Patrik Rydell: “Så blir skolan världsledande”

Den 31/3 återfanns i Uppsala Nya Tidning en debattartikel med rubriken ”Så blir skolan världsledande”.  Den var skriven av Tobias Kranz, chef för utbildning, forskning och innovation på Svenskt Näringsliv, och Johan Olsson, utbildningspolitisk expert också på Svenskt Näringsliv. Artikeln är skriven med anledning av att grundskolan fyller femtio år i år men också för att förklara hur Svenskt Näringsliv menar att den svenska skolan ska bli världsledande.

Svenskt Näringsliv är onekligen en intressent med tyngd och borde ha intressanta åsikter om hur skolan bör formas för att bli framgångsrik. Organisationen är oroad över dåliga resultat och många avhopp. Det är förstås viktigt för Svenskt Näringsliv att kunna rekrytera en välutbildad arbetskraft.

Utvärdering och redovisning av resultat sägs länge ha varit en styggelse i skolvärlden. Det är ett påstående som blir motsägelsefullt. Det är ju genom utvärdering och resultatredovisning som vi vet att eleverna presterar sämre. Det ligger i tiden att hävda att skolan har varit kravlös och låtit bli att utvärdera. Min bild är en annan. Jag har tagit emot elever från grundskolan som haft mycket goda kunskaper, vilket inte tyder på kravlöshet. På gymnasiet väntar dem många tester och prov, de duggar tätt. Om resultaten generellt blivit sämre, beror det knappast på mängden prov utan på att eleverna inte lär sig lika mycket.

Att eleverna inte lär sig lika mycket kan ha många förklaringsgrunder, men främsta orsaken är troligen att de lägger ner mindre tid på skolan både vad gäller närvaron och läxläsningen. Det är ju knappast så att eleverna har svårare att lära än tidigare generationers elever. Resursneddragningar som tidigare främst drabbat grundskolan bidrar sannolikt också. Elevernas lärmiljö har försämrats och då är det inte att undra över att resultaten försämrats.

I artikeln förordas tydliga jämförelser mellan olika skolor och kommuner. Visst, det är värdefullt att veta hur det går, men ännu viktigare att granska vad det beror på. Nu fördelas resurserna i hög grad på grundval av antalet elever och inte så mycket på basis av olika skolors och kommuners behov. I debatten talar man oftast om skolan som om den vore en och samma oavsett var den ligger och vilken socioekonomisk miljö den verkar i.

När Svenskt Näringsliv enbart siktar in sig på mer utvärdering och rankningar missar man ju helt de strukturella problem som påverkar skolorna.

Artikeln ger starkt stöd åt valfriheten. Friskolereformen sägs vara en stor succé. Om den vore det syns det inte i de generella resultaten. Säkert finns friskolor som höjer sig över snittet, men vilken inverkan de har på andra skolor i området kan vara värt att granska närmare. Vinster är drivkrafter för effektivitet och kvalitet heter det vidare (med den logiken skulle vi inte ha några kommunala skolor alls.) Mycket tyder på motsatsen. Här har artikelförfattarna skygglappar på. Om de för en stund lade bort sitt näringslivsperspektiv och såg på friskolereformen ur ett samhällsperspektiv, skulle de se att den riktning som utvecklingen tagit inte är helt oproblematisk. Det inser säkert även Svenskt Näringsliv, som nog skulle önska att organisationens språkrör hade en mer nyanserad framställning.

Rektorernas ledarskap är centralt för skolresultaten och därför menar författarna att rektorerna framför allt bör ses som pedagogiska ledare. Det är de ju redan idag men det är ett uppdrag som de har svårt att klara. Så får man förstå texten. Man bör granska skolans ledningsfunktion närmare och se vilka förutsättningarna är för en rektor att klara sitt uppdrag och hur detta uppdrag ser ut. Här borde Svenskt Näringsliv ha mycket att komma med i kraft av kunskap och erfarenheter när det gäller ledning av stora verksamheter. Många skolor har ju många personer inblandade. Hur ska den optimala skolledningen vara formad? Vilka resurser behövs? Näringslivet kanske har svaren.

Även lärarna bör bli starkare som ledare heter det. I Finland åtnjuter lärarna mer förtroende och respekt för sin yrkeskunskap. I Sverige kan man ofta nog läsa att lärarna måste bli professionella. I den här artikeln säger författarna att rektorerna måste bli professionella ledare. Länge har lärarnas profession tagits ifrån dem gradvis. Kontroll och utvärdering av olika slag har gett allt mindre utrymme för undervisning. Det hade varit intressant att få veta hur Svenskt Näringsliv tänker sig att läraren ska stärkas i sin roll som just lärare.

Kranz och Olsson skriver att lärarnas status måste höjas med olika åtgärder. Vilka dessa är framgår inte förutom att höjda löner inte är universalmedlet. Lönen ska kopplas till prestationen, menar författarna också, mer individuell lönesättning alltså, det skapar högre status. Men utbildningskvalitet beror inte på några stjärnpedagoger utan på lagarbete. Genomgående hög kvalitet i utbildningen är en bra skolas kännetecken. Eleverna lyckas bäst om de genom hela sin skolgång möter engagerade pedagoger som skapar en god studiemiljö på skolan. En skicklig rektor är en skicklig coach för alla sina medarbetare och har förmåga att lyfta hela laget. Den synen gillar inte de som vill ha stora individuella löneskillnader i tron att det är tävlingen som sporrar läraren mest.

När en student ska välja yrke är yrkets ingångslöner viktiga. Chansen att tävla om snabba lönepåslag är inte den främsta lockelsen. Att få studenter just nu väljer lärarbanan beror knappast på att utbildningens kvalitet inte är tillräckligt hög, enligt artikelförfattarna, utan snarare på läraryrkets negativa löneutveckling. Det är jag säker på att Svenskt Näringsliv förstår. Organisationen kan medverka till att göra förutsättningarna för framtidens lärare mer attraktiva och själv vinna på att skolresultaten blir bättre.

I artikeln nämns aldrig eleverna. Om resultaten ska bli bättre måste eleverna lära sig mer. De måste vilja satsa mer på skolan. Den höga arbetslösheten bland ungdomar bidrar säkert till att många elever tappar fart och tilltro till sina chanser. Ska skolan nå bättre resultat måste skola, samhälle och näringsliv samverka med varandra och inte minst med hemmen. Ungdomarna måste få chansen att lyckas och sporras att gå vidare. Det handlar om stora utmaningar och omprioriteringar.  Jag tycker inte att Svenskt Näringsliv har greppat vad det handlar om, åtminstone inte när man läser Kranz och Olssons artikel i UNT.

(Patrik Rydell är f.d. skolledare och språklärare på gymnasiet)

17 kommentarer till “Patrik Rydell: “Så blir skolan världsledande”

  1. Redan för några decennier sedan formulerade Habermas den kommande utkristalliserade och apokalyptiska globala framtiden. Decisionismen, betecknade Habermas detta sociala tillstånd, då marknadskrafterna och positivismen har definitiv splittrat förnuftet (alltså en återkallande av upplyssningens tradition, rationalismen etc.), och då återstår endast enligt Habermas, en hänsynslös konsumtions samhälle ,(som för övrigt även S Bauman, har så väl beskrivit och analyserat).
    Ett sådant decisionistiskt tillstånd implicera dessutom enligt Habermans ett flertal till negativa konsekvenser.
    Förytligande av befolkning, försvagning av staten, “förtunning av nationalstaten, med Michels terminologi” (okontrollerad handel, marknadskrafternas totala hegemoni, individens ensamhet, förakt för politiken och andra anomalier i den nutida sociala sfären). Kort sagt säger Habermas, ett sådan social kontext producerar öar av individer, dvs. ett icke samhälle, eftersom samhället innebär kommunikation. Effekter som vi med större tydlighet åskådar i västvärlden.
    Naturligtvis Habermas är alltför devot till marxismen, och ser därmed inte vilket problem det uppstår, när marknadskrafternas inte styr produktivkrafternas och produktionsförhållanden. Nämligen då blir det byråkrater, politiker och tjänstemän med kollosala makt ambitioner. I vår lilla stad observerar vi dessa anomalier med all tydlighet. Skolan styrs hänsynslös av dessa individer, därav anledningen till att den kommunala skolan saknar rektorer, de förvandlas till lydiga administratörer, vilket sorgligt nog de själva erkänner. Pratade för ett tag sedan med en ledande sosse skolpolitiker som hävda på full allvar, att det var förskräckligt att rektorerna numera skall nästan styra sig själva. Tala om maktfullkomliga anspråk från politiker håll!

  2. De som kommer utifrån vet inte hur skolan fungerar!

    Bara de som har erfarenhet ser vad som är fel. Det är inte mycket i skolan som fungerar som det skall. Eleverna har uppåt tjugo olika ämnen samma vecka. De har 12 – 15 olika lärare samma vecka. De har lärare som är helt inkompetenta för att schemaläggningen styr. Finns ingen matematiklärare för att fylla en schemaposition, så sätter mn dit vem som helst och eleverna får en lärare som inte kan och inte är intresserad av matmatik. Så ser det ut!

    Prov och betyg sätts samtidigt för alla elever. De som inte hunnit med krossas. De får underbetyg och tvingas sedan fortsätta trots att de inte har de grunder de måste ha. De som är begåvade och intresserade stoppas av den långsamma takten och mister intresset.

    Gör varje skola till en en-ämnes-skola med i ämnet kunniga och intresserade lärare som smverkar. En lektor inte rektor bör leda. Den som är pedagogisk ledare måste kunna ämnen, ha erfarenhet och intresse samt självklart vara närvarande där eleverna lär. En rektor vet ingenting om ämnet, har ingen erfarenhet eller intresse och är inte ens där!

    Elever bör läsa ett eller två läsämnen i taget och gå fram i den takt de förmår. De bör få prov när de troligen klarar provet. Skulle de missa, så analyseras felen. De lär in på nytt och tentar om. Meningen med undervisningen är att elever lär, inte att de sorteras med under- och över-betyg.

    Det finns väldigt mycket mer som måste ändras. Hela skolan är felorganiserad. Den sugs ut ekonomiskt genom att kommunpolitiker tar de pengar som elever och lärare skulle ha för att höja sin egen lön och bygga upp en byråkrati som hindrar lärare i deras arbete och som hindrar all positiv utveckling.

    Numera flyr lärare i matematik, fysik, kemi och biologi skolorna och inga nya lärare i de ämnena kommer till. Det finns inte ens kvar kompetenta lärare i svensk skola!

  3. Alltsedan politikerna börjat styra skolans vardag för trettio åt sedan har det bara blivit sämre resultat. Skolan ska först och främst vara något som med lärarnas hjälp utvecklar barn att bli vuxna människor och medlemmar i ett samhälla som bygger på demokrati. Det gäller, precis som Britt Mogård(M), Lena Hjelm-Wallén(S) och Birgit Rhode(Fp) , vilka på olika sätt stod bakom LGR 80, formulerat uppdraget: SKOLAN SKA FOSTRA.
    Tyvärr “satte sig” hösten 1982 den nyutnämnde skolministern Bengt Göranson sig på detta uppdrag, bakom vilket dåvarande SÖ:chef Jonas Orring, ordförande, och Sven-Åke Johansson, huvudsekreterare, låg bakom genom utredningen om skolans inre arbete – SIA-utredningen. Båda var f.ö. i grunden läroverkslärare, Jonas Orring naturvetare och Sven-Åke Johansson humanist.
    Dagens sätt att med i huvudsak enbart kontroll t tillgodose politikernas krav “att bli bäst” gör att skolan i stället stagnerar. En i egentligen för en pedagog självklarhet är att samhällsutvecklingen även ska återfinnas i skolan och därför stimuleras av politiker saknas i dagens politska skoldebatt.
    Men även den svenska pedagogiska forskningen har sin del i denna stagnation. Professor Henning Johansson konstaterade redan för ett tiotal år sedan att den svenska pedagogiska forskningen inte på något sätt fört skolan framåt.

  4. Friskolorna är ingen succé.
    De kommunala skolorna är ingen succé.
    Rektorerna är ingen succé.
    SKL är ingen succé.
    Björklund är ingen succé.
    Flumpedagogik är ingen succé
    Dewey är ingen succé.
    Katederpedagogik är ingen succé
    Vygotsky är ingen succé.

    Lärarna är en succé.

  5. Tobias Krantz är en fjant. Han var forsknings- och utbildningsminister tills han helt nyligen bytte till svenskt näringsliv. Han är en av de huvudansvariga för dagens skolsituation. Hade varit betydligt smakligare om han hade agerat när han hade makten än att nu dyka upp och kräva en massa saker.

  6. Hur ska vi kunna uttala oss om framtiden om vi vet så litet om vår samtid Alfredo Castro? Habermas i all ära men vad visste han egentligen om skolan? De som kan och borde uttala sig, pedagogerna, har inte tid och varför skulle de ha något att säga när ändå ingen bryr sig? Därtill kommer enligt Göran Tullberg att det inte finns kompetenta lärare, som kan yttra sig i frågan. Menar han månne att vi har en totalt inkompetent lärarkår? Ja, i så fall ligger vi ju riktigt illa till! Till råga på allt påstår Nils Westberg med stöd av professor Henning Johansson, att vår pedagogiska forskning “inte på något sätt fört skolan framåt”. Med andra ord förefaller all satsning på denna disciplin vara helt och hållet bortkastad. Annars vore det ju också en tänkbar möjlighet, att de senaste årens forskningsresultat inom pedagogiken gått våra skolpolitiker totalt förbi. Hur är det exempelvis med betygsfrågan som stötts och blötts under en följd av år? Varje pedagogikstuderande vet, att betyg inte utgör någon lösning på skolans problem. Snarare är förhållandet det motsatta. Betyg resulterar i en alltför stor fokusering på lättmätta faktakunskaper på bekostnad av kunskaper av arten förståelse, färdighet och förtrogenhet. Det hjälper sedan inte med Bertil Törestads schablonbeskrivning av vad han betecknar som en succé så länge som såväl undervisning som utbildning måste betecknas som föråldrade. Det är med andra ord lätt att peka ut enskilda syndabockar men vad hjälper det när ansvariga politiker slår dövörat till i tron att de vet och kan bäst. Ur led är tiden om uttrycket tillåts.

  7. Tidigare fanns en lärarhögskola som var utanför universitet. För att bli lärare läste man först läsa sina ämnen på universitetet för att därefter studera på lärarhögskolan. På lärarhögskolan läste man teori under en termin, därefter gjorde man betald praktik i en termin på en skola där man hade mentorer i sina ämnen. Lärarhögskolans lärare gjorde några besök på skolan under kandidatens lektioner. De blivande lärarna hade helt ansvar för delar av kursen som mentorerna diskuterade och ”övervakade”. Kandidaterna undervisade både enskilt och med mentorn i klassrummet. Mentorn var ansvarig för att kursen skulle bli heltäckande för eleverna.
    När försvann denna långpraktik från utbildningen? Finns detta beskrivet någonstans?

  8. Stefan sriver: “Därtill kommer enligt Göran Tullberg att det inte finns kompetenta lärare, som kan yttra sig i frågan. Menar han månne att vi har en totalt inkompetent lärarkår? Ja, i så fall ligger vi ju riktigt illa till!

    Den officiella undersökning som gjorts om matematiklärares kompetens visar att antalet utbildade kompetenta lärare som finns i Sverige är mindre än hälften av dem som undervisar i ämnet. De flesta lärare som undervisar i matematik är alltså inte utbildade matematiklärare utan vem som helst som tvingats av rektor att tjänstgöra i matematik utan att kunna mer matematik än eleverna.

    I en rad vitala ämnen som matematik, fysik, kemi och biologi har vi fler inkompetenta än kompetenta lärare i katedern. Situationen blir värre efter hand som lärare i ämnena slutar, ty det kommer inga nya till. Ingen student som kan bli ingenjör eller forskare med bra inkomst och trivsamt jobb vill bli lärare.

    Det finns fortfarande gott om studenter som vill bli lärare i sociala ämnen, men ingen eller näst intill ingen söker som lärare i matematik, fysik, kemi eller biologi. Det är just i matematik som Sverige fallit så kraftigt kunskapsmässigt jämfört med andra länder och det är där regeringen vill sätta in 3,5 miljarder för att öka antalet kompetenta lärare.

    Denna stora brist på kompetens märks redan i utbildningen av ingenjörer, matematiker, fysiker, kemister och biologer. De får sämre kunskaper än dem som utbildas utomlands eftersom grundkunkaperna är sämre. Jag hörde på TV, att företag söker civilingenjörer utomlands hellre än ifrån Sverige.

    Det var något företag (Astra i Södertälje?) som avskedade 1000 anställda forskare, assistenter o s v för att de inte nått de framgångar de borde. Den sämre utbildningen slår hårt mot Sveriges konkurrensförmåga.

    Svensk skola är verkligen dåligt skött. Frågan är om det överhuvudtaget är möjligt för okunniga och giriga politiker att få den i topp igen.

  9. Stefan Sjöberg, du missade den verkliga orsaken till skolans tillbakagång. Det var när politikerna hösten 1982 “satte sig på” de professionella i skolan, barnen och föräldrana. Professor Hilding Johansson bara bekräftade det tiotalet år senare efter genomgång av drygt 100-talet avhandlingar m.m. på pedagogikens områden. Därför blev det en institution för lärande istället för en pedagogisk institution
    Den grundläggande orsaken anser jag vara den akademiska kunskapssyn politikerna lutat sig emot, något som även idéhistotikern prof. Sven-Erik Liedman beskriver i sin senaste bok “Hets. Den svenska pedagogiska forskningen kapade i de flesta fall trossarna med den europeiska filosofiska humanistiska traditionen efter andra världskriget och vände sig i huvudsak mot USA och en naturvetenskaplig synsätt på människan. Detta har inte skett i övriga Norden. Ett stort problem är allsedan 1980-talet politikernas bristande förmåga att förstå detta, ivrigt påhejade av Jan Björklund och många i massmedia. Detta gäller inte minst flertalet socialdemokrater som tror att de har makt över barns lärande med stöd av professionella i skolan
    .

  10. Många kloka ord har sagts om det bedrövliga tillståndet i våra skolor och, hur vi bör komma till rätta med problemen. Den ständigt återkommande lösningen tycks rymmas i det faktum, att vår lärarkår behöver rustas upp och då framför allt med kompetenta lärare. Denna uppfattning är lätt att förstå, respektera och dela. Däremot har jag vänt mig mot den ensidiga och förenklade uppfattningen att bristen på lärarkompetens skulle vara den enda möjliga förklaringen till skolans problem punkt slut.

    Det finns, menar jag, åtskilliga andra förklaringar väl värda att dra fram i rampljuset. Som ett viktigt exempel valde jag att peka på omständigheten att ansvariga skolpolitiker blundat för viktig skolforskning. Ett vältaligt exempel kan nämnas. På sjuttio- och åttiotalet fanns i Göteborg ett antal forskare som ingick i den så kallade INOM-gruppen. Den har efterlämnat er rad viktiga forskningsrapporter som dessvärre inte tycks ha avsatt några spår i varken lärarutbildning eller lärarfortbildning. Bakom namnet dolde sig framstående forskare som Ference Marton, Lennart Svensson, Tomas Kroksmark, Lars-Olof Dahlgren m.fl. Mycket av det som utforskades handlade om människouppfattning, omvärldsuppfattning och uppfattningen hur vi lär. Var är dessa ämnen aktuella idag förutom under andra beteckningar i andra länder i händerna på andra skolforskare?

    En annan viktig omständighet i sammanhanget är den som innebar att kommunerna övertog huvudansvaret för skolan, vilket på kort tid innebar stora försämringar med färre och mindre kompetenta lärare som följd. Dessutom visade det sig snart att kvaliteten i skolorna förutom att sjunka dessutom blev mycket ojämn beroende på vilka skolor man undersökte. Stora skillnader kunde noteras speciellt i segregerade bostadsområden med hög invandring. Det är kanske därför mindre uppseendeväckande att nordiska länder med betydligt mindre invandring än Sverige kan uppvisa betydligt bättre skolresultat. Hur är det exempelvis med Finland, som har en obetydligt invandring jämfört med vårt land? Och vilken hänsyn tas då till en omständighet som denna, när man ständigt måste framhålla vårt grannland som ett föregångsland på skolområdet?

    Det finns över huvud taget anledning att vara försiktig med alltför långtgående slutsatser, vad gäller jämförelsen av skolresultat. Förutom effekten av invandring finns det anledning att beakta faktorer som socialgruppstillhörighet, begåvning, familje- och bostadssituationen, skolnärvaro, lärarsituationen, hemspråksundervisning, könstillhörighet m.m. Förhållandet att Sverige halkat efter jämfört med andra länder i Europa kan säkert förklaras på mer än ett sätt. Att enbart skylla problemet på att vi i Sverige saknar kompetenta lärare är inte bara en schablonartad förenkling. Det klingar dessutom falskt i en gammal skolforskares och tillika skolfux´ öron!

  11. En fråga till Göran:
    “Den officiella undersökning som gjorts om matematiklärares kompetens visar att antalet utbildade kompetenta lärare som finns i Sverige är mindre än hälften av dem som undervisar i ämnet.” skriver du. Kommer du ihåg vilken undersökning det är? Är det mattelärarnas utbildning som de har undersökt.? Både om grundskola och gymnasium? Tvivlar inte på att många lärare inte har akademiska poäng i de ämnen de undervisar, men har inte sett några undersökningar.

  12. Stefan. Det låter som en självklarhet att det är många faktorer som påverkar hur den största institution som finns i landet fungerar. Skriver under på det!
    Så:
    De finska skolorna är kommunaliserade sedan 70-talet. Alltså kan själva kommunaliseringen i Sverige inte vara den enda förklaringen. Men det skedde troligen många förändringar samtidigt i och med kommunaliseringen. Förändringar som inte gynnat verksamheten.

    Invandringen är mindre i Finland, ja. Det finns även i Sverige skolor och områden där de utlandsfödda är få. Jämförs jämförbara områden så är de finska skolresultaten högre. Skillnaden mellan Finland och Sverige/USA är snarare avsaknaden av privata skolor.

    Enligt Michael Uljens på Åbo Akademi är det väldigt lite resultat som kan dras ur PISA-testerna. Testerna tar inte hänsyn till de olika kursplanerna i de olika länderna, varför ett land får högre resultat än ett annat klargörs ej. Ett resultat som han kan utläsa är att länder med enhetsskola ligger högt. Parallellskolesystemet, där man separerar tidigt elever från elever, missgynnar kunskapsinhämtningen.

    Man kan ju fråga sig varför man måste bli världsledande? Vad vill man tävla i och varför?

  13. Kirsti Forstén!

    Artikeln från Statskontoret har jag läst. Jag hittar artiklar om den, men artikels försvann samtidigt som regeringen beslutade avsätt 3,5 eller 3,8 miljarder för att utbilda mattelaärare. Det gällde främst mattelärare på högstadiet., men även gymnasielärarna. Här är litet om det:

    Enligt en utredning från Statskontoret är mer än hälften av de lärare som undervisar i matematik inte behöriga matematiklärare. Vad jag förstår av uppgifter från lärarfacken så fortsätter även nedgången i antalet sökande till utbildningar för lärare i matematik och naturvetenskapliga ämnen.

    http://www.folkbladet.se/opinion/ledare/default.aspx?articleid=5765887

    Alltför många obehöriga i skolan
    21 jun, 2007 14:50 CET
    En fördjupad studie från Statskontoret visar att bara hälften av lärarna i grundskolan är behöriga i de ämnen och den skolform som de undervisar. I gymnasiet är det bara en tredjedel som är fullt behöriga.

    http://www.cisionwire.se/lararnas-riksforbund/r/alltfor-manga-obehoriga-i-skolan,c285492

    Jag var konsulent under 60-70-talet och besökte skolor. Då upptäckte jag att gymnasielärare i matte, fysik. kemi lämnade skolan och ersattes av lärare från högstadiet som ersattes av lärare från mellanstadiet. Det fanns inga NO-lärare på mellanstadiet. De fanns på högstadiet och högstadielärarna på gymnasiet. Men sedan dess har det tunnats ut än mer.

    Lärarutbildning söks av blivande SO- och språk-lärare, men det finns inga som söker matte, fysik, kemi eller biologi.

  14. Tack Göran!
    Behörigheten är det tydligen väldigt liten kontroll över, eller intresse av att de anställda har kompetensen. Har egen erfarenhet på samma tema som artiklarna. Synd att Statskontorets fakta inte finns på nätet.

  15. Patrik skriver något som är enormt viktigt:

    “I artikeln nämns aldrig eleverna. Om resultaten ska bli bättre måste eleverna lära sig mer. De måste vilja satsa mer på skolan. “(Slut citat)

    Hur skall det gå till?

    (1) Det måste bli slut på röran i skolan. Nu springer eleverna från ett ämne till ett annat, från en lärare till en annan med 40 minuters mellanrum. De blir bara stressade och får aldrig det sammanhang i lärandet de behöver. De kan ha tre tentor samma vecka och de kan ha håltimmar, som lockar dem ut på stan.

    Elever måste läsa ett läsämne i taget med bara ett fåtal lärare t ex en, två eller tre. Omväxlingen får de genom övningämnen – inte genom nya läsämnen.

    Lärarna springer från klass till klass och från ämne till ämne. De lär inte känna eleverna och får aldrig tillfälle att individualisera. De bör få fasta rum som är deras och ett litet antal elever som de har dagen lång. Lärarna skall samarbeta och specialisera sig. De ställer upp för varandra vid sjukdom och de lägger sina egna scheman.

    (2) Skolan måste anpassas till den enskilde eleven. Nu finns det elever som får underkänt på prov och sedan inte får lära in vad de missat och prova igen. De har sedan inte den grund som behövs för nästa prov och missar igen och igen. Efter nio år utan att ha fått chans att lära, så släpps de ut i världen utan att kunna läsa och skriva och utan framtid.

    Det finns massor av elever som är kunniga och intresserade, men som inte får lära efter sin förmåga. de hindras och tröttnar. I stället för att få elever som går ut gymnasiet efter 9 eller 10 år med brinnande intresse för fortsatta studier, så får vi elever som driver på stan och lär sig bruka heroin.

    (1) Koncentrera undervisningen, få ordning på studierna!

    (2) Låt alla elever lyckas var efter sin förmåga och sitt intresse!

  16. Pingback: Lärarna är en succé « Tankar om skolan i media

  17. Tack Kirsti för din anmärkning om min svaghet för att krydda mina påståenden med truismer. Det var närmast tänkt som ett fåfängt försök att äntligen få tyst på alla käpphästars förklaring till vad som är den enda möjliga förklaringen till skolans kris: inkompetensförklaringen av lärarkåren! Hänger du med?

    Dock vill jag ge dig en eloge för din hänvisning till Michael Uljens och hans uppfattning det är “väldigt lite resultat som kan dras ur PISA-testerna” (i stället för “lite resultat” skulle jag använda “få slutsatser”!). Mot bakgrund av att testerna huvudsakligen mäter faktakunskaper (minneskunskaper) som är lätta att mäta och dessutom är lätta att klassificera, så kan det med rätta ifrågasättas hur representativa dessa är när det gäller att mäta egenskaper som förståelse, kreativitet och färdigheter som t.ex. att samarbeta och kritiskt granska en text. PISA-testerna i all ära men frågan är om de räcker till som underlag för all den mer eller mindre berättigade kritik som riktas mot den svenska skolan och dess “inkompetenta” lärarkår.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter