Per Acke Orstadius: Skolministern drar i spakar!

Helena von Schantz kritik av Sven-Eric Liedmans artikel ” Skolan och NPM” har fått många kommentarer. Här publiceras ett längre inlägg  av Per Acke Orstadius som ifrågasätter Helena von Schantz påstående om att Jan Björklunds skolreformer är förankrade hos lärarna. (red)

När nattvandraren sökte sin tappade dörrnyckel letade han i gatlyktans sken. Det var lättare att leta där. Men nyckeln fann han inte. När skolministern ska vidta åtgärder ser han också bara till det som syns, det yttre. Men för att finna nyckeln till en bättre skola, måste han se djupare. Hans åtgärder måste utgå från elevernas tankar, känslor och behov.

Dessvärre verkar han inte vilja, våga eller mäkta med att tränga in där. I stället rycker han i de spakar som egenintressena i skolan pekar på. Mera matte. Det vill mattelärarna ha. Mera historia. Det vill historielärarna ha. Mera kristendom. Det vill kristdemokraterna ha. Ny lärarutbildning. Det vill akademiska lärare i pedagogik och ämnesteori ha. Lärarlegitimation. Det vill lärarorganisationerna ha. Tjänster som skolinspektörer, censorer och lektorer. Det vill ett tusental disputerade pedagoger ha. Katederundervisning. Det vill de konservativa ämneslärarna och deras organisation ha. Mera betyg. Det vill föräldrarna till de privilegierade eleverna och de borgerliga dagstidningarna ha. In med superpedagoger. Billigare för kommunerna än fortbildningskurser för alla lärare. Kvarsittning, avstängning, förlängd skolplikt, ordningsbetyg, skolkrapportering till föräldrarna. Allt detta är åtgärder som föräldrarna till den välartade och framgångsrika majoriteten av elever vill ha eftersom det inte är deras barn som drabbas, bara andras ungar.

Visst har skolministern visat handlingskraft. Många egenintressen har blivit tillgodosedda. Men i varje beslutssituation var det ju hänsynen till elevernas bästa som skulle vara vägledande enligt Barnkonventionen. Av detta syns inte ett spår i skolministerns beslut. Hans åtgärder leder inte till att eleverna lär bättre eller mår bättre. Tvärtom

Det är lärarna som har bidragit till och velat ha Björklunds åtgärder skriver Helena von Schantz i ett inlägg här på Skola och Samhälle.  Vilka lärare? OK Matte- och historielärarna har säkert bidragit till dem. Osäkra lärare kan nog ha velat ha ordningsreglerna och betygen som piska och morot för att få eleverna att lyda och arbeta. De konservativa lärarna kan ha velat ha fokuseringen på faktakunskaper och katederundervisning för att slippa ändra på sin yrkesroll.

Men hur entusiastiska är de övriga lärarna? De som i tio år hört Björklund tala om behovet av högre löner och bättre status för lärarna utan att kunna se några resultat av detta. De som i stället fått se större klasser. De som nu själva får göra det jobb som tidigare sköttes av stödpersonal i skolan. De som inte längre får bestämma över innehållet och arbetssättet i undervisningen. De som måste skriva tidskrävande resultatrapporter om varje elev. De som får göra samma jobb som karriärlärarna men till lägre lön. De som får se sina nationella prov bli omrättade av kolleger eller av Skolinspektionen. De som inte skulle få någon lärarlegitimation. Eller de som utlovats den lärarlegitimation som nu inte blir av. De som fått finna sig i att ”superpedagoger” lägger sig i deras sätt att arbeta.  Hur positiva är alla dessa lärare till Björklunds åtgärder?

Det är en gåta hur von Schantz kan tro att en massa censorer i en studentexamen skulle kunna garantera att skolan blir likvärdig och betygen rättvisa. Hur skulle studentexamen kunna organiseras och vad skulle den kosta? Hur skulle det rent konkret kunna gå till när rättvisan i betygen skulle säkras? Men gåtan får sin lösning. Von Schanz verkar inte försvara påhittet om studentexamen i egenskap av lärare, som hon anger, utan i egenskap av folkpartistisk kommunfullmäktige i Valdemarsvik. Som sådan har hon i sin blogg försvarat Björklund när det gäller det mesta från förstatligandet till övningsskolorna och surfplattorna. Så varför inte också när det gäller studentexamen.

(Per Acke Orstadius har varit lärarutbildare i Göteborg)

7 kommentarer till “Per Acke Orstadius: Skolministern drar i spakar!

  1. Helena von Schantz har lyft fram behovet av studentexamen och en stor del av de reformer som Björklund föreslår sedan långt innan någon hade hört talas om honom. Det är smått roande med ett påstående om att hon är hans lilla vapendragare. De som känner Helena vet att hon är mer än kapabel att komma fram till sina uppfattningar på egen hand och inte drar sig för att uttrycka något som är kontroversiellt gentemot partilinjen. Helena har dessutom fötterna i en lång erfarenhet av hur det är i svensk skola och jag önskar att flera skoldebattörer hade motsvarande styrkor. Den som följer hennes inlägg kan också tydligt se att hennes engagemang är tydligt riktat mot att få med sig de som inte har de bästa förutsättningarna för att klara skolan. Struktur, tydlighet och rättvisa är inte till för de som fötts med silversked i munnen, deras föräldrar kan ju lätt fixa fram dem i ett skolsystem fyllt med kaos.

    Björklund har kämpat för ett återförstatligande för att höja lärarnas status och löner men inte fått med sig något av de övriga partierna. Björklund har raggat upp stora mängder friska pengar för att läraryrket ska kunna erbjuda några karriärmöjligheter till de som är riktigt duktiga men han råder faktiskt inte över att SKL har valt att bekämpa alla tankar på att höja lärarnas status och löner. Han råder inte över att SKL kallar de lärare som är lydiga för duktiga och skryter med pengarna de avsatt för dem.

  2. Vore det inte bättre om vi analsyerade svensk utbildningspolitik, istället för att hylla eller dissa Björklund, Helena von Schantz, studentexamen, mobilförbud och lärarlegitimation, eller att spekulera vem som gör vad för vem?

    Det finns ett antal – explicita och/eller implicita – antaganden bakom Björklunds skolpolitik. Dessa kan, men måste inte ha något att göra med vad han säger. Dessa utgångspunkter är naturligtvis ideologiska: en människosyn, en uppfattning om lärande, om samhället, om framtiden, om demokrati, om frihet.

    Hans skolpolitik leder till ett antal resultat. Det kan man redan nu se. Dessa handlar inte bara om kompetensnivåer, utan även om segregation. Resultaten kan, men måste inte, ha med syftet att göra. De kan, men måste inte, ha någon likhet med den björklundska retoriken.

    Jag tror att man i viss utsträckning kunde enas om såväl utgångspunkterna som om resultaten – och sedan kan var och en avgöra hur de stämmer överens med hennes eller hans egna värderingar. Men att diskutera enskilda förändringar utifrån frågan ”vem ville ha det”, eller ”vem går vems ärenden” – det ter sig för mig rätt lönlöst.

  3. Helena von Schantz är av de mest hedervärda lärarbloggare vi har i Sverige . Hennes integritet är oomtvistad. Den attack som Orstadius gör på hennes person och åsikter är ytterligt oärlig. I den rad av personer som är ansvariga för den svenska skolans kris kan vi lägga till Orstadius namn. Björklund är en av de politiker som främst brytt sig om skolan och dess elever.

    En av de grupper som bär störst skuld till tillståndet i den svenska skolan är just lärarutbildarna. De har förskingrat ett gott arv och låtit bristande struktur och dimmighet omfamna den svenska skolan.

  4. Det är nog också mitt intryck att von Schantz väckte frågan om studentexamen innan Jan Björklund gjorde det. Jag tror t.o.m Centerpartiet var ”på” före Björklund. Slutklämmen blir väl därför lite av ett sänke på en annars tänkvärd artikel. Jan Björklund har lyckats röra sig bekvämt i ett spänningsfält mellan diverse särintressen och av den anledningen kommit undan med alldeles för mycket. Haveriet med legitimationsprocessen är ett mycket belysande exempel på detta. Den bristande realismen i det projektet kunde definitivt ha förutsetts.

  5. ”Helena har dessutom fötterna i en lång erfarenhet av hur det är i svensk skola och jag önskar att flera skoldebattörer hade motsvarande styrkor. ”

    Jan …. Det kanske finns en del som skulle önska att vår utbildningsminister skulle ha en lång erfarenhet hur det är i svensk skola och som lärarutbildare. Men det verkar som om det endast är lärarutbildare och skoldebattörer som skall ha det, för att överhuvudtaget få rätten att uttala sig och kritisera en del av Björklunds sätt att ansvara för utbildningspolitiken. Ändå har man en sådan tilltro till allt han säger och gör och till den svart-vita bild han har målat upp. En del lyssnar mer på Björklund när han uttalar sig om lärarutbildning och dess lärarutbildare än på och många gånger inte alls på dem som faktiskt i åratal har arbetat inom den.

    Logiken haltar betänkligt!

    Om Helena von Schantz! Hon kritiserar en del av den nya utbildningspolitiken och även om jag inte håller med henne om allt, har jag fått ett intryck av att hon är en självständig tänkare. Men hennes politiska hemvist har naturligtvis en viss betydelse.

  6. Nej, Bertil, jag har aldrig tidigare anklagats för att vara oärlig och jag har inte gjort någon attack mot von Schantz person och åsikter. Hon är säkert hedervärd. Jag sökte en förklaring till att en så till synes klok människa kunde stödja det enligt min åsikt ogenomtänkta förslaget att återinföra studentexamen. Jag tyckte jag fann den när jag googlade fram att hon inte bara var lärare utan också en framstående politiker i folkpartiet. Ett parti som för övrigt både du och Jan verkar sympatisera med. Men förklaringen sprack ju när jag nu fick reda på att det var hon som tagit initiativet till detta märkliga förslag.

    Min artikel avsåg att belysa att många av skolministerns åtgärder gjordes för att tillfredsställa olika egenintressen. Att hans rättesnöre inte var elevernas bästa så som Barnkonventionen föreskriver. Bakom många ställningstaganden i skoldebatten skymtar privata intressen eller partipolitiska intressen. För någon tid sedan skrev jag en artikel i Svenska Dagbladet, där jag ifrågasatte matematikens utbredning och Björklunds rekommendation att använda katederundervisning. Artikeln hade inom två dagar fått över 650 kommentarer. Dels av uppretade mattelärare, dels av uppretade, lojala folkpartister. Själv har jag aldrig varit medlem i något politiskt parti. Eftersom jag nu är 78 år torde det vara svårt att spåra några privata egenintressen i mina inlägg.

    Visst Kurt, nog vore det bättre om vi slutade hylla eller dissa Björklund. Men det är inte så enkelt. Björklund står som en vattendelare i skoldebatten mellan två välkända läger. Å ena sidan står de som vill se en progressiv, solidarisk skola grundad på forskningsrön med eleven i centrum. Å andra sidan de som förordar en Kunskapsrörelseskola, som utan stöd i forskningen vill föra skolan tillbaka till 50-talet. Detta har jag nyligen belyst i 75 artiklar i böckerna Tumskruvsfabriken och Grymskolan, som du kan läsa på min hemsida http://www.perackeorstadius.se Där kan säkert Bertil hitta något mera konkret att kritisera mig för än det svepande påståendet att jag varit med om att skapa skolans kris.

  7. P-A gör som vanligt kloka för att inte säga nästan klockrena analyser. Alla vill ha större utrymme för just sitt område. Och detta är och har varit lärarutbildningens dilemma i decennier – att man inte kan enas kring vad som borde konstituera en utbildning av professionella lärare. Detta i sig bottnar i en dålig respekt för andras kompetenser. På en konferens för några år sedan försökte jag till ämnesföreträdare ställa frågan om ”ämnet” kunde se olika ut för olika blivande professioner. Jag föreställde mig nämligen att t.ex. kemi för en blivande lärare kunde se något annorlunda ut för en blivande lärare än för en blivande läkare.

    Som pedagog vill jag ha en ny lärarutbildning men inte för att mina ämnen, pedagogik och specialpedagogik. ska få en större plats i sig utan för att grundläggande teorier om hur elever lär, motivation m.m. som nu nästan helt saknas ska ge blivande lärare en bättre grund för att förstå den växande generation de möter. Dessa kunskaper kan med fördel integreras i ett ämnesdidaktiskt och metodiskt sammanhang.

    Ö.h.t har de yrkesförberedande delarna i utbildningen fått stå tillbaka för ämnesstudier och Björklunds ”batongpedagogik” där snart bara tramporgeln till morgonbönen fattas. Såväl pedagogik som metodik och ämnesdidaktik har en undanskymd plats i lärarutbildningen. Praktik eller VFU, som det numera kallas, har också en undanskymd plats, För många studenter vid mitt lärosäte är den sista terminens 5 veckor den första riktiga praktiken på. Då ska man tillägna sig den yrkeskunskap som några månader senare ska göra en till färdig lärare. Som ska yrkeslegitimeras dessutom! Efter mina decennier som lärarutbildare har jag fortfarande inte mött en blivande lärare, eller för den del lärare på fältet, som beklagar sig över bristen på ämneskunskaper. Däremot hör jag ständigt hur man efterfrågar fortbildning i hur man undervisar, hur man hanterar konflikter, hur man bäst undervisar elever i behov av stöd osv.

    Kanske Björklund skulle tillsätta en liten utredning om hur yrkeskåren själv ser på sina behov för att få en bättre skola. Då kanske han skulle slippa gissa fel hela tiden…. och att längta tillbaka till en tid som aldrig återkommer. Jag brukar säga till mina studenter att ”även om den bästa skolan var förr då läraren bestämde och eleverna gjorde vad man sa” så kan ni glömma det. Tåget har gått för länge sedan. Den nya generationen kräver både ett demokratiskt bemötande och respekt. Den lärare som lyckas i sin gärning vet att det handlar om att skapa lärande möten som bygger på ömsesidig respekt och att man är överens om varför man möts i t.ex ett klassrum.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Aina Bigestans
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S på Twitter