Per-Acke Orstadius: Ödesdigra skolbeslut

Skolan är som en atlantångare har Björklund sagt. Det tar lång tid att ändra kursen på den.  Han är befälhavare på Skolångaren. Frågan är om han är kompetent att styra in fartyget på  den kurs, som leder till friska elever och bättre lärande. Att han inte kunde välja rätt svarsalternativ för tre allmänbildande frågor i teve, må så vara. Även om det var graverande att han inte visste vad aritmetik var. Värre är att han har priorierat fel i många viktiga frågor. Jag ska välja några exempel.

Han har åtgärdat symtomen på skolans problem i stället för orsakerna till dem. Inga av hans åtgärder har varit ägnade att ge skolsvaga elever förutsättningar att lyckas. Men när eleverna väl misslyckats har Björklund ett batteri av åtgärder för dem. Mer av betyg, ordningsbetyg, skolkrapportering, avstängning, kvarsittning och förlängd obligatorisk skolgång. Åtgärder som gör ont värre för dessa elever. Men åtgärder som kan uppskattas av föräldrarna till det flertal elever, som klarar sig bra i skolan. Åtgärderna drabbar ju inte deras barn, bara andras ungar. Några andra exempel i korthet

Han har givit mer resurser till att mäta och betygssätta elevernas kunskaper än till att utveckla metoder för att förbättra lärandet.

Han har satsat mer på att ge lärarna ämneskunskaper än att ge eleverna förutsättningar att kunna ta till sig deras utlärning.

Han har sjösatt en lärarutbildning som mer går ut på att ge kandidaterna teoretiska kunskaper än praktisk förmåga att klara av lärarjobbet.

Han har ersatt elevernas lust och intresse för studierna med det tvång, som stagas upp av sanktioner och betygskrav.

Han fattar beslut som mer är grundade på hans tro och tyckande än på den kunskap som forskningen givit.

Genom detaljerade kursplaner för hela landet, uppstagade av betygskriterier och nationella prov, hämtar han innehållet i skolan mer från det befintliga kunskapsberget än från elevernas framtida behov av kunnande.

Inför sina beslut har han lyssnat mer till lobbyisterna och deras särintressen än till eleverna och deras önskemål och behov.

Genom sitt stöd för valfriheten och friskolorna bidrar han till att skolorna i socialt utsatta områden dräneras på kompetenta lärare och läsbegåvade elever, vilket medför förödande konsekvenser för de elever, vars föräldrar saknar möjligheter att låta sina barn välja andra skolor.

Skolans största problem sägs vara att så många elever får för dåliga betyg. Vilka är det då som får de låga betygen? De skolsvaga eleverna kommer framför allt från hem utan studietradition. De har varken från hemmet eller från skolan fått de förutsättningar, som de behöver för att kunna hävda sig i betygskonkurrensen. Hur mycket de än försöker kommer de inte ikapp de lyckligare lottade eleverna. Likväl måste de ideligen delta i betygsprov på sådana kunskaper, som de inte hunnit eller kunnat skaffa sig. De vet att bra betyg kommer de aldrig att få. De vet också att de måste ha bra betyg om de ska få någon utbildning och något bra jobb i framtiden.

I varje årskull får ca 20 000 elever genom betygen bekräftelse på att de misslyckas i skolan.  Genom Björklunds betygsgränser får de inte ens tillträde till gymnasieskolans yrkesinriktade program. Hur ska de då kunna behålla självförtroende och framtidshopp? Hur ska man kunna undvika att många av dessa elever hamnar på glid i tillvaron? Enligt Socialstyrelsens rapport löper elever med låga betyg nio gånger så stor risk att bli kriminella och tre gånger så stor risk att begå självmord.

Det tar bortåt tio år att ändra kursen på Atlantångaren Svenska Skolan, har Björklund sagt.  Det lär ta minst lika lång tid att ändra kursen tillbaka igen, när den skada, som elever och deras lärande åsamkats, blir uppenbar för alla. Hur många ungdomar har under tiden blivit sjuka av stress och överkrav? Hur många ungdomar har sökt sin tröst i droger? Hur många ungdomar har blivit kriminella eller hamnat i prostitution?  Hur många har i förtvivlan och desperation tagit sina liv? När besluten i skolan grundas på tro och tyckande blir konsekvenserna ödesdigra.

(Per-Acke Orstadius har varit lärarutbildare i Göteborg)

8 kommentarer till “Per-Acke Orstadius: Ödesdigra skolbeslut

  1. Hej Per-Acke!
    Bra skrivet! Har tänkt skriva till dig en längre tid. Vi var på sätt och vis en gång kollegor på LHM. Jag extraknäckade som metodiklektor i byggtekniska ämnen. Vi pratades vid några gånger och hade likartade åsikter om utvecklingen.
    Orkar egentligen inte titta på “Klass 9A” men har tvingat mig till det 2 ggr. Föranleder följande kommentar:
    En tid var fokus riktat mot de ohängda eleverna. Som lärare fick jag ofta frågan “Hur kan du vara lärare idag? Som dom beter sig! Kepsen på sig inne och stökar hela tiden!”
    Nu riktas av Björklund och “Klass 9A” fokus på dom dåliga lärarna. Visst tycker man lektionerna i “9A” är bedrövliga! Men vems är felet? Ingen tar upp lärarutbildningens kvalitet! Nedskuren metodik, nedskuren praktik. Vad kan man förvänta sig? Dom får inte utveckla sin “hantverksskicklighet” och sitt eget förhållningssätt. Hur jobbar man i ett klassrum, hur planerar man kurser och lektioner i samverkan med sina elever?
    Det lärarideal som marknadsförs(!) är den trollbindande macholäraren typ Stavros i “9A”. Han lyckas säkert bra i sina klasser, han kommer säkert långt med sin personliga stil. Men som enda lärarideal duger det inte! Hälsningar Per Hanson

  2. överväger att lämna skolyrket, björklunds politik och frigida kunskapsbegrepp gör mig deprimerad varje dag när jag tänker på att jag har 20 år kvar som lärare, samtidigt fick jag häromdagen reda på att den kommun jag jobbar i inte skjuter till en enda ny krona; till elevstöd, lärarlöner, pedagogisk utveckling, material, etc etc, elever i små undervisningsgrupper ska nu in i storskolornas 30-klasser, allt förblir sig likt, med ett litet litet undantag, skolan skall förändras… till den jag och björklund gick i på 70-talet!!

  3. Du Per-Acke Orstadius har hela tiden förfäktat den flumskola som Jan Björklund nu äntligen försöker rätta till. Du har hela tiden haft fel i nästan allt du har skrivit, men det är oftast väldigt svårt att bemöta dina dumheter som genomgående varit ologiska och strukturlösa. Du känner säkert att marken gungar under din skolpolitiska ideologi nu när resultatet av flummet visat sig i form av kraftigt sjunkande kunskaper hos eleverna. Tänk om och försök ompröva dina åsikter när verkligheten nu har kommit ikapp. Lycka till.

  4. Det är ett enkelt knep att beskriva delaktighet och medbestämmande för eleverna i skolan som flum. Den beskrivningen vågar man inte göra med det politiskt demokratiska systemet för vuxna. Det handlar bara om feghet. Varför skulle man vara anhängare av demokrati för vuxna om man tycker att barn bara ska tiga och vara lydiga och lära sig “rätt” saker?
    Det värsta straff vi har i det svenska samhället för vuxna är att tvinga en människa att vara frihetsberövad under lång tid. Varför skulle det då vara det bästa för barn att under tolv år tvingas till utbildning i ett klassrum? Den totala demokratin är en utopi som vi möjligtvis kan närma oss. Kunskaper, personlighetsutveckling och trivsel är inte oförenliga med samhälleliga mål för undervisning. Förskolan är med sitt bredare lärande och möjligheter till större delaktighet ingen absolut ny skolform, men den som ser hur samhället utvecklas mot bredare kompetenser och samtidigt ökad specialisering bör förstå att skolan inte kan lösa problemen med elevernas bristande engagemang i skolkunskaper med enbart ökad disciplin och hårdare kontroll.

    Pelle Norlin

  5. Tack Bernt för din logiska och välstrukturerade kritik av mina insatser i skoldebatten. Jag skulle dock gärna ha sett något konkret exempel på de flummigheter, felaktigheter och dumheter som du anser präglar mina tankar om skolan. Det vore liksom litet lättare att bemöta dig då. Du kan säkert hitta något bra exempel i någon av mina debattböcker Den Goda Skolan, Att tänka till, Så kan det vara i skolan, Om kunskapstillväxt, Det fattas beslut om skolan eller Läraren fattar beslut. Jag inbillade mig att jag hade rätt bra på fötterna när jag skrev dessa böcker. Jag är utbildad civilekonom, utbildningsteknolog och lärare. Jag har 30 års erfarenhet som lärare och metodiklektor. Jag har studerat elever och lärares aktiviteter under de omkring 5 000 lektioner som jag analyserat. Jag har då också talat med ett tusental elever och ett hundratal lärare om deras tankar om hur det fungerar i skolan.

    Jag inser att du tycker att dessa mina meriter från skolans värld väger lätt i jämförelse med alla de år som majoren och frälsaren Björklund harvat på en kaserngård. Men det vore för mig värdefullt att få reda på hur du själv har lyckats skaffa dig de överlägsna insikter, som ligger till grund för din totala avsågning av mig och mina tankar om skolan.

  6. Hej Per. Trevligt att höra från dig. Jag minns mycket väl hur vi kämpade tillsammans för att få till stånd lite struktur i metodikundervisningen. Förgäves. Våra kolleger körde sina race efter modellen var som jag är, gör som jag gör. Precis som Stavros i 9 A. Jag är också trött på att se honom rusa runt som en speedad duracellkanin och krama elever, ge dem chokladbitar och gräla på lärare som inte är som han själv. Visst verkar denna serie som ett beställningsverk från Björklund. Läraren ska vara i centrum, inte eleven. Så som det var i begynnelsen. Om begynnelsen har ju också Stavros sin för naturkunskapslärare något udda uppfattning att skapelseberättelsen gäller, inte evolutionsteorin. Hur SVT kunde hämta sin skolfrälsare från Jehovas Vittnens inre cirklar är en gåta.

    Nedskuren metodik och praktik, ja. När vi träffades hade jag 120 lektionstimmar i didaktisk analys för mina lärarkandidater. Innehållet i den kursen framgår av min senaste bok, Läraren fattar beslut. Därtill kom 20 timmars individuell praktikhandledning för varje kandidat. Inom loppet av två år hade utrymmet för detta minskats till 11 lektionstimmar och en handfull handledartimmar. Varför? Kanske berodde det på att de numera över ettusen doktorerna i pedagogik behövde de jobb som skapades för dem genom att ersätta hantverksinslagen i lärarutbildning med forskarutbildning. Kanske berodde det på att ämnesinstitutionerna vid Universitetet länge kastat giriga blickar på de förhållandevis frikostiga anslagen till lärarutbildningen och nu lyckades lägga beslag på en stor del av dessa anslag. Vad vet jag. Men resultatet är dessvärre vad teveserien också visar, nämligen att de nyblivna lärarna är dåligt förberedda för att klara av det dagliga arbetet i sina klasser.

  7. Per-Acke, du är min nya “idol”! Inte för att jag dyrkar dig med en tonårings lust och längtan (sorry,,,), utan för att du sätter ord på så många viktiga saker som även jag upprörs över i svensk skola. Jag både arbetar i skolan och har barn som går i skola, så jag har två olika perspektiv. Mitt äldsta barn var en av de elever som kom att slås ut allteftersom åren gick. På högstadiet accelererade skolans misshandel så till den milda grad att mitt barn, eleven, grät när jag skjutsade till skolan. Inte varje dag, men tillräckligt ofta. Problemen i skolan handlade om behov av struktur och hjälp i studierna på ett sätt som lärarna ansåg stred mot läroplanens formuleringar om eget ansvar och självständighet. En majoritet av lärarna lade ansvaret för dessa svårigheter på mitt barn, det fick vi lösa och hantera bäst vi kunde. Två (av bortåt 12 lärare) valde att se mitt barns, deras elevs, svårigheter och behov och anpassade sin undervisning. De ämnena gick bra, med godkända betyg t om med tecken på ett framtida högre betyg. De flesta lärare behandlade dock mitt barn, sin elev, som en ointresserad, slö och nonchalant tonåring med behov av en striktare förälder. Till slut blev situationen ohållbar och mitt barn vägrade att gå till skolan där miljön hade blivit en plåga. Det hela slutade med utredning på BUP med konstaterat funktionshinder, ADD och atypisk autism. Då skulle man kunna tro att skolan skulle vara beredd att anpassa undervisningen, skolan älskar ju trots allt en diagnos eftersom det innebär att “någon annan” får ansvara för eleven (t ex specialpedagogen). Men attans vad vi bedrog oss där! Det som hände var att rektor, specialpedagog, kurator och skolsköterska var med på möte på BUP, där dessa skolpersoner unisont försökte få mig som förälder att medicinera mitt barn. Det var lösningen i deras ögon. Nu är ju ofta ADD/ADHD medicin väldigt effektiv, men det finns ingen medicin mot autistiska syndrom, där handlar det om förhållningssätt, bemötande och anpassning.

    På denna skola finns en religionslärare som sade till mig att “jag har aldrig haft en klass som varit så ointresserad av religion och jag har aldrig delat ut så många ig-varningar”. Läraren berättade också för mig att hon bara hade klassen i detta enda so-ämne och därför kände hon sig inte speciellt inspirerad och hon hade inte riktigt tid heller. Jag frågade henne om hon inte trodde att hennes egen inställning till ämnet var orsaken till elevernas ointresse…det hade hon faktiskt inte tänkt på.

    Vad det gäller lärarutbildningen och eventuella behov av att förbättra utbildningen så att skolan får bättre lärare, tror jag är att skjuta sig själv i foten (man missar målet). Det som fattas i skolans arbetssätt är, enligt min mening, lärares kollegiala samtal om undervisningen. Hur ska läraren undervisa för eleverna ska nå målen? Vilka resultat ger olika metoder och arbetssätt? Vad gör eleverna intresserade? Varför lyckas lärare A bättre än lärare B? Varför får pojkarna sämre resultat än flickorna? Och så vidare. En annan viktig fråga tycker jag är, hur försäkrar sig rektor om att lärarna undervisar utifrån målen och att alla elever får den undervisning de har rätt till?

    Slutligen, Per-Acke, varför går du i försvar för att du får kritik? Det är en rejäl meritlista du dänger till din kritiker med, kändes väl lite lätt elitistiskt tycker jag..! Även en idiot har ju rätt till sin åsikt.

  8. Tack Karin! Att bli utnämnd till idol är jag inte van vid. Det gjorde gott i mitt ego. Kanske är det brister i detta mitt ego som fick mig att för första gången gå i svaromål mot de personangrepp utan invändningar mot någon av mina åsikter som jag blivit utsatt för på bloggar och i insändarspalter. Jag håller med dig om att det var onödigt skrytigt. Men samtidigt. Att skoldebatten tagits över av borgerliga politiker och skribenter med uppenbara brister vad gäller erfarenhet och kunskaper om skolan har gjort mig matt. Kunskap prisas nu i alla tonlägen. Men vilken kunskap? Och för vem? Av en lärare som bara fattar beslut om innehåll och arbetssätt för sina egna elever fordras nu en femårig utbildning. Av en skolminister som nu fattar beslut om innehåll och arbetssätt för en miljon elever fordras inte en dags lärarutbildning. Resultatet talar för sig självt. Måttet var rågat när Björklund i DN för några veckor sedan uppfordrade lärarna att bli gammeldags katederlejon. Hans ofta framförda åsikt om att lärarna måste öka sin kompetens klingar mot denna bakgrund en smula falskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter