Per Acke Orstadius: Så talar en hycklare

Partiledare Jan Björklund lovar att alla elever ska få chansen att göra samma klassresa som han själv gjort. Samtidigt har han själv bidragit till minskad jämlikhet och att barn till lågutbildade föräldrar misslyckas i skolan, skriver Per Acke Orstadius. 

I sitt tal till nationen den 22 maj ondgjorde sig partiledare Jan Björklund över att klyftan mellan fattiga och rika i landet hade ökat. Och han lovade att han skulle se till att alla elever fick en chans att göra samma klassresa som han själv gjort. Det låter ju bra. Men sent ska syndaren vakna. Det var Björklund som mer än någon annan låg bakom samhällets tudelning och att de lågutbildades barn misslyckades i skolan.

I teveprogrammet Dokument inifrån (2006) avslöjades att dåvarande Folkpartiet skulle följa en så kallad ”80/20 taktik” efter mönster från det danska Venstrepartiet. Man skulle lägga ideologin åt sidan och stryka den breda väljargruppen medhårs. Samtidigt skulle man ställa hårda krav på de små och röstsvaga väljargrupperna. Denna strategi kom sedan alliansen att ta efter. Den breda väljargrupp man utsåg var alla som hade jobb. Denna grupp fick göra jobbskatteavdrag på närmare 100 miljarder kronor. De arbetslösa och de sjuka fick försämrade bidrag. Detta visade sig vara en lyckosam taktik för alliansen. Men för jämlikheten i landet var den förödande.

Under många år svartmålade Björklund den svenska skola som dittills fungerat bra och fått goda resultat och internationellt erkännande. Han beskyllde den för att vara flummig och kravlös. ”Flummet” visade sig senare bestå i bristen på sådana graderade betyg, som använts i det gamla läroverket. Genom ett stort antal artiklar i DN svartmålade Björklund skolan. Därigenom kom Björklund att framstå som en räddare i den nöd han själv skapat och så småningom bli skolminister.

Svartmålningen av skolan bäddade också för den målinriktade resultatskola och de vinstgivande privatskolor, som näringslivet ville se. En skola där mätningen och betygssättningen av elevernas kunskaper står i centrum.

En sexgradig betygsskala efter mönster från det gamla läroverket infördes. Som skolminister såg Björklund till att eleverna fick betyg redan i årskurs sex och på försök redan i årskurs fyra. Björklunds fixering vid betygen är anmärkningsvärd med tanke på vad forskningen sagt om vad betygen för med sig för skolan:

  • Att de tidiga, graderade betygen är förödande för de skolsvaga elevernas självförtroende, framtidstro och motivation att lära. Att de inte kan glädja sig åt de framsteg de gör när, de ideligen tvingas att jämföra sina resultat på betygsproven med andra, mera framgångsrika, elevers resultat.
  • Att eleverna mår sämre av betygen. De flesta känner sig stressade av betygskraven och antalet elever som lider av psykisk ohälsa har nu fördubblats på tio år. Många lärare vantrivs också på grund av de krav som ställs på dem i denna betygsorienterade skola.
  • Att innehållet i undervisningen trivialiseras. Kraven på rättvisa i betygen leder till krav på att kunskaperna ska kunna mätas. Alla elever går därför miste om mycket av det värdefulla kunnande som inte går att mäta på ett enkelt sätt.
  • Att kraven på rättvis betygssättning leder till att orimligt mycket av tiden för lärare, elever och tjänstemän går åt för att mäta och betygssätta kunskaper i stället för att skapa förutsättningar för elevernas lärande.
  • Att betygen tudelar samhället. En i stort sett enig forskarkår anser att betygens primära funktion är att sortera eleverna. Det är elever med välutbildade föräldrar som får höga betyg och som hamnar först i kön till eftertraktade utbildningar. Hälften av eleverna med lågutbildade föräldrar får för låga betyg för att få gå vidare till gymnasiet. De kan därför tvingas att ta slitsamma och dåligt betalda jobb.

Lågpresterande elever har vanligen ett skamfilat självförtroende efter misslyckanden i skolan. Vissa har varken skola eller jobb att gå till och ont om pengar. De kan lättare bli byten för värvare till droghandel, prostitution, religiös extremism och annan kriminalitet. Värvare till gäng där de kan få både uppskattning och pengar. Detta kan låta drastiskt, men antalet självmord ökar bland ungdomar och var och varannan dag berättar tidningarna om att en ung människa har dödats i gängstrider.

Björklund bär skuld för att Sverige, från att ha varit världens mest jämlika land, nu har fallit till en plats långt ner i jämlikhetsligan. Och att många elever misslyckas och spårar ur i tillvaron. Att han nu ger sken av att vilja minska klyftorna i landet och ge de lågutbildades barn förutsättningar att göra klassresor är rent hyckleri.

 

Per Acke Orstadius är pensionerad lärarutbildare

4 kommentarer till “Per Acke Orstadius: Så talar en hycklare

  1. Tack Acke! Det är tur att vi har dig. Jag stötte på dig första gången i mitten av 70-talet. “Den goda skolan – Varför inte” läste jag med stor behållning. Sen har jag kontinuerligt tagit del av dina åsikter/funderingar. Och gör det fortfarande! Jag har inte gjort någon klassresa, har varit verksam som lärare, rektor, gymnasiechef och skolchef, och har alltid månat om de elever som farit illa i skolan. De är många. Tycker så här efteråt – är pensionär – att jag borde ha gjort mer. Men man dräneras när man arbetar med missförhållanden. Jag jobbade mer och hårdare för varje år, så den dag jag fyllde 65 gick jag hem, för att aldrig återvända. Jag hade andra saker att göra, sånt jag aldrig hann med. Men jag kan inte låta bli att läsa det du skriver. Men mer än så blir det inte.

  2. Tack!
    Värdefullt med en observatör som följt matchen från ringside!

    Förr var Folkpartiet ett parti som attraherade lärare – undrar hur Liberalernas siffror hade sett ut om major Björklund hade haft vett att stiga åt sidan som partiledare eller åtminstone försökt låta bli att reformera skolan!

  3. Man kan ha olika ingångar i hur skolan ska bli bättre men jag vill med bestämdhet dementera att Jan Björklund är en hycklare. Han har en uppväxt där frihetsidealen är starka och medkänslan med de som har det svårt är en genuin del. Det är helt klart att han anser att kunskapsfokus är bra för alla och att uppföljning och återkoppling är ännu viktigare för de elever som har det allra tuffast.

    Liberalerna är fortfarande ett parti som attraherar lärare. Den omsvängning av lärarkåren åt vänster som skett har inte drabbat Folkpartiet/Liberalerna utan tagits från de andra allianspartierna. Vänsterpartierna tillsammans är förstås mycket större men en och en är det inte ens säkert att något parti är större bland lärare. Den revolt mot postmoderna kunskapskrav som växer sig allt starkare inom skolan behöver inte leda till fler röster på Liberalerna men vaknar inte vänsterpartierna till inför faran med postmoderna ideal så lär de få uppförsbacke i lärarkåren.

  4. Jan Björklund var elev i parallellklassen då jag började min första lärartjänst i Skene hösten år 1972. När han nu i sin retorik beskriver sin skolgång framstår det som att den traditionella katederundervisningen var nyckeln till att han fick göra egen sin klassresa.

    Jag hävdar att i verkligheten bestod klasserna i Skene då av en helt makalös blandning av elever med helt olika bakgrund. Allt ifrån barn till överläkaren,företagaren, läraren, handlaren och dessutom textilarbetare, vilka även kunde ha finskt ursprung eller bakgrund från det forna Jugoslavien .

    Just denna heterogena grupp av elever innebar att vi lärare insåg att alla elever hade helt olika förutsättningar hemifrån och att vi som lärare måste hantera detta. Vår pedagogiska verktygslåda måste vara stor och vi hjälptes åt att fylla på den och använda den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter