Per-Acke Orstadius: Superpedagoger – inte så välbetänkt

Skolverket har beslutat spendera 60 miljoner kronor på att anställa ett antal superpedagoger, som inledningsvis ska välsigna tio skolor i landet med sina visdomar. Detta väcker ett antal frågor. Var kom inspirationen till detta ifrån? Vad utmärker en superpedagog? Hur och av vem ska bestämmas vilka superpedagogerna ska bli? Hur kommer dessa superpedagoger att tas emot på skolorna?

Skolverket har studerat ett fåtal skolor där man lyckats vända elände till succé, såsom i Haarlem. Man har där funnit auktoritära skolledare och katederlejon till lärare och hårda krav på eleverna. Sådana skolor vill man använda som modell för den svenska skolan. Detta trots att svenska skolor har helt andra förutsättningar än dessa modellskolor i de flesta avseenden.

I teveprogrammet Klass 9A visades en superpedagog, som kom som en frälsare till en skola med problem. Det sades att han åstadkommit underverk. Vad man kunde se i de avsnitt, som inte redigerats bort, var en lärare som förnedrade en yngre lärare och som snodde runt som en speedad duracellkanin och klappade elever och gav dem chokladbitar. Underverket bestod i att alla elever sedan fick godkänt på det nationella provet. Men enligt konstruktörerna av detta prov måste superpedagogen ha fuskat genom att han i förväg tagit del av detta prov och sedan låtit eleverna lära sig svaren på frågorna. Superpedagogen i fråga deklarerade öppet att han tror på skapelseberättelsen och förnekar evolutionsteorin. Det kan ifrågasättas om han inte därigenom gjort sig diskvalificerad att vara lärare i svenska skolan år 2011.

Skolforskningen ger en helt annan bild av den gode läraren än bilden av ett katederlejon. Det är mycket som bidrar till att göra läraren till en bra lärare. Att hon är kunnig i sina ämnen, att hon är ambitiös i sina lektionsförberedelser och att hon kan organisera självständigt arbete på ett bra sätt. Att hon har humor och är rättvis. Viktigast är dock att hon bryr sig om eleverna. Att hon ser till vad de olika eleverna behöver och frågar efter om någon elev verkar ovanligt trött eller ledsen.  En sådan lärare kan få eleverna att känna trygghet och glädje i arbetet. Om hennes muntliga framställning inför klassen inte är så perfekt spelar mindre roll. Det finns egenskaper hos en lärare som är mycket viktigare.

Det verkar dock som att det är de mest framstående katederlejonen som man vill se som superpedagoger. Frågan är bara var man ska finna dessa och vem som ska avgöra vilka som är bäst. Tidigare fick kandidaterna lärarskicklighetsbetyg i tre steg: trea, tvåa eller etta. Många kandidater betygssattes av två olika metodiklektorer, en för varje ämne som ingick i examen. Det hände flera gånger vid den lärarhögskola, där jag tjänstgjorde, att samma kandidat fick högsta betyg i lärarskicklighet av den ena metodiklektorn men lägsta betyg av den andre. Var och en som bedömer en lärares skicklighet gör det efter sin egen måttstock. En grundläggande skillnad mellan måttstockarna gäller om man anser att eleven ska vara i centrum för lärandet eller om läraren ska vara det. Den senare måttstocken användes för sextio år sedan. Det är den måttstocken som Skolverket vill använda igen.

En annan fråga är hur superpedagogerna kommer att bli mottagna på skolorna när de inte åtföljs av ett teveteam som kan regissera lärare och elever. Erfarna lärare har vuxit in i ett sätt att undervisa som passar dem. När superpedagogerna kommer och vill pracka på dem ett annat sätt, kan detta kännas förnedrande för lärarna och leda till konflikter. Frågan är också hur långvarig effekten av superpedagogernas besök kan bli. En jämförelse med teveserien om Nanny eller med hunddomptören i God Kväll ligger nära. Att få lärarna att ändra på yrkesrollen är ingen kvickfix.

Ett effektivare och billigare sätt att få lärarna att fungera bättre skulle vara att befria dem från deras tvångströjor och ge dem chansen att åter fungera som professionella lärare. Låta dem slippa de detaljerade kunskapsmålen och betygskriterierna och låta dem själva få bestämma om det innehåll och det sätt att arbeta som passar deras elever. Låta dem slippa mycket av det tidsödande arbetet att skriva individuella planer och rapporter för eleverna. Låta dem slippa fixeringen vid de nationella proven och oron för att inte sätta rätt betyg på varje elev. Detta skulle ge dem tid att förbereda sina lektioner ordentligt. Det skulle också ge dem möjlighet att fortbilda sig de avseenden, som de själva känner att de behöver förkovra sig i, inte i de avseenden, som en utomstående superpedagog anser att de behöver. Därigenom skulle de och deras elever må bättre och eleverna skulle också lära sig bättre.

(Per Acke Orstadius har varit lärarutbildare i Göteborg)

2 kommentarer till “Per-Acke Orstadius: Superpedagoger – inte så välbetänkt

  1. Såvitt jag vet så är initiativet om sk superpedagoger som Orstadius skriver om, på intet sätt något som Skolverket hittat på. Det framstår så i artikeln och jag tror det är rejält fel. Det kanske inte förf. tycker spelar nån roll, men det gör det.
    Tyvärr har kommentar varit stängd hela tiden!
    Mats Björnsson

  2. Men HALLÅ!!! Den sanna suberhjälten Superpedagogen föddes 1981 på Högskolan i Falun (se bevis på http://www.sawantphotographu.com, klicka på Publications & Links). Skolverkets satsning ingår i en konspiration för att utmanövrera alla gräsrotspedagogers hjälte från dagens utbildningspolitiska arena. Men, kom ihåg att det sista någon hörde när Superpedagogen lämnade Falun 1983 var ”I’ll Be Back!”. Darra därför alla politruker där ute i Björklundland . . .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

SKOLA OCH SAMHÄLLE

WEBBTIDSKRIFT
ISSN 2001-6727

REDAKTÖRER
Sara Hjelm
Magnus Hultén
Malin Ideland
Anders Jönsson
Björn Kindenberg

E-POST
redaktionen@skolaochsamhalle.se

© COPYRIGHT
Skola och Samhälle

S.O.S. på Twitter