nämner människans strävan efter att söka lösningarna i sitt eget minne. Den som kan sin multiplikationstabell plockar fram resultatet blixtsnabbt ur sitt minne. Man kan här göra en affordans och bestämma att för att diskutera pedagogiken behöver jag inte ha sett nervtrådarna i mikroskop eller ha mätt de elektriska impulserna i hjärnan.

      En sak som varit konstigt är att svensk skola sedan länge verkar ha synen att det finns nu så mycket kunskaper att det är onödigt att försöka lära sig så mycket faktakunskaper som tidigare. Linderoths och den ekologiska teorins utgångspunkter är den motsatta. För att göra affordanser behövs goda kunskaper. Affordanser är att göra val eller framför allt att välja bort. Det låter sig inte göras utan gedigna faktakunskaper. Den svenska skolans negativa hållning till faktakunskaper under lång tid har gjort svensk skola och dess elever en björntjänst.

      Av någon anledning hakar du Pär upp dig på att Linderoth skriver att atomer och galaxer inte kan uppfattas perceptuellt. Självklart kan man inte se att universum expanderar genom att titta på himlen eller genom experiment i en labbsal. Människan kan dock skapa teorier och det verkar den svenska skolan ha glömt bort.

      Låt oss då i stället granska den konstruktivistiska teorin. Hur hanterar den teorin frågan om galaxernas uppkomst eller den svenska historien? Det är klart att en del av matematiken kan och bör konkretiseras i början på lågstadiet genom att räkna apelsiner och genom att flytta pizza slices. Eleverna är dock inte apor utan de har förmågan att abstrahera och teoretisera. Det är viktigt att stimulera de bitarna och inte tro att eleverna är oförmögna till abstrakt tänkande.

      Pär du frågar: ”Vad är det som den ekologiska psykologin förklarar och vad är det den inte kan förklara?” För det första så anser tydligen den konstruktivistiska teorin att kunskap består av subjektiva konstruktioner. Vetenskap är inte detsamma som sanning (sid 39). Konstruktivismen verkar därmed vara avvisande till den västerländska vetenskapstraditionen. För det andra menar konstruktivismen att sinnesintrycken (perception) måste jämföras med tidigare erfarenhet för att kunna bli kunskaper (sid 46). Det kan vara härifrån som den stolliga idén kommer om att ingen kan lära en elev något. Enligt det synsättet så kn eleven bara lära sig själv. Om det vore sant så vore det dödsstöten till både lärar- och föräldrarollen.

      Den ekologiska psykologin anser att man kan agera direkt via affordanser mot sinnesintrycken. Lärarens kunskap är avgörande för att vägleda eleverna. Ju mer kunskap som finns desto bättre. Det ökar möjligheterna att välja rätt i skogen av möjliga affordanser.

      Sedan så frågar du Pär om den konstruktivistiska teorin är etablerad. Den är inskriven i skollagen och då är den väl etablerad. Den konstruktivistiska modellen avvisas mycket bestämt av John Hattie och är uppenbarligen i strid med vetenskapliga rön. Teorin om ”4F” är likaledes felaktig och är också fortsatt inskriven i skollagen. Teorin om ”4F” var den teoretiska grundvalen för Lpo94 och bygger på Blooms taxonomi från 1956. Denna taxonomi är vetenskapligt felaktig enligt John Hattie. Elevinflytande är inskrivet i skollagen trots att det nedvärderar läraryrket och orsakar massflykt från yrket.

      Det är inte konstigt att det gått dåligt för svensk skola. Ovetenskapliga och felaktiga teorier skrivs in i mängder i skollagen. Hur kan man mot en sådan bakgrund förvänta sig att skolans styrdokument och lagar ska respekteras? Hur ska det någonsin kunna vända för svensk skola med sådana personer i ledningen för svensk skola?

  6. Jag tackar för Henrik Magnussons och Johnny Wiewegs kommentarer och tolkar dessa som att Linderoth trots allt har lyckats med att utveckla en pedagogisk diskussion.

    Som sociolog känner jag mig inte så fastlåst vid något av perspektiven men jag får ändå inte riktigt ihop hans resonemang. Vetenskapligt förstår jag hans resoemang, t.ex. om det digitala klassrummet. Han ger otaliga empiriska bevis på hur IT har misslyckats i skolan under de senaste decennierna. Men kan man utifrån dessa bevis drar slutsatser om kommande 20 eller 40 åren vad gäller utvecklingen av t.ex. artificiell intelligens? Varför skulle den instruerande, berättande och visande läraren inte kunna förändras om alla/de flesta yrkesgrupper kan komma att förändras.

    En av mina favoriter, Olle Häggström – professor i matematik vid Chalmers, medverkar här i två videos om artificell intelligens. Sett utifrån det perspektiv som här spekuleras i kanske PISA-resultaten inte kommer att få så avgörand betydelse för mänsklighetens utveckling.

    http://www.svtplay.se/video/11062397/vetenskapsstudion/vetenskapsstudion-sasong-1-avsnitt-7?info=visa&start=auto

    http://www.katharinastiftelsen.se/samtal/robotar-och-artificiell-intelligiens-hot-eller-mojlighet/

  7. Detta är en av de märkligaste debatterna jag sett. Man kastar in begrepp och citat med en enda avsikt: att bygga bevis för sin tolkning. Från båda, eller hur många sidor det nu är.
    Det hotas med Pisa-siffror som kommer att ytterligare att sänka förtroendet för lärarna. Jag vill nog hävda att debatter som denna, samt Linderoths populistiska lanserande av sina teorier, är det som sänker förtroendet. Populistiskt är det ständiga upprepandet av: läraren som Det är hedervärt av Engström att han försöker granska motsättningarna i professorns bok, men gensvaret är tyvärr inte i samma klass. Det är förresten intressant att Linderoths professorstitel framhålls. Andra pedagogprofessorer har ju fått bära sin titel som en törnekrona.
    Den instruerande, visande och berättande läraren framhålls som det nygamla idealet. Någon debattör lägger till diskuterande men detta finns inte med i Linderoths retorik-figur.
    Vimmåstebkomma ihåg, dvs vi som var med, att mycket av famlandet som jag absolut håller med om är ett grundproblem under årtionden, har sin grund i att skolan aldrig förmådde leva med i samhällets och elevernas förändring. Jag minns med förfäran hur vår stenhårde tillsynslärare tappade all sin auktoritet 1968-69. Förnedringen var total när han bands fast i stolen vid katedern med en papperskorg på huvudet. Den gamla lärarauktoritetn var borta och ersattes av?

    Eleverna krävde ett inflytande man aldrig haft. Det var du-reform och förbud för barnaga. Det var ett politiskt kaos med batongviftande poliser mot horder av FNL-ungdomar. Det var stora tonåringsårgångar som lät bli att klippa sig, misstrodde auktoriteter och ville ha frihet. Det var elevrådsordförande krävde att bli lyssnade på.

    Det som gör mig bekymrad nu är att vi står inför ett nytt gigantiskt paradigmskifte. Barn och ungdomar uppvuxna som digitala infödingar möter lärare som skall visa, instruera och berätta. Och då i ett klassrum med alluppmärksamhet riktad framåt mot den svarta, förlåt vita, tavlan.

    I debatten saknas begrepp som flipped learning, digitalisering, kooperativt lärande, EPA, MIK, molntjänster, makerkultur, delniningskultur osv. Nej tillbaka till den allvetande läraren som skall berätta, visa och instruera. Men gudförbjude inte bjuda in til samtal, diskussion, fördjupning, utveckling av kompetenser osv.

    Allt ljus på den allvise framme vid katedern!!

  8. Många kommentarer blir det.

    Ett sista försök från min sida att ytterligare öppna upp diskussionen blir följande:

    Linderoths bok bygger på en konflikt mellan konstruktivism såsom det har praktiserats i t.ex. svensk skola och hans benämning ”den instruerande, berättande och visande läraren”.

    Denna konflikt har diskuterats ett otal gånger – samtidigt som verkligheten runt skolan har förändrats.
    Jag hävdar att andra mekanismer än konstruktivistisk praktik i svensk skola har orsakat att samhället har förändrats, t.ex vad gäller digitalisering, globalisering etc.

    Så om vi om ca. 20-30 år framåt i tiden lyckas få en förlikning mellan konstrutkvism och den instruerande, berättande och visande läraren har vi ändå kvar att lösa problemet med hur skolans omgivande samhälle påverkar förutsättningarna för skolans verksamhet.

    Att som Linderoth hävda att ”föraktet mot den instruerande, berättande och visande läraren tycks vara särskilt levande i diskussionen krint IT i skolan” (s. 130) kanske inte är den bästa strategin att möta det framtida samhälles krav, förväntningar eller vad det vara månde på skolan.

    Om vi tänker bort konflikten mellan konstrutkvism och den instruerande, berättande och visande läraren – vad ser vi då för samhälle? Vilka mekanismer styr samhällsutvecklingen? Hur långt kan utvecklingen av artificiell intelligens nå? Vad kan skolans/pedagogikens roll bli i detta förändrade samhälle?

    Tidsperspektivet är givetvis avgörande. Kommande poltiska mandatperioder kan vi anta att det är lugnt – vilket betyder att konflikten mellan konstrutkvism och den instruerande, berättande och visande läraren kan fortgå relativt ostört. Men vad händer när de flesta människor blir varse att det är andra vägval som är mer avgörande för såväl indiivders som för samhällets utveckling?

  9. Att det är en konstig debatt kan man förvisso tycka. Jonas Linderoth efterlyser en självkritik hos fackpedagogerna. Flera av dem som styrt skolan under de senaste decennierna flockas på den här sajten. Visst vore det trevligt om man kunde börja inse vad som gått fel.

    Den förda politiken ställer orimliga krav på eleverna framhålls i en artikel på DN åsikt http://asikt.dn.se/asikt/debatt/barnen-har-for-stort-fokus-pa-sig-sjalva/ . Artikelförfattaren menar att eleverna kastas ut i ett ansvar som man inte klarar av och som vuxna många gånger heller inte skulle klara av.

    Varför ska just lärarna utsattas för denna förnedring med elevinflytande? Kunde man inte prova det på flera områden? Kunde man inte lagstifta om att det är patienterna som ska styra på sjukhusen? Varför ska läkarna slippa det som lärarna fått utstå? Och varför ska föräldrarna ha sådant stort inflytande över barnen? Varför inte dra galenskapen fullt ut? Man kunde bestämma att barnen ska styra över föräldrarna. Man kunde förbjuda föräldrarna att prata liknande katederundervisning. Man kunde fastställa att föräldrarna inte kan lära ut utan att barnen måste uppfostra sig själva.

    Ett samhälle klarar sig inte länge utan att lyckas utbilda fram en egen elit. Det är olyckligt med detta hämmande av de bästa eleverna. Om skolresultaten fortsätter att sjunka får man fråga sig om inte enhetsskolan är ett komplett misslyckande.

    Tanken med enhetsskolan bygger rimligtvis på att alla elever anstränger sig. Om studietakten dras ner för mycket blir det läge att ställa frågan om hela tanken med enhetsskolan är förfelad. I stället för att hålla upp studietakten har skolmyndigheterna gjort allt för att sänka studietakten. Den misslyckade progressiva pedagogiken infördes direkt efter 1962 i årskurs 1-6 och studietakten sjönk dramatiskt. Skolmognadstesterna avskaffades i samband med SIA-reformen1975. Möjligheterna att gå om en klass begränsades. Eleverna skulle nu pressas genom skolan även om de var analfabeter. Möjligheterna att lyfta ut elever ur klassen för specialpedagogisk hjälp begränsades. Det diskuterades t o m att trycka in blinda och döva i de vanliga klasserna trots bestämda protester från deras föräldrar.

    Allt detta var ägnat att dra ner studietakten. Nu talar man om att läraren ska berätta inför varje lektion varför eleven ska lära sig just detta. Effekten blir att de mindre motiverade eleverna protesterar och att ännu fler kvalificerade inslag försvinner från skolan. Man kör skolan medvetet ner i botten, men till slut kommer ett läge då förtroendet är helt förbrukat.

    Det är svårt att förstå hur de styrande tänker. Om nu kunskaperna ska sjunka år efter år varför ska lärarna utbildas sig i många år för läraryrket för att därefter bli trakasserade av bl a elever och föräldrar? Om inte lärarna ska undervisa och styra progressionen i lärandet, varför har vi den struktur vi har? Varför har vi då lärarhögskolor, lärarutbildare och fackpedagoger?

    Många av de som styrt över svensk skola har förläst sig på John Dewey. Man pratar om elevinflytande och skolning för demokrati. Hur har det då blivit? Vi har fått se populistiska och odemokratiska strömningar växa i styrka och det över hela västvärlden. Det är inte bara i Sverige man har en dålig skola.

    Skolan har förvärrat problemet genom att ha förnekat behovet av goda faktakunskaper. Man har förnekat behovet av ett gemensamt kunskapsinnehåll. Man har låtit eleverna studera det de vill. Man har fastnat för den konstruktivistiska teorin och skrivit in den i skollagen. Den teorin förnekar den västerländska vetenskapssynen. Att de som styr över skolan förnekar att det finns en objektiv kunskap och sanning är inte bara märkligt. Det helt fruktansvärt!

  10. Det är delar i den här debatten som jag har mycket svårt att följa med i. Själv är jag fast och djupt förankrad i en konstruktivistisk kunskapssyn. Den har jag inte fått mig till livs i lärarutbildningen, och inte heller på någon av skolverket anordnad indoktrineringsaktivitet. Den kommer ifrån mina egna erfarenheter då jag efter avsutten grundskola gick ut i arbetslivet och fick möta en verklighet som aldrig skildrats i klassrum eller läroböcker. Håll dig i bordskanten, Johnny Wieweg, men jag tror faktiskt att mina universitetsutbildade lärare inte visste mycket om den.
    Den fick vidare näring i min verksamhet som folkbildare. Naturligtvis finns det påståenden som inte är sanna, Hitler var verkligen inte kommunistisk härledare under det trettioåriga kriget. Men vilka sanningar som lyfts fram, och hur de kombineras, är i djupaste mening en mänsklig konstruktion. Fråga en etnolog vad som är skillnaden mellan en svensk och en kantarell. Förmodligen får du ett frågande ansikte till svar. Ställ samma fråga till en molekylärbiolog, så kan du nog få ett svar som varar en termin.

    Vem vann Andra Världskriget? Tja, det beror nog på hur man ser det. Tyskland som stat och samhälle klarar sig ju rätt hyfsat för närvarande, och befolkningen i segrarstaten Sovjetunionen kunde hålla sig för skratt när de räknade sina döda. Vad är objektiva fakta i detta fall?

    Så konstruktivist jag är, har det aldrig någonsin hindrat mig från att instruera, berätta och visa. Ibland påverkar min aktivitet elevens verklighetsuppfattning, eleven lär sig. Ibland fungerar det inte alls, och då lär sig eleven ingenting, åtminstone inte det jag hoppades. Ty det är eleven som lär sig, detta borde vara elementa för alla som ägnar sig åt undervisning. Vore det annorlunda, skulle det vara en god idé att ringa Fröken Ur för att förklara för henne hur den objektiva sanningen är befattad. Lycka till med det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter